Mitt personliga mål med sabbatsåret var ”att kasta mig in i så många upplevelser som möjligt”. Under sabbatsåret valde jag att anta utmaningar i stället för att ge upp, och eftersom jag var borta från mina föräldrar fanns det inga regler för vad jag fick eller inte fick göra. Jag var tvungen att fatta egna beslut, planera och agera. Med målet att fritt prova på allt reste jag därför ensam på helgerna, och när problem uppstod vände jag mig till främlingar för att lösa dem. Jag blev förvånad över hur många människor jag kom nära på vägen. – Att möta den framväxande silverindustrin: praktik inom äldreomsorg i Grekland / Lee Ji-hyun – deltagare i sabbatsårsgemenskapen / 4 veckors sabbatsår |
Jag läste ursprungligen elektronik och fysik.
Jag läste det ämnet fram till tredje året, men det passade inte mina anlag och jag hade det därför svårt. Då fick min mormor demens, vilket påverkade mig djupt. Jag hoppade därför av, ägnade ett år åt att förbereda mig på nytt och började sedan på institutionen för socialt arbete. Socialt arbete ingår i socialvetenskapliga studier, så det är lätt att tänka på det som social välfärd.
Trots att det var ett helt annat ämnesområde hade jag inga större svårigheter. Eftersom jag hade kämpat så mycket med elektronik och fysik kunde jag faktiskt njuta av att studera social välfärd. Det utmanande var att tillämpa teorin på verkliga erfarenheter.
Trots att jag började sent samlade jag på mig erfarenheter allt eftersom möjligheterna dök upp. Under första och andra året fokuserade jag på volontärarbete som verkade intressant, inom områden som barn, personer med funktionsnedsättning och äldre. Under tredje och fjärde året ägnade jag mig åt många aktiviteter som hjälpte mig att hitta min yrkesinriktning. När jag volontärarbetade funderade jag mest på hur jag skulle tillämpa det jag lärt mig i teorin, men under praktiken på tredje året föll helheten på plats.
När jag väl hade fått lite struktur ville jag prova något mer speciellt. Av en slump såg jag en persons berättelse om sitt sabbatsår på Navers startsida. Det var berättelsen om någon som hade deltagit i det grekiska projektet inom äldreomsorg, som jag senare själv deltog i, och jag tyckte att det verkade så roligt. (☞ Deltagaren Kim Hee-jungs berättelse om sitt sabbatsår)
Det handlade inte bara om en enkel volontärresa utomlands – tanken på att ha ett sabbatsår då jag själv kunde prova på många saker tilltalade mig också. Och det främsta skälet till att jag valde just det här projektet inom äldreomsorg framför andra volontärprojekt under sabbatsår var framför allt min mormor.
Jag hade två mål med mitt sabbatsår.
Ur ett yrkesperspektiv ville jag ta reda på hur välfärden är organiserad i Grekland och hur välfärdsinstitutionernas system fungerar. Men när jag väl kom dit och fick egna erfarenheter var det ungefär som hemma, eller till och med något mer kostnadseffektivt.
Mitt personliga mål med sabbatsåret var ”att prova på så många saker som möjligt”.
Jag är äldsta dottern i familjen. Därför är mina föräldrar stränga. De skilde tydligt mellan vad jag borde och inte borde göra, och redan från ung ålder gjorde jag aldrig sådant jag inte fick göra. Efter att jag började på universitetet ville jag åka på utbytesstudier utomlands, men eftersom mitt yngre syskon studerade utomlands fick jag en gång avstå av ekonomiska skäl.
Men under det här sabbatsåret ville jag anta utmaningar i stället för att ge upp. Eftersom jag var borta från mina föräldrar fanns det inga regler för vad jag fick eller inte fick göra – jag var tvungen att själv bedöma, planera och genomföra allt. Med målet att fritt prova på allt reste jag därför ensam på helgerna, och när problem uppstod vände jag mig till främlingar för att lösa dem. Jag blev förvånad över hur många människor jag kom nära på vägen.
När jag hade satt upp målen för mitt sabbatsår satte jag sedan i gång på allvar...FörberedelserJag började förbereda mig.
Den största svårigheten under förberedelserna var mina föräldrars motstånd.
Till slut började jag försöka övertala mina föräldrar. Jag framförde argument som ”Jag åker för pengar jag själv har tjänat”, ”Mitt syskon åkte, så jag vill också åka” och ”Det är erfarenheter som hör ihop med mitt huvudämne, så det kommer att vara till stor hjälp”. Min mamma gav mig tillåtelse, men min pappa motsatte sig det ända till slutet (skratt). Han protesterade envist och sa: ”Du ska åka till en så avlägsen plats – en plats som till och med har gått i konkurs?”
