Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Att växa genom att anta nya utmaningar #Att lära mig älska mig själv; en känsla av att ha åstadkommit något #Vikten av att möta andra med ett öppet hjärta
De var inte intresserade av om jag var asiat eller västerlänning, vilken utbildningsbakgrund jag hade, var jag bodde eller hur mycket pengar jag hade.De såg mig helt enkelt som en person vid namn Yu Sujae. -Att ge vingar åt elevernas drömmar i Ho Chi Minh-staden i Vietnam genom undervisning i koreanska / Yu Sujae, gap-year-deltagare / 8 veckors sabbatsår |
# Jag ville älska mig själv lite mer.
Efter att ha avslutat mina studier och arbetat en kort tid skulle jag börja plugga igen, men min farbror, som hade sett mig springa på utan uppehåll, hade råkat läsa vd:n Ahn Si-juns bok och rekommenderade den. Han sa att han skulle låna mig boken innan jag åkte, men till slut fick jag inte låna den. Så synd...
Med det här sabbatsåret ville jag framför allt hitta tillbaka till mig själv. Jag kände mig alltför utmattad av livet. Innan jag avslutade en sak kastade jag mig in i nästa utmaning...För att jag kände att jag hela tiden drev på mig själv utan att ens känna mig själv, utan att veta vad jag levde för eller vad jag ville göra.
Dessutom,ville jag älska mig själv lite mer.Till slut misslyckades jag med omprovet och hamnade på reservlistan. Även om jag inte visade det utåt kände jag mig innerst inne väldigt misslyckad och tyckte synd om mig själv.
# Vad jag lärde mig i Vietnam
1. Jag kunde känna en viss stolthet över Korea.
Jag kunde känna att även om Korea kanske kritiseras eller ses ner på hemma, så är den koreanska kulturen utomlands uppskattad, eftertraktad och uppriktigt omtyckt.
2. Jag kunde känna stolthet över mig själv.
Inte stolthet över att folk tycker om mig eller följer mig, utan jag kunde höra min inre röst säga: ”Jag är verkligen en bra person”, ”Jag kan också behandla andra så här” och ”Jag är verkligen en varm person”.
Fram till dess hade min egen bedömning av mig själv varit oupphörligt hård och kallt kritisk.Därför kunde jag inte älska mig själv och såg mig själv som bristfällig på något sätt, som någon som behövde fyllas på med något mer. Jag försökte hela tiden fylla mig själv med sådant som inte var jag. Men det var bokstavligen inte mitt. Jag kunde inte se vad jag redan hade,eftersom jag bara såg det jag ville ha och det tomrum som uppstod på grund av det Jag bar själv på självföraktet.
Genom den här utmaningen, när jag stod helt på egna ben, kunde jag se bara mig själv. Under tiden blev orden från människor som såg mig för första gången i sina liv en stor styrka för mig. De var inte intresserade av om jag var asiat eller västerlänning, vilken utbildningsbakgrund jag hade, var jag bodde eller hur mycket pengar jag hade.De såg mig helt enkelt som en person vid namn Yu Sujae.
De såg min personlighet och kunde utifrån mina vardagliga handlingar se vad jag tänkte och hur jag behandlade människor. De berättade öppet om det i en avslappnad och naturlig stämning. Alla dessa ord gick rakt in i hjärtat, och jag var verkligen tacksam. Det fanns till och med en vän som trodde att jag var gay eftersom jag var så varm mot andra.Jag hade aldrig blivit bemött så här i hela mitt liv, så jag blev förvånad över att människor såg mig på det sättet – och dubbelt så förvånad över att den sidan av mig fanns.
3. Jag insåg att det inte är svårt att anta en utmaning.
När jag tänkte på en utmaning trodde jag att jag måste starta ett företag, åka utomlands för att göra något stort och helt nytt eller till och med ordna en flashmob. Men mina utmaningar var inte sådana. Att pruta på marknaden, få en utländsk vän att säga ”Sujae, jag älskar dig”, gå fram till främlingar och lyssna på deras berättelser, ta en väg jag aldrig gått förut, reflektera över mitt liv och sammanfatta det i en översikt – allt detta var utmaningar.
