Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Jag blev fri från att jämföra mig med andra #Modet och tålamodet att möta mig själv. #Det var ett vågspel för att få en ny början.
Det var skönt att för första gången på länge få tid bara för mig själv, utan att behöva oroa mig för något. Hittills hade jag varit upptagen hela tiden utan någon paus, så jag hade inte haft tid att reda ut saker. Den här möjligheten gav mig tid att blicka tillbaka på mitt liv hittills, ta farväl av det jag behövde släppa taget om och besluta mig för att ta mig an nya saker.
– Samyang, Jeju — jag vill bo där. En romantisk plats där stjärnljuset strömmar ner / 4 veckors sabbatsår |
Efter att ha tagit del av informationen om sabbatsårsprogrammet, vilka ytterligare detaljer behövde du få veta före deltagandet, eller vad skilde sig från verkligheten?
Det stod inget alls om vad man behövde ta med sig, så det var oklart vilka saker som tillhandahölls och vad jag själv skulle ta med.
De angivna arbetstiderna och arbetsuppgifterna var alltför allmänt hållna och otydliga, så jag behövde diskutera dem separat med pensionatet.
Minnesvärda positiva upplevelser (eller obehagliga upplevelser och lösningar) under sabbatsårsprogrammet
Snarare än en särskilt minnesvärd händelse var det i sig en minnesvärd upplevelse att leva som resenär varje dag i nästan en månad
.
Havet framför huset©Korea gapyear
Gemensamt språk: koreanska — i praktiken talade många koreanska.
Boende
– Boendets läge: personalrum
– Typ av boende: könsuppdelat (det var bara kvinnliga deltagare)
– Mitt råd till framtida volontärer om boendet:
Det är lika bekvämt som hemma. Du kan åka dit utan att oroa dig alltför mycket. Men om du lätt fryser bör du se till att packa varma kläder.
Måltider
– Typ av måltider: ibland självhushåll (lagade mat ibland)
– Mitt råd till framtida volontärer om måltider:
Oroa dig inte för att vara artig — ta bara för dig av det som finns i kylskåpet. Ägaren fyller på kylskåpet åt dig,
så se till att ordna dina egna måltider.
Utrustning/försäkring och så vidare
– Saker som saknades eller hade varit användbara: inget särskilt.
– Saker som var praktiska att ha eller orsakade besvär: allt jag behövde fanns tillgängligt.
– Mitt råd till framtida volontärer om vad de bör ta med:
Packa som om du skulle till ett pensionat. Säng, garderob, sminkbord, handdukar och toalettartiklar tillhandahålls.
Om sabbatsårsprogrammet jag deltog i: positiva saker, sådant som berörde mig, sådant jag lärde mig, insikter och så vidare
För första gången på länge, utan att oroa mig för någotTid bara för mig.Jag var glad att få den möjligheten. Hittills hade jag varit upptagen hela tiden utan någon vila, så jag hade aldrig tid att reda ut saker. Men den här möjligheten lät mig blicka tillbaka på mitt liv hittills, ta farväl av det jag behövde lämna bakom mig och besluta mig för att ta mig an det jag ville på nytt.
På sätt och vis befinner jag mig vid en punkt där jag måste börja ett helt nytt liv. Efter examen måste jag börja arbeta. En ny början innebär att ta farväl av något, och genom sabbatsåret kunde jag ta farväl av mitt liv fram till nu och välkomna ett nytt på riktigt.
Om det fanns personer du träffade eller tillbringade tid med under sabbatsårsprogrammet ...
Först var det en medarbetare som arbetade tillsammans med ägaren. Vi åt och arbetade alltid tillsammans, så vi tillbringade mest tid ihop och kom därför varandra närmare. Det var fantastiskt att vi kunde träffas utan att känna till varandras bakgrund och bara vara tillsammans. De båda liknade mig på vissa sätt, men levde samtidigt helt andra liv, vilket var en överraskande och värdefull upplevelse.