Men som man brukar säga kan ingen förälder stå emot sitt barns vädjanden i all oändlighet. När jag sa: ”Hur ofta i livet får jag en månad för mig själv och chansen att få sådana här erfarenheter?” gick han till slut med på det.
Det här sabbatsåret var min första erfarenhet av att resa utomlands.
Jag var därför väldigt orolig, men jag blev ännu räddare när vi landade i Abu Dhabi för ett byte än när jag kom fram till Grekland. Alla koreaner som hade gått ombord med mig på Incheons flygplats var borta, och jag var omgiven av européer. Jag insåg att jag verkligen var ensam, och rädslan växte.
Den grekiske mannen som satt bredvid mig på planet började dock prata med mig och var vänlig, vilket lindrade en stor del av min oro. När jag sedan kom fram till flygplatsen och utgången öppnades förvandlades rädslan till förväntan när jag såg välkomstskylten som personen från organisationen som skulle hämta mig höll upp.
Under sabbatsåret bodde jag i en Airbnb-lägenhet, vilket hjälpte mig att snabbt komma in i livet i Grekland. Där bodde även en kinesisk gäst, och eftersom vi båda var asiater förlitade jag mig mycket på hen i början. Vi pratade mycket, reste tillsammans och blev riktigt nära.
Värden var en vän som hette Christina och arbetade som keramiker. Hon lagade mat åt mig så fort jag kom och berättade mycket om grekiska attityder och kultur. När jag kom hem från arbetet på organisationen frågade hon alltid hur dagen hade varit och hjälpte mig att reda ut missförstånd genom att förklara dem som typiskt grekiska drag. Därför kunde jag snabbt anpassa mig.
Alla jag träffade på organisationen var väldigt vänliga. Framför allt fick jag mycket värme och uppskattning från brukarna (patienterna).
Personalen på organisationen visade mig också mycket värme, vilket hjälpte mig att snabbt komma in i verksamheten. När vi hade lärt känna varandra skämtade de till och med om att jag borde skaffa en pojkvän där om jag inte hade någon och stanna i Grekland. De behandlade mig så hjärtligt att jag snabbt fann mig till rätta.
En besvikelse var att jag bara kunde delta i en månad, eftersom det behövde passa med min återkomst till studierna. Projektet tog slut precis när jag hade börjat vänja mig. Om jag hade stannat i ungefär två månader skulle det ha varit många gånger roligare, men eftersom jag var tvungen att återvända till studierna är det det jag ångrar mest.
Ändå var månaden jag deltog så fantastisk att jag aldrig kommer att glömma den.
Så här såg en vanlig dag i projektet ut.
Jag kom till arbetet klockan 9, och programmet började klockan 10. Under tiden bedömde personalen brukarnas tillstånd och berättade vem som mådde hur och vilket program som därför skulle genomföras den dagen. Jag bedömde deras tillstånd och höll ett omsorgsprogram för patienterna på första våningen mellan klockan 10 och 11. Patienterna var fördelade så att de svåraste fallen fanns på första våningen, de i ett tidigt skede på andra våningen och de som i allmänhet mådde bra men hade svårt att röra sig på tredje våningen. Olika program genomfördes beroende på patienternas tillstånd.
Efter att ha genomfört programmet på första våningen tog vi en paus på tio minuter. Mellan klockan 11 och 12 höll vi programmet för patienterna på andra våningen,
Mellan klockan 12 och 13 höll vi ett program för patienterna på tredje våningen.
Klockan 13–17 var det egen tid. Man kunde läsa en bok eller vila, och det var också ett tillfälle att prata med personalen i kafeterian om patienterna eller programmet.
Mellan klockan 17 och 18 gick vi tillbaka till första våningen och genomförde samma program som på morgonen,
mellan klockan 18 och 19 höll vi programmet på andra våningen, och klockan 19 slutade vi arbeta och gick hem.
När jag slutade arbeta första dagen ordnade personalen en välkomstfest. De tog till och med med mig till en trevlig grekisk restaurang, och vi kom varandra närmare medan vi drack. Efter arbetet brukade jag gå hem och umgås med min värd Christina eller de andra gästerna. Jag lagade mat hemma eller så bjöd Christina hem vänner och vi drack öl. På så sätt fick jag många vänner. Jag försökte oftast umgås med andra i stället för att vara ensam.
