Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Drömmen om att bli yrkesverksam internationellt blev mer konkret #Erfarenhet av att planera och genomföra volontärprogram #Insåg det ovärderliga värdet av volontärarbete
© Korea gapyear
För mig utgör ”volontärarbete” – att hjälpa andra – den största delen av mitt liv. Därför tror jag inte att jag har missat en enda termin med volontärarbete sedan mitt första år på universitetet. Det viktigaste för mig är att hjälpa, uppmuntra och tjäna andra människor. Det är något man kan upptäcka genom att engagera sig ideellt för att hjälpa andra. Volontärarbete kräver på sätt och vis att man investerar något – arbete, tid eller pengar – och värdet man får tillbaka kan inte bytas mot något annat. Eftersom jag redan förstår vad det värdet innebär bestämde jag mig för att anta utmaningen att volontärarbeta utomlands, något jag inte hade provat tidigare. Precis som jag hade väntat mig var värdet jag upplevde den här gången, tror jag, mer värdefullt än något annat. Jag deltog i volontärarbete utomlands eftersom jag känner till värdet och ville uppleva det.
– Volontärarbete i Bangkok, en varm stad där ideella organisationer från hela världen samlas / Lee Jae-yeon, gap year-deltagare |
F.Kan du presentera dig?
S.Hej! Jag heter Lee Jae-yeon, är 25 år och studerar vid Yeungnam University.
I stället för en klyschig och självklar presentation som vem som helst kan ge, tycker jag att de adjektiv som beskriver mig är: ”någon som vill ge alla en överflödande kärlek”, ”någon som räddar liv bland världens folk”, ”en världsmedborgare med ett klart huvud, ett varmt hjärta och flitiga händer och fötter”, ”någon som strävar intensivt efter att utvecklas och göra sitt bästa för att bli en genuin människa” och ”någon som kan ta sig vart som helst”. Det här kanske är orden som kännetecknar Lee Jae-yeon.Jag heter Lee Jae-yeon och är universitetsstudent. Jag förbereder mig för att bli en internationell yrkesperson med ett tydligt mål: att rädda liv. Än i dag inspireras jag av själva titeln ”universitetsstudent”.
F.Jag bestämde mig för att ta ett sabbatsår och volontärarbeta i Thailand. Vad fick dig att vilja delta i volontärarbete utomlands?
S. Oavsett om det handlar om volontärarbete i hemlandet eller utomlands upptar ”tjänande” – att hjälpa andra – en stor del av mitt liv. Därför tror jag inte att det har funnits en enda termin sedan mitt första år på universitetet då jag inte har volontärarbetat. Det viktigaste för mig är att hjälpa människor, stärka dem och tjäna dem. Det är något man kan upptäcka genom att engagera sig ideellt för att hjälpa andra. Volontärarbete kräver att man investerar något – arbete, tid eller pengar – och värdet man får tillbaka kan inte bytas mot något annat. Eftersom jag förstår vad det värdet innebär bestämde jag mig för att prova på volontärarbete utomlands, något jag inte hade gjort tidigare. Precis som jag hade väntat mig var värdet jag upplevde den här gången mer värdefullt än något annat. Jag deltog i volontärarbete utomlands eftersom jag känner till det värdet och ville uppleva det.
© Korea gapyear
F. Hur fick du höra talas om ett sabbatsår?
Om det fanns någon särskild anledning till att du valde volontärprogrammet i Bangkok bland alla program,
S. Under studietiden,var utlandsvolontärarbete en punkt på min önskelistaDet var det. Sommaren 2013 sökte jag ett volontärprogram i Afrika via universitetet och fick besked om att jag var en av de fyra som antagits till resan. Men glädjen blev kortvarig: eftersom mina föräldrar motsatte sig att jag skulle åka till Afrika och jag hade hälsoproblem kunde jag inte göra annat än att tacka nej. Jag blev väldigt besviken, men redan dagen efter att jag avstod från resan började jag genast leta efter andra möjligheter att volontärarbeta utomlands. Den sociala verksamhet jag hittade, som hette ”Gap Year”, passade mig perfekt. Den hade flera fördelar.
Till skillnad från andra volontärprogram utomlands kunde man åka iväg på egen hand och utforma programmet själv. Det var mer ekonomiskt, jag kunde lyssna till mentorernas berättelser och det fanns fria och kreativa möjligheter i stället för ett fast upplägg. Därför ansökte jag direkt.
Det finns två anledningar till att jag särskilt valde volontärprogrammet i Bangkok. För det första läser jag internationella studier som huvudämne nummer två. Förra terminen läste jag bland annat kurser i kommunikation och kultur i Sydostasien, kolonialism och asiatisk nationalism, vilket väckte min nyfikenhet på Thailand. Thailand, och särskilt Bangkok, är det främsta resmålet som alla vill besöka. Det är det enda landet i Sydostasien som aldrig koloniserats och har gott om resurser och potential – så varför har det inte utvecklats? Varför lever inte människor väl? Det var jag nyfiken på. Om det nu beror på människors ”medvetenhet” ville jag verkligen förstå hur thailändare tänker. Jag ville prata med människorna där och uppleva och lära känna den thailändska kulturen.
För det andra hade programmet koppling till mina drömmar och min framtidsvision kring ideella organisationer och barn. Jag älskar barn och vill hjälpa dem. Jag ville inte bara kommunicera på engelska, något jag tycker om, utan också få en inblick i en ideell organisations praktiska arbete. Volontärprogrammet i Bangkok kändes som om det var skapat för mig – ett program som var perfekt anpassat efter mina behov.
Under sabbatsåret träffade jag nya människor,mötte olika kulturer,
kommunicerade och fick nya upplevelser –att vara rädd för det
under mina tjugoåriga ungdomsår,tror jag skulle vara något jag ångrade.
F.Jag bestämde mig för att ta ett sabbatsår på ungefär en månad. Hade du någon tidigare erfarenhet av volontärarbete utomlands? Var du inte rädd för att delta?
S.Det här var första gången jag volontärarbetade utomlands i ungefär en månad.År 2012 bodde jag i New York i USA under ett år för att gå en missionärsutbildning. Jag minns att jag på min fritid deltog i programmet ”Kitchen Soup”, som erbjöd gratis måltider till låginkomsttagare. Det gjorde mig ledsen att se att New York inte bara består av det rika och glamorösa ”Manhattan” som många känner till, utan också har en annan sida som vi inte känner så väl, där så många människor är i behov av hjälp. Jag insåg att det inte finns någon stad eller något land utan fattigdom. Jag kommer aldrig att glömma upplevelsen av att hjälpa arbetarna i New York som inte kunde bada eller äta ordentligt och av att tillbringa tid med dem.
Eftersom jag redan som ung hade tillbringat olika sabbatsår på olika sätt och under olika lång tid var jag inte alls rädd för att delta. Tvärtom var jag nervös, förväntansfull och såg fram emot det!Jag tror att jag skulle ångra det i efterhand om jag under mina tjugoåriga ungdomsår var rädd för att träffa nya människor, möta andra kulturer, kommunicera och skaffa mig erfarenheter under ett sabbatsår. ^^;
F.Hur reagerade människorna omkring dig när du sa att du skulle till Thailand för att ta ett sabbatsår?
