Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Förvandlade rädslan för nya erfarenheter till entusiasm #Räddning av en havssköldpadda i Grekland, oförglömliga minnen och vänner #Överväldigad (av känslor), glädje, tacksamhet
”Att darra av rädsla och att darra av upphetsning är på sätt och vis samma sak. Vissatror att de darrar för att de är rädda, andra tror att de darrar för att de är uppspelta. Det ären mycket liten skillnad i uppfattning, men resultaten är enormt olika.” När volontärprojektet var över bestämde jag mig för att se på darrandet inför nya upplevelser på ett annat sätt. Grekland, räddningsinsats för skadade sköldpaddor i Medelhavet Jang Doohyun, deltagare i Gap Year Tribe (25 år, universitetsstudent) / 4 veckors sabbatsår |
# Skapar minnen jag aldrig kommer att glömma
Hej, jag heter Jang Doohyun och studerar i Japan. Jag läser ekonomi. Jag behärskar japanska på modersmålsnivå och kan engelska tillräckligt bra för vardagliga samtal.Jag sökte till och deltog i det här sabbatsårsprojektet med pengar jag sparat från extrajobb medan jag studerade i Japan.
Jag har alltid älskat djur. Hemma hos mina föräldrar i Korea hade vi olika djur, som katter, hundar och höns, och jag var mycket intresserad av dem. Därför funderade jag på vilket djurrelaterat arbete jag kunde göra utomlands samtidigt som jag lärde känna nya vänner. Så valde jag det här volontärprojektet med havssköldpaddor.
Jag gick med i projektet eftersom jag i framtiden vill arbeta främst utomlands och ville få erfarenhet av att träffa olika människor från hela världen i förväg. Jag ville också förbättra min engelska konversationsförmåga inför det.
Projektet hade två huvudmål:För det första att skapa oförglömliga minnen och för det andra att få nya vänner. Lyckligtvis tror jag att jag lyckades uppnå båda målen.Under resans gång ville jag också ge mig själv många utmaningar och försöka övervinna dem.
* För Jang Doohyun, som ville få nya erfarenheter och utforska olika karriärvägar,fick han dagligen uppdrag som utmanade hans invanda tankesätt samt personligt anpassade 1:1-uppdrag för nya upplevelser och utmaningar. Han fick också en sabbatsårsdagbok som gav möjlighet till självreflektion och planering.
# Vi satt tillsammans och pratade i skymningen om hur vackert det var.
Jag volontärarbetade i ett område i Grekland som heter Kyprosia.
(* Redaktörens anmärkning: Projektet genomförs på olika platser runt om i Grekland.)
Det var ett av områdena där volontärer arbetar med att bevara havssköldpaddor. Kiprosia har en lång strand (cirka 20 km), så det fanns mycket att ta hand om. Men eftersom vi var få kunde alla turas om att prova de olika arbetspassen (aktiviteterna) minst en gång. Arbetspassen omfattade morgoninventering, kiosk, boxning, utgrävning, matlagning, städning av lägret, inköp, databasarbete, hotellreklam och annat. Mitt första arbetspass var i kiosken.
När jag fick mitt första arbetspass visste jag inte vad jag skulle göra, så jag stod bara där och följde efter en vän som hade samma pass.Kioskpasset innebar att sköta volontärgruppens stånd och sälja olika varor.
Medan jag arbetade lärde jag mig grekiska hälsningsfraser och hälsade på folk i närheten och på resenärer. Jag berättade också om havssköldpaddor för dem som frågade.När det inte var några kunder brukade vi två småprata lågmält på stapplande engelska inne i det lilla ståndet.
Kiosken öppnade när solen började gå ner och höll öppet till sent på kvällen.Inne i kiosken, som låg så att man hade fri utsikt över havet, betraktade vi kvällshimlen tillsammans och pratade om hur otroligt vackert det var. Med tiden började jag så småningom vänja mig vid volontärpassen.
Under morgoninventeringen kontrollerade vi sköldpaddornas spår och bon varje morgon. Vid utgrävningen grävde vi upp bon där kläckningen var klar för att räkna de kläckta äggen och öppnade ägg som inte hade kläckts för att undersöka varför. Under boxningspasset satte vi upp lådor runt bona så att sköldpaddorna inte skulle ta sig ut på vägarna och vakade över dem hela natten. Efter att ha upprepat alla arbetspass flera gånger kände jag mig mycket bekant med dem.
