Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Anpassningsförmåga till nya miljöer, självständighet #Förbättrade kunskaper i engelska, personliga insikter #Utveckling genom nya erfarenheter
|
Att bryta igenom murarna kring min bekvämlighetszon och ensam ge mig ut på en väg jag aldrig tidigare gått gav mig styrkan att på egen hand möta och övervinna den oro och ångest som en oviss framtid för med sig – känslor jag ofta kommer att uppleva när jag förbereder mig för de konkurrensutsatta proven i Korea.Jag känner att jag har vuxit från att vara någon som fann trygghet i gemenskap och nöjde sig med enbart välbekanta upplevelser. Jag har också fått modet att möta framtidens farhågor som samhällsmedborgare.
Spännande volontärarbete med naturskydd i Nya Zeeland tillsammans med vänner från hela världen Berättelse från deltagaren i sabbatsåret Byeon Seo-jeong |
# Jag sökte till sabbatsårsprojektet för att få tid att reflektera över mig själv och vila.
Jag går för närvarande fjärde året på ett universitet i Seoul. Genom Korea Gap Year deltog jag i volontärarbete med miljöinriktning i Wellington, Nya Zeeland.
Som det sista steget innan jag på allvar börjar förbereda mig för antagningen till juristutbildningen efter universitetsexamen sökte jag till sabbatsårsprojektet för att ge mig själv tid att reflektera och vila.. Eftersom jag hade tillbringat de senaste tre åren med att studera utan paus kände jag en viss ånger över att jag efter examen kanske inte skulle ha några minnesvärda upplevelser att se tillbaka på från studietiden. Därför bestämde jag mig för att åka på ett utbytesprogram under vinterterminen i januari 2025. Eftersom värduniversitetet låg i Australien tänkte jag att när jag ändå hade tagit mig hela vägen till Oceanien...När jag ändå hade tagit mig hela vägen till Oceanien ville jag samla på mig speciella upplevelser och minnen som jag bara kunde få här. När jag letade efter volontärmöjligheter utomlands hittade jag därför ett volontärprogram i Nya Zeeland på Korea Gap Year och sökte.
Det var första gången jag skulle bo utomlands ensam under så lång tid, så dagen före avresan hade jag många funderingar och, om jag ska vara ärlig, även en del ånger. Jag oroade mig mycket för att jag kanske hade slösat bort både pengar och tid och borde ha stannat hemma och vilat. Men innan volontärprogrammet i Nya Zeeland började gick jag som utbytesstudent på kurser vid ett australiskt universitet i en månad. Jag reste runt med kurskamrater, bodde på studenthem och fick utländska vänner. Efter det kändes det som om jag också studerade vid ett universitet i Australien, vilket lugnade mig. Så när utbyteskurserna var slut och volontärprogrammet ännu inte hade börjat kunde jag snabbt vänja mig vid livet i Nya Zeeland efter att ha kommit dit ensam – bland annat genom att utforska omgivningarna och äta lokal mat på egen hand.
* Jag rekommenderar volontärarbete med naturskydd i Nya Zeeland till fröken Byeon Seo-jeong inför ett viktigt prov i livet, så att hon får möjlighet att reflektera över sig själv och samla på sig särskilda upplevelser!Om du vill ha en skräddarsydd plan för var och hur du kan börja förändra ditt liv rekommenderar jag varmt en personlig konsultation med en sabbatsårsspecialist!
Ett säkert sätt att förändra mitt liv: personlig konsultation om sabbatsår
# Mitt sanna jag, upptäckt i ett främmande land.
Mitt främsta mål var att bo ensam utomlands, fundera över vilken sorts person jag är, upptäcka sådant jag inte visste om mig själv och förbättra mina kunskaper i engelska. Att bo ensam utomlands och dela boende och måltider med utländska vänner fick mig att tydligt inse vilka delar av min vardagsengelska som var svaga, ochAtt bo med människor jag inte kände alls och bli medveten om mina reaktioner och rutiner fick mig att ompröva vilken sorts person jag är.
Dessutom var jag van vid att bo i en storstad i Korea,så jag ville ta mig tid att blicka tillbaka på miljön och naturen och njuta av det orörda landskapet i Nya Zeelands vidsträckta vildmark. Genom volontärarbetet med miljöinriktning i Nya Zeeland fick jag en känsla av samhörighet när jag umgicks med naturen, som om jag kommunicerade med Nya Zeelands jord, och upplevde att jag kunde bidra till miljön.
# Jag fann ro i bildsköna landskap och lät hjärtat vila.
Alla nyzeeländare jag träffade visade respekt för sina traditioner och naturen. De värnade om sitt land och var samtidigt vänliga mot utlänningar och turister.Det var inte farligt för en ung östasiatisk kvinna att resa ensam; tvärtom var det många som vänligt började prata med mig. Personalen på volontärorganisationenförstod min bristfälliga engelska, såg mig i ögonen och väntade medan jag långsamt försökte säga det jag ville. De lyssnade alltid och såg till att jag inte kände mig obekväm.I synnerhet var personalen, trots att de säkert hade träffat och tagit farväl av många utländska volontärer som jag, uppriktigt ledsna när programmet var slut och det var dags att skiljas åt. De gav mig till och med ett handskrivet brev.
Nyzeeländsk engelska skiljer sig mycket i uttryck och intonation från den amerikanska engelska som vanligtvis lärs ut i Korea. Jag tror att den är svår att förstå utan att höra, tala och uppleva den på plats.Eftersom jag i Nya Zeeland var tvungen att lyssna, tala, läsa och skriva enbart på engelska och leva helt på engelska förbättrades mina språkkunskaper automatiskt.