S.Faktum är att reaktionerna från människorna omkring mig inte var särskilt positiva. De flesta vuxna och vänner var emot det. Det berodde inte bara på att det var Thailand eller på att jag skulle volontärarbeta, utan på att protesterna i Thailand var i full gång. Men jag tror att jag hade ångrat mig mycket om jag inte hade åkt trots deras invändningar. De protester i Thailand som jag själv upplevde var inte så våldsamma eller farliga som medierna framställde dem. De utgjorde ingen fara för utlänningar. Tvärtom samlades många människor i festlig stämning och ordnade olika evenemang. Det var en fantastisk upplevelse som bara kunde fås just då.
F.Vilka skillnader finns det mellan traditionella volontärprogram utomlands och Gap Years volontärprogram?
S.Som jag nämnde tidigare tycker jag att volontärarbete utomlands genom Gap Year har fördelar som skiljer sig helt från andra volontärprogram. Jag är en person som ogillar att vara begränsad eller att allt är strikt planerat. Jag tycker att de volontärprogram utomlands som de flesta känner till har sina begränsningar. Programmen är förutbestämda, man måste fundera på vem man ska åka med och både längd och plats är fastställda på godtycklig väg. Dessutom är en volontärresa på bara en eller två veckor så kort att det nästan känns konstigt att ens kalla det volontärarbete. Jag tycker till och med synd om människorna på plats som faktiskt skulle behöva få riktig hjälp.
Menen stor fördel med Gap Years volontärprogram var att man kunde träffa mentorer innan avresan och utforma sitt eget program. Jag använde mina studier i familjevälfärd, där vi varje termin behandlade frågor om sexualitet och familj, för att planera ett konkret sexualundervisningsprogram.När jag hade planerat programmet tyckte jag att det var roligt och blev ganska engagerad i själva projektet, så jag planerade även ett hygienutbildningsprogram på egen hand. Hygienutbildningsprojektet som jag förberedde och tog med mig genomfördes för barn i ett kambodjanskt flyktingläger i Thailand och gav positiva resultat för målgruppen, volontärerna och organisationen. För mig var det mycket meningsfullt att själv planera programmet och sedan genomföra det. Innan jag reste till Thailand utformade jag volontärprogrammet utifrån min kunskap om och förståelse för landet och målgruppen. Det var fascinerande att sedan se vilka resultat planen gav när den genomfördes där.
© Korea gapyear
F.Var det något du personligen förberedde innan du deltog i året efter gymnasiet?
S. Jag använder ofta ”VANK”. VANK (Voluntary Agency Network of Korea) är en privat, digital diplomatisk organisation som främjar vårt land runt om i världen och engagerar sig i globala frågor. Om du berättar om varför du ska åka utomlands och vad du ska göra där kan du få kostnadsfria materialpaket för att marknadsföra Korea. Jag använder ofta webbplatsen för att få gratis marknadsföringsmaterial om Korea och presentera landet för utländska vänner i skolan och när jag reser utomlands.www.prkorea.com/start.html)
Jag förberedde också planer för programmet. I stället för att skriva projektförslaget på egen hand tog jag fram det genom att prata och dela många idéer med mentorerna under introduktionen före avresan. När jag lärde känna de deltagande organisationerna och den lokala kulturen och analyserade skillnaderna mellan organisationerna och platsen där jag bor, började projektidéerna växa fram en efter en. Det visade sig vara roligare än jag hade väntat mig att sålla bland idéerna och konkretisera dem, formulera mål och avsikter samt skriva analyser och förväntade effekter. Jag planerade främst ett volontärprogram om sexualundervisning. Jag studerar familjevälfärd och läser varje termin om ämnen som rör sex och äktenskap, så jag tänkte att det skulle vara till hjälp för barnen i Thailand. När projektet tog form blev jag dessutom allt mer ambitiös och använde olika material för att även planera viss undervisning om hygien.
© Korea gapyear
Om jag förberedde något annat särskilt så var det koreanska souvenirer och presenter. Varje gång jag åker utomlands brukar jag tänka på människorna jag kommer att träffa och ta med billiga presenter från traditionella marknader eller butiker som säljer koreanska souvenirer. I Thailand blev vännerna jag umgicks med, föreståndaren för boendet och kontorspersonalen väldigt glada när jag gav dem presenter tillsammans med koreanska vykort. En kvinna som jag står nära tillverkar tvål. Hon gjorde omkring 50 tvålar i fina former till ett lågt pris, och jag gav dem till thailändska barn och kambodjanska flyktingbarn i samband med hygienundervisningen. De blev så glada. Det gjorde mig stolt och fick mig att känna att jag hade förberett mig väl.
F.Vilka uppgifter ansvarade du för hos volontärorganisationen? Jag skulle gärna vilja höra om aktiviteterna du deltog i.
S.
9.00–11.00: Assistent på förskolan / engelskundervisning på centret
12.30–14.30: Engelskundervisning i ett kambodjanskt flyktingläger
16.00–17.00: Läxhjälp
17.00–17.30: Privatundervisning för en elev på en internationell skola
Jag hade ett mer fullspäckat schema än jag hade väntat mig. Jag ansvarade främst för engelskundervisning. Centret brukar ha öppet mellan 9 och 17. I mitt fall arbetade jag måndag till fredag från 9.00 till 17.30. Mellan 9 och 11 var jag assistent på förskolan, där föräldralösa barn som bodde på centret togs om hand. På morgonen hjälpte jag de gulliga barnen att tvätta sig, pudra sig och dricka mjölk. Sedan hjälpte jag till i bakgrunden när huvudläraren höll lektion. Ungefär tre gånger i veckan höll jag själv engelskalektioner med fokus på ordförråd, färgläggning och pyssel. Lektionerna varade i ungefär 30–40 minuter, men det var inte lätt att undervisa 38 barn och försöka se saker ur deras perspektiv. Efter lektionen åt barnen lunch och sov middag. Eftersom det var svårt för bara två lärare att ta hand om dem hjälpte jag också till. Den sista veckan arbetade jag även som volontär i matsalen och förberedde frukt åt barnen. Jag kommer aldrig att glömma hur jag skalade mango och papaya på morgonen.
© Korea gapyear
Efteråt åt vi lunch med volontärerna och personalen på centret och satte sedan i gång med eftermiddagsschemat. Tre gånger i veckan åkte jag till flyktinglägret för att träffa de kambodjanska barn som centret tog hand om. Ungefär tio minuters motorcykelfärd därifrån låg ett flyktingläger där kambodjanska flyktingar bodde. Jag fick höra att det fanns en skola där, så jag åkte dit och tänkte: ”Jaha, det finns en separat skola.”
När vi tänker på en skola i Korea föreställer vi oss vanligtvis en stor byggnad, en skolklocka och klassrum. Men när jag kom till det som de kambodjanska flyktingarna kallade ”skola” blev jag både chockad och ledsen. Ingenting av det jag förknippade med en skola fanns där. De kallade det en skola, men där fanns bara en matta, ett skrivbord och en stol. Runt omkring låg flyktingarnas bostäder, överfulla soptunnor och mängder av insekter … Personligen tyckte jag att volontärarbetet i flyktinglägret tre gånger i veckan var mer meningsfullt än arbetet på centret. De kambodjanska barnen var renhjärtade och mer ivriga att lära sig engelska än några andra barn jag träffat. Om jag skulle beskriva barnen med en färg skulle jag säga att de inte var vita, utan genomskinliga eller färglösa. De var så oskuldsfulla och gulliga, och jag saknar dem fortfarande väldigt mycket.
