Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Jag blev fri från andras blickar #Jag fann svaret på varför jag studerar och vad min verkliga dröm är #Lyckan i att ge barn kärlek
©Korea gapyear
|
Jag, som vanligtvis bar klänningar och högklackade skor och var nöjd med min spegelbild och mest bekymrade mig över andras blickar, skrattade medan jag lekte barfota i gräset och kastade av mig kläderna. Jag oroade mig inte för att andra skulle tycka att mitt beteende var opassande. Jag kände att mitt hjärta stod vidöppet för barnen och att de hade kommit djupt in i mitt hjärta.
– 2013 Volontärresa med Gift of Music under ett sabbatsår |
När jag först skrev min ansökan till sabbatsåret minns jag att jag skrev att jag ville förmedla min kärlek och uppriktighet till de kambodjanska barnen, låta dem veta att de förtjänade så mycket kärlek och, om det fanns barn som hade det svårt, få dem att le, väcka hopp och bli deras vän.Även om vi talade olika språk ville jag knyta an till barnen genom musiken. Jag kände att jag kommunicerade med barnen på Sobankoma och att vi kom varandra nära. Den första dagen, när jag kom till Sobankoma, var jag för blyg för att gå fram till dem. Jag stod där handfallen och visste inte hur jag skulle reagera när barnen kom fram till mig medan jag hälsade på dem på koreanska med ”Hej”.
©Korea gapyear
Sedan, någon gång när jag såg mig omkring, var ett tiotal barn samlade runt mig. Jag minns inte riktigt hur det gick till. Plötsligt lärde barnen mig sångerna och rörelserna de kunde. Innan jag visste ordet av sprang jag barfota över gräset efter dem, kröp på marken och härmade apor medan jag gjorde rörelserna. I det ögonblicket kände jag mig nära barnen. Jag, som vanligtvis bar klänningar och högklackat och var nöjd med min spegelbild och mest bekymrade mig över andras blickar, skrattade och lekte barfota i gräset och kastade av mig kläderna. Jag oroade mig inte för att andra skulle tycka att min lek var opassande. Jag kände att mitt hjärta stod vidöppet för barnen och att de hade kommit djupt in i mitt hjärta.
Dessutom var det särskilt många barn omkring mig jämfört med de andra. Först trodde jag att det helt enkelt berodde på att jag var bra på att leka med dem. Men senare fick jag höra av den ansvariga att barnen verkade söka sig mer till mig eftersom de kunde kommunicera med mig på engelska. Jag hade förstås studerat engelska för att kunna prata med många människor, men jag blev verkligen glad över att jag hade lärt mig engelska, eftersom jag kunde använda den engelska jag lärt mig för att förmedla mitt hjärta och min kärlek till barnen.
Den andra dagen, på bussen tillbaka till Sobankoma, var jag faktiskt orolig. Tänk om barnen hade glömt mig över natten? Tänk om de inte kände igen mig eftersom jag hade andra kläder på mig? Men barnen hade inte glömt mig; de kom till och med ihåg mitt namn. De mindes också löftet de hade gett mig dagen innan, trots att jag bara hade träffat dem en enda dag. Jag var så tacksam för den känslan. Det gjorde mig glad att jag kunde ha en så stor plats i barnens liv. Jag tänkte att det kanske innebar att jag kunde påverka dem mycket. I så fall ville jag påverka dem på ett positivt sätt.
Dagen då vi lämnade Sobankoma – den sista dagen där. När jag steg av bussen sprang barnen fram till mig och gav mig en teckning av mig och barnen i present. De frågade om det var sista dagen och höll sig nära mig medan de fortsatte prata med mig. Jag ville också ha minnen av dem, så jag tog foton och videor. Då sa ett barn som hette Tear: ”De här tre dagarna har jag tyckt om att vara med dig, Eun-hye.” Att höra att barnen hade haft roligt när de var med mig – att jag hade fått dem att le – gjorde mig väldigt glad. Jag gav några barn löften: den tioåriga Ratchana, vars dröm är att bli läkare, och sexåriga Molika, som vill bli polis. Jag lovade att förverkliga mina drömmar och träffa dem i Korea. Om jag påverkar dem mycket kanske det här löftet också blir en viktig möjlighet och får stor betydelse för dem. Och jag tror att jag definitivt kommer att träffa barnen igen.
