Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Att prioritera mig själv, problemlösning #Självinsikt, att upptäcka lycka #Insikten att lyckan finns i de små sakerna
|
Lycka kommer inte av att göra något extraordinärt. I stället lärde jag mig att hitta glädje i de små sakerna. Jag kunde upptäcka sätt att hitta glädje.
Att åka på ett sabbatsår gör dig inte automatiskt lycklig.Men det gav mig en möjlighet att bli lycklig.
Jag insåg att jag inte var genuint lycklig, och den insikten gjorde det möjligt för mig att förändra saker.
En glädjefylld upplevelse av att undervisa i engelska tillsammans med utländska vänner i Chiang Rai i Thailand Jo Min-jeong, deltagare i Korea GapYear (27 år, sabbatsår för karriärplanering) / 12 veckors sabbatsår
|
# ”När du ska fatta beslut framöver, gör bara så där~”
En ensamresa för att få utlopp för frustrationen över att inte förstå mina känslor. Jag träffade en yngre vän som jobbade på ett pensionat och som introducerade mig för konceptet ”sabbatsår”.
Jag återvände till min vardag. Eftersom jag ville ge mig ut på en längre resa ägnade jag hela dagarna åt att söka efter saker jag kunde göra. Det var första gången jag stod på egna ben – och jag kände mig överväldigad och visste inte var jag skulle börja.
Då kom tanken på ett sabbatsår plötsligt till mig. Jag tittade runt på webbplatsen och hittade rådgivning för ”dem som inte vet vad de ska göra”.
Jag bodde på Jeju och hade mitt första rådgivningssamtal per telefon. Jag kände att jag ville träffas personligen, så jag bokade ett möte och åkte dit. Mot slutet av samtalet ställde chefen för sabbatsårsprogrammet en fråga till mig.
”Vad tänkte du på när du bestämde dig för att komma hit?”
”Jag kände bara att jag måste komma, så jag kom direkt.”
”När du fattar beslut framöver, gör så.”
Jag hade aldrig varit säker på mina egna val. När jag hörde de orden tänkte jag: ”Jaså, jag gjorde faktiskt ett självsäkert val, eller hur? Jag kan ju det här.” Jag kunde bygga upp styrkan att fatta beslut genom att minnas den version av mig själv som gjorde val utan att tveka.
# Den här gången var ”jag” min enda prioritet.
Hej, jag heter Baek Jo Min-jung, är 27 år och är just nu på ett arbetsvisum i Seoul. Jag tillbringade nio månader på sabbatsår och deltog i olika aktiviteter, bland annat en språkkurs i Filippinerna, volontärarbete med engelskundervisning i Thailand och en praktik med fokus på psykologisk terapi för äldre med demens i Grekland.
Jag hade alltid drömt om att åka utomlands som volontär. Jag bestämde mig för att ta lite tid för mig själv. Jag tog studieledigt för att skapa den tiden, och under ett rådgivningssamtal om sabbatsår rekommenderades jag ett program som verkade passa mig. Men när det väl var dags att åka började jag tveka. Det verkade dyrt, jag var inte säker på min engelska och framför allt var jag rädd för att ”slösa tid på något meningslöst”.
Jag pratade med sabbatsårsrådgivaren om mina funderingar. Skulle jag kunna förbättra min engelska? Vem skulle ge respons efter lektionerna? Skulle det verkligen vara värt all tid och alla pengar? Jag fortsatte att ställa fråga efter fråga.
De försäkrade mig om att jag skulle lära mig engelska, gå på lektioner på engelska och främst umgås med personer som hade engelska som modersmål, så jag skulle hela tiden få använda språket. Alla som hade åkt tidigare hade tvekat, men i slutändan var de nöjda. Eftersom volontärerna planerade allt skulle jag få ut mycket av upplevelsen. De besvarade varenda fråga jag hade, och den här gången kände jag: ”Ska jag verkligen åka?”Jag frågade igen.
Då sa chefen: ”Varför studerar du inte i Kanada i ett år?” Då gick det upp för mig. Jag insåg att jag inte sökte en upplevelse enbart för min egen skull, utan snarare för att stärka mitt CV. Så klart är det också viktigt, menden här gången var ”jag” min enda prioritet.
”Om jag gör det här för min egen skull, när får jag annars chansen att åka utomlands som volontär, något jag alltid har velat göra?” bestämde jag mig.
* Eftersom Minjung Cho hade en stark vilja att utvecklas fick hon en personlig daglig uppgift med fokus på självständighet och självreflektion innan hon började i projektet. Hon fick också en sabbatsårsbok för att planera och reflektera över sig själv.
# Det var svårt att anpassa sig i början.
Det var verkligen svårt att anpassa sig i början. Innan jag åkte iväg som volontär gick jag en språkkurs, och jag kände mig ganska säker på min engelska. Men under den första introduktionsdagen förstod jag inte ett ord. Allt bara flög över huvudet på mig – den ovana accenten och det snabba tempot i engelskan. Jag kunde inte ens följa enkla instruktioner. Jag var full av oro över vad jag skulle göra härnäst. Oron bara växte.
