Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Blev mer positiv efter att ha tagit avstånd från civilisationen #Självförtroende att övervinna svåra utmaningar #Kände tacksamhet bara över att få bo i Korea
Jag tror att jag har lärt mig att vara tacksam även för små saker. Jag var tacksam över att kunna se saker på tv, och jag kände mig till och med tacksam när jag åt en hamburgare. Jag tror att jag har blivit mycket mer positiv. I Korea blir jag upprörd om en restaurang är det minsta smutsig, och man tar tunnelbanor och höga byggnader för givna, men där finns inga byggnader som är högre än två våningar. Så att bo i Korea känns i sig som något att vara tacksam för. Och jag fick bättre självförtroende. Eftersom jag träffade många fler människor stärkte försäljningsarbetet mitt självförtroende mycket. Att ta kontakt med och prata med människor som jag knappt hade träffat tidigare stärkte verkligen mitt självförtroende och kändes bra.
-Harvardprofessor reser till Thailand för att göra världen ljusare / Yang Soyeon, Bae Yoonju – volontärer från Gap Year Tribe / 12 veckors sabbatsår |
F.Hur var chefen du arbetade med vanligtvis?
Soyeon: De drivs av ett gift par. Båda är upptagna, men maken tjatar inte på volontärerna om varje liten sak; han är mer som en pappa
och tar hand om dem på ett övergripande sätt. Han ser över verksamhetens kontakter och undersöker möjligheter utomlands, den typen av saker, medan hustrun i detalj
engagerar sig i chefernas villkor och vad som behöver göras för barnen, så båda var upptagna. Tillsammans träffades de varje vecka
när volontärerna åt tillsammans, och då pratade de. I övrigt fanns det inga tillfällen att prata.
Yoonju: Vi hade möten varje fredag, och då frågade de: ”Vad har ni gjort hittills?” och man fick svara.
Sedan fick man ingen separat återkoppling. Det fanns ingen personlig feedback, så man var verkligen tvungen att klara allt på egen hand.
Soyeon: Åh, jag fick återkoppling. Jag gick ofta till chefens kontor och besökte till och med hantverksfabriken, så
Evelyn gav mig mycket återkoppling, och maken var kreativ och gav mig självförtroende och motivation.
Evelyn har en cynisk personlighet, så i början förväntade vi oss inte att hon skulle vara moderlig, men när man väl lär känna henne är hon en varm person,
även om hon inte ler så mycket.
Yoonju: Ändå är Evelyn noga med att se till att cheferna och volontärerna mår bra. Om städerskan på vårt boende
inte kom eller om flaskvattnet inte levererades blev hon genast arg. Men när det gällde arbetetvar hon väldigt avslappnad.
En fransman sa att det var svårt att arbeta med Evelyn eftersom hon bara sa ”okej” utan att ge någon återkoppling.
Soyeon: Hon följde till och med med mig till flygplatsen när jag skulle åka hem.
Yoonju: Så den brittiske killen klagade på att Soyeon hade varit där i tre månader medan han hade varit där i åtta månader, och att hon bara hälsade på honom.
Soyeon: Det beror på att jag var på samma spår. Båda i paret är välutbildade, och volontärerna tenderar också att vara välutbildade.
De hade alla doktorsexamen och var i åldrarna från tidiga tjugoårsåldern till slutet av tjugoårsåldern eller omkring trettio. Läkarstudenter,
De var kontorsanställda på framgångsrika företag. Vi var de enda studenterna och var unga.
F. Du sa att ni åkte motorcykel mellan institutionerna – jag undrar hur det var.
Soyeon: Jag vande mig vid att åka motorcykel efter ett tag.
Yoonju: Det är roligt om man är bra på att köra.
Soyeon: Men se verkligen till att skaffa en reseförsäkring. När jag åkte dit fick jag nämligen hög feber. Jag var sjuk i ungefär en till två veckor
Det var jobbigt. När jag var i Bangkok var jag sjuk och utmattad, och när jag gick till ett privatsjukhus kostade bara en injektion 70 000 won.
Så jag tycker att en reseförsäkring är nödvändig.
Yoonju: Pinsamt nog var jag med om en motorcykelolycka den dag jag hade hög feber. Jag körde och skulle svänga höger, men just där var det sandigt
och jag sladdade. Jag skadade benet. Just då insåg jag inte att jag hade skadat mig och tyckte det var pinsamt när folk hjälpte mig.