Det jag automatiskt fick med mig från tiden i Nya Zeeland var inte bara engelska, utan också en kärlek till naturen och tid att njuta av landskapet omkring mig. Genom volontärarbetet blev jag mer uppmärksam på naturskydd och miljöförändringar.Till skillnad från Sydkorea, där man bor bland höghus och bullriga stadskärnor, fanns det inga höga byggnader i Nya Zeeland,och vart jag än såg fanns det söta fristående hus som såg ut att höra hemma i en tavla och frodig grönska. När jag promenerade försvann mina splittrade tankar och jag fylldes av ett lugn.
Värdefulla möten i Nya Zeeland, varmare än till och med naturen 😃
Alla jag träffade under volontärarbetet i Nya Zeeland är värdefulla minnen, men den jag aldrig glömmer är en medelålders kvinna vid namn Kiri, som var teamledare och övergripande handledare. Hon var maori och den dag jag först kom till boendet tog hon sig tid i sitt fullspäckade schema för att välkomna mig enligt maorisk tradition och äta middag med mig. Under måltiden berättade hon om Nya Zeeland och lärde mig till och med maori. Hon kändes som en varm mamma, samtidigt som hon utstrålade en ledares professionalism och omtanke.
En annan imponerande teamledare var en kvinna vid namn Gemma, med brittisk accent. Hon var varm och vänlig nog att skriva handskrivna brev och arbetade också som djurskötare på Wellington Zoo, precis intill boendet. Efter att vi hade volontärarbetat tillsammans och lärt känna teamet visade hon sin omtanke genom att utan vidare ge oss gratisbiljetter och bjuda in alla att besöka djurparken där hon arbetade.
Vi var sammanlagt fyra volontärer som deltog och bodde tillsammans med mig. Trots att vi hade olika nationaliteter och bakgrunder var våra hjärtan verkligen nära varandra. Två av dem var ett nederländskt par som hade kommit till Nya Zeeland efter universitetsexamen för att resa jorden runt, och en annan var en fransk kvinna i min egen ålder.
Vi respekterade varandras kulturer, lyssnade på varandra och var villiga att dela med oss. Under den tid vi hade tillsammans – kort eller lång – levde vi verkligen som vänner och familj. I början kändes det lite stelt att varje morgon småprata och fråga om vi hade sovit gott, men så småningom vande jag mig vid den här småpratskulturen. Jag började själv hälsa först på morgonen, smälte in och njöt av livet i Nya Zeeland tillsammans med de andra. Till middag turades vi om att laga mat från våra hemländer. Att sitta runt bordet och prata om dagen kändes som att vara en riktig familj. När det var min tur lagade jag torkat sjögräs, kryddstark tonfisk med chili, kyckling wokad med soja och äggstekt ris. Mina rumskamrater tyckte att det var jättegott och åt upp varenda smula, vilket gjorde mig väldigt stolt.
Det var en liten vinkning, men det ögonblicket blev till slut mitt varmaste minne.
Faktum är att det uppstod ett litet, oväntat hinder innan jag deltog i volontärarbetet med miljöinriktning.Först ansökte jag till programmet i Auckland, inte programmet i Wellington, men dagen innan volontärarbetet skulle börja avbokade plötsligt alla sökande till Auckland och jag fick ett mejl där det stod att jag var den enda sökande som återstod för Auckland. De erbjöd också att jag kunde åka till Wellington, där det fanns andra volontärer, om jag ville.
Jag blev ganska förvirrad och orolig eftersom alla mina ursprungliga planer hade fallit samman, men när jag kom till kontoret i Auckland nästa dag välkomnade personalen mig varmt och sa att jag fick välja vad jag ville och tala om var jag ville bo.
Jag visste ingenting om hur Wellington var, hur boendet skulle vara eller vilka människorna var, så jag kände mig orolig och nervös, men ändå bestämde jag mig till slut för att åka till Wellington. De hjälpte mig att ta mig dit, och även om hämtning på flygplatsen vanligtvis inte ingick kom Kiri personligen och hämtade mig så snart jag landade på Wellingtons flygplats, och för att lugna mig pratade hon mycket med mig i bilen på väg till boendet – hon berättade om Wellington, förklarade vilka de andra volontärerna var och frågade om Korea – så att jag kunde slappna av.
En svårighet jag upplevde under volontärarbetet var också att det var svårt att förstå engelska med nyzeeländsk accent.Gruppledaren eller den som ansvarade på volontärplatsen brukade förklara dagens aktiviteter på engelska och visa hur man skulle göra, men de pratade snabbt och med stark betoning, så jag förstod bara ungefär hälften. Varje gång frågade jag först mina rumskamrater om de hade hört vad som just hade förklarats. När jag berättade att min engelska inte var så bra och att jag fortfarande hade svårt att förstå, märkte de rumskamrater som hade förstått min förvirrade min och förklarade igen, långsammare. De visade mig stor omtanke.När engelskan känns svår och man inte förstår vad som förklaras, eller känner sig osäker eftersom situationen är obekant, är det bra att samla mod och först fråga människorna omkring sig, samt återge eller dubbelkolla det man har förstått.
Vilka råd skulle jag vilja ge till blivande deltagare som förbereder sig för ett miljöinriktat volontärår i Nya Zeeland?
