Det var ingen strikt stämning – bara kollegor som man hälsade på varje dag, människor som helt enkelt gick ut när vädret var fint för att njuta av det. Att vara i den miljön …För någon som jag, med en tvångsmässig känsla av att behöva göra något varje dag om jag inte var i rörelse, lärde det mig gradvis vad verklig fritid innebar.
– Den grå personen: att fylla livet med färgstarka nyanser under ett sabbatsår / Choi Hyunsoo, sabbatsårsdeltagare |
Deltagare i 65:e sabbatsårsstammenChoi Hyunsoo
Den grå personen: att fylla livet med olika färger under ett sabbatsår.
# En universitetsexamen som följer samhällets väckarklocka är inget du behöver just nu.
När jag skulle välja mellan humanistiska och naturvetenskapliga ämnen på gymnasiet följde jag mina vänner; när jag började på universitetet valde mina föräldrar min utbildning.Jag kallades Choi Hyunsoo till namnet, men eftersom jag bara följde med utan att göra egna val hade jag plötsligt blivit vuxen – en universitetsstudent som måste ta ansvar för sina handlingar.
Som en grå person utan egen färg, som i själva verket inte kunde göra någonting på egen hand.Vid den tiden – när jag kände mig vilsen och stressad – genomled jag som 20-åring ett hemskt första universitetsår med magsår, samtidigt som värnplikten närmade sig.
Jag bestämde mig.
”Jag ska fylla de oundvikliga 21 månaderna helt på mina egna villkor och leva som mig själv.”
Så började det första steget mot att lära känna mig själv: att ”skriva anteckningar”.Varje gång jag fick en ledig stund, när tankar flög genom huvudet eller när jag kände något …Jag skrev ner de stunderna och noterade oavbrutet vad jag kände.
Men jag stannade inte där. Eftersom jag tänkte att man måste ta in för att kunna ge något, började jag ”läsa”.För varje bok jag läste skrev jag också en recension där jag noterade minnesvärda citat, mina intryck och mina övergripande omdömen.Tack vare det läste jag 156 böcker under 21 månader; tre anteckningsböcker med bokrecensioner och fem handskrivna anteckningsböcker fylldes.Det kändes som om den unika färgen hos mig, Choi Hyunsoo, som hade saknats inom mig, började fyllas i.
Efter att ha upplevt världen genom böcker började jag längta efter att ge mig ut i verkligheten, besöka platserna i böckerna och själv få uppleva dem. Därför planerade jag en resa efter muck.Efter min allra första ryggsäcksresa på ungefär två månader genom Kina och Europa – som jag hade planerat helt under militärtjänsten – kunde jag återvända till universitetet med en egen identitet, till skillnad från under första året.
Andra året, första terminen: ett av målen jag skrev ner för hand under militärtjänsten var att ”få ett stipendium”.För att nå det målet tog jag själv initiativ till studierna, utan att någon behövde säga åt mig.När jag klarade terminen bra fick jag ett stipendium och stärkt självförtroende. Jag tänkte: ”Jag kan också göra det jag vill.”
Under sommarlovet, medan andra förberedde sig för TOEIC-provet eller olika certifieringar, belönade jag mig själv med en ungefär tre veckor lång resa runt Taiwan, betald med stipendiet.Efter att ha fyllt på med nya upplevelser kom den andra terminen. Eftersom jag hade tagit mina poäng under första terminen tänkte jag ägna den andra åt att bygga mitt CV med aktiviteter på och utanför campus.Jag fyllde schemat till brädden varje dag. Att leva efter en så överfull tidsplan tröttade naturligtvis ut kroppen, och studieresultaten blev också dåliga.
Kanske berodde det på stressen över att inte kunna koncentrera mig ordentligt vare sig på studierna eller på aktiviteterna på och utanför campus.Som om kroppen blev arg över att jag inte levde som mig själv började den signalera att något var fel, med problem som magkatarr och gastrit – precis som under första året.När jag kände att jag höll på att förlora mig själv igen fattade jag ett beslut.
Jag kan inte återigen leva ett liv som inte verkligen är mitt; en universitetsexamen som följer samhällets tidtabell behöver jag inte just nu.
”I stället för att fokusera på mitt huvudämne eller samla meriter ska jag vidga mina vyer genom erfarenheter från verkliga livet och studera det jag vill – jag ska leva som Choi Hyun-su och stråla i alla färger.”
