Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Större självförtroende i relationer #Vänskaper med människor av olika nationaliteter #Glädjen i att uppleva en ny kultur
*En verklig deltagare i sabbatsårsprogrammet medverkade i den här intervjun för att berätta om sabbatsåret för fler.
|
Varmt rekommenderad av den koreanska sabbatsårsdeltagaren Jung Ji-won 👏👏👏
Studera engelska utan stress och ha kul i Cebu på Filippinerna — svårare än så är det inte!Mycket för pengarna! Lär dig engelska tryggt på Malta i Medelhavet!Ladda batterierna med varm kärlek från barn i Hanoi i Vietnam |
”Efter att ha tillbringat nio månader på sabbatsår känns det som om en bok om mitt liv har blivit skriven.”
När jag var ung växte jag upp som en mönsterelev för att leva upp till mina föräldrars förväntningar och började helt naturligt på en ingenjörsutbildning. Jag pluggade hårdare än någon annan och kom till och med först i min institution, men märkligt nog kändes en del av mitt hjärta alltid tomt. Trots alla ansträngningar var jag inte säker på om den här vägen verkligen var min.
Till slut började jag satsa på en ny dröm – musiken – men verklighetens murar var högre än jag hade väntat mig, och när jag kände mina talangbegränsningar föll jag ner i djup förtvivlan. Under ett samtal med en rådgivare hörde jag orden ”kärlek och uttryck måste få ta plats”, och den frasen gick rakt in i hjärtat. När jag mötte det inre jag som jag hade undvikit brast jag ut i gråt, samtidigt som jag kände en befriande lättnad och en märklig tillit. Det var så jag bestämde mig för att ta ett sabbatsår.
När jag kom till Cebu kändes det fortfarande overkligt. Jag hade inte använt engelska alls sedan högskoleprovet, så det kändes väldigt ovant att prata med utlänningar. Men att hamna i situationer där jag naturligt behövde umgås med vänner från Japan, Vietnam och Taiwan hjälpte mig faktiskt mycket.
Filippinernas ljusa och vänliga människor tog emot mig när jag kände mig malplacerad. När jag för första gången träffade barnen på ett barnhem, dit jag följde med en japansk vän som volontär, fick jag för första gången uppleva vad det innebär att vara ”älskad”. Jag lärde barnen att vika tvätt, och tacksamt tog de fram sina sparade snacks och räckte dem till mig – deras rena oskuldsfullhet rörde mig till tårar.
När jag pratade med en lokal skådespelarvän som jag hade träffat där insåg jag plötsligt något. Jag hade fortsatt att hålla fast vid sången trots att jag trodde att jag inte kunde, och kanske berodde det på att jag ville bli sedd och uppmuntrad av någon. I samma stund som jag konfronterade den sanningen började de kvardröjande bindningarna i mitt hjärta sakta blekna, och efter det kändes det mycket bekvämare att sjunga.
De tre månaderna i Cebu stärkte mitt självförtroende, och sedan åkte jag till Malta. Men när jag kom fram fanns där många västerlänningar och människor i vitt skilda åldrar, så till en början kände jag mig hämmad. Det mest ovana var hur relationerna fungerade – de kunde bemöta även främlingar som vänner men snabbt bli distanserade igen, och det tog tid för mig att vänja mig vid det.
Men så småningom började de här avslappnade relationerna kännas bekväma. Att hålla lite avstånd i relationerna gav mig utrymme att fokusera på mig själv. På lektionerna tvekade mina europeiska vänner inte av rädsla för att ha fel, utan sa ärligt vad de tyckte, vilket gjorde intryck på mig. Lärarna nöjde sig inte med att säga att något var fel, utan föreslog: ”Det kanske är bättre att uttrycka det så här.” Det vidgade vårt tänkande och tack vare det blev jag gradvis mindre rädd för att ställa frågor.
Min erfarenhet på Malta gjorde mig mycket mer bekväm med engelska. Jag insåg det när jag märkte att jag hade naturliga samtal med europeiska vänner i Vietnam. I stället för förberedda meningar flöt småpratet som dök upp i huvudet på mig förvånansvärt naturligt.
Och barnen jag träffade i Vietnam log genuint när jag närmade mig dem med uppriktighet. Deras villkorslösa värme – att tycka om mig som jag var, utan baktankar eller förväntningar – var så varm. I Korea kallas den här sortens rena känsla ibland för att vara en ”dörrmatta”, men jag tror att det var just en sådan relation jag hade längtat efter.
Det koreanska samhället har alldeles för många påstådda rätta svar på hur man ska leva. Varje gång jag valde att satsa på musiken eller hoppa av fick jag frågan ”varför?”, och jag tröttnade på frågorna och tappade ibland självförtroendet.
Men när jag bodde utomlands med människor med olika bakgrund insåg jag att ingen kan säga att du har fel, så länge du kan ta ansvar för ditt eget liv. Människor från andra länder ser vars och ens val som naturliga och respekterar att det är deras liv.
Då insåg jag: den väg jag väljer kan vara det rätta svaret i mitt liv, just för att det är mitt val.
Sabbatsåret var som en bok för mig – en berättelse jag kan ta fram och läsa igen, scener jag när som helst kan minnas och lärdomar som får mig att på nytt fatta beslut. Det var en tid som förändrade mitt liv i grunden.