Varje natt såg jag Vintergatan, något jag aldrig hade sett i Korea.
Morgoninventeringen innebar att gå till stranden klockan sex och vandra längs den fram till lunchtid för att hitta havssköldpaddornas bon och undersöka spåren som ungarna hade lämnat under natten. Men det var oundvikligen utmattande att gå flera kilometer på en strand i den heta solen från tidig morgon, där sanden slukade ens fötter.
Ibland blev jag ändå rörd när jag såg hundratals spår efter ungar som hade kläckts under natten och tagit sig ner till havet. Å andra sidan gjorde det ont i hjärtat när jag hittade spår som visade att ungar hade kommit ut ur äggen men blivit uppätna av vildhundar, rävar eller fåglar innan de nådde havet.
(* Redaktörens anmärkning: Efter kläckningen kryper sköldpaddsungarna ner till havet. När de kryper över stranden lämnar de spår efter sig, så kallade spårgångar.)
Efter att ha avslutat morgoninventeringen och utmattad återvänt till lägreträckte det med att laga lunch av färska ägg och tomatsallad och sedan somna i en hängmatta i skuggan för att bli av med all trötthet.
Utgrävningarna krävde mest fysisk styrka, så vi kunde inte utföra dem när solen stod som starkast. Därför grävde vi främst tidigt på morgonen, strax efter soluppgången, under pauser i morgonens inventering eller när solen började gå ner.
Vid utgrävningarna grävde vi upp havssköldpaddornas bon för att hitta äggen. Vi behövde gräva oss igenom flera decimeter sand för att hitta bona.Det var svårt att hitta bona, och lika svårt var det att ta upp äggen och knäcka de ägg som inte hade kläckts för att undersöka innehållet – det var verkligen jobbigt.
Till en början var det roligt att gräva i sanden och leta efter bon, men efter att ha hittat och grävt upp dussintals bon om dagen blev man oundvikligen både mentalt och fysiskt utmattad. Ändå hände det ibland …när vi hittade sköldpaddsungar som hade kläckts i boet men inte kunde ta sig ut, och kunde hjälpa dem ut i havet, kände jag att arbetet jag utförde var meningsfullt.
När vi grävde kunde vi inte fortsätta efter mörkrets inbrott, så vi var tvungna att återvända till lägret. Därförsåg vi ofta solnedgångar medan vi grävde, och var och en var så vacker att man häpnade.OchStjärnhimlen som visade sig när solen hade gått ner helt och det inte fanns några lampor i närheten var bländande vacker.Jag såg Vintergatan varje natt – något jag aldrig hade sett i Korea.Därför brukade jag följa stjärnbilder med fingret, sådana jag bara hade hört talas om men aldrig sett, och en gång fick jag till och med syn på Mars, som lyste röd långt borta.
# Jag kunde känna den lilla sköldpaddans starka livskraft direkt genom händerna.
Att boxa in ett bo innebär att man omringar det med lådor så att sköldpaddor som kläcks under natten inte kan ta sig ut på vägen.Men eftersom sköldpaddorna som kläckts i boet inte borde stanna länge i lådan, gick vi fram och tillbaka längs flera kilometer strand mer än tio gånger under natten för att hitta inhägnade bon, samla ihop ungarna och släppa ut dem i havet på platser utan belysning.
Ibland kläcktes så många som hundra sköldpaddor, och de När jag lyfte upp sköldpaddorna en efter en för hand och bar dem till havet kunde jag känna de små sköldpaddornas starka livskraft direkt genom händerna.Sköldpaddor måste utan undantag ta sig till havet på egen hand för att utveckla förmågan att överleva i havet.
Därför släppte vi ut sköldpaddorna några meter från havet för att locka dem mot vattnet, Synen av ett hundratal sköldpaddor som rörde sig på rad mot havet etsade sig fast i minnet, trots att natten var så mörk att man inte såg en meter framför sig.Och eftersom passen varade hela natten slumrade jag ofta till i bilen, Att prata strunt, småprata och skratta i bilen fick mig ibland att glömma tröttheten efter en hel natt utan sömn.
