Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Jag hittade mitt eget tempo genom att gå ut med herrelösa hundar #En känsla för det rätta avståndet till herrelösa hundar #En oförglömlig upplevelse som fyllde mitt hjärta
Landsbygden – töm dig och lär av djuren.
Hej! Jag heter Im Su-bin och har varit volontär med herrelösa hundar i Tokushima genom Korea Gap Year. Tack vare den här möjligheten fick jag uppleva en meningsfull och härlig tid. Eftersom jag bara har fina minnen skriver jag den här berättelsen med hjärtat fullt. Jag volontärarbetade i två veckor på ett djurhem för herrelösa hundar i den lilla staden Tokushima på Shikoku i Japan.
Under de senaste tre åren har jag känt mig överväldigad av att vara helt uppslukad av jobbet och människorna omkring mig. Därför ville jag använda denmånads sabbatsledighet jag fick efter tre års arbete på ett meningsfullt sätt, så jag sökte till det här programmet.På den här resan ville jag tömma både kropp och själ och slippa tänka på annat. Mina mål var att inte övertolka vad andra sa, att inte älta mina misstag utan bara låta dem passera, att äta ordentligt vid frukost, lunch och middag och att lägga mig och gå upp tidigt.
När jag pluggade på universitetet var jag utbytesstudent i Japan i ett halvår, så jag var inte särskilt rädd för att bo utomlands i ungefär en månad. Jag hade en optimistisk inställning och tänkte: ”Där bor det ju också vanliga människor.” Men eftersom jag skulle vara borta från hemlandet i nästan en månad förberedde jag mig noggrant. Med utgångspunkt i informationen om djurhemmet och boendet som jag fick under förintervjun med Korea Gap Year packade jag många tunna ytterplagg. För att vara förberedd på eventuella olyckor under volontärarbetet tog jag också en stelkrampsspruta i förväg och packade ett välfyllt första hjälpen-kit.
När du kommer fram hämtar en ansvarig från centret dig och kör dig till boendet. Där bor volontärer från olika länder tillsammans. Om du åker dit på vintern är det bra att packa många tunna ytterplagg och värmeunderställ. Jag har inte varit där på sommaren, men luftkonditioneringen lär inte skilja sig särskilt mycket, så det är bra att vara förberedd. Det kan vara lite varmt eller lite kallt, men det finns allt man behöver.
Volontärarbetet börjar omkring klockan tio på morgonen, då en bil hämtar er och kör er till djurhemmet. Hemmet har fyra våningar och volontärerna tar framför allt hand om hundpromenaderna. Man går längs landsvägarna med varje hund i ungefär 15–30 minuter. En del hundar är mindre sociala, rädda för människor eller aggressiva, så det är bäst att närma sig dem långsamt.
Om det finns hundar som kräver särskild försiktighet brukar personalen på djurhemmet ge en kort förklaring på engelska eller japanska i förväg, så du behöver inte oroa dig. På förmiddagen rastar ni hundarna på första och andra våningen i omgångar och äter sedan lunch. Eftersom det är lugna landsvägar på landsbygden finns det inga närbutiker eller restauranger i närheten, så du behöver köpa eller laga lunch innan du åker på morgonen. Det blir tidigt mörkt på landsbygden, så var försiktig med bilar på kvällen och försök att inte vara ute sent.
Efter en rast på cirka 20–30 minuter promenerar ni på eftermiddagen med hundarna på tredje och fjärde våningen. Rutten med hundarna på fjärde våningen går längs bergsstigen ovanför djurhemmet. När det fanns tid mellan promenaderna hjälpte jag också till med en del sysslor, som att flytta foder, plocka undan skräp och diska matskålar. När arbetet slutar beror på hur många volontärer som är där den dagen, men oftast är ni klara vid tre- eller fyratiden på eftermiddagen.
Två dagar i veckan är lediga, så du kan resa runt på olika platser i Shikoku. Jag rekommenderar att besöka Naruto, även om det ligger en bit från Tokushima. En bra tur är att titta på virvlarna från utsiktsplatsen Uzu no Michi, äta en skål med ris och färsk fisk och, om det finns tid över, besöka Otsuka konstmuseum.
Personalen som driver centret var fantastiska och hjälpte oss med allt i vardagen som volontärer. När vi skildes åt log de och sa att jag gärna fick komma tillbaka när som helst, och vi bytte kontaktuppgifter. De berättade att de tycker om koreanska tv-serier, så vi satt och pratade tillsammans. Det var också roligt att de tog med mig på en utflykt i Tokushima under en ledig dag.Vännerna jag bodde med var från olika länder och i olika åldrar, men alla var vänliga och omtänksamma människor som älskade djur.
Jag kan inte säga att jag tömde mig på allt,men jag tror att jag kom hem efter att ha gjort mig av med en del. Samtidigt som jag tömde mig fylldes jag också på. Livet på landsbygden var verkligen stillsamt och det fanns inte mycket att göra. Jag njöt av att solen gick upp och ner tidigt och kundekomma bort från nätterna fyllda av onödiga tankar och de högljudda dagarna.Tack vare det hann jag läsa många av e-böckerna jag hade tagit med och sträcktitta på massor av serier på Netflix som jag skjutit upp.
Jag lärde mig mycket när jag rastade hundarna. En gick långsamt och försiktigt och såg sig omkring, en annan for omkring överallt utan rädsla och utan att tänka sig för, och en tredje var tyst men envis. Att tempot när man närmar sig och avståndet man går tillsammans skiljer sig från hund till hund påminde mig om relationer mellan människor.Om man skyndar fram i sitt eget tempo drar sig den andra undan,så man behöver ta det lugnt och hitta ett lagom avstånd– det förstod jag verkligen på djupet.
Oavsett vilket djurhem du besöker är det bäst att inte rusa fram till hundarna bara för att de är söta. Anpassa dig långsamt efter hundens tempo, säg dess namn ofta och försök bli vänner. Försök också umgås på samma sätt med de olika volontärerna du träffar på boendet.Det är svårt att säga att mycket förändrades på bara två veckor, men jag tror att jag fick lite bättre koll på mitt eget tempo.
För mig var den här upplevelsen en tia – den var helt enkelt fantastisk. Jag tyckte så mycket om den att jag lovade att åka tillbaka någon gång. I allmänhet brukar ett gap year vara en period före universitetet då man tar en paus för att fundera över vad man vill göra framöver,men jag fick i stället uppleva hur det är att inte tänka på någonting särskilt och ta en dag i taget.Jag tror att den här tiden, då jag verkligen kunde vila när jag behövde en paus, kanske var precis det gap year jag behövde.
Jag vill också tacka Korea Gap Year för att de presenterade det här programmet för mig. Särskilt tack till personen som höll förintervjun. Även om intervjun skedde på distans minns jag fortfarande hur personen förklarade programmet så utförligt i samtalet – det hjälpte mig mycket när jag var på plats.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