Fram till dess att jag kom fram till volontärboendet föreställde jag mig hur dagarna skulle se ut och vilka människor jag skulle träffa. Jag var rädd och ångrade till och med att jag inte hade stannat i Korea, men till slut När volontärarbetet var över och jag såg tillbaka hade jag så många minnen att jag knappt ville återvända till Korea.Och framför allt Jag rekommenderar att de som, liksom jag, vill förbättra sin engelska genom volontärarbete utomlands får egen erfarenhet genom att helt och hållet kasta sig in i miljön. Främmande språk som engelska blir bättre med självförtroende och större exponering för olika språksituationer. Därför hjälper det inte att gömma sig för att man inte är bra på engelska, medvetet undvika samtal eller bara stanna på boendet.
När jag insåg att ingen här kände den person jag var i Korea kunde jag lämna min tidigare tillbakadragna sida bakom mig i Nya Zeeland, börja småprata, skämta på engelska och slappna av.Det kostar en hel del att förbereda sig för programmet. Dessutom tillkommer den psykologiska kostnaden, tiden man lägger på att bo utomlands och möjligheten man går miste om att göra sådant man hade kunnat göra om man stannat i Korea. I gengäld … Jag kan med säkerhet säga att om du själv tar kontakt med människorna omkring dig och anstränger dig för att uppleva den lokala kulturen och få nya erfarenheter och lärdomar, kan även du få en vändpunkt i livet i Nya Zeeland, precis som jag.
Varm, oförglömlig vardag i Nya Zeeland och det lugn och den motståndskraft jag lärde mig där
Jag hade studerat engelska hela mitt liv enbart i Korea. Jag hade till och med undervisat i engelska där och varit stolt över mina kunskaper, men erfarenheten av att leva helt på engelska här hjälpte mig att utvecklas och fick mig att reflektera över hur okunnig jag tidigare hade varit. Engelska som man studerar teoretiskt vid ett skrivbord genom att lösa uppgifter kändes väldigt annorlunda än praktisk engelska i verkliga livet.I Korea var jag en löpare, men att komma till Nya Zeeland kändes som att lära sig gå på nytt. Ändå stärkte det faktiskt mitt självförtroende att inse att ingen i Nya Zeeland kände mig som en löpare från Korea. Genom att hamna i olika situationer med min begränsade engelska förbättrades mina kunskaper naturligt. Jag hade också varit utbytesstudent i Australien innan jag deltog i volontärprogrammet i Nya Zeeland, men jag hade aldrig tidigare bott ensam utomlands så länge. Genom att själv ta fullt ansvar för alla förberedelser utan att förlita mig på någon annan och anpassa mig till en obekant miljö kände jag att jag blev starkare.
Att lämna min trygghetszon och gå en väg jag aldrig tidigare hade gått ensam gav mig styrkan att uthärda och övervinna den oro och de bekymmer som en osäker framtid väcker – känslor jag ofta kommer att möta när jag förbereder mig för prov i Korea. Jag har utvecklats från den person som fann trygghet i att höra till och nöjde sig med det välbekanta, och verkar ha fått mod att möta framtidens rädslor som samhällsmedborgare.
När människor tänker på att resa utomlands föreställer de sig vanligtvis Europa eller Amerika, så Nya Zeeland i Oceanien får inte lika många besökare. Men Efter den här upplevelsen rekommenderar jag nu med självförtroende Nya Zeeland till vänner som funderar på resmål utomlands. När jag först bestämde mig för att åka på volontärarbete och avresedagen närmade sig tvekade jag inför allt, men resultatet blev att …Det här projektet under mitt mellanår blev ett minne jag aldrig kommer att glömma.
Det gav mig en chans att ta ett steg bort från en hektisk och komplicerad vardag och reflektera över mig själv. Jag lärde mig att känna ett lugn och en ro som inte präglas av jäkt. Jag utvecklades på ett värdefullt sätt och blev starkare på insidan. Minnet av att besöka Nya Zeelands landskap, så annorlunda än landskapen i vårt land, gav mig lärdomar och tankar som jag aldrig hade kunnat få om jag bara hade vuxit upp i Korea. Genom volontärarbete – att bidra till naturen och planeten och umgås med lokalbefolkningen – kände jag en samhörighet mellan människorna och jorden samt en tro på min egen förmåga. Jag kunde också bygga upp självförtroende inför alla utmaningar som väntar.
Om jag får chansen skulle jag definitivt vilja delta i ett volontärprogram i Nya Zeeland igen efter examen. Volontärarbetet i Wellington finns kvar i mitt hjärta som ett dyrbart och varmt minne. Att resa på egen hand i Nya Zeeland, volontärarbete som bidrar till naturen, att laga middag med mina rumskamrater, att åka längs kusten med gruppledaren och koppla av på stranden, att strosa runt ensam i staden på en ledig dag och besöka sevärdheter, Nya Zeelands vänliga och omtänksamma människor och den friska luften i de majestätiska skogarna som man inte hittar i Korea – allt detta gav mig näring och hjälpte mig att slå djupa rötter i livet.Jag tog ett vemodigt farväl av den oförglömliga vardagen i Nya Zeeland.
Hur ser en vanlig dag med volontärarbete inom naturskydd i Nya Zeeland ut?
