Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Fri från stress och med ett bredare perspektiv #Ett nytt perspektiv på världen och mig själv #En paus i livet; modet att prova vad som helst
©Korea gapyear
Det slog mig plötsligt att en utlandsresa skulle vidga mina vyer. När jag tänkte på det lite mer insåg jag att mina perspektiv verkligen hade vidgats. Jag tycker att det i sig är skäl nog att åka utomlands.
– <Volontärarbete med valskådning i Argentina, till ljudet av vågorna>, <Amigo Español :: Spanskstudier i Puerto Madryn / Cho Hyunsoo, deltagare i ett gap year-program / 4 veckor |
Fanns det någon särskild anledning till att du ville delta i gap year-programmet?
Min ursprungliga anledning var helt enkelt att jag ville åka utomlands. Det började så, och sedan började jag fundera på en massa saker. (Jag övervägde) att åka till Europa i en månad …Jag övervägde också att inte åka, och undersökte om det fanns program för utlandsresor, till exempel Korea Gap Year.
Jag gillar val väldigt mycket, och det fanns ett volontärprogram med valskådning. Jag funderade på att prova det och fortsatte att läsa på. Det verkade passa mig perfekt. I stället för att planera allt i detalj i förväg ägnade jag ungefär en vecka åt att fokusera på programmet innan jag bestämde mig för att delta.
Jag valde ett kort volontärprogram eftersom det var första gången jag reste utomlands ensam. Att gå med i ett praktikprogram som krävde mer än sex månader kändes lite betungande när jag saknade erfarenhet. Det blev en sorts provresa.För att prova på att bo ensam utomlands. Efter den här erfarenheten borde jag kunna åka iväg under en längre tid nästa gång, eller hur?
Varför jag plötsligt ville åka utomlands – rädslan inför Sydamerika
Nuförtiden är det trendigt att åka utomlands och sedan komma tillbaka. Jag undrade också om det verkligen var nödvändigt att åka utomlands. Sedan slog det mig plötsligt att en utlandsresa skulle vidga min syn på världen.När jag tänkte på det lite mer,insåg jag att mina perspektiv verkligen hade vidgats. Jag tycker att det är skäl nog att åka utomlands.
Folk i Korea utsätts faktiskt för mycket stress. Från arbetslöshetskrisen till att tjäna pengar, olika certifieringar och prov – jag var också väldigt stressad. Men efter att ha varit utomlands en gång kändes allt ståhej och slit på den här lilla landbiten som kallas Korea som ingenting.När jag hade varit på andra sidan jordklotet undrade jag varför jag hade oroat mig och stressat över att få något gjort på den här lilla landbiten. Jag fick också lära mig sydamerikanernas speciella, avslappnade inställning.Ur ett koreanskt perspektiv är de otroligt avslappnade, men det är också en del av kulturen.
Det vore en lögn att säga att jag inte var rädd. Jag åkte med inställningen att ”det löser sig nog på något sätt”. Folk bor ju där också, så jag tänkte att det skulle ordna sig bara jag väl kom dit.
En berättelse om när jag upplevde Sydamerikas särskilda avslappnade inställning
I Korea är den längsta beräknade väntetiden på en buss kanske 30 minuter, men den var mer än två timmar försenad. (skratt)Även på hemvägen kom jag till flygplatsen i Buenos Aires i god tid före avgången. Jag åt något och tänkte ta det lugnt, men bussen kom inte ens efter två timmar.
Ärligt talat hade jag väntat mig det till viss del redan innan jag åkte. Jag hade räknat med den där typiskt sydamerikanska avslappnade inställningen. Jag hade till exempel hört att det inte anses oartigt att komma för sent till möten. Men om man åker dit utan att känna till det blir man definitivt överraskad. (skratt)
Boende hos värdfamilj och måltider
Jag bodde hos en värdfamilj i ett gästrum i värdens hus. Jag åt och sov för mig själv. Eftersom volontärarbetet låg ungefär 13 km från huset hämtade organisationen oss direkt. De kom och hämtade mig med bil varje morgon.När det gäller mat och logi behövde man köpa de flesta måltider själv, utom vid bestämda tider, och det kostade en hel del. Jag bodde i rummet utan några större problem och var nöjd. Rummet var väldigt rent. Wi-Fi fungerade bra, så jag kunde hålla nere kostnaderna för dataroaming (skratt). Värdarna pratade engelska, så vi kunde kommunicera utan problem.