Ungefär så här såg det pass ut som jag oftast ansvarade för. De andra passen skilde sig bara lite från det ovanstående eller gick ut på att städa, laga mat och så vidare.
# På festerna, som hölls flera gånger i veckan, dånade musiken och vi festade verkligen som galningar.
De ovanliga rätterna som vänner från olika europeiska länder lagade vidgade mina begränsade kulinariska vyer, och leken vi lekte sent på kvällen är fortfarande oförglömlig.På festerna, som hölls flera gånger i veckan, dånade musiken och vi festade verkligen som galningar.
Pizzafester, filmkvällar, cosplayfester, dryckesfester – jag kan inte glömma någon av dem.En fest är till för att ha roligt. Så hur ska man festa för att verkligen njuta av det? Det var en tid då jag lärde mig att ha kul.Vi pratade som barn om fåniga, barnsliga vad och samlades i grupper för att leka dryckesspel – dricka och dricka igen,Vi svepte alla in oss i filtar, satte oss tillsammans och skrattade medan vi tittade på en film som vi hade röstat fram.
I Grekland var det alltid livat, vad vi än gjorde, och vi spelade låtar vars ursprung jag inte ens kunde gissa. Ibland sjöng vi med i takten, ibland dansade vi medan vi arbetade, och ibland tog någon upp en akustisk gitarr eller ukulele och spelade en melodi.När vi tog fram en gitarr, spelade några enkla ackord och alla sjöng LAZYSONG tillsammans var våra stämmor förvånansvärt bra, och vi skrattade åt det efteråt.
# Jag kände mig inte ensam eftersom jag hade vänner som alltid tog hand om mig och fanns vid min sida.
När september närmade sig sitt slut började även havssköldpaddsprojektet gå mot sitt slut. En efter en tog folk farväl och lämnade långa brev på engelska i gästboken innan de åkte. Passen blev gradvis färre, och tälten som tidigare hade känts fulla började tömmas.
Till och med den grekiska sommaren, som alltid hade varit het, verkade göra sig redo att lämna oss; vädret förblev lite kyligt. Kanske var det för att försöka glömma ensamheten.När slutet närmade sig ordnade vi oftare fester på lägret och stojade medan vi spelade spel. Ändå tornade slutögonblicket upp sig framför oss.
I Kiproisia, där det inte hade fallit en enda regndroppe på hela månaden, vräkte regnet ner som i en storm dagen före min avresa. Därför blev tälten, kläderna och handdukarna genomblöta. Så det var väldigt besvärligt att packa på avresedagen.
När alla samlades för att ta farväl av mig innan jag åkte,kramade de mig en efter en, sa att de hade haft roligt tack vare mig och tackade mig.Men det var faktiskt jag som hade kunnat njuta av mitt liv långt hemifrån i Grekland tack vare dem.
De förstod alla hur mycket mod det krävs för att utföra den här sortens volontärarbete på egen hand och sa att jag var fantastisk och modig. Menvännerna som tog kontakt med mig först när jag var nervös och inte kunde prata ordentlig engelska var mycket modigare.Oavsett om vi spelade spel tillsammans, pratade eller gick någonstans för att umgås,eftersom det alltid fanns vänner som tog hand om mig och fanns där för mig behövde jag inte känna mig ensam.
Jag bestämde mig för att tolka darrningarna inför en ny upplevelse på ett annat sätt.
Dagen innan jag skulle åka undrade jag: hade jag verkligen ansträngt mig? Hade jag fått ut något av att ha kommit så här långt? Hade jag förändrats över huvud taget? Jag kände ånger. Jag kunde ha gjort bättre ifrån mig – på mina arbetspass och i mina relationer. Jag borde själv ha tagit mer kontakt, om så bara några gånger till; jag borde ha pratat mer med människor jag inte stod så nära och kommit dem närmare.
Även om ångern dröjde sig kvar och gjorde ont,tycker jag ändå att det var bra att jag kom hit. Om jag någon gång får tid och möjlighet att volontärarbeta här igen skulle jag boka en flygbiljett och åka utan att tveka.På lediga dagar från arbetspassen gick mina vänner och jag till stranden, kände havsbrisen och såg solen gå ner över havet medan vi hade det här samtalet.