Jag insåg att en utmaning inte behöver vara stor och storslagen, utan kan bestå i att göra en liten förändring i något jag brukar göra av vana.Även om du går till extrajobbet varje dag kan det vara en utmaning att skicka ett sms till dina föräldrar på vägen och skriva ”Jag älskar er”, ta en annan buss än vanligt eller cykla till jobbet, eller gå hemifrån 30 minuter tidigare i stället för en timme tidigare för att fotografera landskapet.
# När jag öppnade mitt hjärta och tog kontakt med dem öppnade de också sina hjärtan och välkomnade mig.
När jag ser tillbaka kanske de här sakerna inte är så svåra när man är utomlands. Att gå till en mataffär, äta pho och köpa kaffe är enkla saker som vem som helst kan göra. Men...För mig var det en väldigt stor utmaning. Jag var en groda i en brunn som aldrig hade varit utomlands.Jag var rädd för att prova nya saker och eftersom jag inte visste vad de innebar var jag upptagen med att fly från dem utan att tänka efter.Eftersom det var väldigt stressande för mig att möta nya saker befann jag mig i en situation där jag var tvungen att försöka med även de allra minsta sakerna.
Efter ungefär två månader hade jag anpassat mig så naturligt att jag kunde åka motorcykeltaxi på egen hand. Och även när jag satt där bak (vilket kunde vara farligt) njöt jag av själva motorcykelturen.Till och med uppdraget att pruta på marknaden, som ingick i sabbatsårsutmaningen, gjorde jag utan att tänka på det. Jag njöt också av att ta bilder tillsammans med butiksägarna.Det var inte så att jag tvingade mig själv att övervinna allt detta under sabbatsåret,Jag blev förvånad över att jag faktiskt njöt av de här nya sakerna när de dök upp.
Och när koreansklektionerna började fick jag för första gången uppleva elevernas engagemang.Det var förstås nytt och häpnadsväckande att undervisa, men barnens entusiasm för koreanska var något helt annat än den jag mindes från språkundervisningen i gymnasiet. Till en början kändes deras engagemang betungande och jag undrade om jag verkligen var kvalificerad att lära ut något. Men så småningom berördes jag av deras entusiasm och...utan att ens märka det började jag hålla lektioner med barnen med stort engagemang.
Självklart fanns det många brister i mina lektioner, och även jag kunde se dem. Jag hade studerat koreanska flitigt på gymnasiet, men jag hade inte koreansk litteratur som huvudämne. Därför kunde jag ibland inte förklara grammatiken ordentligt när den riskerade att förvirra eleverna, och jag ångrar att jag inte kunde ge dem mer undervisningsmaterial och fler uttryck. Trots det lärde jag mig av elevernas engagemang och kunde för första gången njuta av att volontärarbeta och undervisa.
Sabbatsåret var verkligenatt åkaInnan jag åkte kunde jag inte prata avslappnat med utlänningar och trodde att det betydde att vara lycklig att bo i Korea. Men efter att ha deltagit upptäckte jag att fler människor än jag trodde visar hänsyn till utlänningar (även om det förstås inte gäller alla), och att människor förstår varandra och lever tillsammans. Särskilt bland resenärer är det så.
Genom sabbatsåret vande jag mig vid att anta nya utmaningar, och känslan av att lyckas med dem hjälpte mig att växa och älska mig själv mer. Det fanns många stunder under de 2–3 veckorna då det var svårt att härda ut och jag verkligen ville åka tillbaka, men...Till slut föll all den tiden på plats och gav mig en period då jag kunde se mig själv på djupet.
Dessutom mötte jag otaliga nya människor och språk och upplevde en ny miljö och nya situationer. Men om jag hade hållit hjärtat stängt mitt i allt detta hade jag inte fått ut något av det och åkt hem direkt. Men...När jag öppnade mitt hjärta och tog första steget öppnade de sina hjärtan och välkomnade mig.Jag är tacksam mot människorna jag mötte på plats och för utbytesåret, som lät mig lära mig nya saker och njuta av dem.
Min personliga resplan i Vietnam
Norr / Ho Chi Minh – Hanoi – Sapa – Lao Cai – Hanoi – Ninh Binh – Ho Chi Minh
Jag flög från Ho Chi Minh till Hanoi. På vägen tillbaka tog jag en nattbuss. Slutsatsen: ta definitivt flyget. Nattbussar är en ny upplevelse, men väldigt tröttande. När jag reste från Hanoi till Sapa åkte jag tillsammans med en amerikansk familj.