När jag kom fram till kontoret och hade ätit frukost försökte jag ställa tillbaka disken, men benet gjorde ont och ville inte röra sig.
Så medan jag blev buren dit ringde hon (Soyeon) och sa att hon hade hög feber.
Soyeon: När vi båda hade skadat oss och blivit sjuka råkade Jae-eun (en volontär som deltog under samma period) också ut för en olycka.
Så de sa att de tre koreanska kvinnorna hade gjort slut på all sin tur här (skratt).
Ändå är det fina att vi ibland gör aktiviteter under måltiderna där varje land lagar sin egen mat.
Yoonju : Så vi bestämde oss för att laga koreansk mat, men vi kunde inte hitta ingredienserna. Det var pinsamt att försöka laga janchi guksu (nudlar till festmåltider).
Soyeon : Om du ska åka bör du definitivt förbereda mycket koreansk mat innan du ger dig av. Barnen där tycker också om koreansk mat.
De blir glada om man ger dem gim (torkat sjögräs) i present. Förbered mycket koreansk mat och ta också med lite extra pengar.
De ger en 4 000 baht där, men pengarna tar snabbt slut. Jag reste mycket, så jag lade dem på transporter och de gick åt fort.
Yoonju: Tusen baht är ungefär 30 000 won, och de kan verkligen gå åt snabbt på en vecka. Om du vill kommer du att spendera dem fort.
F.Har du några andra minnen från Thailand, förutom sådant som rör arbetet?
Soyeon”Jag sa självsäkert till chefen: ’Jag har arbetat så här mycket, så jag vill ta den återstående veckan ledigt och koppla av’, och jag reste till och med ensam. Innan jag åkte tillbaka till Korea ville jag se andra platser, så jag reste runt. Det gav mig tid för mig själv och lät mig träffa många olika internationella vänner – det var fantastiskt. Mot slutet hade jag blivit så fäst vid alla att det nästan kändes sorgligt att åka, och jag tänkte: ’Jag vill definitivt åka till Thailand igen.’ Jag har fortfarande kontakt med vännerna från volontärarbetet.”
Yoonju”När jag kom tillbaka från Thailand till Korea kände jag mig tom. Det kändes som om jag hade drömt, så i två veckor var jag håglös och kunde inte koncentrera mig på jobbet. Det är inte så att jag vill börja jobba igen, men jag vill åka tillbaka på besök.”
Soyeon”Det är inte precis som en familj, men stämningen är familjär. När vi arbetar jobbar alla var för sig, men om det är ett gemensamt projekt samlas vi, åker tillsammans till platsen, har roligt och tar massor av bilder – vi tar verkligen hand om varandra. En gång i veckan, på ’volontärernas kväll’, pratar vi och delar på mat, vilket är trevligt, men när det gäller arbetet är det mer en individuell insats.”
F.Jag undrar vilka förändringar som skedde efter att du tog ett sabbatsår.
Yoonju”Jag tror att jag fick en mer positiv inställning. När jag var i Thailand reste jag runt i Asien och åkte till Singapore.”
Jag hade varit i Singapore. Efter att ha arbetat i Thailand och besökt Singapore verkade det inte längre vara en så dålig idé att arbeta utomlands,
och min kusin som bor i Singapore – som var lite trött på staden – fortsatte att säga: ’Är inte Singapore fantastiskt? Jag förstår inte alls vad som är bra med Thailand’,
så jag svarade genast nej.”
Soyeon”Där slutade jag sminka mig och gick i resårbyxor som ’mormorsbyxor’, så jag kände mig allt mer avskärmad från civilisationen.
När jag åkte motorcykel kunde jag bli rörd bara av att titta på himlen – sådant hände. I mitt fall tog jag till och med bilder med en kamera medan jag körde motorcykel,
så jag började fotografera landskap och blev gradvis en lantlolla.
Jag hade bott i staden och vistades sedan för första gången länge på landsbygden, och det förändrade min inställning. Jag tyckte om landsbygdsbornas
oskuldsfullhet. Den thailändska kulturen är annorlunda, och eftersom landet är buddhistiskt finns regler som att kvinnor inte ska stå framför munkar,
och barnen på institutionen var vänliga, så jag kom faktiskt närmare thailändarna än bara volontärerna. Därför förändrades min personlighet.