”Att darra av rädsla och att darra av förväntan är på sätt och vis samma sak.Vissa tror att de darrar för att de är rädda, medan andra tror att de darrar för att de är förväntansfulla. Detär en mycket liten skillnad i hur man uppfattar det, men resultatet blir enormt annorlunda.”
När jag först satte min fot i Grekland var jag fruktansvärt nervös. Jag tror att det antagligen berodde på rädslan inför att uppleva något för första gången. Men det här volontärprojektet, som kändes både långt och kort,när volontärprojektet var över bestämde jag mig för att se på darrningarna inför nya upplevelser på ett annat sätt.
Människor jag träffade på plats
Jag träffade så många olika människor att jag inte vet om jag kan beskriva dem på fem rader. Ludin från Frankrike hade engelskkunskaper som liknade mina väldigt mycket, så det var med hen jag pratade mest. Guy från England hade en riktigt fin personlighet och var snäll mot alla, så det var roligt att umgås med honom och det var med honom jag delade flest drinkar. Nico från England var likaså bra på att få folk att ha roligt och lärde mig många brittiska lekar. Sarah och Nike från Tyskland var också glada och snälla vänner, så jag lärde mig mycket om arbetet.
Efter projektet
Jag lärde mig att bemöta människor på ett varmare sätt. Jag lärde mig också på egen hand att hantera motgångar, svårigheter, smärta och ensamhet. Jag fick många vänner, ochjag skapade minnen som jag aldrig kommer att glömma.
Genom att prata med många människor reflekterade jag också mycket över min egen framtid. Innan jag deltog hade jag bara en vag uppfattning om mina mål,men efteråt kunde jag skapa en konkret plan för hur jag skulle nå dem.
# För dig som funderar på att delta
Först och främst, som någon som har upplevt det här projektet, ett enkelt råd: var inte rädd – gå fram till människor, sträck fram handen för att hälsa och presentera dig. Bara det kan hjälpa dig att skapa många relationer. Och oavsett hur svårt eller tröttsamt det är kommer människor naturligt att samlas omkring dig om du visar att du gör ditt bästa.
Om det är fest eller festival kommer folk förmodligen att bjuda med dig. I stället för att tacka nej för att du är trött eller inte känner för det tror jag att du får roligare om du följer med.
# Mina tips inför ett sabbatsår
- Språk
Det jag framför allt insåg genom det här volontärarbetet är att engelska till stor del handlar om självförtroende. Att inte vara rädd för att prata med människor, själv ta initiativ till samtal, få sina misstag påpekade, ställa frågor och ibland använda gester – allt detta blev grunden för mina engelskkunskaper. Det är ändå bra att komma ihåg några vanliga vardagsuttryck innan man åker.
- Boende
Eftersom du definitivt kommer att bo på en campingplats är det en mycket bra idé att ta med ett tält. Jag trodde att ett enmanstält skulle räcka, men tog med ett något skrymmande tretält för säkerhets skull. Det var inget dåligt beslut. Med ett tillräckligt rymligt tält blev det bekvämare att vila och jag kunde förvara mina saker där, vilket var praktiskt. Sovplatsen är viktigast för att återhämta sig från trötthet, så det är viktigt att tänka noga igenom vad du ska sova på och ta med sådant som gör att du kan sova så bekvämt som möjligt. En kompakt fleecefilt, en uppblåsbar kudde eller en luftmadrass är lagom stora alternativ, och luftpumpar brukar tillhandahållas tillsammans med tälten, så de är bra val.
- Saker att ta med
När det gäller vad man ska ta med är jag en sådan person som köper saker om jag saknar dem, så jag har inte så många råd. En sak som var trevlig att ha med var en bok. När jag i början inte hade hunnit anpassa mig och tyckte att det var tråkigt att vara ensam kunde jag få tiden att gå genom att läsa. Senare blev det ett samtalsämne när vänner frågade vad jag läste. Vi pratade om böcker vi inte kände till, och när vi upptäckte gemensamma intressen var det verkligen trevligt.