När det var dags att ta farväl sprang alla barnen in i min famn och kramade mig. De kramade mig, sprang sedan hem och kom tillbaka för att krama mig igen. De tog farväl flera gånger om. Jag kände sorg över hur oberörda de verkade inför avskedet, trots sin unga ålder, och tänkte att de måste vara vana vid att säga hej då. Men när de gång på gång kom tillbaka för att krama mig kände jag att de trots allt fortfarande var barn. När ett barn som vanligtvis sprang iväg när jag närmade mig kysste mig på kinden och sprang därifrån stärktes min övertygelse om att barnen skulle fortsätta minnas mig. Jag ville inte säga adjö; det var sorgligt och nedslående att jag kanske aldrig skulle få träffa dem igen. Men eftersom jag visste att barnen inte skulle låta sig nedslås eller tappa självförtroendet även om deras föräldrar övergav dem, utan modigt skulle följa sina drömmar, kunde jag ta farväl utan att visa mina tårar.
©Korea gapyear
Genom volontärarbetet under sabbatsåret kunde jag tillfälligt lägga undan bördorna med studier, universitet och karriär och använda tiden till att hitta en dröm i stället för en karriärväg. Under terminen är jag en student vars vardag styrs av prov och högskoleprovet. När jag pluggar på det sättet händer det ofta att jag tappar fotfästet när proven närmar sig eller resultaten kommer. Varför studerar jag? Vad är min verkliga dröm? Vilken skola och vilket program vill jag gå på? Vad måste jag göra nu för att komma dit? Men de ”drömmar” jag oroade mig för då var aldrig verkliga drömmar; de var bara karriärplaner. Genom volontärarbetet under sabbatsåret kunde jag hitta anledningen till att jag studerar.
Jag tror att jag kunde känna mig närmare de kambodjanska barnen och knyta an till dem, inte bara för att vi öppnade våra hjärtan för varandra och för att musiken blev en gemensam nämnare, utan framför allt för att jag kunde prata med barnen på engelska och för att vi hade ett gemensamt intresse för barnsånger.Jag vill känna att jag delar kärlek med många människor i världen och att jag står i förbindelse med dem. Därför ska jag lära mig språk för att kunna prata med dem, och jag ska studera hårt för att komma dem nära genom gemensamma intressen. Jag hoppas att andra också kan använda volontärarbete under ett sabbatsår som en möjlighet att hitta sina drömmar och sina skäl.
©Korea gapyear
|
Jag, som vanligtvis bar klänningar och högklackade skor och var nöjd med min spegelbild och mest bekymrade mig över andras blickar, skrattade medan jag lekte barfota i gräset och kastade av mig kläderna. Jag oroade mig inte för att andra skulle tycka att mitt beteende var opassande. Jag kände att mitt hjärta stod vidöppet för barnen och att de hade kommit djupt in i mitt hjärta.
– 2013 Volontärresa med Gift of Music under ett sabbatsår |
När jag först skrev min ansökan till sabbatsåret minns jag att jag skrev att jag ville förmedla min kärlek och uppriktighet till de kambodjanska barnen, låta dem veta att de förtjänade så mycket kärlek och, om det fanns barn som hade det svårt, få dem att le, väcka hopp och bli deras vän.Även om vi talade olika språk ville jag knyta an till barnen genom musiken. Jag kände att jag kommunicerade med barnen på Sobankoma och att vi kom varandra nära. Den första dagen, när jag kom till Sobankoma, var jag för blyg för att gå fram till dem. Jag stod där handfallen och visste inte hur jag skulle reagera när barnen kom fram till mig medan jag hälsade på dem på koreanska med ”Hej”.
©Korea gapyear
Sedan, någon gång när jag såg mig omkring, var ett tiotal barn samlade runt mig. Jag minns inte riktigt hur det gick till. Plötsligt lärde barnen mig sångerna och rörelserna de kunde. Innan jag visste ordet av sprang jag barfota över gräset efter dem, kröp på marken och härmade apor medan jag gjorde rörelserna. I det ögonblicket kände jag mig nära barnen. Jag, som vanligtvis bar klänningar och högklackat och var nöjd med min spegelbild och mest bekymrade mig över andras blickar, skrattade och lekte barfota i gräset och kastade av mig kläderna. Jag oroade mig inte för att andra skulle tycka att min lek var opassande. Jag kände att mitt hjärta stod vidöppet för barnen och att de hade kommit djupt in i mitt hjärta.
