Jag tror att språkinlärning, precis som allt annat, beror på en själv. Resultaten varierar mycket beroende på hur hårt man arbetar, så i stället för att skylla på ett program är det klokare att ta vara på varje programs styrkor. - <Lär dig spanska i Santiago, Sydamerikas snabbast växande ekonomi!>, <Lär dig spanska i Cusco, på vägen till det forntida Machu Picchu!> / 6 veckors sabbatsår |
Program jag deltog i:
- [ 28 april 2014 ~ 23 maj 2014 ] Lär dig spanska i Santiago, Sydamerikas snabbast växande ekonomi!
- [ 26 maj 2014 ~ 13 juni 2014 ] Lär dig spanska i Cusco, på vägen till det forntida Machu Picchu!
F.Berätta kort om dig själv.
S. Det känns väldigt konstigt att presentera mig själv. Vad ska jag säga? Jag är en person som lever med övertygelsen att livets främsta mål är att ”vara lycklig”.
F.Vad fick dig att välja ett spanskaprogram i Sydamerika för ditt sabbatsår bland så många olika program?
S. Jag har velat lära mig spanska sedan jag var i början av tjugoårsåldern. Men jag var tvungen att prioritera engelskan, och jag valde spanskaprogrammet eftersom jag tänkte att jag kanske aldrig skulle komma i gång om jag fortsatte att skjuta upp det dag efter dag. Ärligt talat tänkte jag först åka till Spanien, till Barcelona, för att lära mig spanska. Men mitt största mål för 2014 var att åka till fotbolls-VM i Brasilien, och som alltid justeras planerna när man konfronteras med verkligheten i form av ”tid och pengar”. Ändå tycker jag att det var ett mycket bra beslut – nu känner jag att tiden går, och jag är glad att jag gjorde det valet.
F.Jag kan tänka mig att det inte var lätt att som kvinna åka ensam till Sydamerika och tillbringa en månad där under ett sabbatsår. Var du inte rädd innan du åkte?
S. När man reser runt ser man lätt kvinnor som bär stora ryggsäckar på egen hand. Om folk säger att Sydamerika är farligt tycker jag att det är en plats som kan vara farlig för både män och kvinnor. Naturligtvis finns det saker som kvinnor bör vara lite mer försiktiga med, men enligt mig är Seoul och Santiago lika farliga vid midnatt.
Dessutom tycker jag mycket om att resa ensam. Mina tankar om det förändrades lite när jag reste i Sydamerika, men i grunden är soloresor en tid för att prata med sig själv.
Mitt sabbatsår har faktiskt pågått i två år. I slutet av 2012 sade jag upp mig från företaget där jag hade arbetat i nästan sju år och åkte till Australien på ett working holiday-visum. Om du frågar om jag var rädd innan jag sade upp mig, så var jag förstås det – väldigt rädd. Men jag kunde inte veta förrän jag försökte, och rädslan för att aldrig göra det och tillbringa livet framför en dator, instängd vid den där fyrkantiga skärmen, var större. Framför allt var jag inte. det. minsta. lycklig. Jag tillbringade ett och ett halvt år i Australien. Det var första gången jag bodde utomlands. Innan jag reste till Sydamerika var jag mer förväntansfull än rädd och såg fram emot spanskan, den latinska kulturen och fotbolls-VM i Brasilien.
F.Hur reagerade folk när du berättade att du skulle åka till Sydamerika på sabbatsår?
S. Reaktionerna varierade. Några såg avundsjuka ut, medan andra var genuint oroliga och sade att jag skulle åka till en farlig plats. Det vanligaste jag fick höra var att Sydamerika inte är säkert, så jag skulle vara försiktig. Till och med mina sydamerikanska vänner sade gång på gång att jag skulle vara försiktig.
F.Vilka personliga förberedelser gjorde du innan du deltog i sabbatsårsprogrammet?
S. Jag förberedde inget särskilt. Eftersom syftet var att lära mig spanska köpte jag en spansk bok och försökte plugga när jag fick en stund över, men det gick inte särskilt bra. Det ångrar jag mycket. Innan jag åkte tänkte jag vagt: ”Jag ska plugga spanska ordentligt”, men när jag väl kom fram insåg jag att jag skulle ha fått ut mycket mer av vistelsen om jag hade läst på mer om Sydamerika i förväg och lärt mig grundläggande spanska innan jag kom.
F.Hur var spanskaprogrammets upplägg och organisation?
S. När man lär sig ett språk verkar det, oavsett var man befinner sig, bero mer på hur mycket man själv anstränger sig än på programmets upplägg och organisation. Hur systematisk en skola än är blir det svårt att engagera sig om man inte kommer överens med läraren. Upplägget och organisationen för programmen i Santiago och Cusco som jag deltog i var ganska ordinära. En sak jag ångrar är att jag nog borde ha gått Cusco-programmet före Santiago-programmet.