När jag åt måltider hos värdfamiljen,eftersom verksamheten bedrevs på plats fanns det förstås vissa skillnader, men ibland blev jag förvånad över att värden inte alltid följde reglerna för måltiderna. Enligt reglerna skulle de bara stå för frukost, men ibland fick jag bara frukost och andra gånger bara lunch – det kändes som lite av ett lotteri. Självklart fick jag ofta mer än vad reglerna krävde (skratt).
Alla måltider utöver frukosten fick jag köpa själv.Det fanns många restauranger runt huset. Men värden varnade mig från början för att många av restaurangerna i närheten riktade sig till turister och kunde ta höga priser. När jag tittade närmare på dem visade det sig att priserna verkligen var höga. Fisk och skaldjur kostade till exempel 20 000–30 000 won mer. Så jag köpte empanadas – pajliknande piroger som man äter i Argentina – och tog med mig ett par stycken så att jag kunde äta när jag blev hungrig.
På fritiden promenerade jag mest längs stranden. Jag tog tupplurar och tillbringade tiden i lugn och ro. Ibland gick jag ut på nätet för att söka efter saker, men jag tror att jag mest satt och mediterade.
Spanskstudier och en kulturkurs
Eftersom jag lärde mig spanska på plats på fastlandet snappade jag naturligt upp språket och lärde mig snabbt. Men eftersom programmet bara var två veckor långt hann vi bara lära oss grundläggande spanska.
Under lektionerna försökte de oftast använda mycket kroppsspråk eller engelska, och tog bara till engelska när de inte hade något val. Man fick följa lektionen genom att läsa av situationen. Jag tyckte inte direkt att föreläsningarna hölls på engelska. Eftersom de mest pratade spanska kunde man ändå förstå huvuddragen även om man inte förstod alla detaljer. När det gällde lärarna hade jag inga större problem med hur de höll lektionerna.
Jag gick ensam i den klass jag deltog i. Det var ganska tråkigt. Jag visste inte riktigt hur de andra klasserna fungerade, men en gång ordnades en träff för de utländska studenterna. Alla utländska studenter på språkskolan deltog. De var ett tiotal eller fler, och det var först då jag insåg att det fanns andra utländska studenter – annars hade jag inte vetat om det (skratt).
Efter lektionerna deltog vi i en kulturkurs där vi besökte museer och olika platser. Det var riktigt bra, men jag visste inte i förväg att det skulle tillkomma extra kostnader. Jag trodde att inträdesavgifterna ingick i grundavgiften för deltagandet, men beroende på dagens schema fanns det aktiviteter som krävde en extra betalning.
Volontärarbete med valskådning och allmänna arbetsuppgifter i nationalparken
Jag arbetade främst med underhåll i nationalparken. Jag fick ändå inga stora uppgifter. Stämningen var i allmänhet lugn, och de krävde inte att man skulle utföra något större arbete. Om ett staket hade gått sönder gick jag dit och lagade det lite, eller så gick jag runt i parken och såg över miljön. Ibland fotograferade jag valar för att visa dem för turisterna.
Det fanns inte mycket att göra, så jag satt mest i stugan och tittade på valar. Jag hade gott om tid att tänka för mig själv. Jämfört med människor som tycker om att umgås,tror jag att det här är ett riktigt bra program för den som gillar att sitta i lugn och ro och reflektera..Jag var för det mesta i stugan och bodde tillsammans med ungefär två kollegor. På morgonen städade vi och sedan ägnade vi oss åt olika småsysslor.