Förr tyckte jag inte om barn i Korea, men det verkar ha förändrats. Och jag började tänka att motgångar inte är någon stor sak.”
Yoonju”Även om något är lite jobbigt tänker jag: ’Det är ingenting jämfört med det jag gick igenom’,
och när min kusin i Singapore frågade: ’Hur kan du bo på ett studenthem?’ brukade jag svara: ’Kan man inte det?’
och till slut var det jag som ifrågasatte honom.”
Soyeon”Jag tror att jag har börjat vara tacksam även för små saker. Jag var tacksam bara över att ha en tv, och jag var glad bara över att få äta en hamburgare.”
Jag tror att jag har förändrats mycket till det bättre. När jag är i Korea blir jag arg om en restaurang bara är lite smutsig, och …
Man tar tunnelbanor och höga byggnader för givna, men där finns det inga byggnader som är högre än två våningar.
Så jag känner mig tacksam bara över att bo i Korea. Jag fick också bättre självförtroende, eftersom …
Eftersom jag ofta hamnade i kontakt med människor gav försäljningsarbetet mig mycket bättre självförtroende.
Jag började gå fram till människor jag knappt kände och ta kontakt på ett ganska påfluget sätt. Det stärkte mitt självförtroende rejält och kändes bra.
F.Om du får en sådan här möjlighet i framtiden, skulle du göra det igen?
Soyeon : Ja, det skulle jag.
Yoonju : Ja, det skulle jag. Min mamma sa att om jag inte kan hitta ett jobb senare borde jag ägna mig åt volontärarbete och resa runt och bo hos olika frivilligorganisationer.
Soyeon: Volontärerna som deltog tillsammans med oss är vänner som först tjänade mycket pengar och sedan ägnar resten av livet åt att resa runt och arbeta med frivilligorganisationer.
Q.Vem tror ni skulle passa bra för programmet ”Harvardprofessor åker till Thailand för att göra världen ljusare”?
Yoonju: När man gör ett projekt där måste man kunna skapa ett projekt på egen hand. Jag tycker att man bör kunna utforma och driva ett projekt som passar ens utbildning.
Soyeon: Jag tycker också att man behöver vara kreativ. Eftersom jag hade två huvudämnen ville jag arbeta med det jag själv ville.
Jag betalade för att åka dit (skratt), men tiden på kontoret gick mest åt till att inte göra någonting. Jag visste inte vad jag förväntades göra där.
Jag hade sökt till marknadsföring och försäljning, och tänkte till och med: ”Varför måste jag åka dit och volontärarbeta som engelsklärare och ta hand om äldre kvinnor?”
Jag höll en presentation och berättade för chefen vid ett enskilt möte att jag ville göra den typen av arbete.
När chefen sedan valde ett övergripande ämne som passade min utbildning tog jag fram konkreta planer och genomförde arbetet.
(Projektet måste ha varit svårt) Det var svårt att genomföra ett stort projekt helt på egen hand. Det fanns ingen grund att stå på där...
Det var ingen etablerad verksamhet, utan bara studenter som hade läst sitt huvudämne i ett eller två år, så vi kunde inte så mycket.
Ändå höll jag presentationer och fick mycket återkoppling. Chefen lyfte fram det som var bra och uppmuntrade mig, så jag fick självförtroende.
De som har bott i staden hela livet anpassar sig nog inte så lätt.
I den miljön betar kor i närheten av kontoret, och sju hundar strövar omkring på kontoret,
Det finns också myror. Jag tror att personer som är väldigt urbana skulle ha svårt att bo där.
Man måste också vara lyhörd. Det är inte bara vi som bor på boendet; alla volontärer bor i samma hus.
På grund av kulturella skillnader kan det uppstå missförstånd som inte alls var avsedda. Eftersom engelska inte är vårt modersmål
är det svårt att förstå, men man kan tolka ansiktsuttryck, handlingar, tonfall och reaktioner.
Därför behöver man vara lyhörd nog att förstå sådant. Och det är bra om man verkar vara en person som skulle klara sig bra var som helst.
F.Du var den yngsta deltagaren – var åldersskillnaden stor?
Yunju: Men utomlands finns det inte så mycket hierarki baserad på ålder, så vi var som vänner.
