Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Jag utvecklade en känsla av mening och gick från en passiv till en mer aktiv inställning #Ett nytt perspektiv som krossade stereotyper #En dyrbar tid och en möjlighet att förstå mig själv
[Volontärarbete/aktivitet utomlands] Ladda batterierna med varm kärlek från barn i Hanoi, Vietnam Kim Da-hye, sabbatsårsdeltagare (25 år, tog ett sabbatsår efter att ha sagt upp sig) / 8 veckors sabbatsår
|
# Genom att anpassa mig efter andra och leva som alla andra fick jag stark motivation och tydliga mål under mitt sabbatsår!
Hej! Jag är 25-åriga Kim Da-hye. Efter universitetsexamen arbetade jag i ungefär ett och ett halvt år inom ett område med anknytning till min utbildning, men sade sedan upp mig och valde att ta ett sabbatsår för att uppleva en ny miljö.
Mitt sätt att leva var att följa andra, sträva efter ett konventionellt liv och leva som vanligt.Så jag tog examen, skaffade ett jobb och sparade pengar precis som alla andra, men det var inte roligt. Tvärtom kändes det kvävande och svårt, och jag undrade varför jag levde så.
Så jag bestämde mig för att ta ett sabbatsår. Efter ett två månader långt projekt med mottot ”ingen stress, njut, plugga engelska och inget mer!” deltog jag i det här projektet i ytterligare två månader.
Eftersom mitt första projekt var så roligt gick jag in i det här projektet med höga förväntningar. Jag var nyfiken på vilka nya människor jag skulle möta och vad jag skulle få se och uppleva. Tiden i Filippinerna lärde mig att jag verkligen tycker om människor och att jag verkligen behöver uttrycka mig och kommunicera med dem, så
Genom det här projektet ville jag prata med fler vänner och skapa glada minnen.Jag ville också lära mig mer om vad jag tycker om och behöver. Eftersom det var dags att bestämma vad jag skulle göra när jag kom tillbaka till Korea ville jag fatta det beslutet.
När man hör det kanske jag verkar väldigt utåtriktad och som någon som lätt blir vän med andra. Under universitetstiden gick jag inte ens med i de vanliga studentföreningarna, tillbringade oftast mina lediga dagar hemma och föredrog att följa med andra. Jag tyckte inte att det var särskilt roligt att träffa människor.
Och jag trodde att de egenskaperna hade försvunnit efter det lyckade projektet i Filippinerna som jag nämnde tidigare,Jag kom till Vietnam full av motivation och mål och intalade mig själv: ”Nu har jag inget att vara rädd för.”
* Korea Gap Year erbjuder utbildningsmaterial som ”introduktionsmaterial, checklistor, uppdrag för sabbatsåret, anteckningar och stipendier” för att hjälpa deltagarna att anpassa sig på plats och utvecklas personligen.
För det första var det mycket jag upplevde på förskolan där vi utförde volontärarbetet.Det var krävande att hålla lektioner under volontärarbetet, men jag fick massor av energi av att umgås och leka med barnen.På boendet kände jag mig hela tiden hämmad bland vännerna, och en plats som borde ha varit till för vila kändes i stället som en plats där min energi ständigt tog slut. Men på förskolan kom barnen till mig utan att tröttna, trots att vi inte hade något gemensamt språk, och leken med dem gav mig ännu mer energi.
Barnen sprang hela tiden fram till mig, ville bli burna och bad mig leka med dem.Ju närmare jag kom barnen, desto lyckligare och gladare blev jag. De här stunderna gav mig stöd när jag hade svårt att anpassa mig i början.
Med tiden började varje klassrum på förskolan likna ett litet samhälle i miniatyr. Barnens beteenden och sättet de behandlade varandra på påminde om vuxnas relationer. Barnen som kom bra överens med sina kompisar och lätt sökte kontakt med mig verkade alltid glada och som om de trivdes på förskolan. Det är som i vilken grupp som helst: människor med goda relationer till andra kan lättare anpassa sig, känna sig nöjda och leva ett hälsosamt liv.