Det är en väldigt lugn plats, men ibland kan det bli livligt när barn besöker nationalparken. Ibland ordnar de gruppbesök, till exempel skolutflykter, genom att kontakta parken i förväg. De brukade ibland ge mig ansvaret för att hålla koll på barnen, och det var jobbigt (skratt). Barnen sa saker på spanska som jag inte förstod. Det var ingen stor sak att hålla ordning på dem – jag hjälpte bara till att hålla ihop gruppen när de gick runt i parken. Problemet var att barnen inte lämnade mig i fred. Det var förmodligen första gången de såg en östasiat. De sprang runt, klättrade på mig och stojade som lågstadiebarn hemma i Korea (skratt). De var inte ouppfostrade, så det var lätt att hantera dem.
Det fanns verkligen många valar. Jag kunde se valar komma riktigt nära. Jag såg också sjölejon några gånger. En gång verkade ett sjölejon ha kommit bort från sin grupp och satt ensamt uppe på en kulle. Eftersom platsen bevaras i sitt naturliga skick försökte de inte fånga in eller flytta djuren med tvång. Man lät naturen ha sin gång.
Valar är vanligtvis tysta djur; de kommer bara snabbt upp till ytan för att andas, och eftersom de är så stora kunde man se på långt håll att det var en val. Jag kunde se valar på mycket närmare håll än på bilder.
Om det finns en upplevelse som framför allt gjorde intryck, och en person jag minns särskilt väl
En helgeftermiddag ville jag verkligen dricka en öl. Men alla affärer var stängda. Jag gick hem och berättade för värden att jag hade gått ut för att köpa en öl, men att alla affärer var stängda. Trots att det var mitt på dagen sa värden att alla hade gått för att ta en tupplur. Klockan var nog ungefär ett eller två på eftermiddagen. På spanska kallas det siesta. Att ta en tupplur på eftermiddagen är liksom en del av kulturen. Så jag började också ta en massa tupplurar. Det är ju trots allt en del av kulturen (skratt).
När det gäller dem jag minns bäst är det vännerna jag studerade utomlands med, som inte verkade vara några barn. Det gjorde intryck på mig att de, trots att de var ganska unga, hade rest hela vägen till Sydamerika. En gång pratade jag en kort stund med en vän som talade engelska, och hen berättade att hen hade kommit för att studera i Sydamerika. Hen var alltså väldigt bra på spanska.En vän berättade att det fanns en 13-årig finsk flicka som kom dit och studerade i ett år. Jag tyckte att det var fantastiskt. Jag upplevde henne som väldigt resursstark.
Fördelarna och nackdelarna med programmet
TillgivenhetOrdJag fick förståelse för vad ”fritid” innebär. Jag är inte direkt någon som lever ett väldigt hektiskt liv, men man blir ändå stressad i vardagen. Här, nära naturen och med mycket tid för mig själv, fick jag gott om tid att fundera på olika saker på egen hand.Jag kunde finna ro i sinnet. Jag kunde också ofta promenera längs stranden. En bieffekt var att jag kände mig väldigt avslappnad där, men när jag kom tillbaka började stressen igen, så det var en skillnad. Resan dit var verkligen tuff, men om jag fick chansen skulle jag gärna åka dit igen.
Om jag måste välja en nackdel var den största den långa restiden från Korea till Sydamerika. Dessutom fungerar engelska inte särskilt bra där. Jag kan inte komma på några andra nackdelar.
©Korea gapyear
Om något förändrades efter att jag deltagit i programmet
Om jag måste välja vad jag lärde mig på plats skulle det vara att känna ett större lugn och vara mer avslappnad.Vi tenderar att se problem som just problem, men också att älta dem tvångsmässigt. Sinnet klamrar sig fast vid stressen. Människorna där har också bekymmer och stress, men de hanterar det på ett annat sätt än vi. När koreaner tänker ”Varför har jag så många bekymmer?” tänker människor där ”En lagom mängd oro behövs.”