Soyeon: Och där var vi studenter medan de andra var yrkesverksamma. Min partner var kines och arbetade på ett internationellt företag.
Hen arbetade där. När jag oroade mig för att få jobb och för min framtid gav min kinesiska vän mig många råd.
Eftersom hen arbetade med marknadsföring fick jag mycket återkoppling från min kinesiska vän.
Evelyn (chefen) är så lyhörd att hon märker hur volontärerna mår och tar diskret hand om dem utan att ens säga något.
Hon frågar om de behöver något. Och om det verkligen känns jobbigt kan man gå till chefen och be henne om lite tid,
Om man har funderingar kring jobb och karriärvägar skjutsar chef Evelyn en, sätter sig i passagerarsätet fram och pratar med en.
Eftersom de var mycket äldre än vi.
F.Det var en period då man kunde bygga upp så kallade meriter till sitt CV. Kände du någonsin att sabbatsåret gjorde att du hamnade efter?
Soyeon: Jag kände mig inte alls efter. Jag praktiserade ju på en volontärorganisation – volontärarbete, praktik och resor,
så mina koreanska vänner var faktiskt avundsjuka. Även när man praktiserar i Korea gör man bara de arbetsuppgifter man blir tilldelad, men där
gör man saker på egen hand, så jag tycker att jag gjorde sådant där som jag inte hade kunnat göra i Korea. Därför tycker jag inte att jag hamnade efter.
Yunju: Men då kändes tre månader väldigt länge. När jag kom tillbaka till Korea flög en månad förbi.
Men då trodde jag att jag hade varit där i ett år. Det känns som om jag var där i ungefär ett år.
F. Ni hade ett lyckat sabbatsår och har kommit tillbaka. Vad har ni för planer framöver?
Soyeon : Vi planerade att åka till Thailand igen. Nu när jag är tillbaka i Korea kommer minnena från Thailand tillbaka, och jag märker till och med att jag saknar mat som jag tyckte var oaptitlig då. När jag var i Thailand funderade jag till och med på att ta studieledigt från skolan igen. Jag ville prova något sådant en gång till. Jag har nu ansökt om att få börja skolan igen, men om jag verkligen ville skulle jag bara gå en termin och sedan ta studieledigt under de återstående terminerna och åka därifrån.
Jag tror att jag har lärt mig att vara tacksam även för små saker. Jag var tacksam över att kunna se saker på tv, och jag kände mig till och med tacksam när jag åt en hamburgare. Jag tror att jag har blivit mycket mer positiv. I Korea blir jag upprörd om en restaurang är det minsta smutsig, och man tar tunnelbanor och höga byggnader för givna, men där finns inga byggnader som är högre än två våningar. Så att bo i Korea känns i sig som något att vara tacksam för. Och jag fick bättre självförtroende. Eftersom jag träffade många fler människor stärkte försäljningsarbetet mitt självförtroende mycket. Att ta kontakt med och prata med människor som jag knappt hade träffat tidigare stärkte verkligen mitt självförtroende och kändes bra.
-Harvardprofessor reser till Thailand för att göra världen ljusare / Yang Soyeon, Bae Yoonju – volontärer från Gap Year Tribe / 12 veckors sabbatsår |
F.Hur var chefen du arbetade med vanligtvis?
Soyeon: De drivs av ett gift par. Båda är upptagna, men maken tjatar inte på volontärerna om varje liten sak; han är mer som en pappa
och tar hand om dem på ett övergripande sätt. Han ser över verksamhetens kontakter och undersöker möjligheter utomlands, den typen av saker, medan hustrun i detalj
engagerar sig i chefernas villkor och vad som behöver göras för barnen, så båda var upptagna. Tillsammans träffades de varje vecka
när volontärerna åt tillsammans, och då pratade de. I övrigt fanns det inga tillfällen att prata.
Yoonju: Vi hade möten varje fredag, och då frågade de: ”Vad har ni gjort hittills?” och man fick svara.
Sedan fick man ingen separat återkoppling. Det fanns ingen personlig feedback, så man var verkligen tvungen att klara allt på egen hand.
Soyeon: Åh, jag fick återkoppling. Jag gick ofta till chefens kontor och besökte till och med hantverksfabriken, så
Evelyn gav mig mycket återkoppling, och maken var kreativ och gav mig självförtroende och motivation.