# Om du har viljan kan det kosta mindre än du tror.
När man planerar ett sabbatsår tror många att det kräver större utgifter än vanligt.Men en sådan klumpsumma dyker inte upp från ingenstans.Mina föräldrar öppnade ett bankkonto åt mig när jag gick i lågstadiet för att lära mig hantera mina fickpengar.Tack vare det utvecklade jag tidigt en känsla för pengar och sparade småsummor, som 100 eller 1 000 won.
Även under terminerna arbetade jag extra på helgerna, och under loven tog jag ibland tidiga morgonpass på en fabrik för att tjäna mer på kort tid. Vanan att spara och leva sparsamt höll i sig under militärtjänsten, och jag lade undan även den blygsamma soldatlönen, lite i taget.
Men efter flera resor var pengarna jag sparat nästan slut.Till slut bad jag mina föräldrar om hjälp – nej, jag försökte förhandla med dem.
”Om jag kommer tillbaka efter att ha tagit studieuppehåll får jag ett stipendium, precis som under andra året, och då betalar jag själv terminsavgiften och fortsätter studera. Låna mig bara tillräckligt för en terminsavgift.”
Slösade jag då bort pengarna? Skulle folk bara säga: ”Till slut fick de pengarna av sina föräldrar”?
Det här är inte vilka pengar som helst – det är mina föräldrars pensionssparande.Eftersom jag tänkte att jag måste spendera så lite som möjligt läste jag böcker om Kanada på biblioteket innan avresan, gick till och med på konsultmöten och samlade förstås information om Kanada från forum och bloggar på nätet.Jag undersökte också vilka certifieringar och krav som behövdes för att arbeta där.
Kanske var det därför jag skaffade en yrkeskvalifikation så snart jag kom fram, och inom en vecka fick jag jobb på ett hotell som erbjöd både kost och logi.
Om du har viljan kan det kosta mindre än du tror.
Det är viktigt att vara förberedd på oväntade situationer, men i stället för att fixera sig vid saldot på bankkontot och skjuta upp sabbatsåret hade det kanske varit bättre att fokusera på vad jag kunde göra. Ibland önskar jag att jag inte hade varit så fixerad vid det.
Och! Pengarna jag fick av mina föräldrar ligger fortfarande orörda på kontot.
# När jag väl började komma med ursäkter tog det aldrig slut.
Att ta tjänstledigt var faktiskt i sig ett svårt och jobbigt beslut för mig.Under ett möte med institutionsprofessorn som hade stöttat mig,De kritiserade mig och sa: ”Du kommer att vara huvudansvarig för att slösa bort utländsk valuta, och du kommer varken att lära dig ditt huvudämne eller engelska.”
Var det allt? Kvinnliga kurskamrater som gav sig ut i arbetslivet när examen närmade sig, manliga kurskamrater som var upptagna med att förbereda sig för certifieringar, äldre studenter som sa att jag senare skulle hamna efter i erfarenhet när det gällde mer avancerade certifieringar, släktingars och bekantas blickar, samhällets påtryckningar,När jag väl började komma med ursäkter tog det aldrig slut.
Innan jag åkte kunde jag inte låta bli att mäta tid och värde – jag oroade mig för saker som ”Hamnar jag efter jämfört med andra?”
Men minns du oron eller bekymren från förra året? Eller ens bekymren och oron från förra veckan?Jag bestämde mig för att möta dem, eftersom jag tänkte att bekymmer och oro inte ens skulle finnas kvar i minnet när de väl var över.
Var det alltså för att jag var rädd för att göra något som jag enkelt hade kunnat göra ensam och i hemlighet? Som när jag brukade låta tv:n stå på hemma som barn, gick jag runt och berättade för folk och bad till och med professorn om ett möte.
”Jag tänker göra det här!”
Jag tror att min oro lättade när jag gick runt och sa det.Tack vare det lärde jag mig en sak genom egen erfarenhet.
' 'Om du vill göra något, berätta det för människorna omkring dig' – språkets kraft är starkare än man kan tro.
Den kraften, att dela med sig av sin oro och möta den, gör att man innan man vet ordet av inte ens grubblar över rädslan längre.
# Under min tid i Kanada kunde jag känna hur en positiv god cirkel tog form i takt med att mitt tankesätt förändrades.
När jag ser tillbaka brukar jag ofta säga att mitt beslut att åka på ett arbetsvisum till Kanada ”började i militären”.
