Framför allt tyckte jag om att känna mig lugn. När jag var i Korea var jag mycket stressad och kände mig tyngd och pressad av mina föräldrars förväntningar och praktiska angelägenheter. Men själva sabbatsåret handlar om att få tid bara för sig själv, så jag var väldigt glad under hela halvåret. I Vietnam kände jag glädje över att umgås med människor, och i Thailand fick jag mycket tid för mig själv och kunde fundera mycket på vem jag är, vilket jag tyckte om. – <Ögonblicket då min lilla förmåga blir en gåva: volontärarbete med barn med funktionsnedsättning i Vietnam>, <En Harvardstudent ger sig av till Thailand för att göra världen ljusare>/Moon Yura, deltagare i KoreaGapYear/programdeltagare/24 veckors sabbatsår (Vietnam 12 veckor + Thailand 12 veckor) |
Jag har varit intresserad av volontärarbete sedan gymnasiet, så jag valde socialt arbete som huvudämne.
Men ju mer jag studerade, desto mindre verkade det som om utbildningen i socialt arbete erkändes för sin yrkeskompetens. Jag tänkte att en utbildning med tydlig yrkesinriktning, som sjuksköterskeutbildningen, kanske skulle vara bättre när man arbetar ute på fältet, och mina tvivel kring socialt arbete växte.
Oavsett mina tvivel kring huvudämnet var mitt mål och min dröm under universitetstiden att ta ett sabbatsår och volontärarbeta utomlands med en NGO. Jag ville inte tillbringa fyra år med att plugga på biblioteket, ta examen och sedan bara skaffa ett jobb. Så jag tog studieledigt, och när jag undersökte utländska NGO:er rekommenderade en vän KoreaGapYear.
För att volontärarbeta hos en NGO utomlands måste man förbereda sina språkkunskaper och följa deras scheman, vilket innebär många begränsningar. Med KoreaGapYear kunde jag däremot börja när det passade mig, så jag avstod från den NGO jag hade tittat på och bestämde mig för att använda KoreaGapYear.
När jag först sa att jag skulle ta studieledigt och ha ett sabbatsår var min professor emot det. Han sa att jag redan gick sista året och skulle göra certifieringsprovet nästa år, och frågade om det inte var ett sätt att fly. Han föreslog att jag först skulle gå med i en inhemsk NGO och sedan bli utsänd utomlands. Men när jag visade honom materialet om sabbatsårsprogrammet och min plan för aktiviteterna gav han till slut sitt godkännande.
När jag bestämt mig för att ta ett sabbatsår satte jag upp ett huvudmål för det.
Jag ville arbeta med något som hade anknytning till mitt huvudämne, men eftersom jag saknade erfarenhet ville jag ta reda på om jag verkligen kunde ge mig in i det här området och göra ett bra jobb.
Mitt mål var att identifiera mina svagheter och vad jag behövde utveckla, och att ta reda på om jag verkligen kunde utföra det här arbetet med engagemang. Det tänkte jag på under hela min tid där.
Förberedelserna bestod av
1. Engelska
Jag förberedde mig språkligt i två månader genom engelskalektioner online via video. I början var det förstås nästan som ett lyssningsprov i engelska. Den första dagen var verkligen kaotisk. Men mina vänner förklarade saker på ett lättbegripligt sätt, så jag anpassade mig gradvis.
2. Kostnader
För att få ihop pengar arbetade jag också extra på två ställen. Jag fortsatte med mitt vanliga kaféjobb och arbetade med paketering på en fabrik som torkade frukt för att tjäna ihop till kostnaderna för sabbatsåret.
3. Kultur
Jag studerade vietnamesisk kultur och vietnamesiska i förväg och undersökte den lokala organisationen. Jag läste många böcker om Vietnam och Thailand och besökte KoreaGapYears webbplats ofta. Jag förberedde mig också genom att läsa om vad jag skulle tänka på och hur jag själv skulle hantera olika situationer.
”Jag kom verkligen hit helt ensam.”
