Deltagare på sabbatsår, 38 årPark Yong-jun
Sammanlagt åtta månader på sabbatsår
Genomförde ett ökenmaraton för Nepal efter att ha sagt upp sig
Hej! Jag heter Park Yong-jun, ”den unge mannen som sprang genom öknen för Nepal”. Jag arbetade på en offentlig institution, men sommaren 2015 sa jag upp mig och har nu varit ledig från arbetslivet i ungefär åtta månader. Under den här tiden planerade och genomförde jag ett socialt insamlingsprojekt med namnet #JAG SKA TILL NEPAL. För att samla in pengar till stöd för de drabbade av jordbävningen i Nepal genomförde jag Atacama Crossing, ett ökenmaraton i Chile.
”Äventyret att säga upp sig strax före trettioårsdagen”
Ända sedan barndomen hade jag varit en ”mönsterelev”. Jag pluggade hårt, kom in på ett välrenommerat universitet och ägnade dagarna åt att skaffa det som folk kallar bra ”meriter”. Därför fick jag jobb på företaget jag ville arbeta på redan innan jag tagit examen. Jag var glad över att få göra det jag ville och arbetade otroligt hårt.
Men verkligheten var hård. Trots mina ”ansträngningar” blev jag djupt besviken på den pråliga arbetskulturen, de ineffektiva rutinerna, de tomma formaliteterna och förväntningarna på långa arbetsdagar som är typiska för koreanska arbetsplatser. Dagarna då jag stannade kvar till midnatt och utförde uppgifter vars syfte jag inte förstod upprepades gång på gång. Jag hade jobbat hårt och gjort mitt bästa, men var inte lycklig. Förvirring och vemod inför livet. Oräkneliga bekymmer, lika många som mina övertidstimmar.Eftersom det var ett jobb jag hade kämpat hårt för att få, innebar det en stor risk att säga upp mig. Men sommaren under mitt tredje år samlade jag mod. Jag bestämde mig för att ta en kort paus i livet och försöka föreställa mig en annan framtid.
När jag sa upp mig hade jag faktiskt inte bestämt mig för vad jag skulle göra. Jag var helt utmattad och hade tappat mycket av mitt självförtroende, så jag hade ingen konkret plan.Jag ville bara anta en enastående utmaning innan jag fyllde trettio – en som jag inte skulle ångra resten av livet.
”En ung man som älskade Nepal bestämmer sig för att springa för Nepal”
Minns du jordbävningen med magnituden 7,8 som drabbade Nepal i april förra året? År 2010 arbetade jag som volontär i Nepal i tio månader. Jag kom till Nepal fylld av både förväntan och rädsla. Där arbetade jag på en skola under namnet ”Vijay”, undervisade elever och höll i utbildningsprogram på ett barnhem. Jordbävningen blev därför en verkligt hjärtskärande tragedi för mig, eftersom jag hade börjat betrakta Nepal som mitt andra hem.
Ungefär en månad efter att jag sagt upp mig, medan jag funderade på vad jag kunde göra för Nepal, fick jag syn på ett ”ökenmaraton”. Jag läste på nätet att ”Atacama Crossing” skulle hållas i oktober 2015 i Chiles Atacamaöknen. Det är ett ultramaraton där deltagarna måste tillryggalägga 250 km genom öknen utan hjälp utifrån. Det hade faktiskt länge varit en utmaning jag drömt om. Just då slog en tanke mig plötsligt.”Jag ska anta utmaningen att springa ett extremt ökenmaraton för Nepal, samla in pengar genom att be folk sponsra mitt lopp och skänka intäkterna till jordbävningshjälp!” Det var då ”den unge mannen som springer genom öknen för Nepal” föddes.
”Crowdfundingprojektet #JAG SKA TILL NEPAL föds”
I slutet av juli 2015 började en liten idé växa sig större när jag diskuterade den med kunniga vänner. Jag bildade ett team med tidigare kollegor som hade erfarenhet av planering, innehåll och marknadsföring, och tillsammans diskuterade vi hur min personliga utmaning att springa ett ökenmaraton kunde kopplas till insamling till hjälpinsatser efter jordbävningen i Nepal. Det var viktigt att samla in pengar till Nepal, men redan innan dess var det svårt att bestämma vad pengarna skulle användas till och vart de skulle gå. För att hitta en lämplig mottagare och samarbetspartner använde jag mina färdigheter från tiden före uppsägningen till att skriva ett förslag. Jag reviderade det upprepade gånger utifrån kollegornas synpunkter och skickade det till sydkoreanska sociala företag och ideella organisationer som kunde vara intresserade av projektet.
