#Personlig utveckling #Nya upplevelser #Au pair i Sydkorea
|
Under ett sabbatsår i Sydkorea bodde en deltagare från Danmark hos en koreansk värdfamilj och hjälpte till att ta hand om barnen genom Korea GapYears au pair- och demi pair-program. De läste tillsammans nästan varje dag. När barnen inte kände för att läsa hittade deltagaren på berättelser på engelska utifrån bilderna. Utanför hemmet var en av de svåraste sakerna att gå på olika evenemang utan de vänner som hen brukade ha i Danmark. |

Jag valde Sydkorea eftersom jag ville tillbringa en längre tid i ett land vars historia och språk länge hade fascinerat mig. Korea hade funnits på min önskelista i flera år, men jag hade aldrig hittat rätt tillfälle att åka dit. Jag ville inte bara uppleva landet som en korttidsbesökare.
Jag ville ha tillräckligt med tid för att lära mig mer om kulturen och upptäcka hur vardagslivet verkligen såg ut. När jag sökte på nätet efter sätt att bo i Korea under mitt sabbatsår hittade jag webbplatsen Korea GapYear. Jag tittade igenom de olika programmen och hittade au pair-programmet. Det kändes som möjligheten jag hade väntat på: ett sätt att komma till Korea, bo hos en lokal familj och göra något meningsfullt under mitt sabbatsår.
Jag gick med genom Korea GapYear eftersom stödet gjorde tanken på att bli au pair i Korea lättare att hantera. Jag hade funderat på att ordna en au pair-vistelse på egen hand, men det kändes osäkert att göra allt ensam.
Utan en organisation som kunde hjälpa mig att få kontakt med en värdfamilj och visa mig hur allt gick till, verkade det vara mycket jag skulle behöva ordna själv. För mig blev Korea GapYear en bro mellan min önskan att bo i Korea och det praktiska stöd jag behövde för att få det att hända. Att veta att jag inte behövde ordna hela vistelsen ensam spelade en viktig roll i mitt beslut.
Hemma i Danmark har jag många yngre kusiner, så det var redan bekant för mig att umgås med barn. Den erfarenheten lärde mig att det krävs tålamod för att skapa en relation med barn.
I början satt jag bara i närheten och såg vad de gjorde. Jag ville inte tränga mig in i deras lek. I stället höll jag mig nära, hjälpte till när de behövde det och lät vår relation växa fram i sin egen takt. Så småningom blev vi mer bekväma med varandra och hittade våra egna sätt att prata och umgås.

I vardagen läste vi, berättade historier, lekte och delade många oväntade stunder tillsammans. Vi läste en bok nästan varje dag. Ibland ljudade vi orden tillsammans. När barnen inte kände för att läsa använde jag bilderna för att hitta på en kort berättelse på engelska. Sedan frågade jag om de hade förstått den. Det var ett enkelt sätt att göra läsningen roligare och mer interaktiv.
Det hände oftast något roligt också. En dag stoppade barnen filtar innanför pyjamasarna när de låtsades leka. Pojken verkade inte riktigt förstå leken, så i stället fyllde han tröjan med leksaksdinosaurier. Det var en sådan oväntad stund som fick mig att skratta.
När det snöade gick vi också ut och byggde en snögubbe tillsammans. Vi var ute i ungefär en timme, njöt av snön och umgicks. De här vanliga stunderna blev några av mina finaste minnen.
När vi firade särskilda dagar och träffade släkten kände jag mig som en del av familjen. På min födelsedag lagade värdfamiljen min koreanska favoriträtt med kyckling och bjöd på en glasstårta. Det var ett omtänksamt firande som fick mig att känna mig välkommen och ihågkommen.
På julen samlades hela familjen, och jag fick till och med en julklapp, vilket jag inte hade väntat mig. Jag fick också följa med familjen till en stad nära Busan för att träffa mor- och farföräldrarna. Genom att fira födelsedagar och högtider och följa med på familjebesök fick jag uppleva koreanskt familjeliv på ett sätt som inte hade varit möjligt som korttidsbesökare.
Jag såg inte bara kulturen utifrån. Jag deltog i familjens vardag och var med om viktiga stunder tillsammans.
Jag lärde mig att jag kunde erkänna vad som kändes svårt och ändå välja att gå vidare. När jag började om i ett nytt land blev jag mer medveten om vilka situationer som gjorde mig obekväm. Det fick mig också att vara ärlig mot mig själv och prova saker även när jag inte kände mig helt säker.
För migbetydde mod inte att jag slutade vara rädd eller osäker. Det betydde att känna igen de känslorna och ändå bestämma mig för att vara med.

Mitt råd är att vara öppen för nya upplevelser och försöka hålla humöret uppe när saker inte går som man tänkt sig. Ett sabbatsår kan bjuda på spännande upptäckter, men också på ensamhet, osäkerhet och stunder då du måste gå utanför din bekvämlighetszon. Det är viktigt att vara beredd på båda delarna.
Att vara ensam eller gå igenom en svår stund betyder inte att upplevelsen saknar värde. Om du är öppen och försöker se det positiva kan även en obekväm situation bli en chans att lära dig mer om dig själv. Du behöver inte känna dig helt redo innan du börjar. Ibland är det viktigaste helt enkelt att våga försöka.
Korea GapYears au pair- och demi pair-program ger deltagarna möjlighet att bo hos en koreansk värdfamilj, hjälpa till med barnomsorgen och uppleva koreansk kultur genom familjens vardag.
I stället för att bara uppleva Korea som besökare kan deltagarna lära känna en lokal familj, lära sig om vardagliga seder och utveckla praktiska färdigheter som kommunikation, ansvar och förmågan att anpassa sig.
|
Under ett sabbatsår i Sydkorea bodde en deltagare från Danmark hos en koreansk värdfamilj och hjälpte till att ta hand om barnen genom Korea GapYears au pair- och demi pair-program. De läste tillsammans nästan varje dag. När barnen inte kände för att läsa hittade deltagaren på berättelser på engelska utifrån bilderna. Utanför hemmet var en av de svåraste sakerna att gå på olika evenemang utan de vänner som hen brukade ha i Danmark. |