Jämfört med Santiago har Cusco en kursplan som lämpar sig bättre för att lära sig grundläggande spanska. Eftersom Cusco dessutom är en turiststad förstår många engelska, så om man inte kan någon spanska alls är det en bra plats att bygga upp kunskaperna steg för steg från grunden. Santiago-programmet erbjöd däremot en bättre miljö för att omsätta det man lärt sig i praktiken och höja sin nivå. Undervisningen går ganska snabbt, och eleverna kan i allmänhet hantera grundläggande samtal, så det är perfekt för övning. Framför allt talas det inte mycket engelska i själva staden, vilket gör att man får använda spanskan man lärt sig om och om igen. Jag skulle dock inte rekommendera programmet till rena nybörjare som inte kan någon spanska alls.
F.Berätta om personer du träffade under programmet eller som gjorde intryck på dig.
S. I början av mitt sabbatsår var jag inte särskilt frisk, och i Santiago bodde jag oväntat hos en värdfamilj i stället för i ett kollektiv, så jag fick inte så mycket kontakt med andra. Om jag ska välja någon som gjorde intryck på mig var det Becky, en engelska som gick samma kurs. Så fort hon fick chansen reste hon till Sydamerika och runt i regionen. Efter att ha gått en spanskkurs med mig i Santiago i en vecka besökte hon Punta Arenas och en vulkan i Chile, och nu verkar hon vara i Argentina. När jag gick på lektionerna med henne, som alltid var glad, fick jag tips om platser som Machu Picchu och Påskön.
I Cusco träffade jag så många människor. Jag blev vän med två nederländska tjejer, Maris och Helma, som delade lägenhet med mig. De studerar till sjuksköterskor och sade att de skulle praktisera efter spanskaprogrammet. Maris brinner särskilt för att arbeta för Röda korset i Sydamerika och ge psykologisk rådgivning till barn efter att ha avslutat sina studier i Nederländerna. Magda, en tysk kvinna som arbetar som volontär och programkoordinator på skolan i Cusco, är också en fantastisk person.
Det är alltid inspirerande att träffa människor som fyller en del av sina liv med utmaningar och glädje och som steg för steg närmar sig sina egna mål. Det gör mig också lite avundsjuk jämfört med unga människor i Sydkorea som efter universitetsexamen bara tänker på att skaffa jobb som nästa steg.
ⓒKorea Gapyear
F.Hur såg ditt fritidsliv ut vid sidan av studierna?
S. Innan jag reste till Sydamerika tänkte jag inte särskilt mycket på att resa runt. Fotbolls-VM i Brasilien innebar en enorm kostnad, och jag föredrar att stanna länge på ett och samma ställe och se hur livet där är framför att resa runt med ryggsäck. Men när jag väl kom till Sydamerika fanns det så många platser jag bara måste se. Så jag planerade resor i all hast.
I Chile kunde jag inte slita blicken från de vackra väggmålningarna i Valparaíso, ungefär en och en halv timme från Santiago, och i Valle del Elqui – som sägs ha en koppling till världens mittpunkt – beundrade jag stjärnorna som vällde fram ovanför mig. Jag hann inte till den avlägsna Atacamaöknen, men lindrade besvikelsen med en tredagarsresa med två övernattningar till Uyuni-saltöknen i Bolivia efter att jag flyttat till Cusco.
Bortsett från resorna kan jag bara säga att livet i Cusco var roligare. Jag fick min knarriga kropp att röra på sig under de kostnadsfria salsalektionerna som hölls varje kväll, och varje kväll gick jag till en liten bar nära mitt boende för att njuta av livemusik. Framför allt är Cuscos nattvy mycket vacker. Det syntes inte många stjärnor på himlen, men husen som låg tätt och lyste upp Anderna var lika vackra som stjärnljus, och de lugna, smala gränderna fick mig att känna det som om jag hade färdats flera hundra år tillbaka i tiden. Cusco omges dessutom av många sevärdheter, så det var väldigt lätt att göra utflykter på helgerna.
F.Vilka svårigheter stötte du på under programmet?
S. Om jag ska välja en svårighet var det kylan. Både Cusco och Santiago är mycket kalla på morgnarna och kvällarna. Varje natt somnade jag huttrande och vaknade med händerna kring mina kalla fötter. Boendet i Santiago var ganska bra, men eftersom jag bodde hos en värdfamilj var jag mycket försiktig med att använda köket och andras saker. Boendet i Cusco var inte i särskilt gott skick. Folk säger att man inte kan förvänta sig bra boende i Cusco, och eftersom staden ligger på en sluttning var det svårt att få varmvatten, så jag fick alltid huttra mig igenom duscharna.