Allt kändes väldigt främmande. Jag var rädd när jag först gick ombord på planet, men när jag kom fram möttes jag av den lokala personalen, så jag behövde inte oroa mig för det.
På väg till boendet oroade jag mig för att träffa utländska vänner – hur jag skulle prata engelska och om jag skulle kunna anpassa mig. Men när jag väl träffade dem blev vi snabbt nära vänner.
Jag tyckte om att resa även i Korea och reste ofta runt i landet. Jag reste också mycket under sabbatsåret.
I Vietnam tog jag först tåget och reste till Hoi An i ungefär fem dagar, inklusive en helg. Vid jul och nyår reste jag till Ho Chi Minh-staden med mina rumskamrater. De brittiska vännerna vi reste med planerade inga resvägar; de kunde läsa i parken eller lyssna på musik, och om man ville åka någonstans sa de att de gärna följde med. Det gjorde det lätt att resa tillsammans.
Planering av volontärprojekt
I det thailändska NGO-programmet för volontärer måste man planera och genomföra ett eget projekt, och jag planerade ett folkhälsoprojekt.
Eftersom de främsta målgrupperna för mitt projekt var äldre personer med begränsad rörlighet behövde vi besöka dem direkt i hemmen. Vi genomförde främst utbildningar om kost för att säkerställa ett tillräckligt näringsintag samt utbildning om hur man förebygger fallolyckor. Vi genomförde också ett insamlingsprojekt för att installera fallförebyggande utrustning.
Vietnam – schemat är helt bestämt. Inte bara lunchen och arbetstiderna, utan även kulturaktiviteter och utbildning på helgerna är schemalagda. Vi hade också idékläckningsmöten en gång i veckan, där vi tog fram och lämnade in nästa veckas projektplan. Besök vid kulturhistoriska platser på helgerna och att prova lokal mat var mycket givande.
Thailand – efter att ha vant mig vid en schemalagd vardag i tre månader åkte jag till Thailand, där mycket sköttes självständigt. De thailändska och vietnamesiska organisationernas arbetssätt är varandras raka motsatser. Man planerar programmen själv, rapporterar resultaten själv och sköter verksamheten själv. Arbetstiderna har fasta start- och sluttider, men om man har något ärende kan man gå ut och komma tillbaka – kulturen är självständig.
Den här kulturen skilde sig från företagskulturen i vårt land, så jag hade svårt att anpassa mig i början, men senare tyckte jag att den var mer effektiv. I Vietnam följde jag ett fast program, men här drev jag mitt eget program och kände därför ett större ansvar.
I Thailand var allt en ny utmaning. I Vietnam var till exempel mina rumskamrater britter, men i Thailand var alla volontärer jag arbetade med amerikaner. De använde andra ord och hade ett annat uttal, så jag behövde anpassa mig till något helt nytt. I Vietnam volontärarbetade jag och klarade mig med vardaglig engelska, men i Thailand gjorde jag praktik och behövde använda och läsa många fackuttryck.
Vardagsrutiner
– Vietnam (Ögonblicket då mina små förmågor blir gåvor – volontärarbete med barn med funktionsnedsättning i Vietnam)
Jag vaknar på morgonen, äter frukost och kommer till centret klockan 9.
Jag volontärarbetar fram till klockan 11 (enligt schemat).
Lunchrast mellan klockan 11 och 14.
Jag volontärarbetar mellan klockan 14 och 16 (med de engelskalektioner jag håller).
Jag går tillbaka till boendet, dricker te och pratar med personalen.
Klockan 18 samlas vi i matsalen för middag och pratar om hur dagens volontärarbete har gått.
Efter det går vi in till stan för att ta en kaffe eller en öl. Sedan går vi tillbaka och förbereder nästa dags lektioner.
– Thailand (En Harvardstudent ger sig av till Thailand för att göra världen ljusare)
Jag börjar arbeta klockan 9 och förbereder och tar fram broschyrer om hur man förebygger fallolyckor.
Lunchrast klockan 12.
Klockan 13 ger vi oss ut för att genomföra programmet. Vi besöker två hushåll om dagen för att hålla utbildning.