Dessutom var det särskilt många barn omkring mig jämfört med de andra. Först trodde jag att det helt enkelt berodde på att jag var bra på att leka med dem. Men senare fick jag höra av den ansvariga att barnen verkade söka sig mer till mig eftersom de kunde kommunicera med mig på engelska. Jag hade förstås studerat engelska för att kunna prata med många människor, men jag blev verkligen glad över att jag hade lärt mig engelska, eftersom jag kunde använda den engelska jag lärt mig för att förmedla mitt hjärta och min kärlek till barnen.
Den andra dagen, på bussen tillbaka till Sobankoma, var jag faktiskt orolig. Tänk om barnen hade glömt mig över natten? Tänk om de inte kände igen mig eftersom jag hade andra kläder på mig? Men barnen hade inte glömt mig; de kom till och med ihåg mitt namn. De mindes också löftet de hade gett mig dagen innan, trots att jag bara hade träffat dem en enda dag. Jag var så tacksam för den känslan. Det gjorde mig glad att jag kunde ha en så stor plats i barnens liv. Jag tänkte att det kanske innebar att jag kunde påverka dem mycket. I så fall ville jag påverka dem på ett positivt sätt.
Dagen då vi lämnade Sobankoma – den sista dagen där. När jag steg av bussen sprang barnen fram till mig och gav mig en teckning av mig och barnen i present. De frågade om det var sista dagen och höll sig nära mig medan de fortsatte prata med mig. Jag ville också ha minnen av dem, så jag tog foton och videor. Då sa ett barn som hette Tear: ”De här tre dagarna har jag tyckt om att vara med dig, Eun-hye.” Att höra att barnen hade haft roligt när de var med mig – att jag hade fått dem att le – gjorde mig väldigt glad. Jag gav några barn löften: den tioåriga Ratchana, vars dröm är att bli läkare, och sexåriga Molika, som vill bli polis. Jag lovade att förverkliga mina drömmar och träffa dem i Korea. Om jag påverkar dem mycket kanske det här löftet också blir en viktig möjlighet och får stor betydelse för dem. Och jag tror att jag definitivt kommer att träffa barnen igen.
När det var dags att ta farväl sprang alla barnen in i min famn och kramade mig. De kramade mig, sprang sedan hem och kom tillbaka för att krama mig igen. De tog farväl flera gånger om. Jag kände sorg över hur oberörda de verkade inför avskedet, trots sin unga ålder, och tänkte att de måste vara vana vid att säga hej då. Men när de gång på gång kom tillbaka för att krama mig kände jag att de trots allt fortfarande var barn. När ett barn som vanligtvis sprang iväg när jag närmade mig kysste mig på kinden och sprang därifrån stärktes min övertygelse om att barnen skulle fortsätta minnas mig. Jag ville inte säga adjö; det var sorgligt och nedslående att jag kanske aldrig skulle få träffa dem igen. Men eftersom jag visste att barnen inte skulle låta sig nedslås eller tappa självförtroendet även om deras föräldrar övergav dem, utan modigt skulle följa sina drömmar, kunde jag ta farväl utan att visa mina tårar.
©Korea gapyear
Genom volontärarbetet under sabbatsåret kunde jag tillfälligt lägga undan bördorna med studier, universitet och karriär och använda tiden till att hitta en dröm i stället för en karriärväg. Under terminen är jag en student vars vardag styrs av prov och högskoleprovet. När jag pluggar på det sättet händer det ofta att jag tappar fotfästet när proven närmar sig eller resultaten kommer. Varför studerar jag? Vad är min verkliga dröm? Vilken skola och vilket program vill jag gå på? Vad måste jag göra nu för att komma dit? Men de ”drömmar” jag oroade mig för då var aldrig verkliga drömmar; de var bara karriärplaner. Genom volontärarbetet under sabbatsåret kunde jag hitta anledningen till att jag studerar.
Jag tror att jag kunde känna mig närmare de kambodjanska barnen och knyta an till dem, inte bara för att vi öppnade våra hjärtan för varandra och för att musiken blev en gemensam nämnare, utan framför allt för att jag kunde prata med barnen på engelska och för att vi hade ett gemensamt intresse för barnsånger.Jag vill känna att jag delar kärlek med många människor i världen och att jag står i förbindelse med dem. Därför ska jag lära mig språk för att kunna prata med dem, och jag ska studera hårt för att komma dem nära genom gemensamma intressen. Jag hoppas att andra också kan använda volontärarbete under ett sabbatsår som en möjlighet att hitta sina drömmar och sina skäl.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