De hyrde en minibuss, så det fanns gott om sittplatser. Vägen upp till och ner från Sapa är väldigt guppig, så ta med åksjuketabletter. Eller åtminstone en kräkpåse. Jag kräktes faktiskt på vägen ner. Det som imponerade mest på mig i Lao Cai var att se hur gränsen till Kina går längs en enda flod.
Det fanns kineser i närheten, och när de berättade att man kan gå över till Vietnam blev jag lika chockad som någon från en önation. Jag insåg att det kunde vara så omvälvande att gå över gränsen till ett annat land. Efteråt åkte jag med taxi till ett område som heter Ninh Binh, och det var verkligen vackert. Taxibilar är dock ganska dyra, så det är bättre att använda en resebyrå eller hyra en motorcykel om det går.
Söder / Ho Chi Minh – (Dalat), (Mui Ne) / Ville verkligen åka dit, men kunde inte på grund av budgeten – Mekongdeltat
Jag rekommenderar att besöka Mekongdeltat under bara en dag. En enda dag där kommer att göra dig utmattad. Det beror på att man åker båt hit och dit; det är fascinerande i början, men efter att ha klivit i och ur två eller tre gånger blir det tröttsamt. Kanotturen mot slutet är roligast, och resten handlar mest om att titta på landskapet. Ibland går rutten genom mangroveskogar, och då får man ta bilder från fören, så jag rekommenderar verkligen att fotografera.
Det går bra att utforska Ho Chi Minh till fots. Men om du planerar att gå från Saigons zoo till Vincom Center eller Återföreningspalatset blir du utmattad, så ta en Uber-motorcykel i stället. Det kostar bara 10 000 dong och är bekvämare än man kan tro.
Mina egna tips för ett utbytesår
(Språk)
Det finns ingen särskild metod för att förbereda sig genom att plugga i förväg. Bäst är att studera utomlands, näst bäst är en språkskola; som minst bör du ha pluggat engelska inför högskoleprovet... Även om du inte kan prata ska du se till att träna på hörförståelse. Om du förstår språket kan du åtminstone använda en översättare, men om du inte hör vad som sägs hjälper översättaren inte.
Du blir i princip stum. I början kunde jag bara förstå, inte prata, och det knäckte mitt självförtroende. Men efter hand som du kommer ihåg ord och får ihop grammatiken kan du åtminstone staka dig igenom en presentation av dig själv. Senare kommer ni till och med att skämta med varandra och skratta, så om du inte har förberett dig alls kan du memorera glosor från gymnasiet eller åtminstone titta på amerikanska tv-serier. Vänner är svår, så titta på Game of Thrones i stället. Den är väldigt underhållande och engelskan är lätt att förstå.
(Boende)
Boendet är ganska bra. Förvånansvärt rent, wifi fungerar bra även om det inte är lika bra som i Korea, och de städar varje dag. Det finns till och med fyra kylskåp, och om du köper en stor flaska vatten finns det en vattenrenare så att du kan fylla på och dricka.
Om du däremot har kvällslektioner slutar bussarna gå på vardagar, så om du inte tar taxi måste du sova på volontärplatsen, där förhållandena är riktigt dåliga. Om du till exempel äter i volontärrummet kan det dyka upp kackerlackor eller råttor, så var försiktig.
Gör därför ditt bästa för att ta dig tillbaka och sova på de boenden som utbytesårsprogrammet rekommenderar. Om det blir för ansträngande finns det ett boende i närheten som tar exakt 200 000 dong per dag eller 1 500 000 dong per månad, så det är inte dumt att ta en vilodag där. Du kan också justera lektionstiderna i början, så tänk på det när du planerar.
Jag undrade om jag hade missförstått engelskan och tänkte att det kanske var 15 000 000 dong, men bestämde mig för att lita på den lokala samordnaren som sa 1 500 000 dong. Det här gäller inte priser i centrum, utan ett litet område i utkanten av Ho Chi Minh, så tänk på det. Som jämförelse motsvarar 1 500 000 dong ungefär 80 000–90 000 won och 15 000 000 dong ungefär 800 000–900 000 won.
(Måltider)
När du kommer till boendet kan du använda biljetterna du får under några dagar och prova alla rätter på restaurangens meny en gång. När du har provat allt kan du bara gå in på gatumarknaderna och läsa ungefär som du skulle göra på engelska – de förstår ungefär vad du menar. Det beror på att vissa ställen har enormt många rätter på menyn (över 100 på en enda restaurang).