Mitt sabbatsår är
Upplevelse ★★★★★
Lärande ★★★★★
Miljö ★★★★★
Säkerhet ★★★☆☆
Fritid ★★★★☆
”Att darra av rädsla och att darra av upphetsning är på sätt och vis samma sak. Vissatror att de darrar för att de är rädda, andra tror att de darrar för att de är uppspelta. Det ären mycket liten skillnad i uppfattning, men resultaten är enormt olika.” När volontärprojektet var över bestämde jag mig för att se på darrandet inför nya upplevelser på ett annat sätt. Grekland, räddningsinsats för skadade sköldpaddor i Medelhavet Jang Doohyun, deltagare i Gap Year Tribe (25 år, universitetsstudent) / 4 veckors sabbatsår |
# Skapar minnen jag aldrig kommer att glömma
Hej, jag heter Jang Doohyun och studerar i Japan. Jag läser ekonomi. Jag behärskar japanska på modersmålsnivå och kan engelska tillräckligt bra för vardagliga samtal.Jag sökte till och deltog i det här sabbatsårsprojektet med pengar jag sparat från extrajobb medan jag studerade i Japan.
Jag har alltid älskat djur. Hemma hos mina föräldrar i Korea hade vi olika djur, som katter, hundar och höns, och jag var mycket intresserad av dem. Därför funderade jag på vilket djurrelaterat arbete jag kunde göra utomlands samtidigt som jag lärde känna nya vänner. Så valde jag det här volontärprojektet med havssköldpaddor.
Jag gick med i projektet eftersom jag i framtiden vill arbeta främst utomlands och ville få erfarenhet av att träffa olika människor från hela världen i förväg. Jag ville också förbättra min engelska konversationsförmåga inför det.
Projektet hade två huvudmål:För det första att skapa oförglömliga minnen och för det andra att få nya vänner. Lyckligtvis tror jag att jag lyckades uppnå båda målen.Under resans gång ville jag också ge mig själv många utmaningar och försöka övervinna dem.
* För Jang Doohyun, som ville få nya erfarenheter och utforska olika karriärvägar,fick han dagligen uppdrag som utmanade hans invanda tankesätt samt personligt anpassade 1:1-uppdrag för nya upplevelser och utmaningar. Han fick också en sabbatsårsdagbok som gav möjlighet till självreflektion och planering.
# Vi satt tillsammans och pratade i skymningen om hur vackert det var.
Jag volontärarbetade i ett område i Grekland som heter Kyprosia.
(* Redaktörens anmärkning: Projektet genomförs på olika platser runt om i Grekland.)
Det var ett av områdena där volontärer arbetar med att bevara havssköldpaddor. Kiprosia har en lång strand (cirka 20 km), så det fanns mycket att ta hand om. Men eftersom vi var få kunde alla turas om att prova de olika arbetspassen (aktiviteterna) minst en gång. Arbetspassen omfattade morgoninventering, kiosk, boxning, utgrävning, matlagning, städning av lägret, inköp, databasarbete, hotellreklam och annat. Mitt första arbetspass var i kiosken.
När jag fick mitt första arbetspass visste jag inte vad jag skulle göra, så jag stod bara där och följde efter en vän som hade samma pass.Kioskpasset innebar att sköta volontärgruppens stånd och sälja olika varor.
Medan jag arbetade lärde jag mig grekiska hälsningsfraser och hälsade på folk i närheten och på resenärer. Jag berättade också om havssköldpaddor för dem som frågade.När det inte var några kunder brukade vi två småprata lågmält på stapplande engelska inne i det lilla ståndet.
Kiosken öppnade när solen började gå ner och höll öppet till sent på kvällen.Inne i kiosken, som låg så att man hade fri utsikt över havet, betraktade vi kvällshimlen tillsammans och pratade om hur otroligt vackert det var. Med tiden började jag så småningom vänja mig vid volontärpassen.
Under morgoninventeringen kontrollerade vi sköldpaddornas spår och bon varje morgon. Vid utgrävningen grävde vi upp bon där kläckningen var klar för att räkna de kläckta äggen och öppnade ägg som inte hade kläckts för att undersöka varför. Under boxningspasset satte vi upp lådor runt bona så att sköldpaddorna inte skulle ta sig ut på vägarna och vakade över dem hela natten. Efter att ha upprepat alla arbetspass flera gånger kände jag mig mycket bekant med dem.
