Innan du deltar i ett sabbatsår vill jag säga att det allra viktigaste är att påminna dig själv ännu en gång: ”Varför tar jag ett sabbatsår?” Ju mer tid du tillbringar ensam med att reda ut dina tankar under sabbatsåret, desto mer kan du utvecklas. Det är verkligen, verkligen viktigt att ta vara på tiden utanför arbetstid. En avstämning mitt i perioden är avgörande för att genomföra det du bestämde dig för innan du började programmet. I stället för att bara vara turist och se sevärdheter kommer egna minnen – som kulturupplevelser eller samtal med fransmän som kan engelska – att stanna kvar längre. - Paris, Frankrike – där vill jag bo. |
- Mina franskkunskaper före deltagandet: Bara hälsningsfraser.
- Mina franskkunskaper när jag kom hem: Lite vardagligt samtal.
- Mina råd om språk
Jag tycker att det är bra att studera franska i förväg. I praktiken fungerar engelska inte särskilt bra, så vardagen bjöd på en del besvär. Självklart lär du dig att klara hälsningsfraser och grundläggande samtal efter hand, men om du vill få en bättre livskvalitet är det bäst att lära dig franska innan du åker.
- Mina råd om måltider
Jag äter frukost och middag tillsammans med de andra gästerna eller värdtanten. Om jag inte är ute och reser äter jag lunch med henne, köper något ute eller lagar något själv. När du köper mat har du i början ingen känsla för priserna, så tänk efter noga innan du handlar. Det finns många goda saker, så det är lätt att slösa pengar. Dessutom lagar värdtanten så god mat att det inte finns mycket att oroa sig för. Jag tog med mig några koppnudlar, som var väldigt användbara – på kvällarna blev jag ofta sugen på nudelsoppa.
- Saker jag saknade och hade besvär av att inte ha / praktiska saker:Löparskor, plånbok att bära runt halsen, tunna tofflor för flygresan / nackkudde
- Saker som var praktiska att ha / saker som ställde till problem:Midjeväska, internationellt studentkort, kappa, Mentholatum (läppbalsam), vattentätt mobilfodral, bärbar dator, grenuttag, hänglås, vajer (kabellås), koppnudlar / nagellack, innetofflor, böcker, halsdukar jag sällan använder i Korea, kläder jag vanligtvis inte använder i Korea
-
1. Kläder som du sällan använde i Korea kommer du inte heller att använda i Paris. ^^
2. Eftersom du kanske reser till närliggande länder på lediga dagar är det bra att ta med engångsprodukter i provstorlek, till exempel schampo, duschtvål, tandkräm, rengöringsskum, ansiktsvatten och lotion.
3. Om du är helt säker på att du inte kommer att tappa bort pengarna är det bättre att växla mycket kontanter i förväg.
4. Ett internationellt studentkort är användbart inte bara för rabatter utan också som legitimation på många ställen. Det är enklare än att ta fram passet när du behöver visa legitimation, och det innebär mindre risk att tappa bort det än passet. Kommentaren om lägre risk gäller bara om det internationella studentkortet inte innehåller pengar.
5. I Paris, där fickstölder är vanliga, verkar en midjeväska eller plånbok att bära runt halsen vara ett måste. Jag tog också med ett vattentätt mobilfodral, och det var ganska användbart. Det är bäst att förvara pengarna i byxfickan fram eller i kappans innerficka. Om allt inte får plats går det bra att ha en mindre summa i en plånbok runt halsen. Mobilstölder är allra vanligast, så håll alltid koll på mobilen. Om du lägger den i ett vattentätt fodral och bär den runt halsen som jag gjorde, lämnar du den inte på bord eller stoppar den i väskan, vilket minskar risken för stöld. Men du kan få ont i nacken om du bär den så hela dagen. Det är också bra att låsa väskan, eftersom många ficktjuvar öppnar väskor och rotar igenom dem. En vajer är användbar för att säkra bagaget på tåg när du reser till andra länder. Det finns också många ficktjuvar på tågen.
6. Jag är glad att jag tog med en kappa. Det anses oartigt att ha på sig en vadderad jacka eller huvtröja på operan eller restaurangen. Nu när vädret har blivit varmare kan det vara bättre att ta med andra snygga kläder i stället för en tung kappa.
7. Löparskor är ett måste eftersom du får ont i fötterna när du reser. Tunna tofflor för flygresan är praktiska att ha, och pensionaten tillhandahåller innetofflor, så du behöver inte ta med några separat.