Gatumatförsäljare på marknader brukar ha en till tre huvudrätter, som visas på stora skyltar. Om du ungefär kan läsa orden på väggen lagar de till rätten åt dig. Exempel: Om det står PHO BO kan tontecknen stå ovanför, men strunta i dem och läs det som ”pho bo”, så serverar de nudelsoppa för valfritt antal personer. Så oroa dig inte för att peka eller använda kroppsspråk – det uppfattas inte som en förolämpning. Om något ser gott ut är det bara att gå in, läsa om du kan eller åtminstone peka och prova massor av lokal mat.
Having local friends is best... but if there''s nothing else, eat the free restaurant food provided at the lodging. Because nearby restaurants are usually much closer than the free lodging restaurant. Walking to that hot place every lunch will really wear you out. Eat tasty food as close as possible.När det gäller mat finns det verkligen massor av läckra saker att upptäcka i Vietnam.
(Packlista)
Packa efter vädret. Om det är varmt ska du definitivt ta med sandaler (förutsatt att du inte planerar att vandra i bergen). Ta inte med böcker eller anteckningsblock eftersom du ändå inte kommer att använda dem – köp ett tunt block om du behöver. Ta inte med alla mediciner som din mormor ger dig. Du är starkare än du tror. Du blir sällan sjuk. Du kanske blir sjuk någon gång, men då behöver du som mest lite huvudvärkstabletter. Du behöver inte heller använda smärtplåster om du inte ska volontärarbeta på landsbygden.
Ta i stället med extra handdukar. Du kommer att duscha varje dag. Och även om du ska volontärarbeta, ta med några fina kläder. Om du bara har på dig slitna kläder för att du ”volontärarbetar” kan du senare titta på bilder från viktiga stunder där du ser ovårdad ut och känna dig generad och ångerfull. (Det gjorde jag.)
(Till blivande deltagare)
Koreanskakurserna är lättare än du tror. De uppskattar när du skapar samtal kring ett ämne eller lär ut praktisk koreanska med hjälp av koreanska videor. De gillar särskilt Running Man, koreanska dramaserier och K-pop, så kom ihåg det~
De var inte intresserade av om jag var asiat eller västerlänning, vilken utbildningsbakgrund jag hade, var jag bodde eller hur mycket pengar jag hade.De såg mig helt enkelt som en person vid namn Yu Sujae. -Att ge vingar åt elevernas drömmar i Ho Chi Minh-staden i Vietnam genom undervisning i koreanska / Yu Sujae, gap-year-deltagare / 8 veckors sabbatsår |
# Jag ville älska mig själv lite mer.
Efter att ha avslutat mina studier och arbetat en kort tid skulle jag börja plugga igen, men min farbror, som hade sett mig springa på utan uppehåll, hade råkat läsa vd:n Ahn Si-juns bok och rekommenderade den. Han sa att han skulle låna mig boken innan jag åkte, men till slut fick jag inte låna den. Så synd...
Med det här sabbatsåret ville jag framför allt hitta tillbaka till mig själv. Jag kände mig alltför utmattad av livet. Innan jag avslutade en sak kastade jag mig in i nästa utmaning...För att jag kände att jag hela tiden drev på mig själv utan att ens känna mig själv, utan att veta vad jag levde för eller vad jag ville göra.
Dessutom,ville jag älska mig själv lite mer.Till slut misslyckades jag med omprovet och hamnade på reservlistan. Även om jag inte visade det utåt kände jag mig innerst inne väldigt misslyckad och tyckte synd om mig själv.
# Vad jag lärde mig i Vietnam
1. Jag kunde känna en viss stolthet över Korea.
Jag kunde känna att även om Korea kanske kritiseras eller ses ner på hemma, så är den koreanska kulturen utomlands uppskattad, eftertraktad och uppriktigt omtyckt.
2. Jag kunde känna stolthet över mig själv.
Inte stolthet över att folk tycker om mig eller följer mig, utan jag kunde höra min inre röst säga: ”Jag är verkligen en bra person”, ”Jag kan också behandla andra så här” och ”Jag är verkligen en varm person”.