Jag klandrade bara mig själv för att jag inte kunde engelska. Jag blev allt mer nedslagen och kände ingen motivation att försöka med något. När jag jämförde mig med andra kände jag mig bara ännu sämre på engelska.
Då insåg jag att det bara skulle få mitt självförtroende att sjunka att ständigt jämföra mig med andra, utan att det gav något.”Just det, jag är inte så bra på engelska. Det är ju inte ens mitt modersmål, så det är okej. Vad kan jag göra för att bli bättre härifrån?”
Jag började med det jag kunde göra. När mina vänner pratade låtsades jag att jag var med i en film och lyssnade bara. Två veckor senare hölls ett morgonmöte, och jag förstod allt. Jag brukade mest gissa och hänga med, så jag blev så stolt att jag ropade: ”Jag förstod!” när mötet var slut.
I början vågade jag inte leda en lektion, så jag stod längst bak och tittade på barnen. Så småningom tillbringade jag mer tid längst fram i klassrummet.Till slut stod jag själv och ledde lektionen, och sjöng till och med med! Det var utmanande, men jag anpassade mig eftersom jag inte gav upp.
Tidigare kände jag mig hjälplös och frågade mig själv: ”Vad ska jag göra?”, men nu tänker jag: ”Hur kan jag lösa det här på ett bra sätt?”Jag lärde mig att jag inte behöver jämföra mig med andra, utan bara fokusera på att fylla mitt liv med sådant jag faktiskt kan göra.
Jag hoppas att alla som deltar i sabbatsårsprojektet kan tro på sig själva och ge sig själva mod, även om de känner sig otillräckliga!
# Hur skulle jag känna om jag gjorde så här?
Genom det här projektet började jag fråga mig själv”Hur skulle jag känna om jag gjorde så här?”eftersom jag tidigare brukade tänka: ”Hur skulle den andra personen känna om jag gjorde så här?”
En dag slutade min lektion tidigare än vanligt. Värden på pensionatet erbjöd sig att visa mig en ap-park, så jag följde med. Tyvärr attackerade en apa mig, och jag behövde få vård och regelbundna vaccinationer under en tid.
Efter behandlingen bad personalen på pensionatet mig att hålla det hemligt för volontärsamordnaren. Om samordnaren fick veta det kunde personalen förbjudas att visa runt volontärer i framtiden, och medarbetaren kunde också råka illa ut.
Sjukhuset låg långt bort och jag var tvungen att gå på lektioner, så jag var rädd och undrade om något skulle gå fel. Jag tänkte att jag kunde få hjälp om jag berättade det för organisationen, men när jag tänkte på personalen insåg jag att de gjorde det för vår skull...
De hade bett mig att hålla det hemligt, och jag tyckte synd om dem, men de andra volontärerna verkade också tycka att det var bäst att hålla tyst...
Jag åkte ensam till sjukhuset under helgen. På vägen tillbaka till boendet kände jag mig vilsen och visste inte vad jag skulle göra härnäst. Jag grät i smyg på bussen utan att mina vänner märkte det.
Efter att ha funderat länge kontaktade jag Gap Year. De sa åt mig att för en gångs skull tänka på mig själv. De sa att det var okej att vara självisk just den här gången, att jag inte alltid behövde ta hänsyn till andra och att de menade det på ett positivt, inte negativt, sätt.
Medan jag fortsatte prata insåg jag att jag borde säga ifrån, inte bara för min egen skull, utan också för att andra i samma situation som jag inte skulle behöva gå igenom samma sak.
Jag berättade sanningen för organisationen. När jag väl hade sagt som det var hjälpte de mig, och jag kunde enkelt få den vård jag behövde. Personalen på pensionatet fick en varning, men volontärerna kunde fortsätta sina utflykter.
Genom den här händelsen insåg jag att jag hade försummat mig själv genom att alltid tänka på andra. Det blev också ett tillfälle att visa omtanke om mig själv.
När jag känner att jag inte tänker på mig själv stannar jag upp en stund. Och upprepar som ett mantra för mig själv: ”Hur skulle jag känna om jag gjorde så här?”
# Att leva i nuet
Innan jag åkte till Thailand, när jag var trött efter att ha studerat engelska i Filippinerna eller när jag var sjuk, brukade jag tänka: ”Om jag bara tar mig igenom det här blir allt bättre, eller hur? Jag kommer att bli lycklig när jag kommer till Thailand.”
Men när jag först kom till Thailand var det inte alls så fantastiskt, trots att det var roligt. Engelskan var svår, jag kunde inte anpassa mig och för varje problem jag löste dök ett nytt upp. Som jag nämnde tidigare skadade jag mig till och med, och jag började sakna Filippinerna, höra av mig till vänner och tänka: ”Åh, jag skulle gärna åka till Grekland, mitt nästa resmål.”