Kort därefter anslöt sig ”Beautiful Coffee Fair Trade”, som driver en rättvisemärkt kaffeverksamhet i Nepal, till vår sak och projektet <#JAG SKA TILL NEPAL> drog igång.”Beautiful Coffee” gick med på att sköta insamlingen med hjälp av sin egen infrastruktur, och jag bestämde mig för att skänka de insamlade pengarna till kaffebondehushåll i Shindupalchok, en kaffeproducerande region i Nepal som drabbats av jordbävningen. Jag tyckte särskilt mycket om att vi genom att erbjuda nepalesiskt rättvisemärkt kaffe som tackgåva till bidragsgivarna inte bara kunde samla in pengar, utan också introducera dem för nepalesiskt kaffe och göra stödet mer hållbart. Personalen som ansvarade för verksamheten förstod också min historia och de värderingar jag ville lyfta fram. Kort därefter lanserades Facebooksidan (www.facebook.com/imgoing2nepal)och marknadsföringen började. 
Dessutom spred många som länge varit intresserade av Nepal projektet utan någon ersättning. Min nära nepalesiske vän Sujan Shakya, som blivit välkänd genom program som Non-Summit och Where Is My Friend's Home?, anslöt sig och hjälpte till enormt, från planering till genomförande. Sean Hepburn, skådespelerskan Audrey Hepburns son och ordförande för Audrey Hepburn-stiftelsen; den populära komikern Lee Guk-joo; musikalartisten Kim Ho-young, ambassadör för Beautiful Coffee; och sångaren Jo Jung-min stödde alla projektet personligen.
”Den brutala träningen inför mitt första ökenmaraton börjar”
Med projektet på god väg tack vare många människors hjälp började jag träna ordentligt inför maratonloppet och för att komma i form. Jag hade faktiskt sprungit ganska länge och hade även när jag arbetade försökt klämma in träning för att hantera stressen. Men eftersom jag aldrig i mitt liv hade sprungit den enorma sträckan 250 km bestämde jag mig för att göra upp en noggrann plan och förbereda mig ordentligt.
Först sprang jag minst 10–20 km nästan varje dag. När löpningen blev för tråkig eller jobbig cyklade jag eller styrketränade på gymmet. Eftersom maratonloppet skulle gå i ökenterräng, inte på asfalterade vägar, och innehålla backklättring, sprang jag medvetet på ojämna grusvägar och vandrade i bergen. Jag tränade tre gånger om dagen – morgon, middag och kväll – och det var verkligen tufft att springa utomhus i den varma, fuktiga augustihettan i två timmar.
Men jag kände mig som mest tillfreds. Tanken på att varje sekund av träningen och varje steg jag tog var för Nepal fick mig att le, även när jag flämtade efter luft. Det var inte bara en personlig dröm – att kunna hjälpa mitt andra hem, Nepal, gjorde att svårigheterna kändes lätta att uthärda.När jag svettades dag efter dag för att nå ett tydligt mål återvände den positiva livsenergi som jag länge hade förlorat på grund av arbetsstressen...och fick nytt liv.På så sätt sprang jag minst 300 km under augusti.
”Som arbetande sabbatsårstagare betalade jag hela startavgiften till ökenmaratonet ur egen ficka”
Det kostar ganska mycket att delta i ett ökenmaraton. Startavgiften på omkring fyra miljoner won och en tur- och returbiljett till Sydamerika för cirka två miljoner won är grundkostnader. Den utrustning som arrangörerna kräver kan kosta över en miljon won, och man måste också räkna med de lokala levnadskostnaderna i Chile, ett av Sydamerikas dyraste länder. Eftersom jag springer och vandrar regelbundet behövde jag inte köpa all utrustning, ochjag använde också mina bonuspoäng för att få en billigare flygbiljett, men det kändes ändå som en betydande utgift.