Med ägarens dotter©Koreagap year
Vilka råd skulle du som tidigare deltagare ge till framtida deltagare i sabbatslägerprogrammet?
Programmet jag deltog i hette ”Jag vill bo där”, så om jag ska ge råd som gäller just det här programmet,se till att ta reda på vilken stämning de olika pensionaten har innan du åker.På stället där jag bodde fanns det mest semesterhus, så jag hade inte så mycket kontakt med gästerna.Jag reste mest på egen hand och hade mycket tid för eftertanke.För mig personligen var det en perfekt plats, men för deltagare som vill träffa många olika människor kan det ha varit svårt. Det är bäst att noga fundera över karaktären hos varje pensionat och välja ett som passar dig.
En jämförelse av tiden före och efter deltagandet i sabbatslägret,
egentligen har inget förändrats på utsidan. Men jag känner mig redo att börja med något. Ungefär som att stretcha på stället inför ett långt maraton känns det som att jag troget har gjort en kort uppvärmning inför vägen som ligger framför mig.
Berätta om din egen resrutt under sabbatsåret (rekommenderade platser, tidsschema och rutt).
Eftersom jag tycker om att promenera gick jag främst på Olle-lederna. En Olle-led är vanligtvis 15–20 km lång. Eftersom det är långt att gå allt på en gång valde jag en egen rutt på ungefär 10 km genom den centrala delen av en led. Efter promenaden är god mat pricken över i. En rekommenderad rutt är att börja i början av led 5 och gå till Gongcheonpo, för att sedan äta på ”Yone Restaurant”. Eller börja vid Samyang Beach på led 18 och gå till slutet, och sedan äta kalguksu på ”Beodeunamu House”.
Solnedgång i Geumnung©Korea gap year
Att bestämma sig för att delta var till en början inte lätt. Många sa att det är dags att göra något utifrån det jag har gjort hittills. Jag funderade också på om jag borde börja förbereda mig och utmana mig själv direkt, så jag tvivlade mycket på om det var rätt att ta en paus bara för min egen skull. Men just då kände jag varken mod eller kraft att göra någonting. Jag tänkte att jag behövde tid för mig själv, så jag bestämde mig för att följa med.
Även efter att jag hade ansökt var jag tydligen fortfarande orolig. Till och med när saker gick bra kändes det hela tiden som om något var fel. Ända fram till sista dagen, innan jag skulle åka, undrade jag om det var rätt beslut att åka. Trots att det bara handlade om en månad gjorde det mig väldigt illa till mods att märka hur jag gång på gång omprövade mina beslut.
Men så fort jag kom fram till Jeju försvann all oro och alla bekymmer. På en plats där ingen dömde mig och där jag inte behövde jämföra mig med någon annan insåg jag att rädslan som omgav mig kom av att jag ständigt jämförde mig med andra, och jag kände mig fri. Jag blev till och med upprymd av tanken på att leva fritt utan att jämföra mig med någon. Och så började mitt sabbatsår på Jeju.
Under sabbatsåret såg dagarna på ytan likadana ut. Fram till klockan elva på förmiddagen tog jag hand om gästerna och städade, och sedan hade jag tid för mig själv, till exempel att resa runt. Arbetet var inte svårt. Ägaren var väldigt omtänksam, så städningen bestod bara av att bädda sängar och sopa golv. Gästerna ställde inte till med några större problem, så jag kunde arbeta med glädje. Personalen som arbetade med mig hade kommit tidigare och förklarade vänligt hur allt fungerade, så jag kom snabbt in i rutinerna.
Ingången till Ttarabi Oreum©Koreas sabbatsår
De gånger jag reste ensam kände jag mig verkligen fri. Jag hade oroat mig för att det kunde vara farligt att resa ensam som kvinna och ta sig runt med buss, eller att det skulle kännas ensamt att äta på egen hand, men kanske för att det är ett turistmål var inget av det något större problem. De dagar jag ville promenera gick jag tills jag blev trött; de dagar jag ville se havet stod jag framför det hur länge som helst; och de dagar jag inte ville göra någonting gick jag till ett bibliotek i närheten och läste hela dagen.