Det som var svårt under sabbatsåret var att brukarna på andra och tredje våningen inte hade några kraftiga humörsvängningar, medan brukarna på första våningen hade det. En dag var en äldre kvinna väldigt vänlig mot mig, men nästa dag sa hon att hon inte ville delta i programmet, så i början visste jag inte hur jag skulle anpassa mig. Senare vande jag mig, och om de sa att de inte ville delta anpassade jag programmet flexibelt efter deras önskemål.
Det fanns å andra sidan så många fina saker, men det mest minnesvärda var den sista dagen. Grekland har en stor helgdag i augusti, så projektledaren kom tillbaka från semestern samma dag som jag skulle åka. Hon hade fullt upp med att ta hand om arbetet som hade samlats under hennes två veckors semester. Jag trodde inte att jag skulle kunna säga ordentligt adjö, men på eftermiddagen gick hon runt på varje våning, berättade för brukarna att jag skulle åka och tog farväl.
Det som gjorde intryck på chefen var att de flesta brukarna inte visste vad hon hette, trots att hon hade arbetat där i sju år. När jag berättade att jag skulle åka nämnde de mitt namn och pratade om att jag skulle lämna dem. Hon sa att det visade att jag hade arbetat hårt. Och till sist, när jag höll i programmet, ropade brukarna ”Sara, adjö!” – Sara var mitt engelska namn – och jag blev så rörd. På andra våningen sjöng de också en sång tillsammans för mig, och jag minns att jag grät mycket.
Människor jag träffade under sabbatsåret
Jag träffade många underbara människor i Grekland, men de jag minns bäst är mormodern på tredje våningen och de grekiska universitetsstudenterna som praktiserade där.
Bland brukarna kom jag väldigt nära en mormor på tredje våningen. Hon var så söt att jag ofta gick och hälsade på henne på rummet. Den sista dagen, när jag berättade att jag skulle åka, kom hon ner för att träffa mig medan vi höll programmet på första våningen. Hon kom ner och deltog även under programmet på andra våningen, och hon kom också när vi var på tredje våningen.
När programmen var slut gick jag till hennes rum för att säga adjö och gav henne mina kontaktuppgifter. Mormodern tog fram ett foto, skrev sina kontaktuppgifter på baksidan och gav det till mig. Jag grät mycket där bredvid henne. Jag hade blivit väldigt fäst vid henne, så hon finns kvar i mitt minne.
De grekiska universitetsstudenterna som praktiserade där hjälpte mig också mycket. De flesta var yngre än jag och tänkte att jag hade kommit från ett annat land och skulle ha svårt att anpassa mig, så de försökte ta hand om mig. När alla till exempel samlades för att gå igenom dagens arbete kunde de ha pratat grekiska sinsemellan, men de visade hänsyn till mig och pratade engelska. Jag uppskattade de små omtänksamma handlingarna, och de blev ett stort stöd för mig.
Jag fortsatte också att arbeta för att uppnå målen jag hade satt upp innan sabbatsåret började.
För att lära mig mer om det europeiska välfärdssystemet ställde jag många frågor till personalen och de sakkunniga lärarna när jag hade tid. Jag lärde mig också mycket genom egna erfarenheter. Den skillnad jag själv märkte jämfört med Korea handlade om inställningen hos dem som arbetade där. Många som arbetar på grekiska välfärdsinstitutioner utför också mycket arbete för låg ersättning. Men de visade aldrig brukarna att de hade det svårt. De behandlade inte människor som om de bara vore ett arbete, och det var den största skillnaden jag märkte.
Jag uppnådde mitt mål att träffa många människor till hundra procent. Jag blev nära vän inte bara med personalen jag arbetade med, utan också med dem jag bodde tillsammans med. Det som överraskade mig var att många greker själva började prata med en när man mötte dem på gatan. I början var jag på min vakt och undrade vad de var ute efter. Men en sjuksköterska som bodde nära boendet och hade en liten bebis kom fram till mig och sa att hon ville bli vän med mig.
Jag samlade mod till mig och åt middag med henne medan vi pratade. Det krävde stort mod och var en utmaning för mig. Det var något jag aldrig ens hade tänkt på att göra i Korea. Eftersom hon var sjuksköterska pratade vi under middagen om ämnen som rörde hennes yrke och om samhällsfrågor i Grekland. Ju mer vi pratade, desto bättre förstod jag hur greker lever, och jag blev förvånad över hur många saker som liknade dem i vårt land.
Det finns saker jag kan göra på egen hand.
”Jag kan också göra saker på egen hand.” Att få den insikten är den största förändringen som sabbatsåret har gett mig.