F.Vilka fördelar och nackdelar hade programmet ”Spanska i Santiago, Sydamerikas snabbast växande ekonomi”?
S. Fördelen med spanskaprogrammet i Santiago är att hela omgivningen är spanskspråkig. I Santiago används inte engelska särskilt mycket, så man måste prata spanska. Många elever kommer dessutom från länder som Italien och Brasilien, där spanska är lättare än engelska, så jag tycker att programmet passade bra för att förbättra sina spanskkunskaper. Nackdelen är att miljön inte är särskilt välkomnande för nybörjare. Jag hade faktiskt svårt i början eftersom det inte fanns någon grupp på min nivå. Lektionerna fokuserade också på grammatik och gick snabbt, så det var svårt att tycka att de var roliga.
Fördelen med spanskaprogrammet i Cusco var att undervisningen gick långsamt och nivåerna anpassades efter förmågan, vilket hjälpte mycket med förståelsen av spanska. Jag tyckte också om att skolan erbjöd ett stort utbud av aktiviteter. Nackdelen var att engelska talades överallt, så miljön verkade inte särskilt bra för att omsätta spanskan man lärt sig i praktiken.
Men precis som med allt annat, och särskilt med språk, beror det på individen. Resultaten varierar mycket beroende på hur mycket man anstränger sig, så i stället för att skylla på programmet behöver man vara klok nog att ta vara på varje programs styrkor.
F.Råd du vill ge vänner som ska delta i det här programmet, eller ”rekommenderat för personer som …”
A. ”Delta. Åk, vad som än händer. Tacka aldrig nej.”
Det är vad jag vill säga. Om du har kommit till en plats ska du uppleva allt. Du kommer säkert att bli inbjuden av kurskamrater eller personer du bor med: ”Ska vi gå på klubb?”, ”Ska vi resa tillsammans?”, ”Det finns ett program vi kan delta i …” Vi som är passiva och rädda för att misslyckas har en tendens att tacka nej till sådana erbjudanden. Men tacka inte nej. Även om du bara kan le och inte säga ett ord, följ med och sätt dig där! Säg åtminstone hej. Jag tror att språk och erfarenheter börjar på det sättet. Du vet inte förrän du har åkt dit. Oavsett om du står mot väggen på en klubb eller sitter ensam hemma och kämpar med wifi, är båda lika sorgliga och ensamma. Så om du ändå ska göra det, borde du inte åtminstone njuta av sevärdheterna?
Det finns förstås platser som känns skrämmande eller svåra att gå till ensam. I sådana fall är det idealiskt att ha vänner med sig. Européer och västerlänningar säger inte saker som ”Om du hade frågat mig en gång till hade jag följt med …”, så säg bara ”ja” direkt.Om du har en plan som du har gjort upp själv är det en annan sak, men om du inte har det och inte är den sortens person som föreslår saker först, tycker jag att du åtminstone bör försöka vara lite försiktigt initiativrik för att få med dig ännu en erfarenhet.
F.Vad förändrades före och efter ditt sabbatsår?
S. Mitt sabbatsår började i slutet av 2012, som jag nämnde tidigare. Om jag ska nämna den största förändringen mellan då och nu är det att jag åtminstone är ”lycklig” nu. Även om jag inte har något jobb garanterat och oroar mig för framtiden vill jag kalla det en sorts spännande rädsla.
Det finns verkligen många olika sorters liv som människor lever runt om i världen. Jag tror att alla söker lyckan på sitt eget sätt. När jag såg dem blev jag mycket inspirerad av deras mod att bara kasta sig in i det. När jag såg de människorna förändrades sådant jag aldrig hade kunnat föreställa mig i Korea – ”Skulle jag verkligen kunna bli sådan?” – till ”Varför inte försöka?”
Jag är fortfarande rädd, blyg och full av oro. Men medan jag förr brukade sitta vid skrivbordet och bara oroa mig i tankarna, verkar jag nu oroa mig med hela kroppen samtidigt som jag tar darrande steg för att söka stunder som gör mig lycklig.
F.Vad betyder ett sabbatsår för Shin-hye?
S. De säger att när man läser en bok rekommenderar den nästa bok man ska läsa.
När man reser tror jag att platsen man besöker visar vägen till nästa resmål.
Livet är likadant. När man väl bara gör det verkar det bli tydligt vad man ska göra härnäst.
För mig är ett sabbatsår att ”kasta sig ut i det”.
Till unga människor som lever liv där allt går framåt stadigt, steg för steg, vill jag säga: ”Snälla, kasta er bara ut i det!”
ⓒKorea Gapyear
Hem