Vad jag lärde mig av att delta i sabbatsårsprogrammet.
Jag tror att jag lärde mig att respektera människors individualitet och värderingar genom att träffa många olika människor. Det är den största fördelen med sabbatsårsprogrammet som jag deltog i.
Träffade du några personer eller umgicks du med någon genom sabbatsårsprogrammet?
Seungju och Seonggyu, som hade varit gäster när jag arbetade där som personal, följde med mig på en resa till Italien. Från början hade jag planerat att resa till Spanien, men när jag hade lärt känna dem ändrade jag planerna till Italien och åkte tillsammans med dem.
Kontakten fortsatte även när vi kom tillbaka till Korea, och för några dagar sedan kom killarna på besök. De är värdefulla vänner som reste från Daegu till Daejeon för att hälsa på och sa att de snart skulle göra militärtjänst. Jag håller också fortfarande sporadisk kontakt via Facebook med en apotekare som jag pratade med i en halv dag i Venedig. Jag träffade så många människor att det är svårt att räkna upp alla: en colombiansk kvinna och en indonesisk man som jag träffade på flyget till Paris, ägarens bekanta och Yoorim, en kollega jag arbetade med, bland många andra.
Vilka råd skulle du ge till framtida deltagare i sabbatsårsprogrammet?
Innan du börjar ett sabbatsår vill jag säga att det allra viktigaste är att påminna dig själv ännu en gång: ”Varför tar jag ett sabbatsår?” Ju mer tid du tillbringar ensam med att reda ut dina tankar under sabbatsåret, desto mer kan du utvecklas. Ta vara på tiden utanför arbetet – det är verkligen, verkligen viktigt. Avstämningar mitt i perioden är avgörande för att genomföra det du bestämde dig för innan du började programmet. I stället för att bara se sevärdheter kommer egna minnen – som kulturupplevelser eller samtal med fransmän som kan engelska – att leva kvar längre.
Hur skulle du jämföra dig själv före och efter sabbatsårsprogrammet?
Före sabbatsåret kunde jag inte leva mitt eget liv fullt ut; jag bedömde mig själv efter andras och samhällets måttstockar.
Men efter deltagandet lever jag för min egen skull, som den som styr över mitt liv, och vårdar mina värderingar och mitt tankesätt så att de inte vacklar.
Berätta om din egen resrutt under sabbatsåret.
- Frankrike, Paris: ★ Luxembourgträdgården, Montmartres kulle dag som natt, ★ Sacré-Cœur-basilikan, broarna med utsikt över Seine, parken på vägen från området bakom Notre-Dame till Pont des Arts (”kärleksbron”), ★ de fantastiska uppträdandena i Paris tunnelbana och biffrestaurangen L’Entrecôte de Paris på Champs-Élysées.
- Italien: ★ Boboliträdgårdarna i Florens, ★ Adriatiska havet i Venedig – gondolerna och alla platser med mängder av synliga broar, ★ ön Murano och biffrestaurangen Zaza, känd för sin bistecca alla fiorentina, bakom lädermarknaden i Florens.
- Länder under festivalsäsongen
- Boendetips i Italien: vandrarhemmet Generator Venice i Venedig
(★ = rekommenderas varmt)
Min berättelse om sabbatsåret i Paris
I januari förra året tog jag studieledigt och gjorde praktik. När den överenskomna praktikperioden tog slut kändes den plötsligt tomma tiden märklig och gjorde mig orolig. Jag avundades andra deras erfarenheter av fritidsaktiviteter, eftersom det verkade som om alla hade sådana. Jag ägnade mig åt sådana aktiviteter ett tag, men när ledigheten började lida mot sitt slut kände jag mig tom. Jag hade glömt varför jag hade bestämt mig för att ta ledigt (min personliga livsplan) och tyckte inte om tanken på att bli en vanlig universitetsstudent igen. Jag ville ha en förberedelsetid för att kunna leva mitt eget liv...
Jag ville tillbringa resten av min ledighet med att uppleva sådant jag verkligen ville och tyckte om. Jag funderade på när jag under mina 23 år faktiskt hade varit lycklig. Efter att ha tänkt igenom det mindes jag tiden då jag var 20 och arbetade på en familjerestaurang. Medan andra tyckte att det var pinsamt att sjunga födelsedagssången brukade jag verkligen fira gästernas födelsedagar och sjunga med entusiasm. När jag tänkte tillbaka på andra upplevelser insåg jag att jag tycker om att göra människor glada med min positiva energi.