Men när jag såg på mig själv tänkte jag att om jag åkte till Grekland skulle jag förmodligen sakna den här stunden, precis som jag nu saknade Filippinerna. Jag insåg att det vore så synd att låta den här stunden gå förlorad. I stället för att bara oroa mig bestämde jag mig för att göra något som gjorde mig glad just nu. Efter det kunde jag njuta av stunderna i nuet.
På fredagskvällen var det volontärernas sista chans att uppleva staden, och alla förberedde sig ivrigt för att gå ut. Plötsligt drog en storm in, och vi kunde inte få tag på någon bil. Alla lampor slocknade, och vi hamnade i en situation där det inte fanns något vi kunde göra. Jag tänkte: ”Hur kan vi få ut så mycket som möjligt av den här stunden?” och föreslog för barnen att vi skulle se en skräckfilm. Det var tråkigt att vi inte kunde gå ut, men just då hade vi de bästa förutsättningarna för att se en skräckfilm.
# Så håller jag fast vid det jag vill
När jag behöver åka långt från volontärorganisationen för att gå på lektioner bor jag på ett vandrarhem. En dag mådde jag dåligt, så jag stannade kvar och gick inte på lektionen. När jag sedan kände mig bättre sa jag att jag också skulle åka. Men ledaren sa att jag fortfarande behövde vila mer och bad mig stanna till veckans slut. Jag tänkte: ”Det finns inget jag kan göra”, och var på väg att ge upp volontärarbetet.
Plötsligt tystnade mina vänners skratt bredvid mig, och de frågade mig allvarligt:
”Vill du åka eller inte?”
”Jag vill åka, men … eftersom de sa att vi kunde vila här … fast det kanske inte är så dumt att vila.”
”Nej, säg bara vad du vill göra.”
”Ärligt talat vill jag inte åka.”
”Du har rätt att välja. Vi hjälper dig att prata med ledarna igen.”
Med de orden hjälpte de mig självsäkert att gå fram till ledarna och prata med dem igen, och jag kunde följa med dem.
Senare pratade jag med två koreanska vänner som satt bredvid mig. Alla, inklusive jag, tänkte: ”Det är synd, men vi måste acceptera det.” De utländska vännerna tänkte alla: ”Vi säger ifrån och försöker ändra på det.”
Det som imponerade på mig var att inte acceptera den personens åsikt, utan få personen att acceptera min egen åsikt. Då insåg jag att saker kan förändras om man säger ifrån, och att man kan bidra till förändringen.
# Det är okej att inte ha någon plan
I bilen som var i rörelse frågade en vän en av tjejerna som hängde baktill på bilen:
”Vad tänker du göra efter volontärarbetet?”
”Jag vet inte. Jag reser väl tills pengarna tar slut och funderar på saken när jag kommer hem.”
Hon sa det helt obekymrat. Hon verkade fri. Jag blev imponerad av att hon inte var nedstämd över att sakna planer, och insåg att det är okej även utan någon tydlig riktning.
Jag tyckte att det var ett bra beslut att åka, men oroade mig också för den osäkra framtiden. När jag såg på henne tänkte jag: ”Jag behöver inte tänka på det nu, jag kan fundera på det senare.”
# Ingenting är självklart
I organisationens studentboende finns det ödlor, jättespindlar och andra insekter. Det finns inget varmvatten. Badrummet behöver man själv städa, wifi är långsamt och vid dåligt väder fungerar tjänsten inte. Det var inte självklart att wifi skulle fungera bra, att jag skulle kunna duscha i varmvatten, att det skulle finnas stadiga väggar som skyddade mot sandstormen eller snabbt wifi. Ingenting var garanterat, trots att jag hade tagit det för givet.
När jag insåg att inte ens småsaker är självklara blev jag tacksam för även de allra minsta sakerna.
# Kan jag vara lycklig?
Det var slutet på första undervisningsveckan, och jag var på väg tillbaka till studentboendet. En munk kom fram till mig och sa: ”Du ser inte lycklig ut.” Jag blev förvirrad och log. Frågan stannade kvar i mina tankar. ”De säger bara att jag inte ser lycklig ut, men det kanske inte stämmer.”
Sedan frågade jag mig själv: ”Gör det jag håller på med just nu mig faktiskt lycklig?” Men jag kunde inte svara. Jag trodde faktiskt att jag skulle bli lycklig så fort jag gav mig av på mitt sabbatsår. Men det blev jag inte. Jag trodde att jag skulle bli lycklig i samma ögonblick som jag åkte, men så var det inte ^-^.. Haha. Men insikten hjälpte mig att utvecklas.
Det handlar inte om att göra ”något” för att komma närmare lyckan.
Efter det började jag undra: ”Hur blir jag lycklig?” och ”Kan jag bli lycklig?”
Under min tid i Thailand upplevde och insåg jag attlycka inte kommer av att göra något särskilt, utan av de små sakerna som skänker glädje Jag kunde hitta sätt att söka lyckan.