Jag funderade därför på att starta en insamling för egen del. Men jag var inte en ekonomiskt utsatt student, och under de drygt två år jag hade arbetat hade jag sparat en hel del genom att leva sparsamt. Dessutom hade projektet från början startat som en utmaning för att förverkliga min personliga dröm, så jag tyckte inte att det skulle vara lämpligt att även samla in pengar till startavgiften. Därför stod jag själv för alla kostnader för utmaningen.
”Tillsammans med Nepal i utmaningen Atacama Crossing på 250 km”
I början av oktober, när alla förberedelser var klara, kom jag fram till San Pedro de Atacama i Chile, där loppet skulle gå. Efter utrustningskontroller och en genomgång tog vi en buss ut i Atacamaöknen inför loppstarten nästa morgon. Den natten upplevde jag ökennatten för första gången. Jag minns hur jag stod vid lägerelden den kvällen, medan alla andra hade gått in i sina tält inför det första loppet, och tänkte på tiden från det att jag sa upp mig tills jag kom fram till den här öknen i Sydamerika. Jag blev ändå lite förvånad – jag hade väntat mig det, men ökennatten var lika kall som en koreansk vinter.
Nästa morgon stod jag med bultande hjärta vid startlinjen mitt i Atacamaöknen. Atacama Crossing är, tillsammans med loppen i Gobi- och Saharaöknarna, ett av de mest välkända ökenmaratonloppen. Det är ett utmattande lopp där man måste bära all utrustning som krävs för att överleva i ryggsäcken och springa 250 km under sex nätter och sju dagar. Atacama är särskilt känd som en av jordens torraste öknar, där det nästan aldrig regnar.
”Ett extremt lopp som blev en kamp mot mig själv”
När startsignalen ljöd ropade omkring 160 löpare av olika nationaliteter och sprang ut i öknen. Jag tittade också på märket #JAG SKA TILL NEPAL på bröstet och började loppet stolt. Ökenmaratonet är ett etapplopp: man springer en bestämd sträcka varje dag, ungefär ett maratonlopp (cirka 40 km) nästan varje dag.
Men ökenmaratonet jag själv upplevde var på en helt annan nivå än ett vanligt maraton. Problemet var ryggsäcken. Att springa med en tung packning full av mat och utrustning tröttade snabbt ut mig. Dessutom hade jag girigt nog tagit med extra snacks och tyngre utrustning än de andra, så min ryggsäck vägde 3–4 kg mer än de andra löparnas. Efter tre timmar hade axlarna stelnat som sten. Det tog mig över åtta timmar att fullfölja det första loppet – det var en chock.
Den andra dagen vadade vi över en iskall bäck, tog oss igenom en röd kanjon som liknade Mars och sprang utför en enorm sanddyn som om vi flög. Även om väskan fortfarande var tung hade kroppen vant sig och jag ökade tempot. Den tredje dagen var relativt kort, och jag kände till och med att jag ville klättra i resultatlistan. Jag pressade mig lite extra och kom snabbt i mål på 65:e plats av 158 deltagare. Efter hand som jag åt av maten jag hade tagit med mig blev ryggsäcken lättare. Jag kom i mål på 88:e och sedan 75:e plats, och förbättrade mig därefter med omkring tio placeringar varje gång. Jag började slappna av lite och tyckte till och med att det var roligt att tävla.
”Det fjärde loppet, när min strävan efter en bättre placering fick mig ur balans”
Men min förmätna önskan om en bättre placering ställde till problem. Jag satte som mål att komma bland de 60 bästa i det fjärde loppet och startade alldeles för snabbt. Även om jag nådde den första tiokilometerskontrollen ungefär på 50:e plats, som jag hade hoppats, blev jag alldeles för snabbt utmattad och kunde inte längre springa. Jag var orolig, men benen ville inte röra sig. Jag mådde verkligen dåligt.