På väg tillbaka från ett turistmål råkade jag ibland få se en vacker solnedgång, och när jag vandrade längs Olleleden träffade jag andra vandrare och pratade med dem. Jag fick syn på en söt regnbåge, sökte skydd för ett plötsligt hagelväder under ett stort träd och kände mig märkligt nog lugn. Även om dagarna upprepade sig på samma sätt hade himlen och havet olika färger varje dag, och varje dag var alltid speciell.
Och så gick tiden på ett ögonblick. Egentligen hade jag trott att mycket skulle förändras på en månad – att jag skulle fatta vissa beslut eller få fullständig klarhet i mina tankar. Men det är absurt att säga att jag har blivit en helt ny människa på den här månaden. Jag är fortfarande densamma som förut, och framtiden är fortfarande oviss. Jag vet inte ens om jag borde lägga till eller dra ifrån något – jag finner mig själv tillbaka på samma plats.
Men om du frågar vad jag lärde mig under den här månaden,'Att inte förändras så lätt. Och tålamod.'
Trots att jag hade en föraning om att något skulle förändras förblir livet ofta som det är. Medan alla andra går framåt finns det ännu fler stunder då jag är den enda som står stilla. I framtiden kanske jag måste stå ut med den sortens frustration otaliga gånger – som när man stöter på en skylt längs Olleleden som säger att man bara har gått en kilometer av femton, trots att man har gått och gått.
Men när jag möter den överväldigande tomheten säger jag till mig själv att jag ska tänka på alla de otaliga stigar jag har vandrat här. Att de återstående fjorton kilometrarna, som verkar aldrig ta slut, trots allt är en sträcka man kan nå slutet på med stadiga steg. Att sådana uppriktiga, jämna steg aldrig sviker en. Och jag ska minnas den blå himmelsfläck jag såg längs vägen, ögonblicket då vinden plötsligt stillnade, den oväntade regnbågen, skuggan som troget följde mig och ljudet av mina hjärtslag.
Det var skönt att för första gången på länge få tid bara för mig själv, utan att behöva oroa mig för något. Hittills hade jag varit upptagen hela tiden utan någon paus, så jag hade inte haft tid att reda ut saker. Den här möjligheten gav mig tid att blicka tillbaka på mitt liv hittills, ta farväl av det jag behövde släppa taget om och besluta mig för att ta mig an nya saker.
– Samyang, Jeju — jag vill bo där. En romantisk plats där stjärnljuset strömmar ner / 4 veckors sabbatsår |
Efter att ha tagit del av informationen om sabbatsårsprogrammet, vilka ytterligare detaljer behövde du få veta före deltagandet, eller vad skilde sig från verkligheten?
Det stod inget alls om vad man behövde ta med sig, så det var oklart vilka saker som tillhandahölls och vad jag själv skulle ta med.
De angivna arbetstiderna och arbetsuppgifterna var alltför allmänt hållna och otydliga, så jag behövde diskutera dem separat med pensionatet.
Minnesvärda positiva upplevelser (eller obehagliga upplevelser och lösningar) under sabbatsårsprogrammet
Snarare än en särskilt minnesvärd händelse var det i sig en minnesvärd upplevelse att leva som resenär varje dag i nästan en månad
.
Havet framför huset©Korea gapyear
Gemensamt språk: koreanska — i praktiken talade många koreanska.
Boende
– Boendets läge: personalrum
– Typ av boende: könsuppdelat (det var bara kvinnliga deltagare)
– Mitt råd till framtida volontärer om boendet:
Det är lika bekvämt som hemma. Du kan åka dit utan att oroa dig alltför mycket. Men om du lätt fryser bör du se till att packa varma kläder.
Måltider
– Typ av måltider: ibland självhushåll (lagade mat ibland)
– Mitt råd till framtida volontärer om måltider:
Oroa dig inte för att vara artig — ta bara för dig av det som finns i kylskåpet. Ägaren fyller på kylskåpet åt dig,
så se till att ordna dina egna måltider.