Att ge sig av på ett sabbatsår gör dig inte lycklig direkt. Men det skapar en möjlighet till det. Jag kunde förändras när jag insåg att jag inte hade varit lycklig tidigare.
Om någon annan frågar: ”Kan jag åka om jag vill?”
skulle jag svara utan att tveka.
”JA”
”Det som är lockande med det här projektet, som jag själv deltog i och upplevde”
# Jag återfann känslan jag hade som barn.
När jag var nio år och lekte med mina vänner på lekplatsen kände jag det. Jag återupptäckte den oskuldsfullhet jag hade glömt bort. Vi tävlade om vem som kunde rita den bästa piraten på en minut. ”Vill du dricka det stillastående vattnet eller kyssa en spindel?” ”Jag väljer spindeln.” ”Jag tar vattnet!”
Vi samlades runt lägerelden och ställde frågor som följde tankarnas ström. Vi gick genom den mörka skogen på natten och berättade spökhistorier. Vi lekte en lek där man säger en mening som ”Det var en gång jag …” eller ”Det var en gång jag … åt ris” eller ”Det var en gång jag … åt ris – pang!” Den här leken leker man medan man sitter runt lägerelden.
Jag kunde återuppleva barndomskänslan som jag hade glömt. Jag försöker hålla fast vid den här känslan. Sjungit sånger, ritat bilder och lekt små lekar. Jag kunde göra sådant som jag kunde men hade glömt bort.
# Vänner, platser och minnen som jag inte skulle ha fått om det inte vore för den här platsen
Att gå till nattmarknaden och dansa traditionella danser med min mormor, ta en öl med Super Family när jag går förbi och besöka de välbekanta butikerna som alltid hälsar på mig. Vårt stamställe, Coconut Bar, dit vi gick varje fredag, och den märkliga byn där alla invånare gick och lade sig klockan 22 och vaknade klockan 5.
Tiden då jag spelade spel med barnen i grannskapet tills det var läggdags. När jag blundar dyker Chiang Rai upp i mina tankar, fullt av varma minnen.
Du kan inte bara besöka de populära turistmålen, utan också uppleva varje hörn av Chiang Rai. Utan det här projektet skulle jag inte ha träffat de vänner jag träffade, besökt de platser jag besökte eller skapat de minnen jag fick.
# Du kan hjälpa barnen.
Att kunna tala engelska ger barnen jobbmöjligheter och är ett sätt att förbättra deras livskvalitet. Det finns inte många möjligheter att lära sig engelska. Vi kan skapa tid för dem att lära sig. Bara vetskapen om att vi kan hjälpa barnen är något vi är stolta över.
# Klassen jag skapar
Allt planeras och genomförs av volontärerna själva.
Det var första gången jag fick möjlighet att göra något på egen hand, från början till slut! Jag gick från ”Klarar jag det här?” till ”Jag klarar det här!”
Jag var van vid att alltid få veta vad jag skulle göra, så det var svårt för mig att göra saker utan att någon annan gav mig instruktioner. Men den här erfarenheten gav mig möjlighet att prova att göra något på egen hand.
Jag trodde att jag gav upp tanken på yrkesrelaterade meriter, men de här erfarenheterna blev roliga inslag i mitt personliga CV.
# Lärande och umgänge med vänner
Nya vänner ansluter varannan vecka.
Melissa, som inte var rädd för att göra bort sig när hon bjöd på roliga ansiktsuttryck för att fånga barnens uppmärksamhet; Muscle Queen, som tränade flitigt även på rasterna för att hålla magmusklerna i form; den livlige Joshua, som hade mer energi än någon annan; Rebecca, språk- och matdrottningen, som behärskade allt från koreanska till koreansk mat; Sofia, den finstämda kvinnan som provade på volontärarbete inom byggbranschen innan hon började på kontor; och två vänner från London som gjorde ett sabbatsår på 18 månader tillsammans. Page, anteckningsdrottningen, dokumenterade allt. Människor som reste samtidigt som de volontärarbetade och tog sig från Bali till Indien och sedan Thailand.
Det var härligt att få göra en meningsfull resa, och jag tänkte att jag också borde prova. Eftersom det var en miljö där jag kunde umgås med många olika människor och vänner fanns det så mycket att lära sig av var och en.
# Mina rekommenderade resmål
Chiang Mai – Elephant Jungle Sanctuary
Det här är en plats som hjälper elefanter att komma undan vanvård och leva fritt. Du kan mata dem med bananer, leka i leran, bada dem och gå på promenader. Du kan komma nära elefanter som skrattar av glädje.
Till skillnad från djur som hästar har elefanter en benstomme som inte lämpar sig för att bära saker på ryggen. Elefantturer sägs vara ett resultat av vanvård som kan orsaka deformering av skelettet.
Det här är redan en så stor verksamhet, och det enda sättet att stoppa den är att välja en väg som människor inte brukar ta.