Vi kommer tillbaka senast klockan 16 och hjälper barnen med engelskundervisningen.
Till skillnad från i Vietnam hade jag mycket tid för mig själv i Thailand. På fritiden fick jag många tillfällen att fundera över mig själv, och ibland lärde en lokalinvånare mig muay thai gratis.
Det svåraste
När jag volontärarbetade i Vietnam var det första gången jag undervisade barn med funktionsnedsättning under så långa perioder. Barnen hade olika behov beroende på sina funktionsnedsättningar, och jag visste inte hur jag skulle bemöta dem på rätt sätt. Det var svårt.
Vi var också fyra som delade rum, men mina tre rumskamrater avslutade sina volontärperioder före mig och åkte hem samtidigt. Efter att alltid ha varit tillsammans och haft liv omkring mig blev det plötsligt helt tyst och ensamt. De få dagarna innan jag åkte till Thailand kände jag mig väldigt ensam och saknade min familj och mina vänner i Korea.
Det roligaste minnet
I Vietnam var det härligt att förbättra min engelska genom att prata engelska med vänner. Bland de vietnamesiska eleverna med funktionsnedsättning fanns också en elev som till en början inte kunde hänga med på lektionerna. Men genom att hela tiden visa omtanke och tålamod när jag undervisade i engelska och matematik började eleven komma ihåg det vi gått igenom och följa med ordentligt. Då kände jag mig väldigt stolt.
Det var också roligt att resa på fritiden. Jag reste och fördjupade mig i landets kultur och kunde få en djup känsla för dess historia och kultur.
Framför allt kände jag mig lugn, och det kändes bra. I Korea var jag väldigt stressad och kände mig tyngd och pressad av mina föräldrars förväntningar och praktiska frågor. Men eftersom ett sabbatsår handlar om att få tid för sig själv var jag väldigt glad under de sex månaderna. I Vietnam fann jag glädje i att umgås med människor, och i Thailand fick jag mycket tid för mig själv och kunde tänka mycket på mig själv.
Jag fann särskilt ro i Thailands välbevarade natur, men till en början tyckte jag att allt var obekvämt, även naturens skönhet. Först efter en månad insåg jag hur vackra träden utanför fönstret var när de svajade i vinden och hur vackert solljuset föll in i rummet när jag öppnade ögonen. Jag kände känslor som jag inte hade känt i Korea, och det blev ett tillfälle att fundera mycket över mig själv – och till exempel inse när jag är lycklig och att jag tycker om sådana saker.
Efter sabbatsåret
Innan jag tog ett sabbatsår hade jag bara en vag känsla av att ”jag vill göra det här”. Men eftersom jag på en icke-statlig organisation själv fick uppleva och lära mig hur saker fungerar fick jag en tydligare bild av min karriärväg och av mig själv än tidigare.
Jag insåg att jag tycker om naturen. Jag insåg också att jag tycker om att träffa människor och är bra på det. Det fanns många saker jag tidigare tvekade inför att göra, men jag lärde mig att när jag väl sätter igång har jag redan kommit halvvägs. Slutligen insåg jag att jag inte kan göra allt bara för att jag vill, så jag började också ta hänsyn till praktiska aspekter.
Framtidsplaner
Genom den här erfarenheten insåg jag att engelska behövs i praktiken, så jag ska studera engelska. Jag kände också att jag behövde utveckla mina datorkunskaper, så jag planerar att börja lära mig mer om datorer. Och för att ha intressen som kan följa mig genom livet ska jag lära mig spela gitarr och simma.
Jag tror att de här sakerna har förändrats. Tidigare prioriterade jag sådant för att andra gjorde det eller för att det ansågs vara grundläggande – som att få ett visst TOEIC-resultat – men nu har tiden jag planerar för mig själv blivit viktigare.
För mig är ett sabbatsår
En tid för att upptäcka mig själv.
Till en början var jag den enda asiaten, och i den nya miljön och de nya relationerna kunde jag känna och förstå med hela kroppen vilken sorts person jag är. Jag fick också mycket tid att tänka på mig själv.
Hem
