Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Att leva som människa, inte bara som en del av samhället #En djupgående lärdom om att hjälpa andra i deras liv #Jag fick mer än jag gav
|
Mot slutet av min gymnasietid, redan orolig för vilken väg jag skulle välja i framtiden, fick jag plötsligt en viktig lärdom. När jag såg barn som redan visste hur man delar med sig och hjälper varandra började jag fundera över hur det egentligen ser ut att leva det liv där man hjälper andra, något jag själv hoppades på. Självklart kan jag inte vara säker än. Jag är bara nitton år och har många dagar framför mig. Svaret kan växa fram långsamt under alla de dagar som väntar. Men barnens strålande leenden – de starkaste jag någonsin sett – kommer att hjälpa mig att leva som människa, inte bara som en del av samhället.
– 2013 års musikvolontärår med Gift of Music |
Den 31 juli 2013 klockan 7.25, när jag kom svettig till Incheons flygplats efter att ha tagit ett fullpackat morgontåg med bagage hängande överallt på mig och anslutit mig till gruppen, tvivlade jag lite på om det hela skulle gå bra. Eftersom jag bor på Jeju kunde jag inte delta i de två förberedande träffarna, så jag kände inte en enda person och tyckte att det var ganska pinsamt. Ungefär hälften av deltagarna kom från samma klubb, så jag undrade om jag skulle kunna passa in. Jag misstänkte till och med att hela volontärprogrammet kanske bara var en fasad, eftersom ett dokumentärteam skulle följa oss överallt..
Det tog inte lång tid att inse att all min oro var obefogad. Människorna som hade samlats där var verkligen olika, men vi hade väl förts samman av ett gemensamt syfte? Universitetsstudenter från Yonseis Piano In, mammor från mångkulturella familjer, volontärer från gymnasiet och universitetet samt ledarna från Korea Gap Year bemötte mig alla varmt. Det var jag mycket tacksam för, och det fick mig också att undra om jag dittills hade varit alltför kylig i mina relationer. På flyget till Hongkong berättade professor Ryu många historier för oss, och när vi kom fram till hotellet i Phnom Penh hade jag redan lärt känna många av dem jag träffat den dagen..
Första dagen delades hela gruppen upp i en uppvisningsgrupp och en volontärgrupp. Eftersom min plats och roll ännu inte var tydligt bestämda kände jag mig orolig. Jag funderade på vilken sida som skulle vara mest fördelaktig, men till slut valde jag den jag ville vara med i, som jag brukar, och det visade sig vara rätt val för mig. Den här volontärresan handlade trots allt om att dela med sig och kommunicera med människor. Skulle det inte vara bättre för båda sidor om jag gjorde det jag ville, i stället för att väga fördelarna mot varandra? I slutändan är det rätt att välja det man känner sig dragen till..
©Korea gapyear
Vi tillbringade tre dagar tillsammans med barnen på barnskyddsboendet Soban Koma, och jag blev ständigt förundrad när jag såg dem. I den värld jag hittills har levt i söker människor ofta lyckan ganska långt borta. När jag såg människor kämpa och dras med i samhällets ström medan de hoppades på bättre utbildning, jobb, bostäder och ekonomi, och sedan såg fem- och sexåriga barn som vid sitt första möte med en utländsk volontär försökte ge bort allt de kunde dela med sig av, insåg jag till slut att något var allvarligt fel..
Det finns människor som vill nå horisontens slut. Men hur långt de än går mot horisonten dyker bara en ny horisont upp framför dem. En sådan person ser sig inte ens omkring för att lägga märke till det som finns i närheten och har inte heller tid att njuta av landskapet där hen står. I stället jagar hen febrilt en horisont som aldrig kommer att ligga vid hens fötter, ända tills hen dör..Om någon av en händelse nådde landets slut och mötte havet, skulle hen, även efter att ha nått sitt mål, inte känna något annat än tomhet. Vilken dåraktig syn. Att jag är sådan,Och barnen lärde mig om denna dårskap..
© Korea gapyear
Mot slutet av min gymnasietid, redan orolig för vilken väg jag skulle välja i framtiden, fick jag plötsligt en viktig lärdom. När jag såg barn som redan visste hur man delar med sig och hjälper varandra började jag fundera över hur det egentligen ser ut att leva det liv där man hjälper andra, något jag själv hoppades på. Självklart kan jag inte vara säker än. Jag är bara nitton år och har många dagar framför mig. Svaret kan växa fram långsamt under alla de dagar som väntar. Men barnens strålande leenden – de starkaste jag någonsin sett – kommer att hjälpa mig att leva som människa, inte bara som en del av samhället..