Ett råd till framtida gap year-deltagare
Det är inte lätt att resa utomlands, oavsett vart man åker, men Argentina är verkligen tufft. Det ligger långt bort, och det är svårt att komma i kontakt med spanska här hemma. Avståndet och språket verkar vara de största utmaningarna. Men just för att det var så svårt blev känslan av att ha klarat det desto starkare.
Eftersom det ligger på andra sidan jordklotet och kulturen skiljer sig från vår, får man möjlighet att uppleva en unik kultur. Sydamerikanernas folksinne skiljer sig också mycket från vårt, så sammanfattningsvis är det en bra erfarenhet när man väl har varit där (skratt). Jag tror att du kommer att klara dig på andra resor, oavsett var du hamnar nu.
Det svåraste var utan tvekan alla utmaningar med resan fram och tillbaka. Det tog verkligen lång tid att komma fram. Det var faktiskt så jobbigt att det nästan var outhärdligt. Från Incheons flygplats till Dallas i USA: 13 timmar; från Dallas till Buenos Aires: 10 timmar; cirka 30 minuter till bussterminalen; och omkring 6 timmar med långfärdsbuss till Puerto Madryn.
©Korea gapyear
Vad ett gap year betyder för mig och framtidsplaner
En paus i livet.Jag ser det som ett ”kommatecken” i livet.
När det gäller framtidsplanerna är min dröm egentligen att få ett jobb där jag får göra det jag vill. Jag siktar på att bli psykologisk rådgivare. Samtidigt vill jag också arbeta med innehållsplanering. Jag är mycket intresserad av film. I vilket fall som helst är ”erfarenhet” det jag värdesätter mest. För att bli psykologisk rådgivare måste man först och främst...Kunna sätta sig in i vad den här personen oroar sig för. Ju fler olika erfarenheter man har, desto bättre kan man förstå personens bekymmer.När jag ger rådgivning tror jag att jag skulle kunna närma mig personen mer uppriktigt genom att säga: ”Åh, jag har också varit med om det här och känt så här.” Framöver vill jag fortsätta samla på mig olika erfarenheter, både ovanliga och sådana som alla brukar vara med om.
©Korea gapyear
Det slog mig plötsligt att en utlandsresa skulle vidga mina vyer. När jag tänkte på det lite mer insåg jag att mina perspektiv verkligen hade vidgats. Jag tycker att det i sig är skäl nog att åka utomlands.
– <Volontärarbete med valskådning i Argentina, till ljudet av vågorna>, <Amigo Español :: Spanskstudier i Puerto Madryn / Cho Hyunsoo, deltagare i ett gap year-program / 4 veckor |
Fanns det någon särskild anledning till att du ville delta i gap year-programmet?
Min ursprungliga anledning var helt enkelt att jag ville åka utomlands. Det började så, och sedan började jag fundera på en massa saker. (Jag övervägde) att åka till Europa i en månad …Jag övervägde också att inte åka, och undersökte om det fanns program för utlandsresor, till exempel Korea Gap Year.
Jag gillar val väldigt mycket, och det fanns ett volontärprogram med valskådning. Jag funderade på att prova det och fortsatte att läsa på. Det verkade passa mig perfekt. I stället för att planera allt i detalj i förväg ägnade jag ungefär en vecka åt att fokusera på programmet innan jag bestämde mig för att delta.
Jag valde ett kort volontärprogram eftersom det var första gången jag reste utomlands ensam. Att gå med i ett praktikprogram som krävde mer än sex månader kändes lite betungande när jag saknade erfarenhet. Det blev en sorts provresa.För att prova på att bo ensam utomlands. Efter den här erfarenheten borde jag kunna åka iväg under en längre tid nästa gång, eller hur?
Varför jag plötsligt ville åka utomlands – rädslan inför Sydamerika
Nuförtiden är det trendigt att åka utomlands och sedan komma tillbaka. Jag undrade också om det verkligen var nödvändigt att åka utomlands. Sedan slog det mig plötsligt att en utlandsresa skulle vidga min syn på världen.När jag tänkte på det lite mer,insåg jag att mina perspektiv verkligen hade vidgats. Jag tycker att det är skäl nog att åka utomlands.