Volontärernas schema varierade alltid beroende på den lokala volontärplatsen.De dagar vi började tidigt behövde vi vara redo ungefär klockan 8.00, och de dagar vi började sent behövde vi ibland vara redo ända till klockan 11.00. När vi hade packat och förberett utrustningen som behövdes för dagens aktiviteter satte vi oss i den väntande minibussen och åkte tillsammans med gruppledaren och de andra volontärerna till dagens arbetsplats. När vi kom fram träffade vi inte bara människor som bodde där och deltog i volontärarbetet under en längre tid, utan även olika lokalbor som hade anmält sig till en dags volontärarbete via organisationens webbplats. Jag blev snabbt vän med en japan som ofta deltog i de dagliga volontäraktiviteterna, och vi bytte kontaktuppgifter, haha. Arbetsuppgifterna varierade: vi drog upp invasiva arter och ogräs i sanddyner nära skogen eller havet, klippte och tog bort invasiva klätterväxter i sumpmarker (vilket tyvärr inte var lätt), drog upp invasiva växter på en hundförskola och planterade om plantor av inhemska arter, med mera. Gruppledaren höll dock inte uppsikt över oss hela dagen. Om man blev trött kunde man vila när man behövde, så arbetet kändes inte överdrivet fysiskt ansträngande. Men när vi arbetade på platser som sumpmarker kunde strumporna bli genomblöta av lera även om man hade stövlar på sig, och när vi drog upp rankor som satt djupt i marken flög svärmar av nattfjärilar upp på kläderna. Därför kan det vara ganska svårt för den som bara vill ha en ren och snygg kulturupplevelse.
Vi hade alltid en fikapaus mitt på dagen. Gruppledaren bjöd på te, kaffe, snacks, gelé, energibars och annat, och vi satt tillsammans, pratade och vilade. Därför gick det bra med lite snacks även om man inte hade med sig en hel lunch. Eftersom vi var många behövde volontärarbetet inte pågå särskilt länge. Efter fikat arbetade vi vanligtvis i ungefär två timmar till, sedan var vi klara och åkte tillbaka till boendet. Oftast åkte alla tillsammans tillbaka i minibussen, men ibland hände det att vi åkte till en närliggande strand och kopplade av efter volontärarbetet. En annan gång handlade vi mat tillsammans innan vi åkte tillbaka. Vi kom alltid hem på eftermiddagen, så om man ville kunde man gå ut på egen hand. Men mitt boende låg långt från centrum, och jag var trött och orkade inte gå ut efter jobbet. Som en liten upplysning är det inga volontäraktiviteter på allmänna helgdagar i Nya Zeeland – då är man helt enkelt ledig.
Mina personliga tips inför volontärarbete med naturskydd i Nya Zeeland!
Eftersom jag behövde förbereda mig både för att vara utbytesstudent och för volontärarbetet gjorde jag i förväg en lista över vad jag skulle packa, vilka tidsfrister jag behövde hålla och vad jag skulle lämna in, så att jag inte skulle glömma något. Jag var särskilt noga med de viktigaste sakerna: flygbiljetter, pass och det elektroniska inreseformuläret. Jag hade också hört att tullkontrollerna av mat är stränga i Australien och Nya Zeeland, så jag skrev på koreanska och engelska ned vilken mat och vilka läkemedel jag hade packat i resväskan och såg till att ha anteckningen nära till hands för att kunna visa upp den vid behov.
Eftersom det här volontärprogrammet handlar om naturskydd och innebär mycket fysiskt arbete var jag vanligtvis så utmattad efter volontärarbetet på vardagarna att jag inte orkade gå ut. Ändå rekommenderar jag verkligen att man tar sig tid, även de dagar man är trött, att gå en promenad i närheten och upptäcka orten.
Boendet i Wellington var ett tidigare födelsehem för en historisk nyzeeländsk person, ombyggt till boende och beläget i utkanten av en liten by med skog, en bit från staden. Bakom boendet finns en stig som leder in i skogen. Om man följer den lilla slingrande stigen kan man promenera i lugn och ro bland majestätiska tallar – perfekt för att rensa tankarna och lugna kropp och själ efter en dag då man har talat främmande språk. Om man fortsätter att gå hittar man inga turistattraktioner, utan snarare en liten by med bostadshus. Det är charmigt att bara strosa längs gatorna, och det var en härlig upplevelse att titta på de unika, sagolika husen. Min rumskamrat från Frankrike älskade havet, så efter volontärarbetet brukade hon ofta gå ensam till den närliggande stranden för en promenad. Jag rekommenderar en promenad i det fridfulla och natursköna området, där man kan uppleva både berg och hav.
När jag inte volontärarbetade på Nya Zeelands helgdagar tog jag också bussen till Wellington Zoo. Det är inte en typisk djurpark avskärmad av stängsel, utan en naturvänlig djurpark med gångvägar som utformats som skogsstigar, vilket ger känslan av att promenera i skogen och upptäcka djuren. Den passar också barn, med mycket att se och göra, och det fanns massor att se även när jag besökte den ensam. Jag rekommenderar särskilt att se de söta uttrarna, kapybarorna och små pingvinerna. Där finns även kiwifåglar, men de är nattaktiva, så jag kunde inte se dem när jag var där på dagen – men jag var ändå väldigt glad!
Mitt volontärår med miljövård på Nya Zeeland var!
Upplevelse★★★★★
: Det var en perfekt upplevelse.
Lärande★★★★★
: Jag såg och hörde mycket och fick anledning att reflektera över mig själv.
Miljö★★★★★
:Som man kan förvänta sig av det berömda Nya Zeeland kunde jag känna naturens rena grönska med hela kroppen.
Säkerhet★★★★★
: Nya Zeeland är känt världen över för sin trygghet. Städerna är mycket mindre och fridfullare än i Australien, som rankas som ett land där det är bra att bo, och människorna välkomnar utomstående.
Fritid ★★★★★
: Boendet låg långt från stan och volontärarbetet var fysiskt ansträngande, så det var svårt att gå ut efter arbetet om det inte var en hel vilodag.
Byeon Seo-jeongsom deltog i volontärprojektet för miljövård på Nya Zeeland Vill du veta mer?!
Klicka på bannern nedanSnälla!