Och jag skrattar mer. Förr skrattade jag mycket, men bara utåt sett. Nu kommer jag på mig själv med att skratta mer, även i svåra situationer. Det beror på att jag, även om jag själv bidrog till en del av det, gick igenom många motgångar, träffade fina människor och övervann dem.
Jag reste till exempel en gång ensam till Mykonos, en av de grekiska öarna. Jag skulle ta en färja, men i taxin insåg jag att jag hade missat den planerade avgångstiden. När chauffören förstod att jag hade missat färjan stängde han av taxametern och körde mig till biljettkontoret så att jag kunde boka om. Som tur var kunde jag boka nästa färja, och medan jag väntade på avgång bjöd jag chauffören på en kopp kaffe.
Medan vi drack kaffe frågade jag honom hur han kunde vara så snäll mot någon han aldrig hade träffat. Han berättade att han hade tre döttrar som var 25, 23 och 21 år gamla, och att han tänkte på dem när han såg mig. Han sa att om situationen varit den omvända och hans dotter hade åkt till Korea medan hennes pappa var taxichaufför, skulle han ha gjort samma sak. Han pratade inte engelska, men hans dotter gjorde det, så ifall jag skulle få problem eller behöva kontakta en vän skrev han ner hennes kontaktuppgifter. Sedan sa han något som gjorde starkt intryck på mig.
”Du hade just ett problem. Men tack vare det fick du två vänner: den grekiske taxichauffören och hans dotter.”
När jag hörde det blev jag helt ställd, som om jag hade fått ett slag i huvudet. När jag bodde i Korea levde jag alltid som om jag var jagad, utan att ens veta av vad. Om jag var fem minuter sen till lektionen fick jag panik, som om hela dagen var förstörd. Det fick mig att inse att även samma händelse kan betraktas ur ett något annorlunda, vidare och mer övergripande perspektiv.
På så sätt fick både ”människorna” som hjälpte mig när problem uppstod och den positiva inställningen att ”det ordnar sig” mig att skratta mer.
Framtidsplaner
Efter att jag kom tillbaka till Korea tyckte jag att den första veckan var svår, eftersom jag ville åka tillbaka, men jag återgår snabbt till verkligheten. Jag menar verkligheten med att förbereda mig för examen och söka jobb. Men min inställning till den verkligheten har förändrats. Jag minns att jag gick till kontoret för sabbatsåret för att få rådgivning för bara en månad sedan och sa att jag behövde plugga engelska men inte ville läsa till TOEIC-provet (skrattar). Nu tycker jag att engelska är roligt och nödvändigt, så jag vill studera på egen hand. Jag tänker anta utmaningen med inställningen ”det är bara att köra”.
Vad betyder sabbatsåret för mig?
En tid som förändrade mig.
Det var ganska tufft innan jag tog ett sabbatsår. Hemma kände jag pressen av att vara äldsta dottern, och eftersom jag började skolan sent var jag tvungen att uppträda som en storasyster för klasskamrater som var yngre än jag. Jag kände alltid ett starkt ansvar.
Under sabbatsåret var jag fri från alla förpliktelser. Det gjorde att jag naturligt kunde fokusera på mig själv. Jag fick känna efter vilken sorts person jag är, och det kändes som om mina svagheter och styrkor föll på plats.
Jag fick också uppleva överväldigande vänlighet och tacksamhet från människor. Mormödrarna tyckte att jag var söt och tog hand om mig, och den positiva energin från personalen och vännerna gav mig ny kraft. Jag känner verkligen hur mycket jag förändrades före och efter sabbatsåret. Sabbatsåret var en tid som förändrade mig.
Mitt sabbatsår var
Erfarenheter★★★★☆
Jag fick så många erfarenheter. Under sabbatsåret ställde jag massor av frågor till yrkesverksamma. Om du vill ta reda på vad du vill eller lära dig något finns det massor att lära.
Lärande★★★★☆
Jag fick ut mer av praktiskt lärande än av teoretiska studier – att lära sig genom att möta saker direkt.
Miljö★★★★★
Anläggningarna var utmärkta och personalen bestod till stor del av experter. Det fanns specialister inom områden som psykologi och fysioterapi, och alla arbetade med stort engagemang.
Trygghet★★★★☆
Som utlänning upplevde jag inga av de besvär man kanske normalt skulle förvänta sig. Levnadskostnaderna är lägre än i Korea och det är tryggt där.
Fritid★★★★☆
Jag reste, och hemma hade jag många middagskonversationer med Christinas vänner.
På helgerna reste jag fritt till många platser, från centrala Aten till Santorini.
Hem