Det var en resa som gav mig mycket: minnen, värdefulla möten, viktiga lärdomar, tid att reflektera över mig själv, en paus från den pressade vardagen som tentamensstudent och ett par förvånansvärt bekväma byxor..Eftersom jag fick mer än jag gav på den här resan, som jag följde med på för att ge, vet jag inte hur jag ska uttrycka min tacksamhet till dem som förberedde och ordnade allt detta. Det är en sådan tacksamhet som får mig att ofrivilligt böja huvudet djupt och föra samman händerna inför dem som berikade mitt hjärta..
|
Mot slutet av min gymnasietid, redan orolig för vilken väg jag skulle välja i framtiden, fick jag plötsligt en viktig lärdom. När jag såg barn som redan visste hur man delar med sig och hjälper varandra började jag fundera över hur det egentligen ser ut att leva det liv där man hjälper andra, något jag själv hoppades på. Självklart kan jag inte vara säker än. Jag är bara nitton år och har många dagar framför mig. Svaret kan växa fram långsamt under alla de dagar som väntar. Men barnens strålande leenden – de starkaste jag någonsin sett – kommer att hjälpa mig att leva som människa, inte bara som en del av samhället.
– 2013 års musikvolontärår med Gift of Music |
Den 31 juli 2013 klockan 7.25, när jag kom svettig till Incheons flygplats efter att ha tagit ett fullpackat morgontåg med bagage hängande överallt på mig och anslutit mig till gruppen, tvivlade jag lite på om det hela skulle gå bra. Eftersom jag bor på Jeju kunde jag inte delta i de två förberedande träffarna, så jag kände inte en enda person och tyckte att det var ganska pinsamt. Ungefär hälften av deltagarna kom från samma klubb, så jag undrade om jag skulle kunna passa in. Jag misstänkte till och med att hela volontärprogrammet kanske bara var en fasad, eftersom ett dokumentärteam skulle följa oss överallt..
Det tog inte lång tid att inse att all min oro var obefogad. Människorna som hade samlats där var verkligen olika, men vi hade väl förts samman av ett gemensamt syfte? Universitetsstudenter från Yonseis Piano In, mammor från mångkulturella familjer, volontärer från gymnasiet och universitetet samt ledarna från Korea Gap Year bemötte mig alla varmt. Det var jag mycket tacksam för, och det fick mig också att undra om jag dittills hade varit alltför kylig i mina relationer. På flyget till Hongkong berättade professor Ryu många historier för oss, och när vi kom fram till hotellet i Phnom Penh hade jag redan lärt känna många av dem jag träffat den dagen..
Första dagen delades hela gruppen upp i en uppvisningsgrupp och en volontärgrupp. Eftersom min plats och roll ännu inte var tydligt bestämda kände jag mig orolig. Jag funderade på vilken sida som skulle vara mest fördelaktig, men till slut valde jag den jag ville vara med i, som jag brukar, och det visade sig vara rätt val för mig. Den här volontärresan handlade trots allt om att dela med sig och kommunicera med människor. Skulle det inte vara bättre för båda sidor om jag gjorde det jag ville, i stället för att väga fördelarna mot varandra? I slutändan är det rätt att välja det man känner sig dragen till..
©Korea gapyear
Vi tillbringade tre dagar tillsammans med barnen på barnskyddsboendet Soban Koma, och jag blev ständigt förundrad när jag såg dem. I den värld jag hittills har levt i söker människor ofta lyckan ganska långt borta. När jag såg människor kämpa och dras med i samhällets ström medan de hoppades på bättre utbildning, jobb, bostäder och ekonomi, och sedan såg fem- och sexåriga barn som vid sitt första möte med en utländsk volontär försökte ge bort allt de kunde dela med sig av, insåg jag till slut att något var allvarligt fel..
Det finns människor som vill nå horisontens slut. Men hur långt de än går mot horisonten dyker bara en ny horisont upp framför dem. En sådan person ser sig inte ens omkring för att lägga märke till det som finns i närheten och har inte heller tid att njuta av landskapet där hen står. I stället jagar hen febrilt en horisont som aldrig kommer att ligga vid hens fötter, ända tills hen dör..Om någon av en händelse nådde landets slut och mötte havet, skulle hen, även efter att ha nått sitt mål, inte känna något annat än tomhet. Vilken dåraktig syn. Att jag är sådan,Och barnen lärde mig om denna dårskap..
© Korea gapyear
Mot slutet av min gymnasietid, redan orolig för vilken väg jag skulle välja i framtiden, fick jag plötsligt en viktig lärdom. När jag såg barn som redan visste hur man delar med sig och hjälper varandra började jag fundera över hur det egentligen ser ut att leva det liv där man hjälper andra, något jag själv hoppades på. Självklart kan jag inte vara säker än. Jag är bara nitton år och har många dagar framför mig. Svaret kan växa fram långsamt under alla de dagar som väntar. Men barnens strålande leenden – de starkaste jag någonsin sett – kommer att hjälpa mig att leva som människa, inte bara som en del av samhället..
Det var en resa som gav mig mycket: minnen, värdefulla möten, viktiga lärdomar, tid att reflektera över mig själv, en paus från den pressade vardagen som tentamensstudent och ett par förvånansvärt bekväma byxor..Eftersom jag fick mer än jag gav på den här resan, som jag följde med på för att ge, vet jag inte hur jag ska uttrycka min tacksamhet till dem som förberedde och ordnade allt detta. Det är en sådan tacksamhet som får mig att ofrivilligt böja huvudet djupt och föra samman händerna inför dem som berikade mitt hjärta..
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