Jag rekommenderar ”Chiang Mai Elephant Sanctuary”, där vi inte bara kan ha roligt och skapa minnen, utan där elefanterna också kan må bra.
|
Lycka kommer inte av att göra något extraordinärt. I stället lärde jag mig att hitta glädje i de små sakerna. Jag kunde upptäcka sätt att hitta glädje.
Att åka på ett sabbatsår gör dig inte automatiskt lycklig.Men det gav mig en möjlighet att bli lycklig.
Jag insåg att jag inte var genuint lycklig, och den insikten gjorde det möjligt för mig att förändra saker.
En glädjefylld upplevelse av att undervisa i engelska tillsammans med utländska vänner i Chiang Rai i Thailand Jo Min-jeong, deltagare i Korea GapYear (27 år, sabbatsår för karriärplanering) / 12 veckors sabbatsår
|
# ”När du ska fatta beslut framöver, gör bara så där~”
En ensamresa för att få utlopp för frustrationen över att inte förstå mina känslor. Jag träffade en yngre vän som jobbade på ett pensionat och som introducerade mig för konceptet ”sabbatsår”.
Jag återvände till min vardag. Eftersom jag ville ge mig ut på en längre resa ägnade jag hela dagarna åt att söka efter saker jag kunde göra. Det var första gången jag stod på egna ben – och jag kände mig överväldigad och visste inte var jag skulle börja.
Då kom tanken på ett sabbatsår plötsligt till mig. Jag tittade runt på webbplatsen och hittade rådgivning för ”dem som inte vet vad de ska göra”.
Jag bodde på Jeju och hade mitt första rådgivningssamtal per telefon. Jag kände att jag ville träffas personligen, så jag bokade ett möte och åkte dit. Mot slutet av samtalet ställde chefen för sabbatsårsprogrammet en fråga till mig.
”Vad tänkte du på när du bestämde dig för att komma hit?”
”Jag kände bara att jag måste komma, så jag kom direkt.”
”När du fattar beslut framöver, gör så.”
Jag hade aldrig varit säker på mina egna val. När jag hörde de orden tänkte jag: ”Jaså, jag gjorde faktiskt ett självsäkert val, eller hur? Jag kan ju det här.” Jag kunde bygga upp styrkan att fatta beslut genom att minnas den version av mig själv som gjorde val utan att tveka.
# Den här gången var ”jag” min enda prioritet.
Hej, jag heter Baek Jo Min-jung, är 27 år och är just nu på ett arbetsvisum i Seoul. Jag tillbringade nio månader på sabbatsår och deltog i olika aktiviteter, bland annat en språkkurs i Filippinerna, volontärarbete med engelskundervisning i Thailand och en praktik med fokus på psykologisk terapi för äldre med demens i Grekland.
Jag hade alltid drömt om att åka utomlands som volontär. Jag bestämde mig för att ta lite tid för mig själv. Jag tog studieledigt för att skapa den tiden, och under ett rådgivningssamtal om sabbatsår rekommenderades jag ett program som verkade passa mig. Men när det väl var dags att åka började jag tveka. Det verkade dyrt, jag var inte säker på min engelska och framför allt var jag rädd för att ”slösa tid på något meningslöst”.
Jag pratade med sabbatsårsrådgivaren om mina funderingar. Skulle jag kunna förbättra min engelska? Vem skulle ge respons efter lektionerna? Skulle det verkligen vara värt all tid och alla pengar? Jag fortsatte att ställa fråga efter fråga.
De försäkrade mig om att jag skulle lära mig engelska, gå på lektioner på engelska och främst umgås med personer som hade engelska som modersmål, så jag skulle hela tiden få använda språket. Alla som hade åkt tidigare hade tvekat, men i slutändan var de nöjda. Eftersom volontärerna planerade allt skulle jag få ut mycket av upplevelsen. De besvarade varenda fråga jag hade, och den här gången kände jag: ”Ska jag verkligen åka?”Jag frågade igen.
Då sa chefen: ”Varför studerar du inte i Kanada i ett år?” Då gick det upp för mig. Jag insåg att jag inte sökte en upplevelse enbart för min egen skull, utan snarare för att stärka mitt CV. Så klart är det också viktigt, menden här gången var ”jag” min enda prioritet.
”Om jag gör det här för min egen skull, när får jag annars chansen att åka utomlands som volontär, något jag alltid har velat göra?” bestämde jag mig.
* Eftersom Minjung Cho hade en stark vilja att utvecklas fick hon en personlig daglig uppgift med fokus på självständighet och självreflektion innan hon började i projektet. Hon fick också en sabbatsårsbok för att planera och reflektera över sig själv.
# Det var svårt att anpassa sig i början.
Det var verkligen svårt att anpassa sig i början. Innan jag åkte iväg som volontär gick jag en språkkurs, och jag kände mig ganska säker på min engelska. Men under den första introduktionsdagen förstod jag inte ett ord. Allt bara flög över huvudet på mig – den ovana accenten och det snabba tempot i engelskan. Jag kunde inte ens följa enkla instruktioner. Jag var full av oro över vad jag skulle göra härnäst. Oron bara växte.