Folk i Korea utsätts faktiskt för mycket stress. Från arbetslöshetskrisen till att tjäna pengar, olika certifieringar och prov – jag var också väldigt stressad. Men efter att ha varit utomlands en gång kändes allt ståhej och slit på den här lilla landbiten som kallas Korea som ingenting.När jag hade varit på andra sidan jordklotet undrade jag varför jag hade oroat mig och stressat över att få något gjort på den här lilla landbiten. Jag fick också lära mig sydamerikanernas speciella, avslappnade inställning.Ur ett koreanskt perspektiv är de otroligt avslappnade, men det är också en del av kulturen.
Det vore en lögn att säga att jag inte var rädd. Jag åkte med inställningen att ”det löser sig nog på något sätt”. Folk bor ju där också, så jag tänkte att det skulle ordna sig bara jag väl kom dit.
En berättelse om när jag upplevde Sydamerikas särskilda avslappnade inställning
I Korea är den längsta beräknade väntetiden på en buss kanske 30 minuter, men den var mer än två timmar försenad. (skratt)Även på hemvägen kom jag till flygplatsen i Buenos Aires i god tid före avgången. Jag åt något och tänkte ta det lugnt, men bussen kom inte ens efter två timmar.
Ärligt talat hade jag väntat mig det till viss del redan innan jag åkte. Jag hade räknat med den där typiskt sydamerikanska avslappnade inställningen. Jag hade till exempel hört att det inte anses oartigt att komma för sent till möten. Men om man åker dit utan att känna till det blir man definitivt överraskad. (skratt)
Boende hos värdfamilj och måltider
Jag bodde hos en värdfamilj i ett gästrum i värdens hus. Jag åt och sov för mig själv. Eftersom volontärarbetet låg ungefär 13 km från huset hämtade organisationen oss direkt. De kom och hämtade mig med bil varje morgon.När det gäller mat och logi behövde man köpa de flesta måltider själv, utom vid bestämda tider, och det kostade en hel del. Jag bodde i rummet utan några större problem och var nöjd. Rummet var väldigt rent. Wi-Fi fungerade bra, så jag kunde hålla nere kostnaderna för dataroaming (skratt). Värdarna pratade engelska, så vi kunde kommunicera utan problem.
När jag åt måltider hos värdfamiljen,eftersom verksamheten bedrevs på plats fanns det förstås vissa skillnader, men ibland blev jag förvånad över att värden inte alltid följde reglerna för måltiderna. Enligt reglerna skulle de bara stå för frukost, men ibland fick jag bara frukost och andra gånger bara lunch – det kändes som lite av ett lotteri. Självklart fick jag ofta mer än vad reglerna krävde (skratt).
Alla måltider utöver frukosten fick jag köpa själv.Det fanns många restauranger runt huset. Men värden varnade mig från början för att många av restaurangerna i närheten riktade sig till turister och kunde ta höga priser. När jag tittade närmare på dem visade det sig att priserna verkligen var höga. Fisk och skaldjur kostade till exempel 20 000–30 000 won mer. Så jag köpte empanadas – pajliknande piroger som man äter i Argentina – och tog med mig ett par stycken så att jag kunde äta när jag blev hungrig.
På fritiden promenerade jag mest längs stranden. Jag tog tupplurar och tillbringade tiden i lugn och ro. Ibland gick jag ut på nätet för att söka efter saker, men jag tror att jag mest satt och mediterade.
Spanskstudier och en kulturkurs
Eftersom jag lärde mig spanska på plats på fastlandet snappade jag naturligt upp språket och lärde mig snabbt. Men eftersom programmet bara var två veckor långt hann vi bara lära oss grundläggande spanska.
