Det härUnder det här sabbatsåret vidgades den begränsade kretsen av människor jag hade omkring mig.Vissa håller jag fortfarande kontakten med och andra inte, men jag minns varenda en och har inte glömt dem.Faktum är att det var en resa som gav mig mycket tack vare dem. – Paris, Frankrike — sabbatsår på plats / Yoon Sujin, sabbatsårsresenär / 8 veckors sabbatsår |
”Jag kan inte glömma dagen då sabbatsåret bestämdes”
När jag ansökte om att tillbringa sabbatsåret på plats befann jag mig i en desperat situation och ville fly från verkligheten. Jag ville anta nya utmaningar på en ny plats och börja om.Så det slutade med att jag åkte till Paris.
När jag läste dagboken från dagen jag åkte hade jag skrivit att jag inte kände mig helt glad.
Var det för att jag lämnade saker och människor bakom mig?Eftersom jag gjorde resan för att stå på egna ben var jag inte rädd för att vara ensam.
Till och med när jag kom fram till flygplatsen och irrade runt ensam tills jag hittade rätt log jag nöjt och tänkte: ”Jag klarar det här på egen hand.”
Känslan av att ha klarat något man inte kan så bra, helt på egen handatt resa ensamverkar vara en del av tjusningen.
Livet i Paris var oerhört härligt i början.
Det var inte alls svårt att bo på gästhuset. Jag var så ivrig att jag letade efter saker att hjälpa till med, och allt var roligt.
Det var alltid trevligt och härligt att träffa människor, med en ny sorts förväntan.
”Tiden som kallas ett sabbatsår”
Men efter ett tag kände jag att jag behövde balansera tiden jag umgicks med andra mot tiden jag tillbringade ensam med mina tankar.
Det som skiljer ett sabbatsår från en vanlig resa ärjag själv– det är en möjlighet att verkligen lära känna mig själv, men eftersom jag umgicks med andra utan att tänka efter fick jag för lite tid att fundera över den del av mig som behövde det.
Det härUnder det här sabbatsåret vidgades den begränsade kretsen av människor jag hade omkring mig.Vissa håller jag fortfarande kontakten med och andra inte, men jag minns varenda en och har inte glömt dem.Faktum är att det var en resa som gav mig mycket tack vare dem.
Jag hade en personlighet som inte kunde acceptera ens små misslyckanden – jag surade, var envis in i det sista, ältade och stressade upp mig.
MenBland gästerna på gästhuset fanns det en person som hade tappat bort sin resväska på flygplatsen och kom till boendet med bara kläderna på kroppen.Om det hade varit jag skulle jag ha blivit irriterad och orolig och inte kunnat tänka på något annat förrän jag hittade väskan.
Men den gästen var raka motsatsen till den bild jag hade föreställt mig, och det gjorde ett större intryck på mig än jag väntat mig.
Efter det försökte jag anstränga mig för att vara mer generös och tänka positivt om allt.Det är inte lätt att förändra den personlighet jag haft i hela mitt liv, och ibland bubblar irritationen plötsligt upp när saker inte går som jag vill. Men jag försöker acceptera det och tänka: ”Sånt händer.” Jag hoppas kunna bli en bättre version av mig själv genom att utvecklas, om än lite i taget.
”Varenda dag i Paris var värdefull.”
Den överväldigande känslan och upprymdheten när jag fick se Eiffeltornet, som jag bara hade hört talas om, pirret av att stå framför det och utsikten på natten gjorde det omöjligt att slita sig därifrån och gå hem.
Det fanns dagar då jag var så bländad av Versailles prakt att jag inte ens märkte att jag hade tappat bort mobilen, eftersom jag var så upprymd,I det fridfulla och vackra Giverny kunde jag inte hitta Monets hus och hamnade till slut långt inne i byn. Det gjorde att jag fick njuta ordentligt av den rofyllda orten. Jag fick besöka konstnärernas privata ateljéer, se deras verk och ha trevliga samtal.
När jag besökte Giverny förstod jag varför Monets verk väcker så vackra färger och en fridfull, mystisk känsla. När jag kom till dammen som utgör bakgrunden till näckrosorna var stämningen så mystisk att jag inte kunde förmå mig att ta bilder.
En dagNär jag gick till Orangeriet för att beundra näckrosorna,kunde jag uppleva den mystiska stämningen vid dammen i Giverny precis som den var. Verken såg olika ut beroende på hur solljuset föll genom takfönstren, och jag gick runt i det cirkelformade rummet i timmar och tog in näckrosornas atmosfär.
Gatumusikanter uppträder överallt i Paris, och deras framträdanden gör staden ännu mer romantisk. Jag var ensam, men Paris verkar vara en underbar plats att besöka med någon man älskar eller att träffa den man älskar.
Om man går upp till andra våningen i Shakespeare and Company sent på kvällen, efter att melodin från det gamla pianot och dess knarrande ljud har tystnat, får man på något sätt lust att bli kär. När man står vid Seine med en burköl eller lite vin, lyssnar på gatumusikanterna och tar en klunk smälter all dagens trötthet bort.
Nu när jag har avslutat mitt sabbatsår och återvänt till vardagen ska jag inte glömma den frihet och lycka jag upptäckte i Europa, och jag ska möta allt med ett glatt sinne. Resandet...inställningen jag hade när jag först börjadefår jag inte glömma. Jag kanske inte kan förändras på en gång, men jag hoppas kunna bli lite mer avslappnad och tolerant. ^^
Hem
.png&w=1080&q=75)