▼ ▼ ▼ ▼ ▼ ▼ ▼ ▼ ▼
|
Att bryta igenom murarna kring min bekvämlighetszon och ensam ge mig ut på en väg jag aldrig tidigare gått gav mig styrkan att på egen hand möta och övervinna den oro och ångest som en oviss framtid för med sig – känslor jag ofta kommer att uppleva när jag förbereder mig för de konkurrensutsatta proven i Korea.Jag känner att jag har vuxit från att vara någon som fann trygghet i gemenskap och nöjde sig med enbart välbekanta upplevelser. Jag har också fått modet att möta framtidens farhågor som samhällsmedborgare.
Spännande volontärarbete med naturskydd i Nya Zeeland tillsammans med vänner från hela världen Berättelse från deltagaren i sabbatsåret Byeon Seo-jeong |
# Jag sökte till sabbatsårsprojektet för att få tid att reflektera över mig själv och vila.
Jag går för närvarande fjärde året på ett universitet i Seoul. Genom Korea Gap Year deltog jag i volontärarbete med miljöinriktning i Wellington, Nya Zeeland.
Som det sista steget innan jag på allvar börjar förbereda mig för antagningen till juristutbildningen efter universitetsexamen sökte jag till sabbatsårsprojektet för att ge mig själv tid att reflektera och vila.. Eftersom jag hade tillbringat de senaste tre åren med att studera utan paus kände jag en viss ånger över att jag efter examen kanske inte skulle ha några minnesvärda upplevelser att se tillbaka på från studietiden. Därför bestämde jag mig för att åka på ett utbytesprogram under vinterterminen i januari 2025. Eftersom värduniversitetet låg i Australien tänkte jag att när jag ändå hade tagit mig hela vägen till Oceanien...När jag ändå hade tagit mig hela vägen till Oceanien ville jag samla på mig speciella upplevelser och minnen som jag bara kunde få här. När jag letade efter volontärmöjligheter utomlands hittade jag därför ett volontärprogram i Nya Zeeland på Korea Gap Year och sökte.
Det var första gången jag skulle bo utomlands ensam under så lång tid, så dagen före avresan hade jag många funderingar och, om jag ska vara ärlig, även en del ånger. Jag oroade mig mycket för att jag kanske hade slösat bort både pengar och tid och borde ha stannat hemma och vilat. Men innan volontärprogrammet i Nya Zeeland började gick jag som utbytesstudent på kurser vid ett australiskt universitet i en månad. Jag reste runt med kurskamrater, bodde på studenthem och fick utländska vänner. Efter det kändes det som om jag också studerade vid ett universitet i Australien, vilket lugnade mig. Så när utbyteskurserna var slut och volontärprogrammet ännu inte hade börjat kunde jag snabbt vänja mig vid livet i Nya Zeeland efter att ha kommit dit ensam – bland annat genom att utforska omgivningarna och äta lokal mat på egen hand.
* Jag rekommenderar volontärarbete med naturskydd i Nya Zeeland till fröken Byeon Seo-jeong inför ett viktigt prov i livet, så att hon får möjlighet att reflektera över sig själv och samla på sig särskilda upplevelser!Om du vill ha en skräddarsydd plan för var och hur du kan börja förändra ditt liv rekommenderar jag varmt en personlig konsultation med en sabbatsårsspecialist!
Ett säkert sätt att förändra mitt liv: personlig konsultation om sabbatsår
# Mitt sanna jag, upptäckt i ett främmande land.
Mitt främsta mål var att bo ensam utomlands, fundera över vilken sorts person jag är, upptäcka sådant jag inte visste om mig själv och förbättra mina kunskaper i engelska. Att bo ensam utomlands och dela boende och måltider med utländska vänner fick mig att tydligt inse vilka delar av min vardagsengelska som var svaga, ochAtt bo med människor jag inte kände alls och bli medveten om mina reaktioner och rutiner fick mig att ompröva vilken sorts person jag är.
Dessutom var jag van vid att bo i en storstad i Korea,så jag ville ta mig tid att blicka tillbaka på miljön och naturen och njuta av det orörda landskapet i Nya Zeelands vidsträckta vildmark. Genom volontärarbetet med miljöinriktning i Nya Zeeland fick jag en känsla av samhörighet när jag umgicks med naturen, som om jag kommunicerade med Nya Zeelands jord, och upplevde att jag kunde bidra till miljön.
# Jag fann ro i bildsköna landskap och lät hjärtat vila.
Alla nyzeeländare jag träffade visade respekt för sina traditioner och naturen. De värnade om sitt land och var samtidigt vänliga mot utlänningar och turister.Det var inte farligt för en ung östasiatisk kvinna att resa ensam; tvärtom var det många som vänligt började prata med mig. Personalen på volontärorganisationenförstod min bristfälliga engelska, såg mig i ögonen och väntade medan jag långsamt försökte säga det jag ville. De lyssnade alltid och såg till att jag inte kände mig obekväm.I synnerhet var personalen, trots att de säkert hade träffat och tagit farväl av många utländska volontärer som jag, uppriktigt ledsna när programmet var slut och det var dags att skiljas åt. De gav mig till och med ett handskrivet brev.
Nyzeeländsk engelska skiljer sig mycket i uttryck och intonation från den amerikanska engelska som vanligtvis lärs ut i Korea. Jag tror att den är svår att förstå utan att höra, tala och uppleva den på plats.Eftersom jag i Nya Zeeland var tvungen att lyssna, tala, läsa och skriva enbart på engelska och leva helt på engelska förbättrades mina språkkunskaper automatiskt.