Under lektionerna försökte de oftast använda mycket kroppsspråk eller engelska, och tog bara till engelska när de inte hade något val. Man fick följa lektionen genom att läsa av situationen. Jag tyckte inte direkt att föreläsningarna hölls på engelska. Eftersom de mest pratade spanska kunde man ändå förstå huvuddragen även om man inte förstod alla detaljer. När det gällde lärarna hade jag inga större problem med hur de höll lektionerna.
Jag gick ensam i den klass jag deltog i. Det var ganska tråkigt. Jag visste inte riktigt hur de andra klasserna fungerade, men en gång ordnades en träff för de utländska studenterna. Alla utländska studenter på språkskolan deltog. De var ett tiotal eller fler, och det var först då jag insåg att det fanns andra utländska studenter – annars hade jag inte vetat om det (skratt).
Efter lektionerna deltog vi i en kulturkurs där vi besökte museer och olika platser. Det var riktigt bra, men jag visste inte i förväg att det skulle tillkomma extra kostnader. Jag trodde att inträdesavgifterna ingick i grundavgiften för deltagandet, men beroende på dagens schema fanns det aktiviteter som krävde en extra betalning.
Volontärarbete med valskådning och allmänna arbetsuppgifter i nationalparken
Jag arbetade främst med underhåll i nationalparken. Jag fick ändå inga stora uppgifter. Stämningen var i allmänhet lugn, och de krävde inte att man skulle utföra något större arbete. Om ett staket hade gått sönder gick jag dit och lagade det lite, eller så gick jag runt i parken och såg över miljön. Ibland fotograferade jag valar för att visa dem för turisterna.
Det fanns inte mycket att göra, så jag satt mest i stugan och tittade på valar. Jag hade gott om tid att tänka för mig själv. Jämfört med människor som tycker om att umgås,tror jag att det här är ett riktigt bra program för den som gillar att sitta i lugn och ro och reflektera..Jag var för det mesta i stugan och bodde tillsammans med ungefär två kollegor. På morgonen städade vi och sedan ägnade vi oss åt olika småsysslor.
Det är en väldigt lugn plats, men ibland kan det bli livligt när barn besöker nationalparken. Ibland ordnar de gruppbesök, till exempel skolutflykter, genom att kontakta parken i förväg. De brukade ibland ge mig ansvaret för att hålla koll på barnen, och det var jobbigt (skratt). Barnen sa saker på spanska som jag inte förstod. Det var ingen stor sak att hålla ordning på dem – jag hjälpte bara till att hålla ihop gruppen när de gick runt i parken. Problemet var att barnen inte lämnade mig i fred. Det var förmodligen första gången de såg en östasiat. De sprang runt, klättrade på mig och stojade som lågstadiebarn hemma i Korea (skratt). De var inte ouppfostrade, så det var lätt att hantera dem.
Det fanns verkligen många valar. Jag kunde se valar komma riktigt nära. Jag såg också sjölejon några gånger. En gång verkade ett sjölejon ha kommit bort från sin grupp och satt ensamt uppe på en kulle. Eftersom platsen bevaras i sitt naturliga skick försökte de inte fånga in eller flytta djuren med tvång. Man lät naturen ha sin gång.
Valar är vanligtvis tysta djur; de kommer bara snabbt upp till ytan för att andas, och eftersom de är så stora kunde man se på långt håll att det var en val. Jag kunde se valar på mycket närmare håll än på bilder.
Om det finns en upplevelse som framför allt gjorde intryck, och en person jag minns särskilt väl
En helgeftermiddag ville jag verkligen dricka en öl. Men alla affärer var stängda. Jag gick hem och berättade för värden att jag hade gått ut för att köpa en öl, men att alla affärer var stängda. Trots att det var mitt på dagen sa värden att alla hade gått för att ta en tupplur. Klockan var nog ungefär ett eller två på eftermiddagen. På spanska kallas det siesta. Att ta en tupplur på eftermiddagen är liksom en del av kulturen. Så jag började också ta en massa tupplurar. Det är ju trots allt en del av kulturen (skratt).