Fram till dess hade min egen bedömning av mig själv varit oupphörligt hård och kallt kritisk.Därför kunde jag inte älska mig själv och såg mig själv som bristfällig på något sätt, som någon som behövde fyllas på med något mer. Jag försökte hela tiden fylla mig själv med sådant som inte var jag. Men det var bokstavligen inte mitt. Jag kunde inte se vad jag redan hade,eftersom jag bara såg det jag ville ha och det tomrum som uppstod på grund av det Jag bar själv på självföraktet.
Genom den här utmaningen, när jag stod helt på egna ben, kunde jag se bara mig själv. Under tiden blev orden från människor som såg mig för första gången i sina liv en stor styrka för mig. De var inte intresserade av om jag var asiat eller västerlänning, vilken utbildningsbakgrund jag hade, var jag bodde eller hur mycket pengar jag hade.De såg mig helt enkelt som en person vid namn Yu Sujae.
De såg min personlighet och kunde utifrån mina vardagliga handlingar se vad jag tänkte och hur jag behandlade människor. De berättade öppet om det i en avslappnad och naturlig stämning. Alla dessa ord gick rakt in i hjärtat, och jag var verkligen tacksam. Det fanns till och med en vän som trodde att jag var gay eftersom jag var så varm mot andra.Jag hade aldrig blivit bemött så här i hela mitt liv, så jag blev förvånad över att människor såg mig på det sättet – och dubbelt så förvånad över att den sidan av mig fanns.
3. Jag insåg att det inte är svårt att anta en utmaning.
När jag tänkte på en utmaning trodde jag att jag måste starta ett företag, åka utomlands för att göra något stort och helt nytt eller till och med ordna en flashmob. Men mina utmaningar var inte sådana. Att pruta på marknaden, få en utländsk vän att säga ”Sujae, jag älskar dig”, gå fram till främlingar och lyssna på deras berättelser, ta en väg jag aldrig gått förut, reflektera över mitt liv och sammanfatta det i en översikt – allt detta var utmaningar.
Jag insåg att en utmaning inte behöver vara stor och storslagen, utan kan bestå i att göra en liten förändring i något jag brukar göra av vana.Även om du går till extrajobbet varje dag kan det vara en utmaning att skicka ett sms till dina föräldrar på vägen och skriva ”Jag älskar er”, ta en annan buss än vanligt eller cykla till jobbet, eller gå hemifrån 30 minuter tidigare i stället för en timme tidigare för att fotografera landskapet.
# När jag öppnade mitt hjärta och tog kontakt med dem öppnade de också sina hjärtan och välkomnade mig.
När jag ser tillbaka kanske de här sakerna inte är så svåra när man är utomlands. Att gå till en mataffär, äta pho och köpa kaffe är enkla saker som vem som helst kan göra. Men...För mig var det en väldigt stor utmaning. Jag var en groda i en brunn som aldrig hade varit utomlands.Jag var rädd för att prova nya saker och eftersom jag inte visste vad de innebar var jag upptagen med att fly från dem utan att tänka efter.Eftersom det var väldigt stressande för mig att möta nya saker befann jag mig i en situation där jag var tvungen att försöka med även de allra minsta sakerna.
Efter ungefär två månader hade jag anpassat mig så naturligt att jag kunde åka motorcykeltaxi på egen hand. Och även när jag satt där bak (vilket kunde vara farligt) njöt jag av själva motorcykelturen.Till och med uppdraget att pruta på marknaden, som ingick i sabbatsårsutmaningen, gjorde jag utan att tänka på det. Jag njöt också av att ta bilder tillsammans med butiksägarna.Det var inte så att jag tvingade mig själv att övervinna allt detta under sabbatsåret,Jag blev förvånad över att jag faktiskt njöt av de här nya sakerna när de dök upp.
Och när koreansklektionerna började fick jag för första gången uppleva elevernas engagemang.Det var förstås nytt och häpnadsväckande att undervisa, men barnens entusiasm för koreanska var något helt annat än den jag mindes från språkundervisningen i gymnasiet. Till en början kändes deras engagemang betungande och jag undrade om jag verkligen var kvalificerad att lära ut något. Men så småningom berördes jag av deras entusiasm och...utan att ens märka det började jag hålla lektioner med barnen med stort engagemang.