Jag valde Sydkorea eftersom jag ville tillbringa en längre tid i ett land vars historia och språk länge hade fascinerat mig. Korea hade funnits på min önskelista i flera år, men jag hade aldrig hittat rätt tillfälle att åka dit. Jag ville inte bara uppleva landet som en korttidsbesökare.
Jag ville ha tillräckligt med tid för att lära mig mer om kulturen och upptäcka hur vardagslivet verkligen såg ut. När jag sökte på nätet efter sätt att bo i Korea under mitt sabbatsår hittade jag webbplatsen Korea GapYear. Jag tittade igenom de olika programmen och hittade au pair-programmet. Det kändes som möjligheten jag hade väntat på: ett sätt att komma till Korea, bo hos en lokal familj och göra något meningsfullt under mitt sabbatsår.
Jag gick med genom Korea GapYear eftersom stödet gjorde tanken på att bli au pair i Korea lättare att hantera. Jag hade funderat på att ordna en au pair-vistelse på egen hand, men det kändes osäkert att göra allt ensam.
Utan en organisation som kunde hjälpa mig att få kontakt med en värdfamilj och visa mig hur allt gick till, verkade det vara mycket jag skulle behöva ordna själv. För mig blev Korea GapYear en bro mellan min önskan att bo i Korea och det praktiska stöd jag behövde för att få det att hända. Att veta att jag inte behövde ordna hela vistelsen ensam spelade en viktig roll i mitt beslut.
Hemma i Danmark har jag många yngre kusiner, så det var redan bekant för mig att umgås med barn. Den erfarenheten lärde mig att det krävs tålamod för att skapa en relation med barn.
I början satt jag bara i närheten och såg vad de gjorde. Jag ville inte tränga mig in i deras lek. I stället höll jag mig nära, hjälpte till när de behövde det och lät vår relation växa fram i sin egen takt. Så småningom blev vi mer bekväma med varandra och hittade våra egna sätt att prata och umgås.

I vardagen läste vi, berättade historier, lekte och delade många oväntade stunder tillsammans. Vi läste en bok nästan varje dag. Ibland ljudade vi orden tillsammans. När barnen inte kände för att läsa använde jag bilderna för att hitta på en kort berättelse på engelska. Sedan frågade jag om de hade förstått den. Det var ett enkelt sätt att göra läsningen roligare och mer interaktiv.
Det hände oftast något roligt också. En dag stoppade barnen filtar innanför pyjamasarna när de låtsades leka. Pojken verkade inte riktigt förstå leken, så i stället fyllde han tröjan med leksaksdinosaurier. Det var en sådan oväntad stund som fick mig att skratta.
När det snöade gick vi också ut och byggde en snögubbe tillsammans. Vi var ute i ungefär en timme, njöt av snön och umgicks. De här vanliga stunderna blev några av mina finaste minnen.
När vi firade särskilda dagar och träffade släkten kände jag mig som en del av familjen. På min födelsedag lagade värdfamiljen min koreanska favoriträtt med kyckling och bjöd på en glasstårta. Det var ett omtänksamt firande som fick mig att känna mig välkommen och ihågkommen.
På julen samlades hela familjen, och jag fick till och med en julklapp, vilket jag inte hade väntat mig. Jag fick också följa med familjen till en stad nära Busan för att träffa mor- och farföräldrarna. Genom att fira födelsedagar och högtider och följa med på familjebesök fick jag uppleva koreanskt familjeliv på ett sätt som inte hade varit möjligt som korttidsbesökare.
Jag såg inte bara kulturen utifrån. Jag deltog i familjens vardag och var med om viktiga stunder tillsammans.
Jag lärde mig att jag kunde erkänna vad som kändes svårt och ändå välja att gå vidare. När jag började om i ett nytt land blev jag mer medveten om vilka situationer som gjorde mig obekväm. Det fick mig också att vara ärlig mot mig själv och prova saker även när jag inte kände mig helt säker.
För migbetydde mod inte att jag slutade vara rädd eller osäker. Det betydde att känna igen de känslorna och ändå bestämma mig för att vara med.

Mitt råd är att vara öppen för nya upplevelser och försöka hålla humöret uppe när saker inte går som man tänkt sig. Ett sabbatsår kan bjuda på spännande upptäckter, men också på ensamhet, osäkerhet och stunder då du måste gå utanför din bekvämlighetszon. Det är viktigt att vara beredd på båda delarna.
Att vara ensam eller gå igenom en svår stund betyder inte att upplevelsen saknar värde. Om du är öppen och försöker se det positiva kan även en obekväm situation bli en chans att lära dig mer om dig själv. Du behöver inte känna dig helt redo innan du börjar. Ibland är det viktigaste helt enkelt att våga försöka.
Korea GapYears au pair- och demi pair-program ger deltagarna möjlighet att bo hos en koreansk värdfamilj, hjälpa till med barnomsorgen och uppleva koreansk kultur genom familjens vardag.
I stället för att bara uppleva Korea som besökare kan deltagarna lära känna en lokal familj, lära sig om vardagliga seder och utveckla praktiska färdigheter som kommunikation, ansvar och förmågan att anpassa sig.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.