Den fjärde dagen gick banan mestadels över saltöknar där saltkristallerna hade hårdnat till klippliknande knölar. Tidigare deltagare kallar den ökända sträckan för ”Djävulens klor”, eftersom den är svår att ta sig igenom och man lätt kan stuka foten om man är det minsta oförsiktig. Men i min otålighet vred jag fotleden rejält där. Jag gjorde faktiskt samma sak tre gånger. Dessutom var solen så stark att jag kring middagstid gick i nästan fyra till fem timmar över samma solstekta saltslätt utan någon skugga och började känna mig yr och illamående av lindrig värmeslag.
Ändå höll jag ut genom att tänka på projektet och Nepal. Klockan var nästan fem på eftermiddagen när jag nådde mållinjen, och så fort jag kom fram lade jag mig länge i skuggan. Senare fick jag veta att nästan 20 deltagare redan hade brutit loppet den dagen.
”Den brutala långdagen – ögonblicket då jag ville ge upp”
Den femte dagen var den efterlängtade långdagen. Det var ökenmaratonets största utmaning: 74 km på en dag, dubbelt så långt som en vanlig etapp. Jag minns den som den allra svåraste dagen. Formen, inte minst i min vänstra fotled, var långt ifrån bra efter prövningarna den fjärde dagen. Dessutom krånglade löparskorna jag hade köpt inför loppet – de hade slitits ut alldeles för mycket på bara några dagar. Ungefär en timme efter starten lossnade plötsligt en del av sulan på den ena skon – helt absurt. I efterhand visar det hur brutal sträckan ”Djävulens klor” var. Utan sulan blev balansen i fötterna dålig och min redan stukade fotled belastades ännu mer. Mitt kämpande mod sjönk till botten.
Jag gick och gick tills jag kände att jag omöjligen kunde fortsätta. Då avbröt jag loppet, gömde mig i skuggan av ett träd där de andra deltagarna inte kunde se mig och grät av förtvivlan. Hela kroppen värkte och jag var så utmattad att jag ville ge upp allt. Tvivel sköljde över mig – varför hade jag tagit mig hela vägen till avlägsna Sydamerika och betalat miljontals won i startavgift för att lida så här? Jag snyftade där i ungefär en halvtimme. Efter att ha gråtit kände jag mig lite bättre.
När jag såg texten <#JAG SKA TILL NEPAL> och Nepals flagga på bröstet mindes jag Nepal år 2010 och nepaleserna som hade fått mitt 24-åriga jag att både gråta och skratta. De hade visat villkorslös vänlighet och kärlek mot mig, en naiv ung man som bara hade kommit för att ge. De var alltid vänliga, ärliga och värdiga – underbara människor. Jag mindes deras okomplicerade ansikten och varma leenden när de kallade mig ”B.J.” utan några fördomar. Jag måste fortsätta för Nepal. För att göra det måste jag på något sätt laga löparskorna.Jag hittade en platt sten, lade den i skon och började halta vidare. Då hittade jag, som om himlen hjälpt mig, en lös sula som någon tappat när de gick. (Andra löpare hade liknande problem.) Som tur var lade jag sulan mot undersidan av löparskon och lindade fast den ordentligt med tejp som en annan löpare gav mig. Det återställde en del av balansen.
Det var kring midnatt. Vägen framför mig verkade aldrig ta slut. Jag fortsatte att gå över den vita saltöknen, genom sanddyner där fötterna sjönk djupt och över slätter som piskades av hårda vindar. När natten föll blev det så kyligt att jag kunde se min andedräkt. Trots det fortsatte jag framåt utan att stanna, mot målet. Jag höll ut utan att ge upp i hela 17 timmar, ända till klockan ett på morgonen nästa dag.
Eftersom den sista etappen dagen därpå bara var 10 km var loppet i praktiken över när den långa dagen var avklarad.Jag var dock så utmattad att jag gick över mållinjen som en zombie utan att säga ett ord och föll ihop så fort jag kom in i tältet.
”Att genomföra ökenmaratonet – ett av de bästa ögonblicken i mitt liv”
Den sjunde dagen, den 10 oktober, sprang jag de sista 10 kilometrarna med ett avslappnat leende. Jag hade glömt smärtan från den långa dagen och kände att allt var över. Jag sprang utan att stanna en enda gång. Till slut lyckades jag gå i mål på 73:e plats av 158 deltagare. När jag korsade mållinjen viftade jag stolt med banderollen <#I'M GOING TO NEPAL>, fläckad av svett och damm från veckan. Jag var stolt över att ha sprungit genom öknen för Nepal och inte gett upp förrän hela loppet var över. Det var då jag förstod hur det känns när hjärtat sväller av stolthet.