Till skillnad från centrets tematiska engelskalektioner, som följde en läroplan, kunde jag själv planera och hålla lektionerna i flyktinglägret som jag ville. Därför kom jag på mer kreativa och effektiva undervisningsmetoder för den korta tid vi hade. Jag tänkte att de skulle uppskatta hygienundervisningen jag hade förberett i Korea. Vi pratade om när och hur man ska tvätta sig, tvättade oss tillsammans och lät barnen prova att använda tvål. Engelskalektionerna var främst för barn i 6–7-årsåldern. Under de två timmarna använde jag lekar, engelska ramsor, färgläggning, pyssel och repetition för att de inte skulle bli uttråkade. Den sista dagen kunde barnen de flesta orden och kom ihåg det mesta av innehållet. Som engelsklärare kände jag mig verkligen stolt och glad.
På fredagar, när vi inte åkte till flyktinglägret, höll vi kulturlektioner på en skola intill centret. Vi undervisade i koreanska och berättade om koreansk kultur. Några av barnen där behövde extra känslomässigt stöd, så vi fokuserade på enkla lektioner. Förutom koreanska spelade vi spel, lärde oss spela ukulele tillsammans och hade roliga lektioner med engelska och pyssel.
Måndag till fredag mellan 16.00 och 17.30 hade jag privatlektioner. Under ungefär en timme hjälpte jag högstadietjejer med grundläggande engelska och använde pyssel och lekar för att väcka deras intresse för språket. Eftersom jag träffade eleverna nästan varje dag behövde vi den första veckan för att lära känna varandra, så jag ansträngde mig för att komma dem nära. När vi väl hade blivit ganska nära höll jag till och med en kort sexualundervisning som jag hade förberett. De var blyga, och eftersom synen på sex skiljer sig åt i Thailand och lektionerna dessutom skulle hållas på engelska var det inte lätt att göra materialet begripligt för dem. När alla lektioner var slut skrev barnen brev. På avskedet sa de ”tack” och att läraren var värdefull för dem. Jag kände mig väldigt tacksam och stolt.
Från klockan fem hjälpte jag i ungefär 30 minuter en flicka som gick på en internationell skola med läxorna, och vi läste en engelsk bilderbok tillsammans. Elevens mamma arbetade på centret och tyckte om Korea. Hon tog så väl hand om mig – jag vet inte hur tacksam jag var.
© Korea gapyear
F.Träffade du några människor under volontärarbetet, eller var det någon som gjorde ett bestående intryck på dig?
S.Jag är en person som sätter människor i centrum, så vilka jag möter i livet betyder väldigt mycket för mig. Även under resan till Bangkok knöt jag värdefulla kontakter, menden person jag nog minns bäst är samordnaren jag arbetade med.Samordnaren ansvarar främst för att hantera utländska volontärer och ta hand om dem. Min samordnare var mer petig och skötte saker mer minutiöst än någon annan jag hade träffat, så det var faktiskt lite jobbigt för mig. Samordnaren hade dessutom bytts ut plötsligt strax före avresan, vilket också bidrog, men när det gällde arbetet och förmågan att umgås med andra var det en sådan person som alla tyckte var svår att ha att göra med.
Det var inte bara jag, utan även många andra utlänningar hade det kämpigt. Men jag kände att det bara skulle gå ut över mig själv om jag fortsatte tänka att det var jobbigt eller att jag inte tyckte om personen. Så med tiden försökte jag komma överens så gott jag kunde och se på saken ur ett annat perspektiv. Senare fick jag veta att personen var transperson, och jag blev väldigt överraskad. Ändå var den här speciella erfarenheten uppfriskande, eftersom jag nog inte skulle ha fått uppleva något liknande vid något annat tillfälle. Nu när jag förbereder mig för att börja arbeta har det till och med gett mig självförtroendet att jag kan hantera vilken sorts chef som helst, oavsett vilket jobb jag får, haha.
För det andra, giDe som gjorde intryck på mig var föreståndarna och volontärerna som arbetade med mig på centret.De flesta av förskollärarna på centret, liksom arbetsledaren och föreståndaren för boendet, var otroligt generösa och snälla mot mig. I synnerhet visade huvudläraren på förskolan stor omtanke. Hon stekte ett ägg åt mig varje dag till lunch eftersom hon var orolig att jag inte skulle tycka om maten. Jag kommer aldrig att glömma presenten hon gav mig när jag reste hem till Korea och tårarna hon fällde. De andra volontärerna var två norska tjejer. Vi undervisade tillsammans, reste tillsammans för det mesta, bodde tillsammans och delade många värdefulla upplevelser. Vi hade samma huvudämne och liknande sätt att tänka, och jag …
Jag hade själv så mycket att lära.De volontärarbetade under en längre period på fyra månader, vilket var längre än min period.Genom mina norska vänner fick jag en inblick i de nordiska välfärdssystemen. De genomförde också ett videoprojekt för att marknadsföra sitt center, och jämfört med koreanska studenter tog de fler initiativ. Jag lärde mig av deras öppna inställning till sabbatsår och deras ledarskap. Efter universitetsexamen kom de till Bangkok för att volontärarbeta, drivna av djärvhet och nyfikenhet på världen snarare än rädsla för att hitta jobb. En gång bjöd jag dem på koreansk mat, som de tyckte väldigt mycket om. Det blev ett naturligt kulturutbyte och var verkligen trevligt.
En annan värdefull kontakt var mina thailändska vänner från kyrkan. Jag var så tacksam för att de var intresserade av Korea och tog så väl hand om mig. Vi reste tillsammans, och genom dem fick jag lära mig om thailändsk kultur, människor och seder. Eftersom de var thailändare fick jag glädjen att upptäcka lokala områden i stället för turistställen som riktar sig till koreaner. Jag kände att jag verkligen höll på att bli thailändsk. De tog så väl hand om mig – så mycket att jag undrade om jag förtjänade det – så jag kallade alltid mina thailändska vänner för änglar.
© Korea gapyear
F.Hur tillbringade du din fritid utöver volontärarbetet? (Vardagsliv och resor)
S.Jag tycker faktiskt om att ha roligt och äta gott, oavsett var jag befinner mig – jag skulle skämmas om jag kom på andra plats i det! Även om volontärarbete och att göra sitt bästa är viktigt tycker jag också att det är viktiga delar av att delta i ett sabbatsår att uppleva Thailand, resa runt och se sig omkring. Därför reste jag så fort jag hade fritid. Jag besökte inte bara berömda tempel och populära restauranger som turister brukar gå till, utan cyklade också till den flytande marknaden tillsammans med thailändska vänner. Jag åkte båt, läste böcker i parken och förberedde lektioner. Som kristen gick jag på gudstjänst varje söndag med thailändska vänner. Jag ägnade mig också åt fritidsaktiviteter som att prova kända restauranger och shoppa.
Det som överraskade mig var att det låg ett fartyg som heter Logos Hope från GBA Ships, med huvudkontor i Tyskland, ungefär fem minuter från där jag bodde (www.gbaships.org/) ärett stort fartyg som låg förtöjt där. Fartyget är ett missionsfartyg med en bokmässa ombord som reser runt i världen och säljer böcker. Jag köpte böcker ombord, träffade och pratade med missionärer från ett femtiotal olika länder och fick en verkligt värdefull upplevelse.
En annan minnesvärd sak är att jag nyligen blev intresserad av matlagning och gick en matlagningskurs. Där lagade vi berömda thailändska rätter som tom yum, pad thai och grön curry. Thailand är ju känt för sina smaker och sin mat, så det var en fantastisk upplevelse att få prova rätterna. När jag kommer hem planerar jag att laga några av dem åt familj och vänner med hjälp av några av ingredienserna!
F.Upplevde du några svårigheter under deltagandet? (Till exempel med relationer, kultur, mat och så vidare.)