De 21 månaderna då jag försökte leva mer som mig själv blev startpunkten, och jag började läsa böcker om resor.Utrikesresorna jag gjorde efter muck – genom sådana erfarenheter kände jag behovet av erfarenheter från verkligheten.Jag gav mig av för att stilla den törsten, och Kanada visade sig bli en möjlighet, en paus och en oas för mig.
Strax efter ankomsten, medan jag förberedde mig för att söka jobb, skaffade jag de kvalifikationer som krävdes och förberedde mig för en intervju över natten. Tack vare det kunde jag börja arbeta direkt på det hotell som låg etta på TripAdvisor och erbjöd både kost och logi.Jag fick självförtroende och insåg att jag kunde klara mig även på en plats där mitt modersmål inte talades.
I Korea kallade folk mig ”halvfemtio” och behandlade mig som en farbror som hade gjort militärtjänst, men här kallar de en ”Baby, Super Young” när man är 24.Jag hörde folk säga att jag kunde göra vad som helst.
Jag gick olika kurser som erbjöds genom lokala program och deltog i alla aktiviteter.Jag gick på engelska- och matlagningskurser, provade obekant zumba, sprang längs undangömda vandringsleder och deltog till och med i sammankomster som skridskoåkning på en världsberömd sjö.
Stämningen var inte strikt; personalen hälsade på varandra varje dag, och om vädret var fint gick folk bara ut och njöt – att befinna sig i en sådan miljö...För någon som kände ett tvång att alltid behöva göra något varje dag om jag satt stilla, lärde den mig gradvis vad verklig avkoppling är.
Efter att ha tillbringat sex korta men långa månader i Banff fick jag ett rekommendationsbrev och möjlighet att arbeta på en global hotellkedja. Ändå gav jag mig av på en ungefär två månader lång roadtrip längs USA:s västkust, eftersom jag tänkte att jag hade åkt dit för min egen skull och inte för att fylla på mitt cv.
Jag antar att en paus mitt i pausen fick mitt hjärta och mitt perspektiv att ta in upplevelserna på ett djupare plan.När jag åkte upp till västra Kanada, träffade vänner från jobbet som hade återvänt till skolan och hem och stannade till i Vancouver och Victoria – Kanadas utgångspunkter – försvann min oro och bara fina minnen blev kvar.
Även under den här processen kan man inte veta hur framtiden kommer att utvecklas, men om resultatet blir bra...Då kommer även de förvirrade och oroliga stunderna att framstå som ljusa.
Efter att ha arbetat i sex månader och avslutat en två månader lång resa uttryckte folk omkring mig oro över att det skulle bli svårt att hitta jobb när det var så kort tid kvar på visumet, men jag oroade mig inte. Jag trodde att det hängde på mig.Och mycket riktigt fick jag jobb redan samma dag som jag återvände till Banff, där jag hade arbetat tidigare.
Min tid i Kanada kändes som en period då ett förändrat tankesätt skapade en positiv god cirkel.
Jag ser också positivt på den återstående tiden.
# Även sådant som verkar omöjligt kan gå vägen om man knackar på
Att hitta jobb på egen hand direkt efter ankomsten; att få mitt foto publicerat i den lokala tidningen i Banff; att få bilder jag tagit i Kanada visade på COEX-utställningen; att vinna en koreansk tävling med material om arbetsvisum; att springa ett maraton; att bli korrespondent för utrikesministeriets program för arbetsvisum; att resa med vänner,Jag fyllde dagarna med glädje; det skulle kännas oändligt att räkna upp allt.
Jag har så många lyckliga minnen, men...Det finns en upplevelse som gjorde särskilt starkt intryck på mig.
Det hände under roadtrippen längs USA:s västkust.Eftersom resplanen inte var fastlagd körde vi längs kustvägen utan att ha bokat boende.Vi besökte sevärdheter längs kustvägen, stannade där vi ville, sjöng och strövade omkring, och innan vi visste ordet av började solen gå ner och himlen mörkna.
Det var fortfarande ganska långt till nästa stad, och alla campingplatser längs vägen var fullbokade. Vi kunde inte övernatta där och hittade ingenstans att laga middag. För att åtminstone ordna middagen begav vi oss till den närmaste campingplatsen.