Det jag automatiskt fick med mig från tiden i Nya Zeeland var inte bara engelska, utan också en kärlek till naturen och tid att njuta av landskapet omkring mig. Genom volontärarbetet blev jag mer uppmärksam på naturskydd och miljöförändringar.Till skillnad från Sydkorea, där man bor bland höghus och bullriga stadskärnor, fanns det inga höga byggnader i Nya Zeeland,och vart jag än såg fanns det söta fristående hus som såg ut att höra hemma i en tavla och frodig grönska. När jag promenerade försvann mina splittrade tankar och jag fylldes av ett lugn.
Värdefulla möten i Nya Zeeland, varmare än till och med naturen 😃
Alla jag träffade under volontärarbetet i Nya Zeeland är värdefulla minnen, men den jag aldrig glömmer är en medelålders kvinna vid namn Kiri, som var teamledare och övergripande handledare. Hon var maori och den dag jag först kom till boendet tog hon sig tid i sitt fullspäckade schema för att välkomna mig enligt maorisk tradition och äta middag med mig. Under måltiden berättade hon om Nya Zeeland och lärde mig till och med maori. Hon kändes som en varm mamma, samtidigt som hon utstrålade en ledares professionalism och omtanke.
En annan imponerande teamledare var en kvinna vid namn Gemma, med brittisk accent. Hon var varm och vänlig nog att skriva handskrivna brev och arbetade också som djurskötare på Wellington Zoo, precis intill boendet. Efter att vi hade volontärarbetat tillsammans och lärt känna teamet visade hon sin omtanke genom att utan vidare ge oss gratisbiljetter och bjuda in alla att besöka djurparken där hon arbetade.
Vi var sammanlagt fyra volontärer som deltog och bodde tillsammans med mig. Trots att vi hade olika nationaliteter och bakgrunder var våra hjärtan verkligen nära varandra. Två av dem var ett nederländskt par som hade kommit till Nya Zeeland efter universitetsexamen för att resa jorden runt, och en annan var en fransk kvinna i min egen ålder.
Vi respekterade varandras kulturer, lyssnade på varandra och var villiga att dela med oss. Under den tid vi hade tillsammans – kort eller lång – levde vi verkligen som vänner och familj. I början kändes det lite stelt att varje morgon småprata och fråga om vi hade sovit gott, men så småningom vande jag mig vid den här småpratskulturen. Jag började själv hälsa först på morgonen, smälte in och njöt av livet i Nya Zeeland tillsammans med de andra. Till middag turades vi om att laga mat från våra hemländer. Att sitta runt bordet och prata om dagen kändes som att vara en riktig familj. När det var min tur lagade jag torkat sjögräs, kryddstark tonfisk med chili, kyckling wokad med soja och äggstekt ris. Mina rumskamrater tyckte att det var jättegott och åt upp varenda smula, vilket gjorde mig väldigt stolt.
Det var en liten vinkning, men det ögonblicket blev till slut mitt varmaste minne.
Faktum är att det uppstod ett litet, oväntat hinder innan jag deltog i volontärarbetet med miljöinriktning.Först ansökte jag till programmet i Auckland, inte programmet i Wellington, men dagen innan volontärarbetet skulle börja avbokade plötsligt alla sökande till Auckland och jag fick ett mejl där det stod att jag var den enda sökande som återstod för Auckland. De erbjöd också att jag kunde åka till Wellington, där det fanns andra volontärer, om jag ville.
Jag blev ganska förvirrad och orolig eftersom alla mina ursprungliga planer hade fallit samman, men när jag kom till kontoret i Auckland nästa dag välkomnade personalen mig varmt och sa att jag fick välja vad jag ville och tala om var jag ville bo.
Jag visste ingenting om hur Wellington var, hur boendet skulle vara eller vilka människorna var, så jag kände mig orolig och nervös, men ändå bestämde jag mig till slut för att åka till Wellington. De hjälpte mig att ta mig dit, och även om hämtning på flygplatsen vanligtvis inte ingick kom Kiri personligen och hämtade mig så snart jag landade på Wellingtons flygplats, och för att lugna mig pratade hon mycket med mig i bilen på väg till boendet – hon berättade om Wellington, förklarade vilka de andra volontärerna var och frågade om Korea – så att jag kunde slappna av.
En svårighet jag upplevde under volontärarbetet var också att det var svårt att förstå engelska med nyzeeländsk accent.Gruppledaren eller den som ansvarade på volontärplatsen brukade förklara dagens aktiviteter på engelska och visa hur man skulle göra, men de pratade snabbt och med stark betoning, så jag förstod bara ungefär hälften. Varje gång frågade jag först mina rumskamrater om de hade hört vad som just hade förklarats. När jag berättade att min engelska inte var så bra och att jag fortfarande hade svårt att förstå, märkte de rumskamrater som hade förstått min förvirrade min och förklarade igen, långsammare. De visade mig stor omtanke.När engelskan känns svår och man inte förstår vad som förklaras, eller känner sig osäker eftersom situationen är obekant, är det bra att samla mod och först fråga människorna omkring sig, samt återge eller dubbelkolla det man har förstått.
Vilka råd skulle jag vilja ge till blivande deltagare som förbereder sig för ett miljöinriktat volontärår i Nya Zeeland?
Fram till dess att jag kom fram till volontärboendet föreställde jag mig hur dagarna skulle se ut och vilka människor jag skulle träffa. Jag var rädd och ångrade till och med att jag inte hade stannat i Korea, men till slut När volontärarbetet var över och jag såg tillbaka hade jag så många minnen att jag knappt ville återvända till Korea.Och framför allt Jag rekommenderar att de som, liksom jag, vill förbättra sin engelska genom volontärarbete utomlands får egen erfarenhet genom att helt och hållet kasta sig in i miljön. Främmande språk som engelska blir bättre med självförtroende och större exponering för olika språksituationer. Därför hjälper det inte att gömma sig för att man inte är bra på engelska, medvetet undvika samtal eller bara stanna på boendet.