Självklart fanns det många brister i mina lektioner, och även jag kunde se dem. Jag hade studerat koreanska flitigt på gymnasiet, men jag hade inte koreansk litteratur som huvudämne. Därför kunde jag ibland inte förklara grammatiken ordentligt när den riskerade att förvirra eleverna, och jag ångrar att jag inte kunde ge dem mer undervisningsmaterial och fler uttryck. Trots det lärde jag mig av elevernas engagemang och kunde för första gången njuta av att volontärarbeta och undervisa.
Sabbatsåret var verkligenatt åkaInnan jag åkte kunde jag inte prata avslappnat med utlänningar och trodde att det betydde att vara lycklig att bo i Korea. Men efter att ha deltagit upptäckte jag att fler människor än jag trodde visar hänsyn till utlänningar (även om det förstås inte gäller alla), och att människor förstår varandra och lever tillsammans. Särskilt bland resenärer är det så.
Genom sabbatsåret vande jag mig vid att anta nya utmaningar, och känslan av att lyckas med dem hjälpte mig att växa och älska mig själv mer. Det fanns många stunder under de 2–3 veckorna då det var svårt att härda ut och jag verkligen ville åka tillbaka, men...Till slut föll all den tiden på plats och gav mig en period då jag kunde se mig själv på djupet.
Dessutom mötte jag otaliga nya människor och språk och upplevde en ny miljö och nya situationer. Men om jag hade hållit hjärtat stängt mitt i allt detta hade jag inte fått ut något av det och åkt hem direkt. Men...När jag öppnade mitt hjärta och tog första steget öppnade de sina hjärtan och välkomnade mig.Jag är tacksam mot människorna jag mötte på plats och för utbytesåret, som lät mig lära mig nya saker och njuta av dem.
Min personliga resplan i Vietnam
Norr / Ho Chi Minh – Hanoi – Sapa – Lao Cai – Hanoi – Ninh Binh – Ho Chi Minh
Jag flög från Ho Chi Minh till Hanoi. På vägen tillbaka tog jag en nattbuss. Slutsatsen: ta definitivt flyget. Nattbussar är en ny upplevelse, men väldigt tröttande. När jag reste från Hanoi till Sapa åkte jag tillsammans med en amerikansk familj.
De hyrde en minibuss, så det fanns gott om sittplatser. Vägen upp till och ner från Sapa är väldigt guppig, så ta med åksjuketabletter. Eller åtminstone en kräkpåse. Jag kräktes faktiskt på vägen ner. Det som imponerade mest på mig i Lao Cai var att se hur gränsen till Kina går längs en enda flod.
Det fanns kineser i närheten, och när de berättade att man kan gå över till Vietnam blev jag lika chockad som någon från en önation. Jag insåg att det kunde vara så omvälvande att gå över gränsen till ett annat land. Efteråt åkte jag med taxi till ett område som heter Ninh Binh, och det var verkligen vackert. Taxibilar är dock ganska dyra, så det är bättre att använda en resebyrå eller hyra en motorcykel om det går.
Söder / Ho Chi Minh – (Dalat), (Mui Ne) / Ville verkligen åka dit, men kunde inte på grund av budgeten – Mekongdeltat
Jag rekommenderar att besöka Mekongdeltat under bara en dag. En enda dag där kommer att göra dig utmattad. Det beror på att man åker båt hit och dit; det är fascinerande i början, men efter att ha klivit i och ur två eller tre gånger blir det tröttsamt. Kanotturen mot slutet är roligast, och resten handlar mest om att titta på landskapet. Ibland går rutten genom mangroveskogar, och då får man ta bilder från fören, så jag rekommenderar verkligen att fotografera.
Det går bra att utforska Ho Chi Minh till fots. Men om du planerar att gå från Saigons zoo till Vincom Center eller Återföreningspalatset blir du utmattad, så ta en Uber-motorcykel i stället. Det kostar bara 10 000 dong och är bekvämare än man kan tro.
Mina egna tips för ett utbytesår
(Språk)
Det finns ingen särskild metod för att förbereda sig genom att plugga i förväg. Bäst är att studera utomlands, näst bäst är en språkskola; som minst bör du ha pluggat engelska inför högskoleprovet... Även om du inte kan prata ska du se till att träna på hörförståelse. Om du förstår språket kan du åtminstone använda en översättare, men om du inte hör vad som sägs hjälper översättaren inte.