När det gäller dem jag minns bäst är det vännerna jag studerade utomlands med, som inte verkade vara några barn. Det gjorde intryck på mig att de, trots att de var ganska unga, hade rest hela vägen till Sydamerika. En gång pratade jag en kort stund med en vän som talade engelska, och hen berättade att hen hade kommit för att studera i Sydamerika. Hen var alltså väldigt bra på spanska.En vän berättade att det fanns en 13-årig finsk flicka som kom dit och studerade i ett år. Jag tyckte att det var fantastiskt. Jag upplevde henne som väldigt resursstark.
Fördelarna och nackdelarna med programmet
TillgivenhetOrdJag fick förståelse för vad ”fritid” innebär. Jag är inte direkt någon som lever ett väldigt hektiskt liv, men man blir ändå stressad i vardagen. Här, nära naturen och med mycket tid för mig själv, fick jag gott om tid att fundera på olika saker på egen hand.Jag kunde finna ro i sinnet. Jag kunde också ofta promenera längs stranden. En bieffekt var att jag kände mig väldigt avslappnad där, men när jag kom tillbaka började stressen igen, så det var en skillnad. Resan dit var verkligen tuff, men om jag fick chansen skulle jag gärna åka dit igen.
Om jag måste välja en nackdel var den största den långa restiden från Korea till Sydamerika. Dessutom fungerar engelska inte särskilt bra där. Jag kan inte komma på några andra nackdelar.
©Korea gapyear
Om något förändrades efter att jag deltagit i programmet
Om jag måste välja vad jag lärde mig på plats skulle det vara att känna ett större lugn och vara mer avslappnad.Vi tenderar att se problem som just problem, men också att älta dem tvångsmässigt. Sinnet klamrar sig fast vid stressen. Människorna där har också bekymmer och stress, men de hanterar det på ett annat sätt än vi. När koreaner tänker ”Varför har jag så många bekymmer?” tänker människor där ”En lagom mängd oro behövs.”
Ett råd till framtida gap year-deltagare
Det är inte lätt att resa utomlands, oavsett vart man åker, men Argentina är verkligen tufft. Det ligger långt bort, och det är svårt att komma i kontakt med spanska här hemma. Avståndet och språket verkar vara de största utmaningarna. Men just för att det var så svårt blev känslan av att ha klarat det desto starkare.
Eftersom det ligger på andra sidan jordklotet och kulturen skiljer sig från vår, får man möjlighet att uppleva en unik kultur. Sydamerikanernas folksinne skiljer sig också mycket från vårt, så sammanfattningsvis är det en bra erfarenhet när man väl har varit där (skratt). Jag tror att du kommer att klara dig på andra resor, oavsett var du hamnar nu.
Det svåraste var utan tvekan alla utmaningar med resan fram och tillbaka. Det tog verkligen lång tid att komma fram. Det var faktiskt så jobbigt att det nästan var outhärdligt. Från Incheons flygplats till Dallas i USA: 13 timmar; från Dallas till Buenos Aires: 10 timmar; cirka 30 minuter till bussterminalen; och omkring 6 timmar med långfärdsbuss till Puerto Madryn.
©Korea gapyear
Vad ett gap year betyder för mig och framtidsplaner
En paus i livet.Jag ser det som ett ”kommatecken” i livet.
När det gäller framtidsplanerna är min dröm egentligen att få ett jobb där jag får göra det jag vill. Jag siktar på att bli psykologisk rådgivare. Samtidigt vill jag också arbeta med innehållsplanering. Jag är mycket intresserad av film. I vilket fall som helst är ”erfarenhet” det jag värdesätter mest. För att bli psykologisk rådgivare måste man först och främst...Kunna sätta sig in i vad den här personen oroar sig för. Ju fler olika erfarenheter man har, desto bättre kan man förstå personens bekymmer.När jag ger rådgivning tror jag att jag skulle kunna närma mig personen mer uppriktigt genom att säga: ”Åh, jag har också varit med om det här och känt så här.” Framöver vill jag fortsätta samla på mig olika erfarenheter, både ovanliga och sådana som alla brukar vara med om.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