Jag klandrade bara mig själv för att jag inte kunde engelska. Jag blev allt mer nedslagen och kände ingen motivation att försöka med något. När jag jämförde mig med andra kände jag mig bara ännu sämre på engelska.
Då insåg jag att det bara skulle få mitt självförtroende att sjunka att ständigt jämföra mig med andra, utan att det gav något.”Just det, jag är inte så bra på engelska. Det är ju inte ens mitt modersmål, så det är okej. Vad kan jag göra för att bli bättre härifrån?”
Jag började med det jag kunde göra. När mina vänner pratade låtsades jag att jag var med i en film och lyssnade bara. Två veckor senare hölls ett morgonmöte, och jag förstod allt. Jag brukade mest gissa och hänga med, så jag blev så stolt att jag ropade: ”Jag förstod!” när mötet var slut.
I början vågade jag inte leda en lektion, så jag stod längst bak och tittade på barnen. Så småningom tillbringade jag mer tid längst fram i klassrummet.Till slut stod jag själv och ledde lektionen, och sjöng till och med med! Det var utmanande, men jag anpassade mig eftersom jag inte gav upp.
Tidigare kände jag mig hjälplös och frågade mig själv: ”Vad ska jag göra?”, men nu tänker jag: ”Hur kan jag lösa det här på ett bra sätt?”Jag lärde mig att jag inte behöver jämföra mig med andra, utan bara fokusera på att fylla mitt liv med sådant jag faktiskt kan göra.
Jag hoppas att alla som deltar i sabbatsårsprojektet kan tro på sig själva och ge sig själva mod, även om de känner sig otillräckliga!
# Hur skulle jag känna om jag gjorde så här?
Genom det här projektet började jag fråga mig själv”Hur skulle jag känna om jag gjorde så här?”eftersom jag tidigare brukade tänka: ”Hur skulle den andra personen känna om jag gjorde så här?”
En dag slutade min lektion tidigare än vanligt. Värden på pensionatet erbjöd sig att visa mig en ap-park, så jag följde med. Tyvärr attackerade en apa mig, och jag behövde få vård och regelbundna vaccinationer under en tid.
Efter behandlingen bad personalen på pensionatet mig att hålla det hemligt för volontärsamordnaren. Om samordnaren fick veta det kunde personalen förbjudas att visa runt volontärer i framtiden, och medarbetaren kunde också råka illa ut.
Sjukhuset låg långt bort och jag var tvungen att gå på lektioner, så jag var rädd och undrade om något skulle gå fel. Jag tänkte att jag kunde få hjälp om jag berättade det för organisationen, men när jag tänkte på personalen insåg jag att de gjorde det för vår skull...
De hade bett mig att hålla det hemligt, och jag tyckte synd om dem, men de andra volontärerna verkade också tycka att det var bäst att hålla tyst...
Jag åkte ensam till sjukhuset under helgen. På vägen tillbaka till boendet kände jag mig vilsen och visste inte vad jag skulle göra härnäst. Jag grät i smyg på bussen utan att mina vänner märkte det.
Efter att ha funderat länge kontaktade jag Gap Year. De sa åt mig att för en gångs skull tänka på mig själv. De sa att det var okej att vara självisk just den här gången, att jag inte alltid behövde ta hänsyn till andra och att de menade det på ett positivt, inte negativt, sätt.
Medan jag fortsatte prata insåg jag att jag borde säga ifrån, inte bara för min egen skull, utan också för att andra i samma situation som jag inte skulle behöva gå igenom samma sak.
Jag berättade sanningen för organisationen. När jag väl hade sagt som det var hjälpte de mig, och jag kunde enkelt få den vård jag behövde. Personalen på pensionatet fick en varning, men volontärerna kunde fortsätta sina utflykter.
Genom den här händelsen insåg jag att jag hade försummat mig själv genom att alltid tänka på andra. Det blev också ett tillfälle att visa omtanke om mig själv.
När jag känner att jag inte tänker på mig själv stannar jag upp en stund. Och upprepar som ett mantra för mig själv: ”Hur skulle jag känna om jag gjorde så här?”
# Att leva i nuet
Innan jag åkte till Thailand, när jag var trött efter att ha studerat engelska i Filippinerna eller när jag var sjuk, brukade jag tänka: ”Om jag bara tar mig igenom det här blir allt bättre, eller hur? Jag kommer att bli lycklig när jag kommer till Thailand.”
Men när jag först kom till Thailand var det inte alls så fantastiskt, trots att det var roligt. Engelskan var svår, jag kunde inte anpassa mig och för varje problem jag löste dök ett nytt upp. Som jag nämnde tidigare skadade jag mig till och med, och jag började sakna Filippinerna, höra av mig till vänner och tänka: ”Åh, jag skulle gärna åka till Grekland, mitt nästa resmål.”
