Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Lärde mig altruistiska värderingar #Erfarenhet av att ta hand om barn med svåra funktionsnedsättningar #Förlägenhet, ånger och djup rörelse
Mina dagar var fyllda av arbete för mig själv och min familj. Ibland, när jag hade ork, tänkte jag att det var givande att någon gång volontärarbeta för någon som hade det svårt.När jag såg mig omkring insåg jag att världen inte så mycket handlar om att någon hjälper någon annan, utan snarare är en plats där människor vänligt stöttar varandra och växer tillsammans. Låt oss ge tillbaka vingarna till de kambodjanska barn med funktionsnedsättning som har förlorat sina. Yang Geum-suk, familj som tar ett sabbatsår tillsammans (52, kontorsanställd) / sabbatsår på fyra veckor |
# Lever jag mitt liv på rätt sätt?
Under de senaste fyra åren, medan jag tillsammans med min son och dotter – som nu studerar på högskola – oroade mig och förberedde mig inför deras framtida yrkesval, fanns det något i bakhuvudet...Den långvariga, repetitiva vardagen fick mig att undra om jag verkligen levde mitt liv på rätt sätt.
Nu ville jag reflektera över de drömmar, mål och värderingar jag hade under den tid då mina barn växte upp, efter att ha arbetat i 27 år som speciallärare, och över den tillit till mig själv och min omgivning som jag inte får förlora på den väg jag ska gå under de återstående åren, och...Jag ville fundera på om jag verkligen hade vandrat den här vägen med glädje och om jag kan fortsätta göra det även i framtiden.
* Eftersom Yang Geum-suk gärna ville se tillbaka på sitt liv fick hon dagligen ett personligt, skräddarsytt uppdrag med koppling till självreflektion, nya utmaningar och upplevelser. Hon fick också en sabbatsårsbok där hon kunde reflektera över sig själv och göra planer.
# Jag ville stanna upp i livet och uppleva vår, sommar, höst och vinter.
Efter 27 år i arbetslivet tog jag tjänstledigt och behövde en möjlighet att med nya ögon betrakta mig själv, mitt yrke, barnen som skulle finnas vid min sida när jag återvände till arbetet och min omgivning. Som speciallärare på lågstadiet har jag under de senaste 27 åren tagit hand om elever med funktionsnedsättning mot lön.
Jag hade alltid undrat vad det innebar att vara tillsammans med elever med funktionsnedsättning, utöver att det var ett arbete. Ett års obetald ledighet. Självklart skulle jag ägna hela den tiden åt ”mig”.
Det här behöver jag veta för att kunna göra det.
Jag ska tillbringa en månad med elever med funktionsnedsättning utan att få någon ”lön” och med nya ögon betrakta mig själv, mitt yrke och barnen som ska finnas vid min sida.
Den långvariga, repetitiva vardagen...Under min tid som ”lärare” var målet med sabbatsåret att locka fram och utveckla den omognad eller passion som dolde sig bakom överdriven pliktkänsla och auktoritet.
Efter att ha bestämt mig för att göra det här året till en sorts vilosida,ville jag stanna upp i livet och tillbringa de årstider jag inte hade upplevt – vår, sommar, höst och vinter.
# Så änglalika barnen var...
Gruppen jag valde bestod av de 23 barn med störst vårdbehov på volontärcentret. De flesta hade svåra funktionsnedsättningar som gjorde att de inte ens kunde äta eller gå på toaletten utan hjälp från vårdnadshavare eller lärare, än mindre följa med ut på promenad.
All personal på centret verkade ha god förståelse för volontärernas förmågor, styrkor och svagheter och bemötte dem på ett lämpligt sätt.Till en början masserade jag barnens armar med olja och satte dem i rullstolar för att ta med dem på promenad i trädgården på nedervåningen.
Jag var lite ovan vid att ta hand om barn med fysiska funktionsnedsättningar, men insåg att mina erfarenheter av att uppfostra ett barn gjorde att jag på små sätt kunde tillgodose behoven hos barn som inte kunde kommunicera verbalt. Efter hand fick jag hjälpa till med fler omsorgssysslor, som att byta blöjor, ge mellanmål och flytta barn från rullstolar till liggmattor så att de kunde vila,
När det fanns sådant som gjorde barnen obekväma och som jag inte hade märkt när jag körde dem i rullstol, påpekade personalen det vänligt och noggrant,så det blev ett slags praktisk träning för mig i hur man tar hand om barn med svåra funktionsnedsättningar – något jag inte hade gjort tidigare.