Du blir i princip stum. I början kunde jag bara förstå, inte prata, och det knäckte mitt självförtroende. Men efter hand som du kommer ihåg ord och får ihop grammatiken kan du åtminstone staka dig igenom en presentation av dig själv. Senare kommer ni till och med att skämta med varandra och skratta, så om du inte har förberett dig alls kan du memorera glosor från gymnasiet eller åtminstone titta på amerikanska tv-serier. Vänner är svår, så titta på Game of Thrones i stället. Den är väldigt underhållande och engelskan är lätt att förstå.
(Boende)
Boendet är ganska bra. Förvånansvärt rent, wifi fungerar bra även om det inte är lika bra som i Korea, och de städar varje dag. Det finns till och med fyra kylskåp, och om du köper en stor flaska vatten finns det en vattenrenare så att du kan fylla på och dricka.
Om du däremot har kvällslektioner slutar bussarna gå på vardagar, så om du inte tar taxi måste du sova på volontärplatsen, där förhållandena är riktigt dåliga. Om du till exempel äter i volontärrummet kan det dyka upp kackerlackor eller råttor, så var försiktig.
Gör därför ditt bästa för att ta dig tillbaka och sova på de boenden som utbytesårsprogrammet rekommenderar. Om det blir för ansträngande finns det ett boende i närheten som tar exakt 200 000 dong per dag eller 1 500 000 dong per månad, så det är inte dumt att ta en vilodag där. Du kan också justera lektionstiderna i början, så tänk på det när du planerar.
Jag undrade om jag hade missförstått engelskan och tänkte att det kanske var 15 000 000 dong, men bestämde mig för att lita på den lokala samordnaren som sa 1 500 000 dong. Det här gäller inte priser i centrum, utan ett litet område i utkanten av Ho Chi Minh, så tänk på det. Som jämförelse motsvarar 1 500 000 dong ungefär 80 000–90 000 won och 15 000 000 dong ungefär 800 000–900 000 won.
(Måltider)
När du kommer till boendet kan du använda biljetterna du får under några dagar och prova alla rätter på restaurangens meny en gång. När du har provat allt kan du bara gå in på gatumarknaderna och läsa ungefär som du skulle göra på engelska – de förstår ungefär vad du menar. Det beror på att vissa ställen har enormt många rätter på menyn (över 100 på en enda restaurang).
Gatumatförsäljare på marknader brukar ha en till tre huvudrätter, som visas på stora skyltar. Om du ungefär kan läsa orden på väggen lagar de till rätten åt dig. Exempel: Om det står PHO BO kan tontecknen stå ovanför, men strunta i dem och läs det som ”pho bo”, så serverar de nudelsoppa för valfritt antal personer. Så oroa dig inte för att peka eller använda kroppsspråk – det uppfattas inte som en förolämpning. Om något ser gott ut är det bara att gå in, läsa om du kan eller åtminstone peka och prova massor av lokal mat.
Having local friends is best... but if there''s nothing else, eat the free restaurant food provided at the lodging. Because nearby restaurants are usually much closer than the free lodging restaurant. Walking to that hot place every lunch will really wear you out. Eat tasty food as close as possible.När det gäller mat finns det verkligen massor av läckra saker att upptäcka i Vietnam.
(Packlista)
Packa efter vädret. Om det är varmt ska du definitivt ta med sandaler (förutsatt att du inte planerar att vandra i bergen). Ta inte med böcker eller anteckningsblock eftersom du ändå inte kommer att använda dem – köp ett tunt block om du behöver. Ta inte med alla mediciner som din mormor ger dig. Du är starkare än du tror. Du blir sällan sjuk. Du kanske blir sjuk någon gång, men då behöver du som mest lite huvudvärkstabletter. Du behöver inte heller använda smärtplåster om du inte ska volontärarbeta på landsbygden.
Ta i stället med extra handdukar. Du kommer att duscha varje dag. Och även om du ska volontärarbeta, ta med några fina kläder. Om du bara har på dig slitna kläder för att du ”volontärarbetar” kan du senare titta på bilder från viktiga stunder där du ser ovårdad ut och känna dig generad och ångerfull. (Det gjorde jag.)
(Till blivande deltagare)
Koreanskakurserna är lättare än du tror. De uppskattar när du skapar samtal kring ett ämne eller lär ut praktisk koreanska med hjälp av koreanska videor. De gillar särskilt Running Man, koreanska dramaserier och K-pop, så kom ihåg det~
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