S.Det svåraste, som jag nämnde tidigare, var den stränga samordnaren. Personen var petig även med onödiga uppgifter och hade en personlighet som lade sig i allt, vilket gjorde det lite påfrestande att arbeta tillsammans. Alla volontärer tyckte att personen var svår att ha att göra med. En annan svårighet var maten. Även om det finns många goda rätter innehöll luncherna och middagarna som jag åt varje dag på centret ris som inte var så bra att äta dagligen, samt thailändska kryddningar och smaksättningar som jag hade lite svårt för. Rätter med kycklingfötter och inälvor var vanliga, och dem hade jag lite svårt att acceptera.
Dessutom pressade samordnaren oss varje lördag att gå på mässan, eftersom hen tillhörde en katolsk grupp, något jag verkligen ogillade. Egentligen tvingade ingen oss, men jag hatade att bli tillsagd att gå varje vecka (jag gick en gång och gick sedan aldrig dit igen, haha). Eftersom jag har en egen religion ville jag inte heller gå på mässan.
Något som också överraskade mig var Thailands kultur av kroppslig bestraffning. På skolan i det kambodjanska flyktinglägret förekom inget sådant, men här straffade lärarna barnen hårdhänt med händerna varje morgon när de gick till förskolan, om de inte lyssnade eller gjorde minsta lilla misstag. De slog barnen så hårt att det hördes, och det var hjärtskärande att se barnen gråta. Det fick mig att inse hur viktig utbildning är. Läraren sa att det är en del av kulturen och att vi skulle försöka förstå det, men det var väldigt sorgligt att tänka på att sådana kroppsliga bestraffningar kan leda till att barn slår varandra och växer upp till våldsamma människor.
Q.Vilka skulle du säga är fördelarna och nackdelarna med volontärarbetet i Bangkok som du deltog i?
S.Om jag måste välja fördelar: under det här mellanåret deltog jag i många olika slags volontärarbete med olika målgrupper. Vi genomförde inte bara engelskundervisning, utan också sexualundervisning och undervisning i hygien, precis som planerat. Deltagarna bestod inte bara av små barn; jag fick träffa barn med intellektuell funktionsnedsättning, kambodjanska flyktingar, barn i skolåldern och människor i andra åldersgrupper. Under en vecka arbetade jag, utöver volontärarbetet inom utbildning, även i köket medan barnen skrev prov. De skalade 50 mango om dagen – jag kände mig tacksam mot och imponerad av kvinnorna som drev restaurangen. Trots att det bara var en kort månad tror jag att mötena med olika grupper lärde mig hur man bemöter barn i den här åldern och vad man bör lära dem och prata med dem om – utbildning som är anpassad efter ålder och nivå.
Om jag ska nämna något jag ångrar snarare än en nackdel, så är det att jag bestämde mig för att stanna i en månad. Om jag hade haft lite mer tid kunde jag ha deltagit i ett projekt tillsammans med mina norska vänner på samma center i Ranong/Chiang Mai. Centret föreslog det också, och jag hade gärna åkt om tiden och omständigheterna hade tillåtit det. Men i mars var jag tvungen att gå på terminens sista lektioner och hade redan betalat studieavgiften, så jag hade inget annat val än att tacka nej – det var min största ånger.
F. Vilka skillnader märker jag hos mig själv före och efter mellanåret?
S.
Varje gång jag tittar på den här bilden tänker jag på hur viktiga upplevelser i ungdomen är. Under det här mellanåret insåg jag återigen att praktisk erfarenhet är viktigare än de kunskaper jag har inom familjeomsorg, barnpedagogik, social omsorg och liknande områden. Nu hänger mina kunskaper ihop tack vare erfarenheterna från mellanåret, ungefär som på bilden till höger. Jag tror att den här erfarenheten kan förändra världen. Därför insåg jag återigen hur värdefull erfarenhet är.
Mitt perspektiv på världen och min inställning till volontärarbete verkar också ha vidgats mycket jämfört med tidigare. Jag tror att jag på nytt har insett vad volontärarbete betyder i mitt liv och hur jag bör hjälpa och leva tillsammans med andra människor genom livet.
F.Du har genomfört ditt mellanår och kommit hem välbehållen. Vad har du för planer framöver?
S.Världen har gett mig titeln ”en koreansk arbetssökande som snart tar examen”. Men jag är inte rädd för att söka jobb. Det vore en lögn att säga att jag inte är rädd alls, men jämfört med mina vänner känner jag mig mindre orolig. Om jag inte får ett jobb direkt efter examen funderar jag på att ta ytterligare ett mellanår på ungefär sex månader efter att jag tagit examen (om min familj och pojkvän går med på det, haha). Min dröm är att lära mig kinesiska i Kina, eller spanska och sydamerikansk kultur i Latinamerika, eller att praktisera utomlands eller delta i ett annat mellanårsprogram. Jag hoppas att jag hittar ett jobb innan dess, men även om jag inte gör det kommer jag att vara tacksam för möjligheten och ta vara på mitt mellanår med entusiasm.
Även när det gäller jobb funderar jag på arbetsplatser där jag kan utveckla mina förmågor och skaffa mig mer erfarenhet. Jag tycker om engelska, så jag skulle gärna arbeta med något engelskspråkigt där jag kan vässa min engelska samtidigt som jag lär mig hur arbetet fungerar. Eller så skulle jag vilja arbeta på en ideell organisation eller ett socialt företag som arbetar med internationella relationer och samarbete, eller lära mig praktiska färdigheter genom att arbeta med konkreta uppgifter. Därefter vill jag spara mer pengar och läsa internationell utveckling på forskarutbildningen. Jag har blivit särskilt intresserad av flyktingar och fattigdom ... Inte minst verkar mötet med flyktingbarn i Kambodja ha fördjupat det intresset.
Det jag ogillar mest är att typiska koreanska tjugoåringar börjar på företag enbart för att tjäna pengar, samlar meriter för att komma in på företagen, pluggar inför prov och höjer sina TOEIC-resultat. Det gör ont att se människor kämpa så från tjugoårsåldern utan att någonsin reflektera över varför eller vad de lever för. Jag tycker inte att ett sådant beteende visar respekt för de värdefulla åren i tjugoårsåldern, som aldrig kommer tillbaka.
En tid för att utforska mig själv; en tid för att skapa en tydligare bild av framtiden.
F. Avslutningsvis, vad betyder ”mellanår” för mig?
S.Först kände jag inte till uttrycket ”mellanår”, men genom den här mellanårsorganisationen fick jag lära mig om det och insåg: ”Jag har ju faktiskt tagit vara på mitt mellanår riktigt bra!” Jag kände mig tacksam. Sådana perioder kan på sätt och vis vara viktigare än de obligatoriska kurserna man läser i skolan, men många går igenom dem utan att ens veta om det.
© Korea gapyear
För mig är ett mellanår en tid för att reflektera över mig själv och föreställa mig framtiden tydligareSå skulle jag vilja definiera det. Att bara ta studieledigt och tillfälligt pausa studierna betyder inte att universitetslivet står stilla. Snarare kan ett mellanår, med de många extra timmar man får, vara en tid då man funderar över vem man är, vad meningen med livet är, hur man kan förändra världen och hur man kan bidra. Genom den processen kan vi också skapa oss en tydligare bild av framtiden. Under mitt mellanår kunde jag dessutom bekräfta och återupptäcka drömmar och visioner som jag hade begränsat, och hitta nya drömmar. På sätt och vis kan ett mellanår därför vara ännu mer värdefullt än ämneskurserna man läser i skolan.