När jag insåg att ingen här kände den person jag var i Korea kunde jag lämna min tidigare tillbakadragna sida bakom mig i Nya Zeeland, börja småprata, skämta på engelska och slappna av.Det kostar en hel del att förbereda sig för programmet. Dessutom tillkommer den psykologiska kostnaden, tiden man lägger på att bo utomlands och möjligheten man går miste om att göra sådant man hade kunnat göra om man stannat i Korea. I gengäld … Jag kan med säkerhet säga att om du själv tar kontakt med människorna omkring dig och anstränger dig för att uppleva den lokala kulturen och få nya erfarenheter och lärdomar, kan även du få en vändpunkt i livet i Nya Zeeland, precis som jag.
Varm, oförglömlig vardag i Nya Zeeland och det lugn och den motståndskraft jag lärde mig där
Jag hade studerat engelska hela mitt liv enbart i Korea. Jag hade till och med undervisat i engelska där och varit stolt över mina kunskaper, men erfarenheten av att leva helt på engelska här hjälpte mig att utvecklas och fick mig att reflektera över hur okunnig jag tidigare hade varit. Engelska som man studerar teoretiskt vid ett skrivbord genom att lösa uppgifter kändes väldigt annorlunda än praktisk engelska i verkliga livet.I Korea var jag en löpare, men att komma till Nya Zeeland kändes som att lära sig gå på nytt. Ändå stärkte det faktiskt mitt självförtroende att inse att ingen i Nya Zeeland kände mig som en löpare från Korea. Genom att hamna i olika situationer med min begränsade engelska förbättrades mina kunskaper naturligt. Jag hade också varit utbytesstudent i Australien innan jag deltog i volontärprogrammet i Nya Zeeland, men jag hade aldrig tidigare bott ensam utomlands så länge. Genom att själv ta fullt ansvar för alla förberedelser utan att förlita mig på någon annan och anpassa mig till en obekant miljö kände jag att jag blev starkare.
Att lämna min trygghetszon och gå en väg jag aldrig tidigare hade gått ensam gav mig styrkan att uthärda och övervinna den oro och de bekymmer som en osäker framtid väcker – känslor jag ofta kommer att möta när jag förbereder mig för prov i Korea. Jag har utvecklats från den person som fann trygghet i att höra till och nöjde sig med det välbekanta, och verkar ha fått mod att möta framtidens rädslor som samhällsmedborgare.
När människor tänker på att resa utomlands föreställer de sig vanligtvis Europa eller Amerika, så Nya Zeeland i Oceanien får inte lika många besökare. Men Efter den här upplevelsen rekommenderar jag nu med självförtroende Nya Zeeland till vänner som funderar på resmål utomlands. När jag först bestämde mig för att åka på volontärarbete och avresedagen närmade sig tvekade jag inför allt, men resultatet blev att …Det här projektet under mitt mellanår blev ett minne jag aldrig kommer att glömma.
Det gav mig en chans att ta ett steg bort från en hektisk och komplicerad vardag och reflektera över mig själv. Jag lärde mig att känna ett lugn och en ro som inte präglas av jäkt. Jag utvecklades på ett värdefullt sätt och blev starkare på insidan. Minnet av att besöka Nya Zeelands landskap, så annorlunda än landskapen i vårt land, gav mig lärdomar och tankar som jag aldrig hade kunnat få om jag bara hade vuxit upp i Korea. Genom volontärarbete – att bidra till naturen och planeten och umgås med lokalbefolkningen – kände jag en samhörighet mellan människorna och jorden samt en tro på min egen förmåga. Jag kunde också bygga upp självförtroende inför alla utmaningar som väntar.
Om jag får chansen skulle jag definitivt vilja delta i ett volontärprogram i Nya Zeeland igen efter examen. Volontärarbetet i Wellington finns kvar i mitt hjärta som ett dyrbart och varmt minne. Att resa på egen hand i Nya Zeeland, volontärarbete som bidrar till naturen, att laga middag med mina rumskamrater, att åka längs kusten med gruppledaren och koppla av på stranden, att strosa runt ensam i staden på en ledig dag och besöka sevärdheter, Nya Zeelands vänliga och omtänksamma människor och den friska luften i de majestätiska skogarna som man inte hittar i Korea – allt detta gav mig näring och hjälpte mig att slå djupa rötter i livet.Jag tog ett vemodigt farväl av den oförglömliga vardagen i Nya Zeeland.
Hur ser en vanlig dag med volontärarbete inom naturskydd i Nya Zeeland ut?