Varje natt såg jag Vintergatan, något jag aldrig hade sett i Korea.
Morgoninventeringen innebar att gå till stranden klockan sex och vandra längs den fram till lunchtid för att hitta havssköldpaddornas bon och undersöka spåren som ungarna hade lämnat under natten. Men det var oundvikligen utmattande att gå flera kilometer på en strand i den heta solen från tidig morgon, där sanden slukade ens fötter.
Ibland blev jag ändå rörd när jag såg hundratals spår efter ungar som hade kläckts under natten och tagit sig ner till havet. Å andra sidan gjorde det ont i hjärtat när jag hittade spår som visade att ungar hade kommit ut ur äggen men blivit uppätna av vildhundar, rävar eller fåglar innan de nådde havet.
(* Redaktörens anmärkning: Efter kläckningen kryper sköldpaddsungarna ner till havet. När de kryper över stranden lämnar de spår efter sig, så kallade spårgångar.)
Efter att ha avslutat morgoninventeringen och utmattad återvänt till lägreträckte det med att laga lunch av färska ägg och tomatsallad och sedan somna i en hängmatta i skuggan för att bli av med all trötthet.
Utgrävningarna krävde mest fysisk styrka, så vi kunde inte utföra dem när solen stod som starkast. Därför grävde vi främst tidigt på morgonen, strax efter soluppgången, under pauser i morgonens inventering eller när solen började gå ner.
Vid utgrävningarna grävde vi upp havssköldpaddornas bon för att hitta äggen. Vi behövde gräva oss igenom flera decimeter sand för att hitta bona.Det var svårt att hitta bona, och lika svårt var det att ta upp äggen och knäcka de ägg som inte hade kläckts för att undersöka innehållet – det var verkligen jobbigt.
Till en början var det roligt att gräva i sanden och leta efter bon, men efter att ha hittat och grävt upp dussintals bon om dagen blev man oundvikligen både mentalt och fysiskt utmattad. Ändå hände det ibland …när vi hittade sköldpaddsungar som hade kläckts i boet men inte kunde ta sig ut, och kunde hjälpa dem ut i havet, kände jag att arbetet jag utförde var meningsfullt.
När vi grävde kunde vi inte fortsätta efter mörkrets inbrott, så vi var tvungna att återvända till lägret. Därförsåg vi ofta solnedgångar medan vi grävde, och var och en var så vacker att man häpnade.OchStjärnhimlen som visade sig när solen hade gått ner helt och det inte fanns några lampor i närheten var bländande vacker.Jag såg Vintergatan varje natt – något jag aldrig hade sett i Korea.Därför brukade jag följa stjärnbilder med fingret, sådana jag bara hade hört talas om men aldrig sett, och en gång fick jag till och med syn på Mars, som lyste röd långt borta.
# Jag kunde känna den lilla sköldpaddans starka livskraft direkt genom händerna.
Att boxa in ett bo innebär att man omringar det med lådor så att sköldpaddor som kläcks under natten inte kan ta sig ut på vägen.Men eftersom sköldpaddorna som kläckts i boet inte borde stanna länge i lådan, gick vi fram och tillbaka längs flera kilometer strand mer än tio gånger under natten för att hitta inhägnade bon, samla ihop ungarna och släppa ut dem i havet på platser utan belysning.
Ibland kläcktes så många som hundra sköldpaddor, och de När jag lyfte upp sköldpaddorna en efter en för hand och bar dem till havet kunde jag känna de små sköldpaddornas starka livskraft direkt genom händerna.Sköldpaddor måste utan undantag ta sig till havet på egen hand för att utveckla förmågan att överleva i havet.
Därför släppte vi ut sköldpaddorna några meter från havet för att locka dem mot vattnet, Synen av ett hundratal sköldpaddor som rörde sig på rad mot havet etsade sig fast i minnet, trots att natten var så mörk att man inte såg en meter framför sig.Och eftersom passen varade hela natten slumrade jag ofta till i bilen, Att prata strunt, småprata och skratta i bilen fick mig ibland att glömma tröttheten efter en hel natt utan sömn.
