Jag tog studieuppehåll och reste tillsammans med äldre studenter och vänner runt i storstadsområdet och provinserna för att utföra många olika jobb. Jag arbetade som konstnärsassistent, med inredningsbyggen, tillverkning och montering av skulpturer och lekplatser i trä, rekvisita för tv och film, möbeltillverkning och annat. På så sätt lärde jag mig en del hantverk, och med material och verktyg kunde jag härma saker någorlunda. Arbetet var förstås hårt, men när jag ser tillbaka lärde jag mig mycket och det var givande.
Efter examen arbetade jag främst med sådant som hade anknytning till mitt huvudämne, med utgångspunkt i de färdigheter jag hade lärt mig. Jag hanterade verktyg och tillverkade saker, men utförde mest kroppsarbete. Att sitta stilla och brottas med dokument eller en dator passade mig inte och kändes tråkigt.Och med ”kroppsarbete” kan man jobba på helgerna och timlönen är relativt hög jämfört med andra jobb, så jag började utan att tveka.Jag började med det.
En gång gick jag till ett arbetsförmedlingskontor nära Morans marknad klockan fyra på morgonen. Många av männen hade kommit dit långt före mig. Jag var extrajobbare, men för dem var detta deras levebröd. Som nybörjare och student hamnade jag hela tiden sist i kön, och även om en dag gick till spillo blev jag inte arg. Vi åkte skåpbil till byggarbetsplatser vars läge vi inte ens kände till, där vi byggde lägenheter och reste byggnader.
En dag, klädd i arbetskläder och skyddsskor, tog jag tunnelbanan från Moran station för att åka hem. Människorna omkring mig såg på mig som om de var mycket obekväma och undvek mig.Så här i efterhand var jag inte särskilt smutsig, men jag upplevde deras förakt, som om de tänkte: ”De har inte lärt sig någonting och är lata, så de utför sådant här kroppsarbete.”
Men arbetarna är oerhört flitiga. Kontoret öppnar klockan fyra på morgonen, men de står redan och väntar utanför före det, och de har en stark övertygelse och stolthet över sitt arbete. I andra länder blir sådana människor erkända och respekterade, men att vårt samhälle ignorerade dem gjorde mig arg.
”Hur liten och fettfläckig en del än är, så fungerar inte hela maskinen om just den delen saknas.”
# Om jag vill tjäna och spara så mycket pengar jag vill, när skulle det då ta slut?
En äldre kille som jag delade ateljé med öppnade sedan, efter flera års förberedelser, en riskaksbutik på marknaden. Vi bestämde oss för att tjäna pengar tillsammans så att vi kunde ägna oss åt konst och slippa gå hungriga. Därför började vi arbeta tillsammans redan när riskaksbutiken öppnade. Efter ungefär ett halvår var jag plötsligt både mentalt och fysiskt utmattad och började tvivla.”Hur jag än gjorde verkade det aldrig ta slut att tjäna och spara ihop så mycket pengar jag ville, och konsten skulle för alltid vara utom räckhåll. Om jag gifter mig och får barn kommer drömmen att glida mig ur händerna. Kommer jag verkligen att vara lycklig då?”Den tanken slog mig. Tiden som kallades ”senare” kanske aldrig skulle komma och kändes oviss. Mitt yngre syskon, som går på samma skola och institution, och mina kollegor omkring mig sa alla samma sak.Efter mycket funderande samlade jag mod till mig, återvände till konsten och började återigen läsa skulptur på forskarutbildningen.
Även efter att jag börjat på forskarutbildningen jobbade jag en kort period extra med försäljning och leveranser i en butik för begagnade vitvaror och möbler där jag hade arbetat tidigare. Vi köpte kylskåp och tvättmaskiner från en byggnad och bar ut dem. Förvaltaren kom ut, skällde på oss för att vi lät och repade golvet och sa till slut: ”Ni måste vara obildade som gör sådant där.” När jag återigen hörde den föraktfulla tonen mot den här sortens arbete svarade jag: ”Ja, jag är obildad – jag har tagit en fyraårig högskoleexamen och går på forskarutbildningen, och jag gör det här för att tjäna ihop till mina levnadskostnader. Vilket universitet och vilken forskarutbildning gick du på?” Han gick in igen och sa: ”Fan, vilken idiot.”Eftersom jag ofta blev nedvärderad för att jag utförde kroppsarbete ville jag bryta människors fördomar om olika yrken.
# Hantverkskunskaper från dagsarbete blir till konst
Så byggde jag, precis som daglönarna, en konstruktion av kasserat avfallsmaterial från byggarbetsplatsen. Jag reste en stomme av plywood och armeringsjärn och lade på ett grovt lager cementputs (”gongguri”).Jag började skapa serien ”Byggarbetsplats” genom att gå runt på byggarbetsplatser och samla in kasserad plywood, reglar, armeringsjärn och liknande.gjorde jag.
Till exempel finns verket , som skapades med tanken på en deposition på tre miljoner won och en månadshyra på 300 000 won. Det är uppenbart ett billigt vindsrum. Jag tänkte: Om jag faktiskt bor så här, kommer jag någonsin att få ett eget hem? Kommer jag att kunna äga en bil? Kommer jag ens att gifta mig? Jag skapade verket medan jag funderade över de frågorna. Jag ville fånga berättelserna om unga människor som jag, som ger upp många saker – dejtande, att få jobb, bil och äktenskap. I oktober förra året kunde jag hålla utställningen ”Ungdom, varmluftsballonger som stiger om natten” för tonåringar och unga vuxna.
Målet med serien ”Byggarbetsplats” är att hålla gatutställningar där bemanningskontoren samlas. Även som extrajobbare kände jag mig väldigt tom när jag gick till kontoren och gick därifrån utan jobb – jag undrar hur de äldre arbetarna känner sig. Därför vill jag visa verken på gatan för dem som inte kunde ta sig till byggarbetsplatserna.
Då skulle arbetarna säga något i stil med:
”Man lägger inte på gongguri så där. Varför byggde du så slarvigt? Jag skulle kunna göra det mycket bättre.”
Då skulle jag vilja säga så här till arbetarna:
”Eller hur? Jag använde de färdigheter från dagsarbetet som jag lärde mig av er för att skapa det här grova verket, och folk kallar det konst. Byggnaderna ni uppför hyllas som konstverk, så ert arbete är minst lika imponerande som andra konstnärers.”
Tillbaka till listan
Hem