Volontärernas schema varierade alltid beroende på den lokala volontärplatsen.De dagar vi började tidigt behövde vi vara redo ungefär klockan 8.00, och de dagar vi började sent behövde vi ibland vara redo ända till klockan 11.00. När vi hade packat och förberett utrustningen som behövdes för dagens aktiviteter satte vi oss i den väntande minibussen och åkte tillsammans med gruppledaren och de andra volontärerna till dagens arbetsplats. När vi kom fram träffade vi inte bara människor som bodde där och deltog i volontärarbetet under en längre tid, utan även olika lokalbor som hade anmält sig till en dags volontärarbete via organisationens webbplats. Jag blev snabbt vän med en japan som ofta deltog i de dagliga volontäraktiviteterna, och vi bytte kontaktuppgifter, haha. Arbetsuppgifterna varierade: vi drog upp invasiva arter och ogräs i sanddyner nära skogen eller havet, klippte och tog bort invasiva klätterväxter i sumpmarker (vilket tyvärr inte var lätt), drog upp invasiva växter på en hundförskola och planterade om plantor av inhemska arter, med mera. Gruppledaren höll dock inte uppsikt över oss hela dagen. Om man blev trött kunde man vila när man behövde, så arbetet kändes inte överdrivet fysiskt ansträngande. Men när vi arbetade på platser som sumpmarker kunde strumporna bli genomblöta av lera även om man hade stövlar på sig, och när vi drog upp rankor som satt djupt i marken flög svärmar av nattfjärilar upp på kläderna. Därför kan det vara ganska svårt för den som bara vill ha en ren och snygg kulturupplevelse.
Vi hade alltid en fikapaus mitt på dagen. Gruppledaren bjöd på te, kaffe, snacks, gelé, energibars och annat, och vi satt tillsammans, pratade och vilade. Därför gick det bra med lite snacks även om man inte hade med sig en hel lunch. Eftersom vi var många behövde volontärarbetet inte pågå särskilt länge. Efter fikat arbetade vi vanligtvis i ungefär två timmar till, sedan var vi klara och åkte tillbaka till boendet. Oftast åkte alla tillsammans tillbaka i minibussen, men ibland hände det att vi åkte till en närliggande strand och kopplade av efter volontärarbetet. En annan gång handlade vi mat tillsammans innan vi åkte tillbaka. Vi kom alltid hem på eftermiddagen, så om man ville kunde man gå ut på egen hand. Men mitt boende låg långt från centrum, och jag var trött och orkade inte gå ut efter jobbet. Som en liten upplysning är det inga volontäraktiviteter på allmänna helgdagar i Nya Zeeland – då är man helt enkelt ledig.
Mina personliga tips inför volontärarbete med naturskydd i Nya Zeeland!
Eftersom jag behövde förbereda mig både för att vara utbytesstudent och för volontärarbetet gjorde jag i förväg en lista över vad jag skulle packa, vilka tidsfrister jag behövde hålla och vad jag skulle lämna in, så att jag inte skulle glömma något. Jag var särskilt noga med de viktigaste sakerna: flygbiljetter, pass och det elektroniska inreseformuläret. Jag hade också hört att tullkontrollerna av mat är stränga i Australien och Nya Zeeland, så jag skrev på koreanska och engelska ned vilken mat och vilka läkemedel jag hade packat i resväskan och såg till att ha anteckningen nära till hands för att kunna visa upp den vid behov.
Eftersom det här volontärprogrammet handlar om naturskydd och innebär mycket fysiskt arbete var jag vanligtvis så utmattad efter volontärarbetet på vardagarna att jag inte orkade gå ut. Ändå rekommenderar jag verkligen att man tar sig tid, även de dagar man är trött, att gå en promenad i närheten och upptäcka orten.
Boendet i Wellington var ett tidigare födelsehem för en historisk nyzeeländsk person, ombyggt till boende och beläget i utkanten av en liten by med skog, en bit från staden. Bakom boendet finns en stig som leder in i skogen. Om man följer den lilla slingrande stigen kan man promenera i lugn och ro bland majestätiska tallar – perfekt för att rensa tankarna och lugna kropp och själ efter en dag då man har talat främmande språk. Om man fortsätter att gå hittar man inga turistattraktioner, utan snarare en liten by med bostadshus. Det är charmigt att bara strosa längs gatorna, och det var en härlig upplevelse att titta på de unika, sagolika husen. Min rumskamrat från Frankrike älskade havet, så efter volontärarbetet brukade hon ofta gå ensam till den närliggande stranden för en promenad. Jag rekommenderar en promenad i det fridfulla och natursköna området, där man kan uppleva både berg och hav.
När jag inte volontärarbetade på Nya Zeelands helgdagar tog jag också bussen till Wellington Zoo. Det är inte en typisk djurpark avskärmad av stängsel, utan en naturvänlig djurpark med gångvägar som utformats som skogsstigar, vilket ger känslan av att promenera i skogen och upptäcka djuren. Den passar också barn, med mycket att se och göra, och det fanns massor att se även när jag besökte den ensam. Jag rekommenderar särskilt att se de söta uttrarna, kapybarorna och små pingvinerna. Där finns även kiwifåglar, men de är nattaktiva, så jag kunde inte se dem när jag var där på dagen – men jag var ändå väldigt glad!
Mitt volontärår med miljövård på Nya Zeeland var!
Upplevelse★★★★★
: Det var en perfekt upplevelse.
Lärande★★★★★
: Jag såg och hörde mycket och fick anledning att reflektera över mig själv.
Miljö★★★★★
:Som man kan förvänta sig av det berömda Nya Zeeland kunde jag känna naturens rena grönska med hela kroppen.
Säkerhet★★★★★
: Nya Zeeland är känt världen över för sin trygghet. Städerna är mycket mindre och fridfullare än i Australien, som rankas som ett land där det är bra att bo, och människorna välkomnar utomstående.
Fritid ★★★★★
: Boendet låg långt från stan och volontärarbetet var fysiskt ansträngande, så det var svårt att gå ut efter arbetet om det inte var en hel vilodag.
Byeon Seo-jeongsom deltog i volontärprojektet för miljövård på Nya Zeeland Vill du veta mer?!
Klicka på bannern nedanSnälla!
▼ ▼ ▼ ▼ ▼ ▼ ▼ ▼ ▼
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