*En verklig deltagare i sabbatsårsprogrammet medverkade i den här intervjun för att berätta om sabbatsåret för fler.
|
Varmt rekommenderad av den koreanska sabbatsårsdeltagaren Jung Ji-won 👏👏👏
Studera engelska utan stress och ha kul i Cebu på Filippinerna — svårare än så är det inte!Mycket för pengarna! Lär dig engelska tryggt på Malta i Medelhavet!Ladda batterierna med varm kärlek från barn i Hanoi i Vietnam |
”Efter att ha tillbringat nio månader på sabbatsår känns det som om en bok om mitt liv har blivit skriven.”
När jag var ung växte jag upp som en mönsterelev för att leva upp till mina föräldrars förväntningar och började helt naturligt på en ingenjörsutbildning. Jag pluggade hårdare än någon annan och kom till och med först i min institution, men märkligt nog kändes en del av mitt hjärta alltid tomt. Trots alla ansträngningar var jag inte säker på om den här vägen verkligen var min.
Till slut började jag satsa på en ny dröm – musiken – men verklighetens murar var högre än jag hade väntat mig, och när jag kände mina talangbegränsningar föll jag ner i djup förtvivlan. Under ett samtal med en rådgivare hörde jag orden ”kärlek och uttryck måste få ta plats”, och den frasen gick rakt in i hjärtat. När jag mötte det inre jag som jag hade undvikit brast jag ut i gråt, samtidigt som jag kände en befriande lättnad och en märklig tillit. Det var så jag bestämde mig för att ta ett sabbatsår.
När jag kom till Cebu kändes det fortfarande overkligt. Jag hade inte använt engelska alls sedan högskoleprovet, så det kändes väldigt ovant att prata med utlänningar. Men att hamna i situationer där jag naturligt behövde umgås med vänner från Japan, Vietnam och Taiwan hjälpte mig faktiskt mycket.
Filippinernas ljusa och vänliga människor tog emot mig när jag kände mig malplacerad. När jag för första gången träffade barnen på ett barnhem, dit jag följde med en japansk vän som volontär, fick jag för första gången uppleva vad det innebär att vara ”älskad”. Jag lärde barnen att vika tvätt, och tacksamt tog de fram sina sparade snacks och räckte dem till mig – deras rena oskuldsfullhet rörde mig till tårar.
När jag pratade med en lokal skådespelarvän som jag hade träffat där insåg jag plötsligt något. Jag hade fortsatt att hålla fast vid sången trots att jag trodde att jag inte kunde, och kanske berodde det på att jag ville bli sedd och uppmuntrad av någon. I samma stund som jag konfronterade den sanningen började de kvardröjande bindningarna i mitt hjärta sakta blekna, och efter det kändes det mycket bekvämare att sjunga.
De tre månaderna i Cebu stärkte mitt självförtroende, och sedan åkte jag till Malta. Men när jag kom fram fanns där många västerlänningar och människor i vitt skilda åldrar, så till en början kände jag mig hämmad. Det mest ovana var hur relationerna fungerade – de kunde bemöta även främlingar som vänner men snabbt bli distanserade igen, och det tog tid för mig att vänja mig vid det.
Men så småningom började de här avslappnade relationerna kännas bekväma. Att hålla lite avstånd i relationerna gav mig utrymme att fokusera på mig själv. På lektionerna tvekade mina europeiska vänner inte av rädsla för att ha fel, utan sa ärligt vad de tyckte, vilket gjorde intryck på mig. Lärarna nöjde sig inte med att säga att något var fel, utan föreslog: ”Det kanske är bättre att uttrycka det så här.” Det vidgade vårt tänkande och tack vare det blev jag gradvis mindre rädd för att ställa frågor.
Min erfarenhet på Malta gjorde mig mycket mer bekväm med engelska. Jag insåg det när jag märkte att jag hade naturliga samtal med europeiska vänner i Vietnam. I stället för förberedda meningar flöt småpratet som dök upp i huvudet på mig förvånansvärt naturligt.
Och barnen jag träffade i Vietnam log genuint när jag närmade mig dem med uppriktighet. Deras villkorslösa värme – att tycka om mig som jag var, utan baktankar eller förväntningar – var så varm. I Korea kallas den här sortens rena känsla ibland för att vara en ”dörrmatta”, men jag tror att det var just en sådan relation jag hade längtat efter.
Det koreanska samhället har alldeles för många påstådda rätta svar på hur man ska leva. Varje gång jag valde att satsa på musiken eller hoppa av fick jag frågan ”varför?”, och jag tröttnade på frågorna och tappade ibland självförtroendet.
Men när jag bodde utomlands med människor med olika bakgrund insåg jag att ingen kan säga att du har fel, så länge du kan ta ansvar för ditt eget liv. Människor från andra länder ser vars och ens val som naturliga och respekterar att det är deras liv.
Då insåg jag: den väg jag väljer kan vara det rätta svaret i mitt liv, just för att det är mitt val.
Sabbatsåret var som en bok för mig – en berättelse jag kan ta fram och läsa igen, scener jag när som helst kan minnas och lärdomar som får mig att på nytt fatta beslut. Det var en tid som förändrade mitt liv i grunden.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