Centret hade en bristfällig fysisk miljö och saknade många saker som behövdes. Rullstolarna var gamla och trasiga, och jag såg till och med ett barn skada foten och börja blöda när det flyttades. Det gjorde ont att se, men personalen fortsatte outtröttligt med det krävande omsorgsarbetet för barn med svåra funktionsnedsättningar...Personalens ständiga vänlighet, trots att de gång på gång utförde det krävande arbetet, berörde mig djupt.
Barnen var så änglalika... Varje gång våra blickar möttes log de stort och strålande.När jag började köra rullstolen för att ta med dem på promenad märktes deras förväntan och glädje i hela kroppen.
Jag bestämde mig för att spara en del av fickpengarna jag hade med mig och föreslog att vi skulle köpa sådant barnen behövde, även om det bara blev för en liten summa... Det var inte mycket pengar för mig, men jag kände en viss tillfredsställelse när jag tillsammans med personalen gick till den lokala marknaden och köpte en hel del saker.
Jag lägger till ett glatt och gripande ögonblick – som om jag hade sett ett litet uppväxtdrama – på en sida i mitt liv.
Jag kände bara till Kambodja som ett mycket varmt och fattigt land med den sorgliga historien om Röda khmerernas folkmord. När volontärarbetet, som jag hade påbörjat med avsikten att hjälpa ett fattigt lands fattiga och olyckligt lottade barn, var över...fanns det i mitt hjärta, snarare än stolthet, en starkare känsla av skam och ånger.
För det första gjorde de kambodjaner jag mötte, trots att de tydligt bar spår av ett fattigt land och en olycklig historia, intryck på mig som människor med en vänlig inställning och blicken riktad mot framtiden.Jag upplevde att de tog emot den hjälp de behövde på ett organiserat sätt och ständigt, med öppet sinne, försökte hitta en ny riktning för sina roller och sin framtid.Det blev särskilt tydligt genom de volontärer som kom och gick under de fyra veckorna och personalen på den lokala volontärorganisationen.
En koreansk organisation hade skänkt rullstolar till barn med svåra funktionsnedsättningar, och jag fick veta att Japan bidrog med mycket ekonomiskt stöd. (En dag kom en japansk tandläkare på besök och gjorde rutinundersökningar.) Många människor från både väst och öst fortsatte att hjälpa till som volontärer. De besökte centret för att leka med barnen, undervisa och fritt genomföra projekt som att måla väggmålningar.
På volontärarbetets sista dag funderade föreståndaren och lärarna i gruppen jag arbetade med...på bättre program för barnen än enbart omsorg, sång och vattenlekar,Nu när jag har återvänt till Korea har bilder på glada barn lagts upp på Facebook – de har fått en ny och rolig aktivitet: ansiktsmålning.
För det andra var det intrycket jag fick av de många unga volontärer jag träffade på volontärboendet. I stället för vag medkänsla eller en känsla av humanitärt ansvar gentemot ett land som drabbats av orättvisa och olyckor genom krig och plundring,kändes deras vilja att förverkliga en medmänsklighet där vi lever väl tillsammans verkligen vacker.
Trots de obekväma volontärbostäderna log de alltid och stod villigt ut med kostnaderna och besväret med att åka tuk-tuk till och från volontärplatserna,och de strålade av glädje över små lappar som barnen tafatt visade upp, med text som ”Jag älskar dig, Sara”,och när jag såg dem diskutera och dela idéer om bättre projekt,kunde jag inte låta bli att känna en viss skam över de gånger jag tidigare bara hade sökt tillfredsställelse i välbefinnandet för mig själv och min familj.
Volontärerna och personalen på volontärcentret som stödde dem var enade, reflekterade över sig själva och fann tillsammans en väg framåt,och jag lägger till ett glatt och gripande ögonblick – som om jag hade sett ett litet utvecklingsdrama – på en sida i mitt liv.
# Människor jag tillbringade tid med under mitt sabbatsår
All personal på volontärboendet verkade skickligt och snabbt anpassa sig efter volontärernas aktivitetsprogram och personliga behov. Det var en mycket trevlig upplevelse att se den livliga närvaron av unga volontärer från många olika länder. Även om jag hade svårt att kommunicera obehindrat på engelska kunde jag tillbringa måltider, vilostunder och tid med mina rumskamrater på ett mycket trevligt och hjärtligt sätt.