Utrustning/försäkring och så vidare
– Saker som saknades eller hade varit användbara: inget särskilt.
– Saker som var praktiska att ha eller orsakade besvär: allt jag behövde fanns tillgängligt.
– Mitt råd till framtida volontärer om vad de bör ta med:
Packa som om du skulle till ett pensionat. Säng, garderob, sminkbord, handdukar och toalettartiklar tillhandahålls.
Om sabbatsårsprogrammet jag deltog i: positiva saker, sådant som berörde mig, sådant jag lärde mig, insikter och så vidare
För första gången på länge, utan att oroa mig för någotTid bara för mig.Jag var glad att få den möjligheten. Hittills hade jag varit upptagen hela tiden utan någon vila, så jag hade aldrig tid att reda ut saker. Men den här möjligheten lät mig blicka tillbaka på mitt liv hittills, ta farväl av det jag behövde lämna bakom mig och besluta mig för att ta mig an det jag ville på nytt.
På sätt och vis befinner jag mig vid en punkt där jag måste börja ett helt nytt liv. Efter examen måste jag börja arbeta. En ny början innebär att ta farväl av något, och genom sabbatsåret kunde jag ta farväl av mitt liv fram till nu och välkomna ett nytt på riktigt.
Om det fanns personer du träffade eller tillbringade tid med under sabbatsårsprogrammet ...
Först var det en medarbetare som arbetade tillsammans med ägaren. Vi åt och arbetade alltid tillsammans, så vi tillbringade mest tid ihop och kom därför varandra närmare. Det var fantastiskt att vi kunde träffas utan att känna till varandras bakgrund och bara vara tillsammans. De båda liknade mig på vissa sätt, men levde samtidigt helt andra liv, vilket var en överraskande och värdefull upplevelse.
Med ägarens dotter©Koreagap year
Vilka råd skulle du som tidigare deltagare ge till framtida deltagare i sabbatslägerprogrammet?
Programmet jag deltog i hette ”Jag vill bo där”, så om jag ska ge råd som gäller just det här programmet,se till att ta reda på vilken stämning de olika pensionaten har innan du åker.På stället där jag bodde fanns det mest semesterhus, så jag hade inte så mycket kontakt med gästerna.Jag reste mest på egen hand och hade mycket tid för eftertanke.För mig personligen var det en perfekt plats, men för deltagare som vill träffa många olika människor kan det ha varit svårt. Det är bäst att noga fundera över karaktären hos varje pensionat och välja ett som passar dig.
En jämförelse av tiden före och efter deltagandet i sabbatslägret,
egentligen har inget förändrats på utsidan. Men jag känner mig redo att börja med något. Ungefär som att stretcha på stället inför ett långt maraton känns det som att jag troget har gjort en kort uppvärmning inför vägen som ligger framför mig.
Berätta om din egen resrutt under sabbatsåret (rekommenderade platser, tidsschema och rutt).
Eftersom jag tycker om att promenera gick jag främst på Olle-lederna. En Olle-led är vanligtvis 15–20 km lång. Eftersom det är långt att gå allt på en gång valde jag en egen rutt på ungefär 10 km genom den centrala delen av en led. Efter promenaden är god mat pricken över i. En rekommenderad rutt är att börja i början av led 5 och gå till Gongcheonpo, för att sedan äta på ”Yone Restaurant”. Eller börja vid Samyang Beach på led 18 och gå till slutet, och sedan äta kalguksu på ”Beodeunamu House”.
Solnedgång i Geumnung©Korea gap year
Att bestämma sig för att delta var till en början inte lätt. Många sa att det är dags att göra något utifrån det jag har gjort hittills. Jag funderade också på om jag borde börja förbereda mig och utmana mig själv direkt, så jag tvivlade mycket på om det var rätt att ta en paus bara för min egen skull. Men just då kände jag varken mod eller kraft att göra någonting. Jag tänkte att jag behövde tid för mig själv, så jag bestämde mig för att följa med.