Så jag reste till Paris för att ännu en gång få uppleva mitt verkliga jag. Jag arbetade faktiskt på ett gästhem och tillbringade 39 intensiva dagar där. Självklart var inte alla 39 dagarna bara glädje, men jag älskade att kunna ge trötta gäster som återvände från sina utflykter ny kraft genom att dela med mig av min positiva energi. Det var trevligt att utforska Paris på fritiden, men jag var verkligen lycklig när jag föreslog resvägar för gästerna på gästhemmet och hjälpte dem med det de behövde.
En gäst kom till exempel till mig och bad om hjälp med att skriva ut en flygbiljett. Jag gick därför hem till ägaren. Ägaren var inte där, bara hans fru. Varken hon eller jag hade någonsin skrivit ut något tidigare, och vi blev förvirrade när det inte gick att skriva ut. Vi försökte om och om igen, men eftersom vi aldrig hade gjort det förut fungerade det inte. Gästen var orolig och det var inte lång tid kvar tills det var dags att åka till flygplatsen. Men jag gav inte upp. Gästens problem kändes som mitt eget, och jag ville lösa det på något sätt. Jag är inte särskilt bra på datorer, men jag tryckte på olika knappar, drog ur och satte i kabeln gång på gång, och till slut skrevs biljetten ut. Om jag då hade gett upp och sagt att det inte gick och att det fanns skrivare på flygplatsen, skulle gästens sista minne av gästhemmet ha blivit deras samlade intryck av stället. Sådant är förstås normalt i servicearbete, men eftersom jag hjälpte till som om det verkligen vore mitt jobb tror jag att problemet löstes. Jag var med om sådana här situationer flera gånger och insåg att jag tycker om att vara till hjälp för andra.
För det andra var jag intresserad av att arbeta som reseguide innan jag tog ett sabbatsår. Det fanns också sådant med jobbet som jag tyckte om, så jag ville prova det. Men efter att ha testat insåg jag att det inte passade mig. Jag har inte särskilt bra kondition och tycker inte särskilt mycket om att gå omkring. Ett större problem är att en rundtur är beroende av guidens kunskaper, läggning och förmåga att skapa stämning, och jag kände ingen större entusiasm inför att återbesöka platser jag redan hade varit på. Förutom några få platser som jag älskade presenterade jag andra platser utan att känna mig berörd. Därför kom jag fram till att det inte var något för mig. När jag såg reseguider leda turer tänkte jag att man verkligen måste älska arbetet för att kunna göra det.
Under resan träffade jag också människor som uppriktigt brydde sig om hur resenärerna mådde. Det fick mig att vilja välkomna utländska besökare till Korea varmt och ge dem fina minnen av vårt land. En pilot som jag träffade på väg till gästhemmet när jag först kom till Paris höll ett öga på mig på bussen, orolig för att jag skulle kliva av vid fel hållplats, och knöt fast mitt handbagage så att det inte skulle rulla runt i bussen. I Italien, när jag vandrade genom Venedigs slingrande gränder, frågade en äldre man med uppriktig blick om det var svårt för mig att resa ensam. Jag blev rörd och tänkte: ”Hur kan någon jag just har träffat visa så uppriktig omtanke?”
Det fanns också en apotekare som försökte hjälpa mig när jag hade gått vilse på en ö, och en mormor och en morfar som i ösregnet ägnade omkring 30 minuter åt att fråga folk om vägen och visa mig rätt. Deras känslor och sätt att se på utländska resenärer verkade verkligen uppriktiga. Eftersom jag tycker om att hjälpa andra ville jag hjälpa utländska besökare som kommer till Korea, och bestämde mig för att jag vill arbeta med sådant i framtiden. Jag hoppas att fler utlänningar kommer att tycka om vårt land och att fler koreaner kommer att vara stolta över det, tack vare mig och det Korea jag presenterar.