Till den här generade tanten som inte kunde lära sig barnens namn och rumsnummer förrän den sista dagen ...Jag tackar barnen och personalen som stannade hos mig med strålande leenden ända till slutet, och jag ber att alla ska bli lyckligare och lyckligare för varje dag.
Min rumskamrat Sarah Ann Morley, som efter att ha avslutat den sista dagens program tog nattbussen till Siem Reap ... Under de senaste fyra veckorna blev min mun och mina öron alltmer vana vid den obekanta brittiska engelska accenten. Så småningom började brittisk engelska låta bekant i mina öron ... och nu är det dags att säga adjö. Det var en ära att dela rum med vackra, vänliga och underbara unga brittiska kvinnor. Tack för att ni alltid mötte denna kvinna i femtioårsåldern, som inte är så bra på engelska, med ett lika varmt leende.
# Efter att ha kommit hem från mitt sabbatsår
Min vardag hade varit hektisk och bara kretsat kring mig själv och min familj. Ibland, när jag hade möjlighet, tänkte jag att det skulle vara givande att någon gång göra volontärarbete för någon som hade det svårt.När jag såg tillbaka insåg jag att världen mindre handlar om att någon hjälper någon annan och mer är en plats där människor vänligt stöttar varandra och växer tillsammans.
# Mina personliga resetips i Kambodja
Det fanns en nordkoreansk restaurang i Phnom Penh. De dagar då vi inte hade några aktiviteter kunde man se uppträdanden av den nordkoreanska personalen och prova kalla nudlar från Pyongyang. Under ledigheten besökte jag ruinerna vid Angkor Wat i Siem Reap. På lördagar och söndagar kan man åka på delfin- eller elefantsafari, och efter att programmet var slut gjorde jag ett besök i närliggande Ho Chi Minh-staden och Laos.
# Mina personliga tips för sabbatsåret
- Så tar du dig dit
Jag kom fram till Phnom Penhs flygplats sent på kvällen. När jag gick ut hade jag inga problem att hitta chauffören som höll i en skylt med texten ”Gap Year”. Sedan åkte jag tuk-tuk tillsammans med en fransk student som hade anlänt till volontärboendet tidigare.
- Språk
För komplicerade eller långa samtal använde jag ibland en översättningsapp, men oftast kunde vi utan större svårigheter förmedla det vi behövde säga med bara ett eller två ord, ögonkontakt och gester. Jag tror att det var möjligt eftersom volontärerna kom från många olika länder och var öppensinnade, kommunicerade aktivt och visade hänsyn till personer som talade andra språk.
- Boende
Eftersom det inte är som på ett hotell måste du ta hand om soporna själv och byta madrasskyddet för hand. Det är inte särskilt svårt.
- Måltider
Till frukost serveras bröd och frukt. Matlåda till lunchen måste beställas kvällen innan. Middagen består av ris och en eller två huvudrätter. Ibland längtade jag efter varm soppa och åt på närliggande restauranger. Kambodjansk köttsoppa med en skvätt lime var utmärkt för att pigga upp kroppen efter hettan.
- Saker att ta med
Det är väldigt varmt, så du behöver byta kläder ofta. Det är svårt att tvätta på volontärboendet, så du behöver använda en närliggande tvättinrättning – ta med flera lätta plagg. Lokala kläder är relativt billiga, så det går också bra att handla på en närliggande marknad.
- Till blivande deltagare
Om du har åtminstone en särskild färdighet, som att sjunga, dansa eller spela ett instrument ... kommer barnen och lärarna verkligen att uppskatta det. Jag var avundsjuk eftersom jag inte hade någon sådan färdighet ... men jag är bra på att le mot alla, så jag blev välkomnad trots att jag saknade andra färdigheter.
Mitt sabbatsår var
Upplevelse ★★★★★
Det var en bättre upplevelse än jag hade hoppats på.
Lärande ★★★★★
Jag lärde mig också mer än jag hade förväntat mig.
Miljö ★★★★☆
Boendet är ganska enkelt, men det är inget större problem att bo där. Jag ger det fyra stjärnor eftersom min son och dotter kanske skulle tycka att det är lite obekvämt.
Säkerhet ★★★★★
Det verkar inte finnas några säkerhetsproblem så länge man inte går ut ensam sent på kvällen.