Ungefär så här såg det pass ut som jag oftast ansvarade för. De andra passen skilde sig bara lite från det ovanstående eller gick ut på att städa, laga mat och så vidare.
# På festerna, som hölls flera gånger i veckan, dånade musiken och vi festade verkligen som galningar.
De ovanliga rätterna som vänner från olika europeiska länder lagade vidgade mina begränsade kulinariska vyer, och leken vi lekte sent på kvällen är fortfarande oförglömlig.På festerna, som hölls flera gånger i veckan, dånade musiken och vi festade verkligen som galningar.
Pizzafester, filmkvällar, cosplayfester, dryckesfester – jag kan inte glömma någon av dem.En fest är till för att ha roligt. Så hur ska man festa för att verkligen njuta av det? Det var en tid då jag lärde mig att ha kul.Vi pratade som barn om fåniga, barnsliga vad och samlades i grupper för att leka dryckesspel – dricka och dricka igen,Vi svepte alla in oss i filtar, satte oss tillsammans och skrattade medan vi tittade på en film som vi hade röstat fram.
I Grekland var det alltid livat, vad vi än gjorde, och vi spelade låtar vars ursprung jag inte ens kunde gissa. Ibland sjöng vi med i takten, ibland dansade vi medan vi arbetade, och ibland tog någon upp en akustisk gitarr eller ukulele och spelade en melodi.När vi tog fram en gitarr, spelade några enkla ackord och alla sjöng LAZYSONG tillsammans var våra stämmor förvånansvärt bra, och vi skrattade åt det efteråt.
# Jag kände mig inte ensam eftersom jag hade vänner som alltid tog hand om mig och fanns vid min sida.
När september närmade sig sitt slut började även havssköldpaddsprojektet gå mot sitt slut. En efter en tog folk farväl och lämnade långa brev på engelska i gästboken innan de åkte. Passen blev gradvis färre, och tälten som tidigare hade känts fulla började tömmas.
Till och med den grekiska sommaren, som alltid hade varit het, verkade göra sig redo att lämna oss; vädret förblev lite kyligt. Kanske var det för att försöka glömma ensamheten.När slutet närmade sig ordnade vi oftare fester på lägret och stojade medan vi spelade spel. Ändå tornade slutögonblicket upp sig framför oss.
I Kiproisia, där det inte hade fallit en enda regndroppe på hela månaden, vräkte regnet ner som i en storm dagen före min avresa. Därför blev tälten, kläderna och handdukarna genomblöta. Så det var väldigt besvärligt att packa på avresedagen.
När alla samlades för att ta farväl av mig innan jag åkte,kramade de mig en efter en, sa att de hade haft roligt tack vare mig och tackade mig.Men det var faktiskt jag som hade kunnat njuta av mitt liv långt hemifrån i Grekland tack vare dem.
De förstod alla hur mycket mod det krävs för att utföra den här sortens volontärarbete på egen hand och sa att jag var fantastisk och modig. Menvännerna som tog kontakt med mig först när jag var nervös och inte kunde prata ordentlig engelska var mycket modigare.Oavsett om vi spelade spel tillsammans, pratade eller gick någonstans för att umgås,eftersom det alltid fanns vänner som tog hand om mig och fanns där för mig behövde jag inte känna mig ensam.
Jag bestämde mig för att tolka darrningarna inför en ny upplevelse på ett annat sätt.
Dagen innan jag skulle åka undrade jag: hade jag verkligen ansträngt mig? Hade jag fått ut något av att ha kommit så här långt? Hade jag förändrats över huvud taget? Jag kände ånger. Jag kunde ha gjort bättre ifrån mig – på mina arbetspass och i mina relationer. Jag borde själv ha tagit mer kontakt, om så bara några gånger till; jag borde ha pratat mer med människor jag inte stod så nära och kommit dem närmare.
Även om ångern dröjde sig kvar och gjorde ont,tycker jag ändå att det var bra att jag kom hit. Om jag någon gång får tid och möjlighet att volontärarbeta här igen skulle jag boka en flygbiljett och åka utan att tveka.På lediga dagar från arbetspassen gick mina vänner och jag till stranden, kände havsbrisen och såg solen gå ner över havet medan vi hade det här samtalet.