Men när jag såg på mig själv tänkte jag att om jag åkte till Grekland skulle jag förmodligen sakna den här stunden, precis som jag nu saknade Filippinerna. Jag insåg att det vore så synd att låta den här stunden gå förlorad. I stället för att bara oroa mig bestämde jag mig för att göra något som gjorde mig glad just nu. Efter det kunde jag njuta av stunderna i nuet.
På fredagskvällen var det volontärernas sista chans att uppleva staden, och alla förberedde sig ivrigt för att gå ut. Plötsligt drog en storm in, och vi kunde inte få tag på någon bil. Alla lampor slocknade, och vi hamnade i en situation där det inte fanns något vi kunde göra. Jag tänkte: ”Hur kan vi få ut så mycket som möjligt av den här stunden?” och föreslog för barnen att vi skulle se en skräckfilm. Det var tråkigt att vi inte kunde gå ut, men just då hade vi de bästa förutsättningarna för att se en skräckfilm.
# Så håller jag fast vid det jag vill
När jag behöver åka långt från volontärorganisationen för att gå på lektioner bor jag på ett vandrarhem. En dag mådde jag dåligt, så jag stannade kvar och gick inte på lektionen. När jag sedan kände mig bättre sa jag att jag också skulle åka. Men ledaren sa att jag fortfarande behövde vila mer och bad mig stanna till veckans slut. Jag tänkte: ”Det finns inget jag kan göra”, och var på väg att ge upp volontärarbetet.
Plötsligt tystnade mina vänners skratt bredvid mig, och de frågade mig allvarligt:
”Vill du åka eller inte?”
”Jag vill åka, men … eftersom de sa att vi kunde vila här … fast det kanske inte är så dumt att vila.”
”Nej, säg bara vad du vill göra.”
”Ärligt talat vill jag inte åka.”
”Du har rätt att välja. Vi hjälper dig att prata med ledarna igen.”
Med de orden hjälpte de mig självsäkert att gå fram till ledarna och prata med dem igen, och jag kunde följa med dem.
Senare pratade jag med två koreanska vänner som satt bredvid mig. Alla, inklusive jag, tänkte: ”Det är synd, men vi måste acceptera det.” De utländska vännerna tänkte alla: ”Vi säger ifrån och försöker ändra på det.”
Det som imponerade på mig var att inte acceptera den personens åsikt, utan få personen att acceptera min egen åsikt. Då insåg jag att saker kan förändras om man säger ifrån, och att man kan bidra till förändringen.
# Det är okej att inte ha någon plan
I bilen som var i rörelse frågade en vän en av tjejerna som hängde baktill på bilen:
”Vad tänker du göra efter volontärarbetet?”
”Jag vet inte. Jag reser väl tills pengarna tar slut och funderar på saken när jag kommer hem.”
Hon sa det helt obekymrat. Hon verkade fri. Jag blev imponerad av att hon inte var nedstämd över att sakna planer, och insåg att det är okej även utan någon tydlig riktning.
Jag tyckte att det var ett bra beslut att åka, men oroade mig också för den osäkra framtiden. När jag såg på henne tänkte jag: ”Jag behöver inte tänka på det nu, jag kan fundera på det senare.”
# Ingenting är självklart
I organisationens studentboende finns det ödlor, jättespindlar och andra insekter. Det finns inget varmvatten. Badrummet behöver man själv städa, wifi är långsamt och vid dåligt väder fungerar tjänsten inte. Det var inte självklart att wifi skulle fungera bra, att jag skulle kunna duscha i varmvatten, att det skulle finnas stadiga väggar som skyddade mot sandstormen eller snabbt wifi. Ingenting var garanterat, trots att jag hade tagit det för givet.
När jag insåg att inte ens småsaker är självklara blev jag tacksam för även de allra minsta sakerna.
# Kan jag vara lycklig?
Det var slutet på första undervisningsveckan, och jag var på väg tillbaka till studentboendet. En munk kom fram till mig och sa: ”Du ser inte lycklig ut.” Jag blev förvirrad och log. Frågan stannade kvar i mina tankar. ”De säger bara att jag inte ser lycklig ut, men det kanske inte stämmer.”
Sedan frågade jag mig själv: ”Gör det jag håller på med just nu mig faktiskt lycklig?” Men jag kunde inte svara. Jag trodde faktiskt att jag skulle bli lycklig så fort jag gav mig av på mitt sabbatsår. Men det blev jag inte. Jag trodde att jag skulle bli lycklig i samma ögonblick som jag åkte, men så var det inte ^-^.. Haha. Men insikten hjälpte mig att utvecklas.
Det handlar inte om att göra ”något” för att komma närmare lyckan.
Efter det började jag undra: ”Hur blir jag lycklig?” och ”Kan jag bli lycklig?”
Under min tid i Thailand upplevde och insåg jag attlycka inte kommer av att göra något särskilt, utan av de små sakerna som skänker glädje Jag kunde hitta sätt att söka lyckan.