Fritid ★★★★★
Levnadskostnaderna är relativt låga, och eftersom landet gränsar till flera andra länder är det lätt att planera upplevelserika utflykter.
Mina dagar var fyllda av arbete för mig själv och min familj. Ibland, när jag hade ork, tänkte jag att det var givande att någon gång volontärarbeta för någon som hade det svårt.När jag såg mig omkring insåg jag att världen inte så mycket handlar om att någon hjälper någon annan, utan snarare är en plats där människor vänligt stöttar varandra och växer tillsammans. Låt oss ge tillbaka vingarna till de kambodjanska barn med funktionsnedsättning som har förlorat sina. Yang Geum-suk, familj som tar ett sabbatsår tillsammans (52, kontorsanställd) / sabbatsår på fyra veckor |
# Lever jag mitt liv på rätt sätt?
Under de senaste fyra åren, medan jag tillsammans med min son och dotter – som nu studerar på högskola – oroade mig och förberedde mig inför deras framtida yrkesval, fanns det något i bakhuvudet...Den långvariga, repetitiva vardagen fick mig att undra om jag verkligen levde mitt liv på rätt sätt.
Nu ville jag reflektera över de drömmar, mål och värderingar jag hade under den tid då mina barn växte upp, efter att ha arbetat i 27 år som speciallärare, och över den tillit till mig själv och min omgivning som jag inte får förlora på den väg jag ska gå under de återstående åren, och...Jag ville fundera på om jag verkligen hade vandrat den här vägen med glädje och om jag kan fortsätta göra det även i framtiden.
* Eftersom Yang Geum-suk gärna ville se tillbaka på sitt liv fick hon dagligen ett personligt, skräddarsytt uppdrag med koppling till självreflektion, nya utmaningar och upplevelser. Hon fick också en sabbatsårsbok där hon kunde reflektera över sig själv och göra planer.
# Jag ville stanna upp i livet och uppleva vår, sommar, höst och vinter.
Efter 27 år i arbetslivet tog jag tjänstledigt och behövde en möjlighet att med nya ögon betrakta mig själv, mitt yrke, barnen som skulle finnas vid min sida när jag återvände till arbetet och min omgivning. Som speciallärare på lågstadiet har jag under de senaste 27 åren tagit hand om elever med funktionsnedsättning mot lön.
Jag hade alltid undrat vad det innebar att vara tillsammans med elever med funktionsnedsättning, utöver att det var ett arbete. Ett års obetald ledighet. Självklart skulle jag ägna hela den tiden åt ”mig”.
Det här behöver jag veta för att kunna göra det.
Jag ska tillbringa en månad med elever med funktionsnedsättning utan att få någon ”lön” och med nya ögon betrakta mig själv, mitt yrke och barnen som ska finnas vid min sida.
Den långvariga, repetitiva vardagen...Under min tid som ”lärare” var målet med sabbatsåret att locka fram och utveckla den omognad eller passion som dolde sig bakom överdriven pliktkänsla och auktoritet.
Efter att ha bestämt mig för att göra det här året till en sorts vilosida,ville jag stanna upp i livet och tillbringa de årstider jag inte hade upplevt – vår, sommar, höst och vinter.
# Så änglalika barnen var...
Gruppen jag valde bestod av de 23 barn med störst vårdbehov på volontärcentret. De flesta hade svåra funktionsnedsättningar som gjorde att de inte ens kunde äta eller gå på toaletten utan hjälp från vårdnadshavare eller lärare, än mindre följa med ut på promenad.
All personal på centret verkade ha god förståelse för volontärernas förmågor, styrkor och svagheter och bemötte dem på ett lämpligt sätt.Till en början masserade jag barnens armar med olja och satte dem i rullstolar för att ta med dem på promenad i trädgården på nedervåningen.
Jag var lite ovan vid att ta hand om barn med fysiska funktionsnedsättningar, men insåg att mina erfarenheter av att uppfostra ett barn gjorde att jag på små sätt kunde tillgodose behoven hos barn som inte kunde kommunicera verbalt. Efter hand fick jag hjälpa till med fler omsorgssysslor, som att byta blöjor, ge mellanmål och flytta barn från rullstolar till liggmattor så att de kunde vila,
När det fanns sådant som gjorde barnen obekväma och som jag inte hade märkt när jag körde dem i rullstol, påpekade personalen det vänligt och noggrant,så det blev ett slags praktisk träning för mig i hur man tar hand om barn med svåra funktionsnedsättningar – något jag inte hade gjort tidigare.