”Att darra av rädsla och att darra av förväntan är på sätt och vis samma sak.Vissa tror att de darrar för att de är rädda, medan andra tror att de darrar för att de är förväntansfulla. Detär en mycket liten skillnad i hur man uppfattar det, men resultatet blir enormt annorlunda.”
När jag först satte min fot i Grekland var jag fruktansvärt nervös. Jag tror att det antagligen berodde på rädslan inför att uppleva något för första gången. Men det här volontärprojektet, som kändes både långt och kort,när volontärprojektet var över bestämde jag mig för att se på darrningarna inför nya upplevelser på ett annat sätt.
Människor jag träffade på plats
Jag träffade så många olika människor att jag inte vet om jag kan beskriva dem på fem rader. Ludin från Frankrike hade engelskkunskaper som liknade mina väldigt mycket, så det var med hen jag pratade mest. Guy från England hade en riktigt fin personlighet och var snäll mot alla, så det var roligt att umgås med honom och det var med honom jag delade flest drinkar. Nico från England var likaså bra på att få folk att ha roligt och lärde mig många brittiska lekar. Sarah och Nike från Tyskland var också glada och snälla vänner, så jag lärde mig mycket om arbetet.
Efter projektet
Jag lärde mig att bemöta människor på ett varmare sätt. Jag lärde mig också på egen hand att hantera motgångar, svårigheter, smärta och ensamhet. Jag fick många vänner, ochjag skapade minnen som jag aldrig kommer att glömma.
Genom att prata med många människor reflekterade jag också mycket över min egen framtid. Innan jag deltog hade jag bara en vag uppfattning om mina mål,men efteråt kunde jag skapa en konkret plan för hur jag skulle nå dem.
# För dig som funderar på att delta
Först och främst, som någon som har upplevt det här projektet, ett enkelt råd: var inte rädd – gå fram till människor, sträck fram handen för att hälsa och presentera dig. Bara det kan hjälpa dig att skapa många relationer. Och oavsett hur svårt eller tröttsamt det är kommer människor naturligt att samlas omkring dig om du visar att du gör ditt bästa.
Om det är fest eller festival kommer folk förmodligen att bjuda med dig. I stället för att tacka nej för att du är trött eller inte känner för det tror jag att du får roligare om du följer med.
# Mina tips inför ett sabbatsår
- Språk
Det jag framför allt insåg genom det här volontärarbetet är att engelska till stor del handlar om självförtroende. Att inte vara rädd för att prata med människor, själv ta initiativ till samtal, få sina misstag påpekade, ställa frågor och ibland använda gester – allt detta blev grunden för mina engelskkunskaper. Det är ändå bra att komma ihåg några vanliga vardagsuttryck innan man åker.
- Boende
Eftersom du definitivt kommer att bo på en campingplats är det en mycket bra idé att ta med ett tält. Jag trodde att ett enmanstält skulle räcka, men tog med ett något skrymmande tretält för säkerhets skull. Det var inget dåligt beslut. Med ett tillräckligt rymligt tält blev det bekvämare att vila och jag kunde förvara mina saker där, vilket var praktiskt. Sovplatsen är viktigast för att återhämta sig från trötthet, så det är viktigt att tänka noga igenom vad du ska sova på och ta med sådant som gör att du kan sova så bekvämt som möjligt. En kompakt fleecefilt, en uppblåsbar kudde eller en luftmadrass är lagom stora alternativ, och luftpumpar brukar tillhandahållas tillsammans med tälten, så de är bra val.
- Saker att ta med
När det gäller vad man ska ta med är jag en sådan person som köper saker om jag saknar dem, så jag har inte så många råd. En sak som var trevlig att ha med var en bok. När jag i början inte hade hunnit anpassa mig och tyckte att det var tråkigt att vara ensam kunde jag få tiden att gå genom att läsa. Senare blev det ett samtalsämne när vänner frågade vad jag läste. Vi pratade om böcker vi inte kände till, och när vi upptäckte gemensamma intressen var det verkligen trevligt.
Mitt sabbatsår är
Upplevelse ★★★★★
Lärande ★★★★★
Miljö ★★★★★
Säkerhet ★★★☆☆
Fritid ★★★★☆
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