© Korea gapyear
För mig utgör ”volontärarbete” – att hjälpa andra – den största delen av mitt liv. Därför tror jag inte att jag har missat en enda termin med volontärarbete sedan mitt första år på universitetet. Det viktigaste för mig är att hjälpa, uppmuntra och tjäna andra människor. Det är något man kan upptäcka genom att engagera sig ideellt för att hjälpa andra. Volontärarbete kräver på sätt och vis att man investerar något – arbete, tid eller pengar – och värdet man får tillbaka kan inte bytas mot något annat. Eftersom jag redan förstår vad det värdet innebär bestämde jag mig för att anta utmaningen att volontärarbeta utomlands, något jag inte hade provat tidigare. Precis som jag hade väntat mig var värdet jag upplevde den här gången, tror jag, mer värdefullt än något annat. Jag deltog i volontärarbete utomlands eftersom jag känner till värdet och ville uppleva det.
– Volontärarbete i Bangkok, en varm stad där ideella organisationer från hela världen samlas / Lee Jae-yeon, gap year-deltagare |
F.Kan du presentera dig?
S.Hej! Jag heter Lee Jae-yeon, är 25 år och studerar vid Yeungnam University.
I stället för en klyschig och självklar presentation som vem som helst kan ge, tycker jag att de adjektiv som beskriver mig är: ”någon som vill ge alla en överflödande kärlek”, ”någon som räddar liv bland världens folk”, ”en världsmedborgare med ett klart huvud, ett varmt hjärta och flitiga händer och fötter”, ”någon som strävar intensivt efter att utvecklas och göra sitt bästa för att bli en genuin människa” och ”någon som kan ta sig vart som helst”. Det här kanske är orden som kännetecknar Lee Jae-yeon.Jag heter Lee Jae-yeon och är universitetsstudent. Jag förbereder mig för att bli en internationell yrkesperson med ett tydligt mål: att rädda liv. Än i dag inspireras jag av själva titeln ”universitetsstudent”.
F.Jag bestämde mig för att ta ett sabbatsår och volontärarbeta i Thailand. Vad fick dig att vilja delta i volontärarbete utomlands?
S. Oavsett om det handlar om volontärarbete i hemlandet eller utomlands upptar ”tjänande” – att hjälpa andra – en stor del av mitt liv. Därför tror jag inte att det har funnits en enda termin sedan mitt första år på universitetet då jag inte har volontärarbetat. Det viktigaste för mig är att hjälpa människor, stärka dem och tjäna dem. Det är något man kan upptäcka genom att engagera sig ideellt för att hjälpa andra. Volontärarbete kräver att man investerar något – arbete, tid eller pengar – och värdet man får tillbaka kan inte bytas mot något annat. Eftersom jag förstår vad det värdet innebär bestämde jag mig för att prova på volontärarbete utomlands, något jag inte hade gjort tidigare. Precis som jag hade väntat mig var värdet jag upplevde den här gången mer värdefullt än något annat. Jag deltog i volontärarbete utomlands eftersom jag känner till det värdet och ville uppleva det.
© Korea gapyear
F. Hur fick du höra talas om ett sabbatsår?
Om det fanns någon särskild anledning till att du valde volontärprogrammet i Bangkok bland alla program,
S. Under studietiden,var utlandsvolontärarbete en punkt på min önskelistaDet var det. Sommaren 2013 sökte jag ett volontärprogram i Afrika via universitetet och fick besked om att jag var en av de fyra som antagits till resan. Men glädjen blev kortvarig: eftersom mina föräldrar motsatte sig att jag skulle åka till Afrika och jag hade hälsoproblem kunde jag inte göra annat än att tacka nej. Jag blev väldigt besviken, men redan dagen efter att jag avstod från resan började jag genast leta efter andra möjligheter att volontärarbeta utomlands. Den sociala verksamhet jag hittade, som hette ”Gap Year”, passade mig perfekt. Den hade flera fördelar.
Till skillnad från andra volontärprogram utomlands kunde man åka iväg på egen hand och utforma programmet själv. Det var mer ekonomiskt, jag kunde lyssna till mentorernas berättelser och det fanns fria och kreativa möjligheter i stället för ett fast upplägg. Därför ansökte jag direkt.
Det finns två anledningar till att jag särskilt valde volontärprogrammet i Bangkok. För det första läser jag internationella studier som huvudämne nummer två. Förra terminen läste jag bland annat kurser i kommunikation och kultur i Sydostasien, kolonialism och asiatisk nationalism, vilket väckte min nyfikenhet på Thailand. Thailand, och särskilt Bangkok, är det främsta resmålet som alla vill besöka. Det är det enda landet i Sydostasien som aldrig koloniserats och har gott om resurser och potential – så varför har det inte utvecklats? Varför lever inte människor väl? Det var jag nyfiken på. Om det nu beror på människors ”medvetenhet” ville jag verkligen förstå hur thailändare tänker. Jag ville prata med människorna där och uppleva och lära känna den thailändska kulturen.
För det andra hade programmet koppling till mina drömmar och min framtidsvision kring ideella organisationer och barn. Jag älskar barn och vill hjälpa dem. Jag ville inte bara kommunicera på engelska, något jag tycker om, utan också få en inblick i en ideell organisations praktiska arbete. Volontärprogrammet i Bangkok kändes som om det var skapat för mig – ett program som var perfekt anpassat efter mina behov.
Under sabbatsåret träffade jag nya människor,mötte olika kulturer,
kommunicerade och fick nya upplevelser –att vara rädd för det
under mina tjugoåriga ungdomsår,tror jag skulle vara något jag ångrade.
F.Jag bestämde mig för att ta ett sabbatsår på ungefär en månad. Hade du någon tidigare erfarenhet av volontärarbete utomlands? Var du inte rädd för att delta?
S.Det här var första gången jag volontärarbetade utomlands i ungefär en månad.År 2012 bodde jag i New York i USA under ett år för att gå en missionärsutbildning. Jag minns att jag på min fritid deltog i programmet ”Kitchen Soup”, som erbjöd gratis måltider till låginkomsttagare. Det gjorde mig ledsen att se att New York inte bara består av det rika och glamorösa ”Manhattan” som många känner till, utan också har en annan sida som vi inte känner så väl, där så många människor är i behov av hjälp. Jag insåg att det inte finns någon stad eller något land utan fattigdom. Jag kommer aldrig att glömma upplevelsen av att hjälpa arbetarna i New York som inte kunde bada eller äta ordentligt och av att tillbringa tid med dem.
Eftersom jag redan som ung hade tillbringat olika sabbatsår på olika sätt och under olika lång tid var jag inte alls rädd för att delta. Tvärtom var jag nervös, förväntansfull och såg fram emot det!Jag tror att jag skulle ångra det i efterhand om jag under mina tjugoåriga ungdomsår var rädd för att träffa nya människor, möta andra kulturer, kommunicera och skaffa mig erfarenheter under ett sabbatsår. ^^;
F.Hur reagerade människorna omkring dig när du sa att du skulle till Thailand för att ta ett sabbatsår?
S.Faktum är att reaktionerna från människorna omkring mig inte var särskilt positiva. De flesta vuxna och vänner var emot det. Det berodde inte bara på att det var Thailand eller på att jag skulle volontärarbeta, utan på att protesterna i Thailand var i full gång. Men jag tror att jag hade ångrat mig mycket om jag inte hade åkt trots deras invändningar. De protester i Thailand som jag själv upplevde var inte så våldsamma eller farliga som medierna framställde dem. De utgjorde ingen fara för utlänningar. Tvärtom samlades många människor i festlig stämning och ordnade olika evenemang. Det var en fantastisk upplevelse som bara kunde fås just då.