Centret hade en bristfällig fysisk miljö och saknade många saker som behövdes. Rullstolarna var gamla och trasiga, och jag såg till och med ett barn skada foten och börja blöda när det flyttades. Det gjorde ont att se, men personalen fortsatte outtröttligt med det krävande omsorgsarbetet för barn med svåra funktionsnedsättningar...Personalens ständiga vänlighet, trots att de gång på gång utförde det krävande arbetet, berörde mig djupt.
Barnen var så änglalika... Varje gång våra blickar möttes log de stort och strålande.När jag började köra rullstolen för att ta med dem på promenad märktes deras förväntan och glädje i hela kroppen.
Jag bestämde mig för att spara en del av fickpengarna jag hade med mig och föreslog att vi skulle köpa sådant barnen behövde, även om det bara blev för en liten summa... Det var inte mycket pengar för mig, men jag kände en viss tillfredsställelse när jag tillsammans med personalen gick till den lokala marknaden och köpte en hel del saker.
Jag lägger till ett glatt och gripande ögonblick – som om jag hade sett ett litet uppväxtdrama – på en sida i mitt liv.
Jag kände bara till Kambodja som ett mycket varmt och fattigt land med den sorgliga historien om Röda khmerernas folkmord. När volontärarbetet, som jag hade påbörjat med avsikten att hjälpa ett fattigt lands fattiga och olyckligt lottade barn, var över...fanns det i mitt hjärta, snarare än stolthet, en starkare känsla av skam och ånger.
För det första gjorde de kambodjaner jag mötte, trots att de tydligt bar spår av ett fattigt land och en olycklig historia, intryck på mig som människor med en vänlig inställning och blicken riktad mot framtiden.Jag upplevde att de tog emot den hjälp de behövde på ett organiserat sätt och ständigt, med öppet sinne, försökte hitta en ny riktning för sina roller och sin framtid.Det blev särskilt tydligt genom de volontärer som kom och gick under de fyra veckorna och personalen på den lokala volontärorganisationen.
En koreansk organisation hade skänkt rullstolar till barn med svåra funktionsnedsättningar, och jag fick veta att Japan bidrog med mycket ekonomiskt stöd. (En dag kom en japansk tandläkare på besök och gjorde rutinundersökningar.) Många människor från både väst och öst fortsatte att hjälpa till som volontärer. De besökte centret för att leka med barnen, undervisa och fritt genomföra projekt som att måla väggmålningar.
På volontärarbetets sista dag funderade föreståndaren och lärarna i gruppen jag arbetade med...på bättre program för barnen än enbart omsorg, sång och vattenlekar,Nu när jag har återvänt till Korea har bilder på glada barn lagts upp på Facebook – de har fått en ny och rolig aktivitet: ansiktsmålning.
För det andra var det intrycket jag fick av de många unga volontärer jag träffade på volontärboendet. I stället för vag medkänsla eller en känsla av humanitärt ansvar gentemot ett land som drabbats av orättvisa och olyckor genom krig och plundring,kändes deras vilja att förverkliga en medmänsklighet där vi lever väl tillsammans verkligen vacker.
Trots de obekväma volontärbostäderna log de alltid och stod villigt ut med kostnaderna och besväret med att åka tuk-tuk till och från volontärplatserna,och de strålade av glädje över små lappar som barnen tafatt visade upp, med text som ”Jag älskar dig, Sara”,och när jag såg dem diskutera och dela idéer om bättre projekt,kunde jag inte låta bli att känna en viss skam över de gånger jag tidigare bara hade sökt tillfredsställelse i välbefinnandet för mig själv och min familj.
Volontärerna och personalen på volontärcentret som stödde dem var enade, reflekterade över sig själva och fann tillsammans en väg framåt,och jag lägger till ett glatt och gripande ögonblick – som om jag hade sett ett litet utvecklingsdrama – på en sida i mitt liv.
# Människor jag tillbringade tid med under mitt sabbatsår
All personal på volontärboendet verkade skickligt och snabbt anpassa sig efter volontärernas aktivitetsprogram och personliga behov. Det var en mycket trevlig upplevelse att se den livliga närvaron av unga volontärer från många olika länder. Även om jag hade svårt att kommunicera obehindrat på engelska kunde jag tillbringa måltider, vilostunder och tid med mina rumskamrater på ett mycket trevligt och hjärtligt sätt.