”Tillbaka i Nepal fem år efter att ha genomfört ökenmaratonet”
Efter att ha genomfört ökenmaratonet och återvänt hem led jag av efterverkningar och trötthet i mer än en vecka. Trots det deltog jag tillsammans med min nepalesiska syster Susan i insamlingsevenemanget [En kopp kaffe till Nepal], som anordnades av ”Beautiful Coffee” för att samla in pengar till Nepal. Efter två månaders insamling hade omkring 10 miljoner won samlats in. Hela summan överlämnades till jordbävningsdrabbade bönder i Sindhupalchok genom vår samarbetspartner och sponsor, ”Beautiful Coffee”.
I mitten av december fick jag med stöd från Beautiful Coffee återigen besöka Nepal – en plats jag drömt om att återvända till. Det hade gått fem år sedan jag lämnade landet efter mitt volontärarbete 2010. Resan arrangerades tillsammans med Beautiful Coffees huvudkontor i Korea och Beautiful Coffee Nepal. Jag besökte personligen det jordbävningsdrabbade området i Sindhupalchok, som mitt projekt hade stöttat, och träffade invånarna. Vi tog oss uppför berget i en jeep på slingrande, ojämna grusvägar, och varje by krävde en ganska utmattande tur på två till tre timmar fram och tillbaka. Sex månader efter jordbävningen och jordskreden verkade förödelsens spår ha läkt något, men det gjorde ont i hjärtat att se kollapsade hus och murar och de tält från olika internationella hjälporganisationer som vissa invånare fortfarande bodde i.
Jag presenterade mig själv och vårt projekt på nepalesiska med ett förberett tal och tackade för deras gästfrihet. Som ofta är fallet i byar på landsbygden var folk blyga till en början, men vi hann prata en del, om än inte särskilt djupt. Särskilt de äldre invånarna, som inte riktigt förstod att jag sprang för att samla in sponsorpengar, turades om att hålla mig i handen för att visa sin tacksamhet. I deras uttrycksfulla men vänliga ögon kunde jag se deras uppriktiga tacksamhet, och det gjorde mig verkligen glad.
Vi gick runt i byarna och jag fick se odlingslotterna som finansierats av projektet. För bergsbyarnas invånare, som uthärdar en hård vinter, blir grönsaker som potatis, rädisor och blomkål viktiga livsmedel. Den omsorg ni alla bidrog med hade redan börjat bära frukt i form av snövita blomkålshuvuden och blev ett stort stöd för de nepalesiska bönder som kämpar vidare trots jordbävningsskadorna. Jag kände mig stolt när jag såg hur entusiastiskt de visade oss odlingarna, och jag var tacksam. Även om det inte var lika mycket som det jag själv hade fått, blev jag väldigt glad över att kunna använda mina förmågor för Nepal, som jag älskar, och över att vårt projekt kunde hjälpa dem en smula.
”Förändringar före och efter ett sabbatsår”
När jag gick i skolan var jag en positiv person med stora drömmar. Jag trodde på min förmåga och min potential. Därför tänkte jag att hårt arbete skulle leda till lycka och gjorde mitt bästa. Men på jobbet jag fick genom mina ansträngningar blev jag gradvis en mindre version av mig själv. Jag hade drömt om det här jobbet och var övertygad om att jag skulle bli lycklig om jag fick det och arbetade hårt, men verkligheten såg annorlunda ut och jag kände en djup frustration. Att se mig själv sitta vid en dator från morgon till midnatt och utföra arbete som jag inte trodde på kändes som att vara en maskin med en trasig avstängningsknapp. Många unga i Korea upplever faktiskt liknande frustration inom ramen för samhällets fastställda förväntningar och livsbanor. Men när man stöter på verklighetens mur, och med tanke på framtidsplaner och andras förväntningar, är det svårt att överväga andra alternativ. Även jag plågades av sådana funderingar i ungefär ett år innan jag sade upp mig.