F.Vilka skillnader finns det mellan traditionella volontärprogram utomlands och Gap Years volontärprogram?
S.Som jag nämnde tidigare tycker jag att volontärarbete utomlands genom Gap Year har fördelar som skiljer sig helt från andra volontärprogram. Jag är en person som ogillar att vara begränsad eller att allt är strikt planerat. Jag tycker att de volontärprogram utomlands som de flesta känner till har sina begränsningar. Programmen är förutbestämda, man måste fundera på vem man ska åka med och både längd och plats är fastställda på godtycklig väg. Dessutom är en volontärresa på bara en eller två veckor så kort att det nästan känns konstigt att ens kalla det volontärarbete. Jag tycker till och med synd om människorna på plats som faktiskt skulle behöva få riktig hjälp.
Menen stor fördel med Gap Years volontärprogram var att man kunde träffa mentorer innan avresan och utforma sitt eget program. Jag använde mina studier i familjevälfärd, där vi varje termin behandlade frågor om sexualitet och familj, för att planera ett konkret sexualundervisningsprogram.När jag hade planerat programmet tyckte jag att det var roligt och blev ganska engagerad i själva projektet, så jag planerade även ett hygienutbildningsprogram på egen hand. Hygienutbildningsprojektet som jag förberedde och tog med mig genomfördes för barn i ett kambodjanskt flyktingläger i Thailand och gav positiva resultat för målgruppen, volontärerna och organisationen. För mig var det mycket meningsfullt att själv planera programmet och sedan genomföra det. Innan jag reste till Thailand utformade jag volontärprogrammet utifrån min kunskap om och förståelse för landet och målgruppen. Det var fascinerande att sedan se vilka resultat planen gav när den genomfördes där.
© Korea gapyear
F.Var det något du personligen förberedde innan du deltog i året efter gymnasiet?
S. Jag använder ofta ”VANK”. VANK (Voluntary Agency Network of Korea) är en privat, digital diplomatisk organisation som främjar vårt land runt om i världen och engagerar sig i globala frågor. Om du berättar om varför du ska åka utomlands och vad du ska göra där kan du få kostnadsfria materialpaket för att marknadsföra Korea. Jag använder ofta webbplatsen för att få gratis marknadsföringsmaterial om Korea och presentera landet för utländska vänner i skolan och när jag reser utomlands.www.prkorea.com/start.html)
Jag förberedde också planer för programmet. I stället för att skriva projektförslaget på egen hand tog jag fram det genom att prata och dela många idéer med mentorerna under introduktionen före avresan. När jag lärde känna de deltagande organisationerna och den lokala kulturen och analyserade skillnaderna mellan organisationerna och platsen där jag bor, började projektidéerna växa fram en efter en. Det visade sig vara roligare än jag hade väntat mig att sålla bland idéerna och konkretisera dem, formulera mål och avsikter samt skriva analyser och förväntade effekter. Jag planerade främst ett volontärprogram om sexualundervisning. Jag studerar familjevälfärd och läser varje termin om ämnen som rör sex och äktenskap, så jag tänkte att det skulle vara till hjälp för barnen i Thailand. När projektet tog form blev jag dessutom allt mer ambitiös och använde olika material för att även planera viss undervisning om hygien.
© Korea gapyear
Om jag förberedde något annat särskilt så var det koreanska souvenirer och presenter. Varje gång jag åker utomlands brukar jag tänka på människorna jag kommer att träffa och ta med billiga presenter från traditionella marknader eller butiker som säljer koreanska souvenirer. I Thailand blev vännerna jag umgicks med, föreståndaren för boendet och kontorspersonalen väldigt glada när jag gav dem presenter tillsammans med koreanska vykort. En kvinna som jag står nära tillverkar tvål. Hon gjorde omkring 50 tvålar i fina former till ett lågt pris, och jag gav dem till thailändska barn och kambodjanska flyktingbarn i samband med hygienundervisningen. De blev så glada. Det gjorde mig stolt och fick mig att känna att jag hade förberett mig väl.
F.Vilka uppgifter ansvarade du för hos volontärorganisationen? Jag skulle gärna vilja höra om aktiviteterna du deltog i.
S.
9.00–11.00: Assistent på förskolan / engelskundervisning på centret
12.30–14.30: Engelskundervisning i ett kambodjanskt flyktingläger
16.00–17.00: Läxhjälp
17.00–17.30: Privatundervisning för en elev på en internationell skola
Jag hade ett mer fullspäckat schema än jag hade väntat mig. Jag ansvarade främst för engelskundervisning. Centret brukar ha öppet mellan 9 och 17. I mitt fall arbetade jag måndag till fredag från 9.00 till 17.30. Mellan 9 och 11 var jag assistent på förskolan, där föräldralösa barn som bodde på centret togs om hand. På morgonen hjälpte jag de gulliga barnen att tvätta sig, pudra sig och dricka mjölk. Sedan hjälpte jag till i bakgrunden när huvudläraren höll lektion. Ungefär tre gånger i veckan höll jag själv engelskalektioner med fokus på ordförråd, färgläggning och pyssel. Lektionerna varade i ungefär 30–40 minuter, men det var inte lätt att undervisa 38 barn och försöka se saker ur deras perspektiv. Efter lektionen åt barnen lunch och sov middag. Eftersom det var svårt för bara två lärare att ta hand om dem hjälpte jag också till. Den sista veckan arbetade jag även som volontär i matsalen och förberedde frukt åt barnen. Jag kommer aldrig att glömma hur jag skalade mango och papaya på morgonen.
© Korea gapyear
Efteråt åt vi lunch med volontärerna och personalen på centret och satte sedan i gång med eftermiddagsschemat. Tre gånger i veckan åkte jag till flyktinglägret för att träffa de kambodjanska barn som centret tog hand om. Ungefär tio minuters motorcykelfärd därifrån låg ett flyktingläger där kambodjanska flyktingar bodde. Jag fick höra att det fanns en skola där, så jag åkte dit och tänkte: ”Jaha, det finns en separat skola.”
När vi tänker på en skola i Korea föreställer vi oss vanligtvis en stor byggnad, en skolklocka och klassrum. Men när jag kom till det som de kambodjanska flyktingarna kallade ”skola” blev jag både chockad och ledsen. Ingenting av det jag förknippade med en skola fanns där. De kallade det en skola, men där fanns bara en matta, ett skrivbord och en stol. Runt omkring låg flyktingarnas bostäder, överfulla soptunnor och mängder av insekter … Personligen tyckte jag att volontärarbetet i flyktinglägret tre gånger i veckan var mer meningsfullt än arbetet på centret. De kambodjanska barnen var renhjärtade och mer ivriga att lära sig engelska än några andra barn jag träffat. Om jag skulle beskriva barnen med en färg skulle jag säga att de inte var vita, utan genomskinliga eller färglösa. De var så oskuldsfulla och gulliga, och jag saknar dem fortfarande väldigt mycket.
