Erfarenheter från sabbatsåret: Son Jae-euns praktik i Kambodja hos en NGO som CNN utsåg till en av sina 100 hjältar | Från att bygga meritförteckningen till en äkta känsla av uppdrag

#Från att bygga meritförteckningen till en äkta känsla av uppdrag #Barnens gränslösa tillgivenhet och en känsla av ansvar #En erfarenhet som fick mig att värdesätta människor

Författare: Son Jae-eun
Land / stad: Asien/Kambodja/Phnom Penh
Visningar : 5288

I början tänkte jag definitivt att det åtminstone skulle bli en rad på mitt CV och att volontärarbete skulle vara enkelt. Jag är faktiskt inte någon som har en stark känsla av engagemang för volontärarbete. Även om jag säger att jag kom för att jag ville, var den känslomässiga tyngden en annan. Så jag tog det lätt och satte igång. Men allt eftersom programmet fortskred växte min tillgivenhet och ansvarskänsla naturligt, och det som jag först tagit lätt på blev på allvar – något jag verkligen ville göra, utöver att bara få en punkt på mitt CV.

– Praktik i Kambodja hos en NGO som CNN valde ut som en av de 100 hjältarna / fem veckors sabbatsår

Var det några problem med att ta sig till mötesplatsen, och hur hittar man dit? (transportmedel, kostnad, saker att tänka på osv.)

Använde upphämtningstjänsten

Minnesvärda och trevliga upplevelser (eller obehagliga upplevelser och lösningar) under deltagandet i sabbatsårsprogrammet

Barnen var bedårande

Gemensamt språk: Engelska, faktiskt engelsktalande var många.

Mina kunskaper i engelska före deltagandet var ① kunde bara hälsa ② lite vardagssamtal ③ klarade vardagssamtal

Vid deltagandet ① Inga problem ② Lite svårt ③ Svårt

Mina råd om språkanvändning under sabbatsårsprogrammet (hur man kan studera i förväg osv.)

Om både tal och hörförståelse är svaga bör du fokusera mer på hörförståelsen; när det gäller tal kan du använda kroppsspråk.

Om du inte kan förstå vad som sägs under kommunikationen blir arbetet nästan omöjligt..

Boende

– Boendets läge: Gästhus

– Typ av boende: Könsseparerat

Mina råd till framtida volontärer om boendet, utifrån mina erfarenheter som deltagare

Om du är rädd för insekter blir livet obekvämt. Vänj dig särskilt vid myror och ödlor.

Måltider

– Typ av måltider: Åt de måltider som tillhandahölls

Mina personliga råd om måltider till framtida volontärer

De flesta koreaner kommer nog att ha svårt att vänja sig vid kambodjansk mat. Jag rekommenderar koppnudlar eller gochujang (koreansk chilipasta). De flesta större stormarknader säljer dock koreanska matvaror, och det finns fler koreanska restauranger i Kambodja än man kanske tror. Jag rekommenderar att äta på en koreansk restaurang ungefär en gång i veckan.

Packlista·Försäkring osv.

Saker som var besvärliga att vara utan / saker som var praktiska att ha:

Klädhängare – mycket mångsidig och kan användas överallt.

Saker som var praktiska att ha / saker som orsakade problem:

Flipfloptofflor – med bara dessa kan du ta dig överallt

Hygienprodukter för mens var faktiskt ett problem. Jag tog med mig många eftersom jag hade hört att produkterna i Sydostasien var av låg kvalitet, men de säljs ju överallt här....haha

Försäkring

Jag hade en försäkring. I synnerhet i Kambodja är risken hög för olika infektioner.

Mina personliga råd till framtida volontärer om vad man bör ta med sig, utifrån mina erfarenheter som deltagare

Människor är likadana överallt. Stormarknader säljer allt. Jag rekommenderar att främst packa bekväma kläder.

Genom sabbatsårsprogrammet jag deltog i: Det som var bra·Stunder som berörde mig, saker jag lärde mig, insikter och så vidare.

Jag lärde mig mycket och fick många insikter. Allt verkade fantastiskt. Framför allt uppskattade jag att få ta emot gränslös kärlek från mina elever. Jag lärde mig också mycket av barnen. Jag tror att jag funderade över vad det verkligen innebär att bry sig, vad det betyder att möta någon med hjärtat och vad uppriktighet är.

Träffade du några människor eller umgicks med några under ditt deltagande i programmet för ett mellanår?

De var volontärer från andra länder. Jag träffade verkligen fantastiska vänner. Jag är säker på att vi ses igen någon dag. Jag insåg att världen är mindre än jag trodde; mina rumskamrater och jag bestämde oss för att hälsa på varandra i våra respektive länder någon gång. Förutom dem träffade jag många andra fantastiska volontärer. Jag träffade också underbara människor när jag reste. Samtalen med människor jag mötte under resorna var alltid trevliga..

Om du har förändrats på något sätt före och efter deltagandet i programmet för ett mellanår:

När jag släppte allt som hade med min omgivning att göra kände jag att jag kan bo var som helst. Förut tyckte jag inte om Incheon och kallade det för landsbygden, men nu tror jag att jag skulle kunna trivas var som helst.

Om jag planerade programmet för ett mellanår skulle jag...Tillägg eller ändringarJag gör det!

Jag tror inte att det finns något annat att säga än: ”Om de ändå tänker låta mig lida, ska jag få dem att lida ännu mer.”

Berätta om din egen resrutt under mellanåret. (Rekommenderade resmål och tidsschema, rutter och annat?)