Evelyn har en cynisk personlighet, så i början förväntade vi oss inte att hon skulle vara moderlig, men när man väl lär känna henne är hon en varm person,
även om hon inte ler så mycket.
Yoonju: Ändå är Evelyn noga med att se till att cheferna och volontärerna mår bra. Om städerskan på vårt boende
inte kom eller om flaskvattnet inte levererades blev hon genast arg. Men när det gällde arbetetvar hon väldigt avslappnad.
En fransman sa att det var svårt att arbeta med Evelyn eftersom hon bara sa ”okej” utan att ge någon återkoppling.
Soyeon: Hon följde till och med med mig till flygplatsen när jag skulle åka hem.
Yoonju: Så den brittiske killen klagade på att Soyeon hade varit där i tre månader medan han hade varit där i åtta månader, och att hon bara hälsade på honom.
Soyeon: Det beror på att jag var på samma spår. Båda i paret är välutbildade, och volontärerna tenderar också att vara välutbildade.
De hade alla doktorsexamen och var i åldrarna från tidiga tjugoårsåldern till slutet av tjugoårsåldern eller omkring trettio. Läkarstudenter,
De var kontorsanställda på framgångsrika företag. Vi var de enda studenterna och var unga.
F. Du sa att ni åkte motorcykel mellan institutionerna – jag undrar hur det var.
Soyeon: Jag vande mig vid att åka motorcykel efter ett tag.
Yoonju: Det är roligt om man är bra på att köra.
Soyeon: Men se verkligen till att skaffa en reseförsäkring. När jag åkte dit fick jag nämligen hög feber. Jag var sjuk i ungefär en till två veckor
Det var jobbigt. När jag var i Bangkok var jag sjuk och utmattad, och när jag gick till ett privatsjukhus kostade bara en injektion 70 000 won.
Så jag tycker att en reseförsäkring är nödvändig.
Yoonju: Pinsamt nog var jag med om en motorcykelolycka den dag jag hade hög feber. Jag körde och skulle svänga höger, men just där var det sandigt
och jag sladdade. Jag skadade benet. Just då insåg jag inte att jag hade skadat mig och tyckte det var pinsamt när folk hjälpte mig.
När jag kom fram till kontoret och hade ätit frukost försökte jag ställa tillbaka disken, men benet gjorde ont och ville inte röra sig.
Så medan jag blev buren dit ringde hon (Soyeon) och sa att hon hade hög feber.
Soyeon: När vi båda hade skadat oss och blivit sjuka råkade Jae-eun (en volontär som deltog under samma period) också ut för en olycka.
Så de sa att de tre koreanska kvinnorna hade gjort slut på all sin tur här (skratt).
Ändå är det fina att vi ibland gör aktiviteter under måltiderna där varje land lagar sin egen mat.
Yoonju : Så vi bestämde oss för att laga koreansk mat, men vi kunde inte hitta ingredienserna. Det var pinsamt att försöka laga janchi guksu (nudlar till festmåltider).
Soyeon : Om du ska åka bör du definitivt förbereda mycket koreansk mat innan du ger dig av. Barnen där tycker också om koreansk mat.
De blir glada om man ger dem gim (torkat sjögräs) i present. Förbered mycket koreansk mat och ta också med lite extra pengar.
De ger en 4 000 baht där, men pengarna tar snabbt slut. Jag reste mycket, så jag lade dem på transporter och de gick åt fort.
Yoonju: Tusen baht är ungefär 30 000 won, och de kan verkligen gå åt snabbt på en vecka. Om du vill kommer du att spendera dem fort.
F.Har du några andra minnen från Thailand, förutom sådant som rör arbetet?
Soyeon”Jag sa självsäkert till chefen: ’Jag har arbetat så här mycket, så jag vill ta den återstående veckan ledigt och koppla av’, och jag reste till och med ensam. Innan jag åkte tillbaka till Korea ville jag se andra platser, så jag reste runt. Det gav mig tid för mig själv och lät mig träffa många olika internationella vänner – det var fantastiskt. Mot slutet hade jag blivit så fäst vid alla att det nästan kändes sorgligt att åka, och jag tänkte: ’Jag vill definitivt åka till Thailand igen.’ Jag har fortfarande kontakt med vännerna från volontärarbetet.”