Till skillnad från centrets tematiska engelskalektioner, som följde en läroplan, kunde jag själv planera och hålla lektionerna i flyktinglägret som jag ville. Därför kom jag på mer kreativa och effektiva undervisningsmetoder för den korta tid vi hade. Jag tänkte att de skulle uppskatta hygienundervisningen jag hade förberett i Korea. Vi pratade om när och hur man ska tvätta sig, tvättade oss tillsammans och lät barnen prova att använda tvål. Engelskalektionerna var främst för barn i 6–7-årsåldern. Under de två timmarna använde jag lekar, engelska ramsor, färgläggning, pyssel och repetition för att de inte skulle bli uttråkade. Den sista dagen kunde barnen de flesta orden och kom ihåg det mesta av innehållet. Som engelsklärare kände jag mig verkligen stolt och glad.
På fredagar, när vi inte åkte till flyktinglägret, höll vi kulturlektioner på en skola intill centret. Vi undervisade i koreanska och berättade om koreansk kultur. Några av barnen där behövde extra känslomässigt stöd, så vi fokuserade på enkla lektioner. Förutom koreanska spelade vi spel, lärde oss spela ukulele tillsammans och hade roliga lektioner med engelska och pyssel.
Måndag till fredag mellan 16.00 och 17.30 hade jag privatlektioner. Under ungefär en timme hjälpte jag högstadietjejer med grundläggande engelska och använde pyssel och lekar för att väcka deras intresse för språket. Eftersom jag träffade eleverna nästan varje dag behövde vi den första veckan för att lära känna varandra, så jag ansträngde mig för att komma dem nära. När vi väl hade blivit ganska nära höll jag till och med en kort sexualundervisning som jag hade förberett. De var blyga, och eftersom synen på sex skiljer sig åt i Thailand och lektionerna dessutom skulle hållas på engelska var det inte lätt att göra materialet begripligt för dem. När alla lektioner var slut skrev barnen brev. På avskedet sa de ”tack” och att läraren var värdefull för dem. Jag kände mig väldigt tacksam och stolt.
Från klockan fem hjälpte jag i ungefär 30 minuter en flicka som gick på en internationell skola med läxorna, och vi läste en engelsk bilderbok tillsammans. Elevens mamma arbetade på centret och tyckte om Korea. Hon tog så väl hand om mig – jag vet inte hur tacksam jag var.
© Korea gapyear
F.Träffade du några människor under volontärarbetet, eller var det någon som gjorde ett bestående intryck på dig?
S.Jag är en person som sätter människor i centrum, så vilka jag möter i livet betyder väldigt mycket för mig. Även under resan till Bangkok knöt jag värdefulla kontakter, menden person jag nog minns bäst är samordnaren jag arbetade med.Samordnaren ansvarar främst för att hantera utländska volontärer och ta hand om dem. Min samordnare var mer petig och skötte saker mer minutiöst än någon annan jag hade träffat, så det var faktiskt lite jobbigt för mig. Samordnaren hade dessutom bytts ut plötsligt strax före avresan, vilket också bidrog, men när det gällde arbetet och förmågan att umgås med andra var det en sådan person som alla tyckte var svår att ha att göra med.
Det var inte bara jag, utan även många andra utlänningar hade det kämpigt. Men jag kände att det bara skulle gå ut över mig själv om jag fortsatte tänka att det var jobbigt eller att jag inte tyckte om personen. Så med tiden försökte jag komma överens så gott jag kunde och se på saken ur ett annat perspektiv. Senare fick jag veta att personen var transperson, och jag blev väldigt överraskad. Ändå var den här speciella erfarenheten uppfriskande, eftersom jag nog inte skulle ha fått uppleva något liknande vid något annat tillfälle. Nu när jag förbereder mig för att börja arbeta har det till och med gett mig självförtroendet att jag kan hantera vilken sorts chef som helst, oavsett vilket jobb jag får, haha.
För det andra, giDe som gjorde intryck på mig var föreståndarna och volontärerna som arbetade med mig på centret.De flesta av förskollärarna på centret, liksom arbetsledaren och föreståndaren för boendet, var otroligt generösa och snälla mot mig. I synnerhet visade huvudläraren på förskolan stor omtanke. Hon stekte ett ägg åt mig varje dag till lunch eftersom hon var orolig att jag inte skulle tycka om maten. Jag kommer aldrig att glömma presenten hon gav mig när jag reste hem till Korea och tårarna hon fällde. De andra volontärerna var två norska tjejer. Vi undervisade tillsammans, reste tillsammans för det mesta, bodde tillsammans och delade många värdefulla upplevelser. Vi hade samma huvudämne och liknande sätt att tänka, och jag …
Jag hade själv så mycket att lära.De volontärarbetade under en längre period på fyra månader, vilket var längre än min period.Genom mina norska vänner fick jag en inblick i de nordiska välfärdssystemen. De genomförde också ett videoprojekt för att marknadsföra sitt center, och jämfört med koreanska studenter tog de fler initiativ. Jag lärde mig av deras öppna inställning till sabbatsår och deras ledarskap. Efter universitetsexamen kom de till Bangkok för att volontärarbeta, drivna av djärvhet och nyfikenhet på världen snarare än rädsla för att hitta jobb. En gång bjöd jag dem på koreansk mat, som de tyckte väldigt mycket om. Det blev ett naturligt kulturutbyte och var verkligen trevligt.
En annan värdefull kontakt var mina thailändska vänner från kyrkan. Jag var så tacksam för att de var intresserade av Korea och tog så väl hand om mig. Vi reste tillsammans, och genom dem fick jag lära mig om thailändsk kultur, människor och seder. Eftersom de var thailändare fick jag glädjen att upptäcka lokala områden i stället för turistställen som riktar sig till koreaner. Jag kände att jag verkligen höll på att bli thailändsk. De tog så väl hand om mig – så mycket att jag undrade om jag förtjänade det – så jag kallade alltid mina thailändska vänner för änglar.
© Korea gapyear
F.Hur tillbringade du din fritid utöver volontärarbetet? (Vardagsliv och resor)
S.Jag tycker faktiskt om att ha roligt och äta gott, oavsett var jag befinner mig – jag skulle skämmas om jag kom på andra plats i det! Även om volontärarbete och att göra sitt bästa är viktigt tycker jag också att det är viktiga delar av att delta i ett sabbatsår att uppleva Thailand, resa runt och se sig omkring. Därför reste jag så fort jag hade fritid. Jag besökte inte bara berömda tempel och populära restauranger som turister brukar gå till, utan cyklade också till den flytande marknaden tillsammans med thailändska vänner. Jag åkte båt, läste böcker i parken och förberedde lektioner. Som kristen gick jag på gudstjänst varje söndag med thailändska vänner. Jag ägnade mig också åt fritidsaktiviteter som att prova kända restauranger och shoppa.
Det som överraskade mig var att det låg ett fartyg som heter Logos Hope från GBA Ships, med huvudkontor i Tyskland, ungefär fem minuter från där jag bodde (www.gbaships.org/) ärett stort fartyg som låg förtöjt där. Fartyget är ett missionsfartyg med en bokmässa ombord som reser runt i världen och säljer böcker. Jag köpte böcker ombord, träffade och pratade med missionärer från ett femtiotal olika länder och fick en verkligt värdefull upplevelse.
En annan minnesvärd sak är att jag nyligen blev intresserad av matlagning och gick en matlagningskurs. Där lagade vi berömda thailändska rätter som tom yum, pad thai och grön curry. Thailand är ju känt för sina smaker och sin mat, så det var en fantastisk upplevelse att få prova rätterna. När jag kommer hem planerar jag att laga några av dem åt familj och vänner med hjälp av några av ingredienserna!
F.Upplevde du några svårigheter under deltagandet? (Till exempel med relationer, kultur, mat och så vidare.)