Till den här generade tanten som inte kunde lära sig barnens namn och rumsnummer förrän den sista dagen ...Jag tackar barnen och personalen som stannade hos mig med strålande leenden ända till slutet, och jag ber att alla ska bli lyckligare och lyckligare för varje dag.
Min rumskamrat Sarah Ann Morley, som efter att ha avslutat den sista dagens program tog nattbussen till Siem Reap ... Under de senaste fyra veckorna blev min mun och mina öron alltmer vana vid den obekanta brittiska engelska accenten. Så småningom började brittisk engelska låta bekant i mina öron ... och nu är det dags att säga adjö. Det var en ära att dela rum med vackra, vänliga och underbara unga brittiska kvinnor. Tack för att ni alltid mötte denna kvinna i femtioårsåldern, som inte är så bra på engelska, med ett lika varmt leende.
# Efter att ha kommit hem från mitt sabbatsår
Min vardag hade varit hektisk och bara kretsat kring mig själv och min familj. Ibland, när jag hade möjlighet, tänkte jag att det skulle vara givande att någon gång göra volontärarbete för någon som hade det svårt.När jag såg tillbaka insåg jag att världen mindre handlar om att någon hjälper någon annan och mer är en plats där människor vänligt stöttar varandra och växer tillsammans.
# Mina personliga resetips i Kambodja
Det fanns en nordkoreansk restaurang i Phnom Penh. De dagar då vi inte hade några aktiviteter kunde man se uppträdanden av den nordkoreanska personalen och prova kalla nudlar från Pyongyang. Under ledigheten besökte jag ruinerna vid Angkor Wat i Siem Reap. På lördagar och söndagar kan man åka på delfin- eller elefantsafari, och efter att programmet var slut gjorde jag ett besök i närliggande Ho Chi Minh-staden och Laos.
# Mina personliga tips för sabbatsåret
- Så tar du dig dit
Jag kom fram till Phnom Penhs flygplats sent på kvällen. När jag gick ut hade jag inga problem att hitta chauffören som höll i en skylt med texten ”Gap Year”. Sedan åkte jag tuk-tuk tillsammans med en fransk student som hade anlänt till volontärboendet tidigare.
- Språk
För komplicerade eller långa samtal använde jag ibland en översättningsapp, men oftast kunde vi utan större svårigheter förmedla det vi behövde säga med bara ett eller två ord, ögonkontakt och gester. Jag tror att det var möjligt eftersom volontärerna kom från många olika länder och var öppensinnade, kommunicerade aktivt och visade hänsyn till personer som talade andra språk.
- Boende
Eftersom det inte är som på ett hotell måste du ta hand om soporna själv och byta madrasskyddet för hand. Det är inte särskilt svårt.
- Måltider
Till frukost serveras bröd och frukt. Matlåda till lunchen måste beställas kvällen innan. Middagen består av ris och en eller två huvudrätter. Ibland längtade jag efter varm soppa och åt på närliggande restauranger. Kambodjansk köttsoppa med en skvätt lime var utmärkt för att pigga upp kroppen efter hettan.
- Saker att ta med
Det är väldigt varmt, så du behöver byta kläder ofta. Det är svårt att tvätta på volontärboendet, så du behöver använda en närliggande tvättinrättning – ta med flera lätta plagg. Lokala kläder är relativt billiga, så det går också bra att handla på en närliggande marknad.
- Till blivande deltagare
Om du har åtminstone en särskild färdighet, som att sjunga, dansa eller spela ett instrument ... kommer barnen och lärarna verkligen att uppskatta det. Jag var avundsjuk eftersom jag inte hade någon sådan färdighet ... men jag är bra på att le mot alla, så jag blev välkomnad trots att jag saknade andra färdigheter.
Mitt sabbatsår var
Upplevelse ★★★★★
Det var en bättre upplevelse än jag hade hoppats på.
Lärande ★★★★★
Jag lärde mig också mer än jag hade förväntat mig.
Miljö ★★★★☆
Boendet är ganska enkelt, men det är inget större problem att bo där. Jag ger det fyra stjärnor eftersom min son och dotter kanske skulle tycka att det är lite obekvämt.
Säkerhet ★★★★★
Det verkar inte finnas några säkerhetsproblem så länge man inte går ut ensam sent på kvällen.
Fritid ★★★★★
Levnadskostnaderna är relativt låga, och eftersom landet gränsar till flera andra länder är det lätt att planera upplevelserika utflykter.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