Att se arkitektur som stod i kontrast till vår egen fick mig också att vilja lyfta fram vårt lands unika skönhet. I synnerhet har Paris bevarat de flesta av sina gamla byggnader, och man kan känna hur mycket arbete som läggs på att underhålla dem. Att promenera längs gatorna mellan dessa byggnader och uppleva deras storslagenhet och mystik var något helt annat än att gå bland höghusen i Seoul. Det är förstås troligt att underhållet av byggnaderna innebär olägenheter för de boende, men jag var ändå väldigt avundsjuk. Jag föreställde mig att om Seoul – och inte bara vissa områden – vore fullt av hanok, traditionella koreanska hus, skulle varje plats kännas ny och vacker. Under ungefär en och en halv månad i Paris tänkte jag: ”Paris är bara ungefär en sjättedel så stort som Seoul! Utifrån det jag själv upplever har Seoul också så många fantastiska platser! Varför utvecklas de inte till sevärdheter som i Paris, och varför reser inte fler hit?” Jag ville bidra till att förändra det.
Det fanns sådant som skilde sig från mitt hemland, men på många sätt fanns det också likheter. Dagen efter att jag kom till Paris dök en gäst på gästhemmet upp. Personen köpte lyxvaror åt sina kunder. På min första resa gick jag också runt bland lyxbutikerna, men kanske för att jag fortfarande var ung tyckte jag att det var ganska chockerande. När jag såg anställda i vissa lyxbutiker avgöra om de skulle välkomna eller avvisa en kund enbart utifrån kundens utseende, hudfärg eller hur personen såg ut, tyckte jag synd om dem. Det verkade som om de levde med pengar som sitt högsta värde. Efter att ha levt i 23 år vet jag att det finns många vackrare och mer värdefulla saker, så jag kände medlidande. Pariserna har också lika bråttom som människor i Seoul, och beteendet hos folk i tunnelbanan var likartat.
Det kanske stämmer att man ser så mycket som man vet. Efter resan mindes jag rådet från vd An Si-jun att se filmer eller läsa böcker om ett lands historia och kultur i stället för att förlita sig på guideböcker. Man lägger verkligen bara märke till sådant man känner till och bryr sig om. Jag vet ännu inte vart jag ska resa härnäst, men kände att jag borde fundera över hans ord en gång till.
ⓒKorea Gapyear
Jämfört med innan jag tog mitt sabbatsår känner jag att jag har mognat mycket. Jag utvecklas också mentalt snabbare. Jag har blivit mer avslappnad och lite mer tolerant, och jag har tänkt mer allvarligt på mitt liv.
Sabbatsåret som jag tog mot slutet av min studieledighet, med tanken att verkligen göra det jag ville, fick mig att inse många saker. Som anställd på gästhemmet träffade jag många människor. Att lära mig respektera varje persons värderingar och egenart och att utveckla min förståelse för andra har blivit en stor tillgång efter sabbatsåret. Dessutom blev ledigheten, som jag tog med föresatsen ”Jag ska bara göra sådant jag verkligen vill!”, en tid då jag kunde se tillbaka på dagar då jag bara hade varit upptagen med att bygga upp mitt cv och fundera djupt över mitt liv. När jag befann mig långt från Korea kände jag mig avskild från vardagens verklighet. Därför kunde jag fokusera på mitt inre och uppskattade att ha gott om tid för mig själv att tänka.
I Paris, som skilde sig mycket från Korea, kunde jag fundera över vilka värderingar jag bör lyfta fram framöver. Före sabbatsåret tänkte jag bara på området där jag bodde, men nu har jag förmågan att vidga perspektivet till att omfatta hela mitt land och samhället i stort.
Att jag kunde känna mig så avslappnad när jag bodde hemifrån var tack vare ägaren till gästhemmet och hans fru (som jag kallade ”storasyster”), min moster, ägare Ganji, mormor, Taehun och min kollega Yurim, som delade alla svårigheter med mig. De visade mig stor omtanke och respekt. Jag är verkligen tacksam mot ägaren Woosung för att han lät mig slå ihop mina lediga dagar så att jag kunde resa till Italien, för all omtanke, de handskrivna breven och de generösa fickpengarna som fick mig att gråta på tåget när jag skulle åka, och för att han själv lagade snacks och goda drycker. Jag är mycket tacksam mot min moster, som älskade mig som en dotter och kallade mig ”Yangyeosi”, och mot min äldre ”syster”, som alltid hade lätt att förstå saker ur personalens perspektiv och var så generös. Jag är också tacksam mot ägare Ganji, mormor och den gullige Taehun, som alltid hälsade glatt på mig när jag gick ut. Och jag är väldigt, väldigt tacksam mot min älskade Yurim, som jag borde ha varit snällare mot.
Hem