Yoonju”När jag kom tillbaka från Thailand till Korea kände jag mig tom. Det kändes som om jag hade drömt, så i två veckor var jag håglös och kunde inte koncentrera mig på jobbet. Det är inte så att jag vill börja jobba igen, men jag vill åka tillbaka på besök.”
Soyeon”Det är inte precis som en familj, men stämningen är familjär. När vi arbetar jobbar alla var för sig, men om det är ett gemensamt projekt samlas vi, åker tillsammans till platsen, har roligt och tar massor av bilder – vi tar verkligen hand om varandra. En gång i veckan, på ’volontärernas kväll’, pratar vi och delar på mat, vilket är trevligt, men när det gäller arbetet är det mer en individuell insats.”
F.Jag undrar vilka förändringar som skedde efter att du tog ett sabbatsår.
Yoonju”Jag tror att jag fick en mer positiv inställning. När jag var i Thailand reste jag runt i Asien och åkte till Singapore.”
Jag hade varit i Singapore. Efter att ha arbetat i Thailand och besökt Singapore verkade det inte längre vara en så dålig idé att arbeta utomlands,
och min kusin som bor i Singapore – som var lite trött på staden – fortsatte att säga: ’Är inte Singapore fantastiskt? Jag förstår inte alls vad som är bra med Thailand’,
så jag svarade genast nej.”
Soyeon”Där slutade jag sminka mig och gick i resårbyxor som ’mormorsbyxor’, så jag kände mig allt mer avskärmad från civilisationen.
När jag åkte motorcykel kunde jag bli rörd bara av att titta på himlen – sådant hände. I mitt fall tog jag till och med bilder med en kamera medan jag körde motorcykel,
så jag började fotografera landskap och blev gradvis en lantlolla.
Jag hade bott i staden och vistades sedan för första gången länge på landsbygden, och det förändrade min inställning. Jag tyckte om landsbygdsbornas
oskuldsfullhet. Den thailändska kulturen är annorlunda, och eftersom landet är buddhistiskt finns regler som att kvinnor inte ska stå framför munkar,
och barnen på institutionen var vänliga, så jag kom faktiskt närmare thailändarna än bara volontärerna. Därför förändrades min personlighet.
Förr tyckte jag inte om barn i Korea, men det verkar ha förändrats. Och jag började tänka att motgångar inte är någon stor sak.”
Yoonju”Även om något är lite jobbigt tänker jag: ’Det är ingenting jämfört med det jag gick igenom’,
och när min kusin i Singapore frågade: ’Hur kan du bo på ett studenthem?’ brukade jag svara: ’Kan man inte det?’
och till slut var det jag som ifrågasatte honom.”
Soyeon”Jag tror att jag har börjat vara tacksam även för små saker. Jag var tacksam bara över att ha en tv, och jag var glad bara över att få äta en hamburgare.”
Jag tror att jag har förändrats mycket till det bättre. När jag är i Korea blir jag arg om en restaurang bara är lite smutsig, och …
Man tar tunnelbanor och höga byggnader för givna, men där finns det inga byggnader som är högre än två våningar.
Så jag känner mig tacksam bara över att bo i Korea. Jag fick också bättre självförtroende, eftersom …
Eftersom jag ofta hamnade i kontakt med människor gav försäljningsarbetet mig mycket bättre självförtroende.
Jag började gå fram till människor jag knappt kände och ta kontakt på ett ganska påfluget sätt. Det stärkte mitt självförtroende rejält och kändes bra.
F.Om du får en sådan här möjlighet i framtiden, skulle du göra det igen?
Soyeon : Ja, det skulle jag.
Yoonju : Ja, det skulle jag. Min mamma sa att om jag inte kan hitta ett jobb senare borde jag ägna mig åt volontärarbete och resa runt och bo hos olika frivilligorganisationer.
Soyeon: Volontärerna som deltog tillsammans med oss är vänner som först tjänade mycket pengar och sedan ägnar resten av livet åt att resa runt och arbeta med frivilligorganisationer.
Q.Vem tror ni skulle passa bra för programmet ”Harvardprofessor åker till Thailand för att göra världen ljusare”?
Yoonju: När man gör ett projekt där måste man kunna skapa ett projekt på egen hand. Jag tycker att man bör kunna utforma och driva ett projekt som passar ens utbildning.