Att ge sig av på ett sabbatsår gör dig inte lycklig direkt. Men det skapar en möjlighet till det. Jag kunde förändras när jag insåg att jag inte hade varit lycklig tidigare.
Om någon annan frågar: ”Kan jag åka om jag vill?”
skulle jag svara utan att tveka.
”JA”
”Det som är lockande med det här projektet, som jag själv deltog i och upplevde”
# Jag återfann känslan jag hade som barn.
När jag var nio år och lekte med mina vänner på lekplatsen kände jag det. Jag återupptäckte den oskuldsfullhet jag hade glömt bort. Vi tävlade om vem som kunde rita den bästa piraten på en minut. ”Vill du dricka det stillastående vattnet eller kyssa en spindel?” ”Jag väljer spindeln.” ”Jag tar vattnet!”
Vi samlades runt lägerelden och ställde frågor som följde tankarnas ström. Vi gick genom den mörka skogen på natten och berättade spökhistorier. Vi lekte en lek där man säger en mening som ”Det var en gång jag …” eller ”Det var en gång jag … åt ris” eller ”Det var en gång jag … åt ris – pang!” Den här leken leker man medan man sitter runt lägerelden.
Jag kunde återuppleva barndomskänslan som jag hade glömt. Jag försöker hålla fast vid den här känslan. Sjungit sånger, ritat bilder och lekt små lekar. Jag kunde göra sådant som jag kunde men hade glömt bort.
# Vänner, platser och minnen som jag inte skulle ha fått om det inte vore för den här platsen
Att gå till nattmarknaden och dansa traditionella danser med min mormor, ta en öl med Super Family när jag går förbi och besöka de välbekanta butikerna som alltid hälsar på mig. Vårt stamställe, Coconut Bar, dit vi gick varje fredag, och den märkliga byn där alla invånare gick och lade sig klockan 22 och vaknade klockan 5.
Tiden då jag spelade spel med barnen i grannskapet tills det var läggdags. När jag blundar dyker Chiang Rai upp i mina tankar, fullt av varma minnen.
Du kan inte bara besöka de populära turistmålen, utan också uppleva varje hörn av Chiang Rai. Utan det här projektet skulle jag inte ha träffat de vänner jag träffade, besökt de platser jag besökte eller skapat de minnen jag fick.
# Du kan hjälpa barnen.
Att kunna tala engelska ger barnen jobbmöjligheter och är ett sätt att förbättra deras livskvalitet. Det finns inte många möjligheter att lära sig engelska. Vi kan skapa tid för dem att lära sig. Bara vetskapen om att vi kan hjälpa barnen är något vi är stolta över.
# Klassen jag skapar
Allt planeras och genomförs av volontärerna själva.
Det var första gången jag fick möjlighet att göra något på egen hand, från början till slut! Jag gick från ”Klarar jag det här?” till ”Jag klarar det här!”
Jag var van vid att alltid få veta vad jag skulle göra, så det var svårt för mig att göra saker utan att någon annan gav mig instruktioner. Men den här erfarenheten gav mig möjlighet att prova att göra något på egen hand.
Jag trodde att jag gav upp tanken på yrkesrelaterade meriter, men de här erfarenheterna blev roliga inslag i mitt personliga CV.
# Lärande och umgänge med vänner
Nya vänner ansluter varannan vecka.
Melissa, som inte var rädd för att göra bort sig när hon bjöd på roliga ansiktsuttryck för att fånga barnens uppmärksamhet; Muscle Queen, som tränade flitigt även på rasterna för att hålla magmusklerna i form; den livlige Joshua, som hade mer energi än någon annan; Rebecca, språk- och matdrottningen, som behärskade allt från koreanska till koreansk mat; Sofia, den finstämda kvinnan som provade på volontärarbete inom byggbranschen innan hon började på kontor; och två vänner från London som gjorde ett sabbatsår på 18 månader tillsammans. Page, anteckningsdrottningen, dokumenterade allt. Människor som reste samtidigt som de volontärarbetade och tog sig från Bali till Indien och sedan Thailand.
Det var härligt att få göra en meningsfull resa, och jag tänkte att jag också borde prova. Eftersom det var en miljö där jag kunde umgås med många olika människor och vänner fanns det så mycket att lära sig av var och en.
# Mina rekommenderade resmål
Chiang Mai – Elephant Jungle Sanctuary
Det här är en plats som hjälper elefanter att komma undan vanvård och leva fritt. Du kan mata dem med bananer, leka i leran, bada dem och gå på promenader. Du kan komma nära elefanter som skrattar av glädje.
Till skillnad från djur som hästar har elefanter en benstomme som inte lämpar sig för att bära saker på ryggen. Elefantturer sägs vara ett resultat av vanvård som kan orsaka deformering av skelettet.
Det här är redan en så stor verksamhet, och det enda sättet att stoppa den är att välja en väg som människor inte brukar ta.
Jag rekommenderar ”Chiang Mai Elephant Sanctuary”, där vi inte bara kan ha roligt och skapa minnen, utan där elefanterna också kan må bra.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