När jag var trettio blev det allt svårare att hitta jobb, och jag kände mig skyldig inför min kärleksfulla familj och min flickvän ... Framtiden efter uppsägningen, som jag inte kunde överblicka, var verkligen skrämmande. Men det som är fel är fel. Jag grubblade inte för mycket när jag bestämde mig för att avsluta ett meningslöst arbetsliv och säga upp mig. Jag ville inte vara olycklig längre och ville bara hitta tillbaka till den jag höll på att förlora, innan det var för sent.
Så valde jag att ta ett sabbatsår och sprang ett ökenmaraton för Nepal. Jag lyckades samla in en ansenlig summa pengar och kunde ge ett litet men meningsfullt stöd till nepaleser som drabbats av jordbävningen. En liten idé blev tillsammans med mina kollegor ett projekt: att genomföra ett extremt ökenmaraton på 250 km och skänka intäkterna till mitt andra hemland, Nepal – ”Park Yongjun, den unge mannen som sprang genom öknen för Nepal”. Nu tror jag på mig själv.Även om mitt banksaldo är lågt tror jag att det räckte att återfinna det ”jag” och den ”självrespekt” som jag hade förlorat i jakten på konkurrens, meriter och ett liv utan kvällar. Jag ångrar inte alls det ungefär ett år långa uppehållet i mitt cv.
”Några ord till unga i Korea som funderar på att ta ett sabbatsår”
Jag stöttar alla som planerar att ta ett sabbatsår, oavsett anledning. Men jag hoppas att ni noga överväger och bestämmer er för hur ni ska använda tiden. Vad man gör under ett sabbatsår varierar från person till person, så jag tycker inte att det spelar någon roll vad man väljer. Men om man gör det med en lättvindig inställning och tänker ”jag provar väl det här”, tror jag att det blir sämre än att bara göra något för att fylla på sitt cv.
Du bör ha ett tydligt syfte och en plan: varför du behöver ta ett sabbatsår, varför du måste göra just detta under året och vad du hoppas uppnå. Och om du bestämmer dig för att göra det, gör då ditt bästa medan du håller på.Jag säger inte att du blint ska ”anstränga dig mer”. Om ditt slutmål till exempel är att ta dig tid att koppla av och planera din framtid, gör då ditt bästa för att ”ta dig den tiden att koppla av” enligt din plan. Vad du än planerar bör du ha ett mål och använda sabbatsåret för att nå det.(Om det är möjligt vore det ännu bättre om det också kunde bidra positivt till samhället och allmännyttan. Det är förstås absolut inget krav.)
Jag är verkligen ingen märkvärdig person. (Objektivt sett är jag för närvarande arbetslös.) Och faktum är att jag är väldigt realistisk. Jag oroar mig fortfarande för hur jag ska försörja mig. Därför vill jag inte komma med förmätna råd som: ”Det du gör nu är meningslöst – säg upp dig och hitta din sanna dröm.” Beslutet att ta ett sabbatsår måste bygga helt och hållet på ditt eget omdöme, och du måste ta ansvar för det. Jag tycker att det är väldigt oansvarigt att råda någon att ”hoppa av skolan, säga upp sig och resa jorden runt”. Jag vill inte att läsarna av den här texten ska tänka: ”Wow, det här verkar häftigt – jag borde också prova ett ökenmaraton.” Om du gör det för att andra gör det och för att du känner att du måste göra något, utan smärtsam självrannsakan och grundligt övervägande, kommer ingenting att förändras när sabbatsåret är över.
När du springer ett ökenmaraton är dina medlöpare de du förlitar dig mest på. De är dina rivaler, men också dina mest pålitliga stöttepelare. Jag hejar på dig som har fattat ett så svårt beslut.Som någon som fortfarande springer i loppet som kallas ”verkligheten” kommer jag alltid att stötta dig. Tack.
Se fyra månaders dokumentation av ”Park Yongjun, den unge mannen som sprang genom öknen för Nepal” på YouTube
Följ berättelsen ”Den unge mannen som sprang genom öknen för Nepal”, som publiceras i följetong på Daum Kakao Brunch.
Projektet <#I'M GOING TO NEPAL>s officiella Facebook-sida |
Tillbaka till listan
Hem