Soyeon: Jag tycker också att man behöver vara kreativ. Eftersom jag hade två huvudämnen ville jag arbeta med det jag själv ville.
Jag betalade för att åka dit (skratt), men tiden på kontoret gick mest åt till att inte göra någonting. Jag visste inte vad jag förväntades göra där.
Jag hade sökt till marknadsföring och försäljning, och tänkte till och med: ”Varför måste jag åka dit och volontärarbeta som engelsklärare och ta hand om äldre kvinnor?”
Jag höll en presentation och berättade för chefen vid ett enskilt möte att jag ville göra den typen av arbete.
När chefen sedan valde ett övergripande ämne som passade min utbildning tog jag fram konkreta planer och genomförde arbetet.
(Projektet måste ha varit svårt) Det var svårt att genomföra ett stort projekt helt på egen hand. Det fanns ingen grund att stå på där...
Det var ingen etablerad verksamhet, utan bara studenter som hade läst sitt huvudämne i ett eller två år, så vi kunde inte så mycket.
Ändå höll jag presentationer och fick mycket återkoppling. Chefen lyfte fram det som var bra och uppmuntrade mig, så jag fick självförtroende.
De som har bott i staden hela livet anpassar sig nog inte så lätt.
I den miljön betar kor i närheten av kontoret, och sju hundar strövar omkring på kontoret,
Det finns också myror. Jag tror att personer som är väldigt urbana skulle ha svårt att bo där.
Man måste också vara lyhörd. Det är inte bara vi som bor på boendet; alla volontärer bor i samma hus.
På grund av kulturella skillnader kan det uppstå missförstånd som inte alls var avsedda. Eftersom engelska inte är vårt modersmål
är det svårt att förstå, men man kan tolka ansiktsuttryck, handlingar, tonfall och reaktioner.
Därför behöver man vara lyhörd nog att förstå sådant. Och det är bra om man verkar vara en person som skulle klara sig bra var som helst.
F.Du var den yngsta deltagaren – var åldersskillnaden stor?
Yunju: Men utomlands finns det inte så mycket hierarki baserad på ålder, så vi var som vänner.
Soyeon: Och där var vi studenter medan de andra var yrkesverksamma. Min partner var kines och arbetade på ett internationellt företag.
Hen arbetade där. När jag oroade mig för att få jobb och för min framtid gav min kinesiska vän mig många råd.
Eftersom hen arbetade med marknadsföring fick jag mycket återkoppling från min kinesiska vän.
Evelyn (chefen) är så lyhörd att hon märker hur volontärerna mår och tar diskret hand om dem utan att ens säga något.
Hon frågar om de behöver något. Och om det verkligen känns jobbigt kan man gå till chefen och be henne om lite tid,
Om man har funderingar kring jobb och karriärvägar skjutsar chef Evelyn en, sätter sig i passagerarsätet fram och pratar med en.
Eftersom de var mycket äldre än vi.
F.Det var en period då man kunde bygga upp så kallade meriter till sitt CV. Kände du någonsin att sabbatsåret gjorde att du hamnade efter?
Soyeon: Jag kände mig inte alls efter. Jag praktiserade ju på en volontärorganisation – volontärarbete, praktik och resor,
så mina koreanska vänner var faktiskt avundsjuka. Även när man praktiserar i Korea gör man bara de arbetsuppgifter man blir tilldelad, men där
gör man saker på egen hand, så jag tycker att jag gjorde sådant där som jag inte hade kunnat göra i Korea. Därför tycker jag inte att jag hamnade efter.
Yunju: Men då kändes tre månader väldigt länge. När jag kom tillbaka till Korea flög en månad förbi.
Men då trodde jag att jag hade varit där i ett år. Det känns som om jag var där i ungefär ett år.
F. Ni hade ett lyckat sabbatsår och har kommit tillbaka. Vad har ni för planer framöver?
Soyeon : Vi planerade att åka till Thailand igen. Nu när jag är tillbaka i Korea kommer minnena från Thailand tillbaka, och jag märker till och med att jag saknar mat som jag tyckte var oaptitlig då. När jag var i Thailand funderade jag till och med på att ta studieledigt från skolan igen. Jag ville prova något sådant en gång till. Jag har nu ansökt om att få börja skolan igen, men om jag verkligen ville skulle jag bara gå en termin och sedan ta studieledigt under de återstående terminerna och åka därifrån.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