FrämstResa med nattbussar (med sovplatser)Jag rekommenderar dem. Kontrollera om det är en övre eller nedre sovplats, och om du reser ensam bör du se efter om det finns enskilda säten. Jag brukar rekommendera att köpa biljetter direkt på bussterminalen. Det är viktigt att pruta överallt, och om du säger att du är från Korea kan du oftast förhandla till dig ett bra pris..

Om du blandar in lite khmer kan du få lokalbefolkningens priser. Det viktiga är att betona att du är volontär. Med det i åtanke rekommenderar jag att du börjar med närliggande platser för att vänja dig vid långa bussresor innan du beger dig längre bort. Siem Reap-Koh Kong-Sihanoukville-Kampot-Kratie-Jag brukade besöka avlägsna platser som jag inte minns namnet på. Platsen jag rekommenderar är Siem Reap. Den är bättre än Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Om du bryr dig mycket om miljön och förhållandena rekommenderar jag inte att resa i Kambodja.

Men om du gillar naturen, inte har något emot smuts och inte störs av blandade rum för kvinnor och män, kan du njuta av naturinriktade vandringar. Av de platserna rekommenderar jag Kampot. Det är bara en landsortsstad, så åk dit med inställningen att vila i tre dagar till en vecka. Jag rekommenderar pensionatet Magic Sponge. På andra platser kan du bli trött på alla tiggande barn och tuk-tuk-förare. När det gäller havet rekommenderar jag Sihanoukville. Många klubbar har öppet på natten, så då är det väldigt bullrigt. Från Sihanoukville kan du ta en båt till ön Koh Rong, som jag rekommenderar. Om du inte har något emot att gå i djungeln föreslår jag en vandring på ön Koh Rong. Tänk bara på att det finns mycket sand på boendena och i de flesta restauranger. Priserna är också ganska höga.

Till en början tänkte jag absolut att det skulle bli ”åtminstone en rad till på mitt cv” och att volontärarbete skulle vara enkelt. Jag är inte någon som har en stark känsla av plikt när det gäller volontärarbete. Även om jag kom för att jag själv ville det var den känslomässiga tyngden annorlunda. Därför började jag med en ganska lättsam inställning. Men ju längre programmet pågick, desto mer växte min tillgivenhet och ansvarskänsla naturligt, och det som började som en merit på cv:t blev något jag verkligen ville göra.

Jag skulle säga att en viktig faktor var den gränslösa kärlek som barnen gav mig. Efter ett tag vande jag mig också vid att ge och ta emot, och relationer i Korea kan vara komplicerade. Jag tänkte att man sällan får ta emot sådan oändlig kärlek, förutom från familj och nära vänner. Men kan du föreställa dig att få uppleva det varje dag? I början tänkte jag: ”Wow, vad är det här?” Barnen klängde på mig så fort de såg mig, ropade mitt namn och försökte uppföra sig väl för min skull. Jag kunde inte vänja mig vid det – jag blev snarare genuint överraskad.

Jag tvivlade till och med på om det var uppriktigt. Vissa barn som har blivit mycket omhändertagna låtsas förstås ibland gråta för att få kärlek. Men det beror också på att de vill bli älskade. Även om jag inte kunde vänja mig vid det tyckte de konsekvent om mig från början och ändrade sig inte. De kramade mig varje dag, var gulliga och gav mig till och med massage med sina små händer på rasterna. Ibland... fångade de till och med fjärilar eller insekter och gav dem till mig i present. De ger mig allt som de tycker är bra. Teckningar är självklara, och de ger mig till och med leksaksringar. Hur skulle jag kunna låta bli att behandla sådana barn väl när de visar mig så gränslös kärlek?

Så småningom öppnade jag mitt hjärta och kom dem närmare. De var så söta och älskvärda att allt jag kunde säga var hur gulliga de var. Under lektionerna kan de förstås vara riktigt jobbiga eftersom de inte kan koncentrera sig särskilt bra... De flesta lektioner var upplagda så att varje barn fick göra en individuell presentation, och jag ägnade mesta tiden åt att försöka hålla ordning på barn som pratade och sprang omkring. När barnen sedan klänger på mig och inte vill släppa taget kan jag inte tycka illa om dem. Jag blir till och med lite irriterad, men tänker ändå mycket på dem. Även nu, efter att det är över och jag befinner mig i Thailand, tittar jag ibland på bilder på barnen – de var så älskvärda. Jag är så tacksam över att ha haft turen att få uppleva sådan kärlek i mitt liv.

Jag tillbringade två månader med de här barnen. Innan jag visste ordet av kändes det mindre som volontärarbete och mer som att kliva in i deras liv och leva tillsammans med dem. Mina barn var små, men när jag såg andra volontärer åka och barnen som blev kvar började jag oroa mig för hur mina barn skulle klara sig när jag hade åkt. Att bo tillsammans ledde också till att jag lärde känna kulturen och hade passionerade diskussioner om den med andra volontärer. Det fick mig naturligt att tänka mycket. Jag skämdes alltmer över mig själv. Jag hade tagit det så lättvindigt och bara sett det som en rad på mitt cv. En enda handling från min sida kunde få barnen att drömma, gråta eller skratta, och jag kunde inte svika barnen som litade på och följde mig. De är ju små, så det var kanske inte så allvarligt, men när en annan volontär tog över min klass ungefär när jag skulle åka och barnen tyckte om den volontären, kändes det bitterljuvt. Jag insåg att det inte finns några obetydliga stunder när man har med människor att göra, inte ens när man bor tillsammans med små barn.

Och även om alla upplever det olika försöker jag, efter programmet i Kambodja, att njuta av stunden så mycket som möjligt och uppskatta varje person jag umgås med. Det blev en period som fick mig att verkligen förstå betydelsen av ordet ”volontärarbete”.