Det var redan kolsvart, och det kändes som om vi störde folk som njöt av sin camping bara genom att gå fram till dem. Efter att flera gånger ha frågat i ett hörn om vi fick laga mat där fick vi inget positivt svar – kanske ville de inte att någon skulle inkräkta på deras tid och utrymme – och vi var på väg att ge upp när...
Ett par erbjöd gärna inte bara platsen, utan sa till och med att vi kunde använda deras eld!
Vi skyndade oss att laga middag och delade den med paret. När vi pratade vidare berättade de att de skulle sova i sin husbil och sa att vi kunde slå upp vårt tält på deras plats och sova där.
Det var verkligen tur tack vare någons vänlighet, men i det ögonblicket tog det hårt på mig.
”Även sådant som verkar omöjligt kan lösa sig om man bara knackar på.”
Jag kände att jag hade lärt mig hur jag ska agera när jag ställs inför svårigheter i framtiden.Personligen är det fortfarande ett väldigt glatt minne; faktiskt hände det oväntat många bra saker och jag hade det riktigt trevligt.
# Jag kan inte säga att det inte fanns kvällar då jag kände mig upprörd och undrade om jag verkligen var tvungen att gå så långt.
En annan oundviklig aspekt är relationerna med koreaner.Jag gjorde mitt working holiday i en turistort med relativt få koreaner. Eftersom jag skulle arbeta före månnyåret gick jag till en koreansk restaurang – dyr men bekväm – för att äta, men...
Där, till skillnad från på andra restauranger, visade ingen mig till ett bord. Efter att ha väntat och bett om en meny blev jag avvisad med orden: ”Om du inte har bokat kan du inte äta här.” Jag gick därifrån utan ursäkt och utan att ha fått äta.
Efter att ha blivit behandlad av koreaner på ett sätt som jag aldrig hade upplevt från någon i Kanada insåg jag att jag hade kommit för att uppleva den kanadensiska kulturen men i stället mötte Korea. Det fick mig att förstå verkligheten inom den koreanska gemenskapen för deltagare i working holiday-program.
# Jag kan inte säga att det inte fanns kvällar då jag kände mig ledsen och frågade mig själv: ”Måste jag verkligen gå så här långt?”.jpg "(1).jpg")
Om jag först ska välja en svår men minnesvärd berättelse så handlar den om när jag arbetade som köksassistent på ett hotell. Det var inte i huvudrestaurangernas kök; ibland arbetade jag i köket till personalmatsalen.
Kocken som ansvarade för personalmatsalen – drogberoende, hetlevrad och känslomässigt labil, och en person som de andra i kökspersonalen undvek – lade sig alltid i mitt arbete. När jag i början inte kunde namnen på redskap eller ingredienser på engelska pratade han medvetet ännu snabbare på engelska och sa: ”Du förstod inte, eller hur?” för att förödmjuka mig och knäcka mitt självförtroende. Han gjorde också ofta arbetsuppgifter som cheferna hade tilldelat mig mer komplicerade genom att säga åt mig att inte göra dem på det sättet.
En dag slutade en kollega som hade arbetat fasta pass i personalmatsalen, och jag tog över den lediga tjänsten. Det var verkligen hemskt. Att tillbringa varje dag i en så obehaglig arbetsmiljö och stämning fick mig att känna som om magsårssymtomen jag hade haft på universitetet var på väg tillbaka.
När jag hade slutat arbeta och kommit tillbaka till mitt boende fylldes jag av negativa tankar – jag undrade varför jag hade kommit hela vägen hit i hopp om ett bättre liv, bara för att bli behandlad så här. Jag var rädd att oroa dem och kunde därför inte berätta för mina föräldrar eller bekanta. Jag led i ensamhet och tillbringade många kvällar fyllda av sorg.En avdelningschef som visste att kocken behandlade köksassistenter illa såg till att kocken blev tillrättavisad, men det hjälpte inte. Då förändrades mitt sätt att tänka: jag bestämde mig för att försöka bli vän med honom – personen som jag hade sett som ett oöverstigligt problem.
Jag tänkte: ”Det här är inte lumpen, och även i Kanada sitter de fast i koreanska arbetssätt – varför skulle jag låta någon stressa mig?” Jag såg det som en utmaning som skulle få mig att växa och som jag behövde ta mig igenom.
Tillbaka till listan
Hem