Även efter att jag hade ansökt var jag tydligen fortfarande orolig. Till och med när saker gick bra kändes det hela tiden som om något var fel. Ända fram till sista dagen, innan jag skulle åka, undrade jag om det var rätt beslut att åka. Trots att det bara handlade om en månad gjorde det mig väldigt illa till mods att märka hur jag gång på gång omprövade mina beslut.
Men så fort jag kom fram till Jeju försvann all oro och alla bekymmer. På en plats där ingen dömde mig och där jag inte behövde jämföra mig med någon annan insåg jag att rädslan som omgav mig kom av att jag ständigt jämförde mig med andra, och jag kände mig fri. Jag blev till och med upprymd av tanken på att leva fritt utan att jämföra mig med någon. Och så började mitt sabbatsår på Jeju.
Under sabbatsåret såg dagarna på ytan likadana ut. Fram till klockan elva på förmiddagen tog jag hand om gästerna och städade, och sedan hade jag tid för mig själv, till exempel att resa runt. Arbetet var inte svårt. Ägaren var väldigt omtänksam, så städningen bestod bara av att bädda sängar och sopa golv. Gästerna ställde inte till med några större problem, så jag kunde arbeta med glädje. Personalen som arbetade med mig hade kommit tidigare och förklarade vänligt hur allt fungerade, så jag kom snabbt in i rutinerna.
Ingången till Ttarabi Oreum©Koreas sabbatsår
De gånger jag reste ensam kände jag mig verkligen fri. Jag hade oroat mig för att det kunde vara farligt att resa ensam som kvinna och ta sig runt med buss, eller att det skulle kännas ensamt att äta på egen hand, men kanske för att det är ett turistmål var inget av det något större problem. De dagar jag ville promenera gick jag tills jag blev trött; de dagar jag ville se havet stod jag framför det hur länge som helst; och de dagar jag inte ville göra någonting gick jag till ett bibliotek i närheten och läste hela dagen.
På väg tillbaka från ett turistmål råkade jag ibland få se en vacker solnedgång, och när jag vandrade längs Olleleden träffade jag andra vandrare och pratade med dem. Jag fick syn på en söt regnbåge, sökte skydd för ett plötsligt hagelväder under ett stort träd och kände mig märkligt nog lugn. Även om dagarna upprepade sig på samma sätt hade himlen och havet olika färger varje dag, och varje dag var alltid speciell.
Och så gick tiden på ett ögonblick. Egentligen hade jag trott att mycket skulle förändras på en månad – att jag skulle fatta vissa beslut eller få fullständig klarhet i mina tankar. Men det är absurt att säga att jag har blivit en helt ny människa på den här månaden. Jag är fortfarande densamma som förut, och framtiden är fortfarande oviss. Jag vet inte ens om jag borde lägga till eller dra ifrån något – jag finner mig själv tillbaka på samma plats.
Men om du frågar vad jag lärde mig under den här månaden,'Att inte förändras så lätt. Och tålamod.'
Trots att jag hade en föraning om att något skulle förändras förblir livet ofta som det är. Medan alla andra går framåt finns det ännu fler stunder då jag är den enda som står stilla. I framtiden kanske jag måste stå ut med den sortens frustration otaliga gånger – som när man stöter på en skylt längs Olleleden som säger att man bara har gått en kilometer av femton, trots att man har gått och gått.
Men när jag möter den överväldigande tomheten säger jag till mig själv att jag ska tänka på alla de otaliga stigar jag har vandrat här. Att de återstående fjorton kilometrarna, som verkar aldrig ta slut, trots allt är en sträcka man kan nå slutet på med stadiga steg. Att sådana uppriktiga, jämna steg aldrig sviker en. Och jag ska minnas den blå himmelsfläck jag såg längs vägen, ögonblicket då vinden plötsligt stillnade, den oväntade regnbågen, skuggan som troget följde mig och ljudet av mina hjärtslag.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