S.Det svåraste, som jag nämnde tidigare, var den stränga samordnaren. Personen var petig även med onödiga uppgifter och hade en personlighet som lade sig i allt, vilket gjorde det lite påfrestande att arbeta tillsammans. Alla volontärer tyckte att personen var svår att ha att göra med. En annan svårighet var maten. Även om det finns många goda rätter innehöll luncherna och middagarna som jag åt varje dag på centret ris som inte var så bra att äta dagligen, samt thailändska kryddningar och smaksättningar som jag hade lite svårt för. Rätter med kycklingfötter och inälvor var vanliga, och dem hade jag lite svårt att acceptera.
Dessutom pressade samordnaren oss varje lördag att gå på mässan, eftersom hen tillhörde en katolsk grupp, något jag verkligen ogillade. Egentligen tvingade ingen oss, men jag hatade att bli tillsagd att gå varje vecka (jag gick en gång och gick sedan aldrig dit igen, haha). Eftersom jag har en egen religion ville jag inte heller gå på mässan.
Något som också överraskade mig var Thailands kultur av kroppslig bestraffning. På skolan i det kambodjanska flyktinglägret förekom inget sådant, men här straffade lärarna barnen hårdhänt med händerna varje morgon när de gick till förskolan, om de inte lyssnade eller gjorde minsta lilla misstag. De slog barnen så hårt att det hördes, och det var hjärtskärande att se barnen gråta. Det fick mig att inse hur viktig utbildning är. Läraren sa att det är en del av kulturen och att vi skulle försöka förstå det, men det var väldigt sorgligt att tänka på att sådana kroppsliga bestraffningar kan leda till att barn slår varandra och växer upp till våldsamma människor.
Q.Vilka skulle du säga är fördelarna och nackdelarna med volontärarbetet i Bangkok som du deltog i?
S.Om jag måste välja fördelar: under det här mellanåret deltog jag i många olika slags volontärarbete med olika målgrupper. Vi genomförde inte bara engelskundervisning, utan också sexualundervisning och undervisning i hygien, precis som planerat. Deltagarna bestod inte bara av små barn; jag fick träffa barn med intellektuell funktionsnedsättning, kambodjanska flyktingar, barn i skolåldern och människor i andra åldersgrupper. Under en vecka arbetade jag, utöver volontärarbetet inom utbildning, även i köket medan barnen skrev prov. De skalade 50 mango om dagen – jag kände mig tacksam mot och imponerad av kvinnorna som drev restaurangen. Trots att det bara var en kort månad tror jag att mötena med olika grupper lärde mig hur man bemöter barn i den här åldern och vad man bör lära dem och prata med dem om – utbildning som är anpassad efter ålder och nivå.
Om jag ska nämna något jag ångrar snarare än en nackdel, så är det att jag bestämde mig för att stanna i en månad. Om jag hade haft lite mer tid kunde jag ha deltagit i ett projekt tillsammans med mina norska vänner på samma center i Ranong/Chiang Mai. Centret föreslog det också, och jag hade gärna åkt om tiden och omständigheterna hade tillåtit det. Men i mars var jag tvungen att gå på terminens sista lektioner och hade redan betalat studieavgiften, så jag hade inget annat val än att tacka nej – det var min största ånger.
F. Vilka skillnader märker jag hos mig själv före och efter mellanåret?
S.
Varje gång jag tittar på den här bilden tänker jag på hur viktiga upplevelser i ungdomen är. Under det här mellanåret insåg jag återigen att praktisk erfarenhet är viktigare än de kunskaper jag har inom familjeomsorg, barnpedagogik, social omsorg och liknande områden. Nu hänger mina kunskaper ihop tack vare erfarenheterna från mellanåret, ungefär som på bilden till höger. Jag tror att den här erfarenheten kan förändra världen. Därför insåg jag återigen hur värdefull erfarenhet är.
Mitt perspektiv på världen och min inställning till volontärarbete verkar också ha vidgats mycket jämfört med tidigare. Jag tror att jag på nytt har insett vad volontärarbete betyder i mitt liv och hur jag bör hjälpa och leva tillsammans med andra människor genom livet.
F.Du har genomfört ditt mellanår och kommit hem välbehållen. Vad har du för planer framöver?
S.Världen har gett mig titeln ”en koreansk arbetssökande som snart tar examen”. Men jag är inte rädd för att söka jobb. Det vore en lögn att säga att jag inte är rädd alls, men jämfört med mina vänner känner jag mig mindre orolig. Om jag inte får ett jobb direkt efter examen funderar jag på att ta ytterligare ett mellanår på ungefär sex månader efter att jag tagit examen (om min familj och pojkvän går med på det, haha). Min dröm är att lära mig kinesiska i Kina, eller spanska och sydamerikansk kultur i Latinamerika, eller att praktisera utomlands eller delta i ett annat mellanårsprogram. Jag hoppas att jag hittar ett jobb innan dess, men även om jag inte gör det kommer jag att vara tacksam för möjligheten och ta vara på mitt mellanår med entusiasm.
Även när det gäller jobb funderar jag på arbetsplatser där jag kan utveckla mina förmågor och skaffa mig mer erfarenhet. Jag tycker om engelska, så jag skulle gärna arbeta med något engelskspråkigt där jag kan vässa min engelska samtidigt som jag lär mig hur arbetet fungerar. Eller så skulle jag vilja arbeta på en ideell organisation eller ett socialt företag som arbetar med internationella relationer och samarbete, eller lära mig praktiska färdigheter genom att arbeta med konkreta uppgifter. Därefter vill jag spara mer pengar och läsa internationell utveckling på forskarutbildningen. Jag har blivit särskilt intresserad av flyktingar och fattigdom ... Inte minst verkar mötet med flyktingbarn i Kambodja ha fördjupat det intresset.
Det jag ogillar mest är att typiska koreanska tjugoåringar börjar på företag enbart för att tjäna pengar, samlar meriter för att komma in på företagen, pluggar inför prov och höjer sina TOEIC-resultat. Det gör ont att se människor kämpa så från tjugoårsåldern utan att någonsin reflektera över varför eller vad de lever för. Jag tycker inte att ett sådant beteende visar respekt för de värdefulla åren i tjugoårsåldern, som aldrig kommer tillbaka.
En tid för att utforska mig själv; en tid för att skapa en tydligare bild av framtiden.
F. Avslutningsvis, vad betyder ”mellanår” för mig?
S.Först kände jag inte till uttrycket ”mellanår”, men genom den här mellanårsorganisationen fick jag lära mig om det och insåg: ”Jag har ju faktiskt tagit vara på mitt mellanår riktigt bra!” Jag kände mig tacksam. Sådana perioder kan på sätt och vis vara viktigare än de obligatoriska kurserna man läser i skolan, men många går igenom dem utan att ens veta om det.
© Korea gapyear
För mig är ett mellanår en tid för att reflektera över mig själv och föreställa mig framtiden tydligareSå skulle jag vilja definiera det. Att bara ta studieledigt och tillfälligt pausa studierna betyder inte att universitetslivet står stilla. Snarare kan ett mellanår, med de många extra timmar man får, vara en tid då man funderar över vem man är, vad meningen med livet är, hur man kan förändra världen och hur man kan bidra. Genom den processen kan vi också skapa oss en tydligare bild av framtiden. Under mitt mellanår kunde jag dessutom bekräfta och återupptäcka drömmar och visioner som jag hade begränsat, och hitta nya drömmar. På sätt och vis kan ett mellanår därför vara ännu mer värdefullt än ämneskurserna man läser i skolan.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