Bland dem fanns ett barn som hade börjat på förskolan för inte så länge sedan och inte kunde anpassa sig. Barnet grät bokstavligen hela dagen och kunde inte komma nära de andra barnen. Jag tyckte verkligen synd om barnet. ”Vad är det som är så jobbigt att barnet gråter så där? Om barnet bara inte var rädd, utan lekte med kompisarna, busade, dansade när musiken spelades och åt ordentligt vid måltiderna, skulle det räcka.” Jag kände att barnets situation var precis som min.
När jag arbetade på ett företag och gick på universitetet kände jag mig aldrig bekväm bland människor. Jag var alltid på min vakt, misstänksam, rädd eller obekväm. Även på boendet, där jag levde med vänner från västvärlden, hade jag alla möjliga komplicerade tankar: Skulle de tycka att jag var konstig? Skulle de bli frustrerade för att de inte förstod mig? Därför kunde jag inte slappna av tillsammans med dem.
Men när jag såg det där barnet,tänkte jag: ”Det jag behöver är helt enkelt modet att komma människor nära; det är mina komplicerade tvivel och min vaksamhet som får mig att må dåligt och känna oro.”Att se barnet motiverade mig att sluta oroa mig i onödan och försöka närma mig vänner mer naturligt.
Jag blev inte jättenära med många vänner, menjag kunde komma lite närmare ett fåtal vänner och tror att jag kunde slappna av mer utan att oroa mig så mycket för vad andra tyckte.Det var inte en koreansk förskola och barnen talade inte samma språk, så jag antar att de här situationerna gjorde särskilt starkt intryck.
Sedan kunde jag se mer objektivt hur jag hanterar problem.Som jag nämnde tidigare hade jag det svårt i början av projektet eftersom jag bodde med vänner från västvärlden och kände pressen att undervisa i engelska, även om nivån var väldigt enkel. Då var jag överväldigad av mycket nedstämda och komplicerade känslor. När jag tänkte på det kändes det märkligt. Jag undrade: ”Är det här verkligen en situation man behöver bli så nedstämd över? Jag gör ju det jag själv har valt, jag började med det här modigt för att jag ville – borde det vara så svårt?” De tankarna gjorde mig lite förvirrad.
Efter att ha funderat länge insåg jag att de nedstämda känslorna och komplicerade tankarna i själva verket var det enda sätt jag kände till och hade använt för att undvika och fly från svåra stunder. När svåra situationer uppstod blev jag lätt nedstämd och frustrerad över min egen hjälplöshet och tänkte: ”I slutändan klarar jag bara så här mycket.” Sedan avbröt jag aktiviteten eller satt bara och väntade på att tiden skulle gå.
Om samma situation hade uppstått i Korea skulle jag ha kommit med massor av ursäkter och samtidigt känt mig nedstämd och tänkt: ”Jag kan inte fortsätta med det här på grund av det ena och det andra.” Men där och då, när det inte fanns några ursäkter kvar, kunde jag se att de känslorna helt enkelt var det enda sätt jag hade använt för att undvika problemet.
Så i stället för att må så här dåligt,bestämde jag mig för att agera och föra situationen framåt.Om lektionerna kändes krävande behövde jag faktiskt inte bara känna mig ledsen och nedstämd – jag kunde ha lagt lite mer tid på att förbereda dem.
En tid då jag kunde utmana mina fördomar genom att bo tillsammans med vänner från västvärlden
Det som för mig bara hade känts som stress,lärde jag mig mycket av genom att bo med vänner från västvärlden. De värdesatte andra saker än dem jag hade ansett vara viktiga.Jag följde en konventionell väg tillsammans med människorna omkring mig, lyssnade på deras tankar och åsikter om mina idéer, och när det var dags att välja lät jag oftast deras åsikter väga tungt i mina beslut. Jag trodde att det var så man levde ett bra liv, den väg jag borde gå, den rätta vägen och det korrekta svaret. I centrum för mina val stod alltid ”andra människor”.
Men efter att ha gjort val för att leva upp till andras förväntningar och trott att det var vad jag själv ville, upptäckte jag när jag väl fick ett jobb att livet kändes kvävande och inte var vad jag egentligen ville. Jag visste inte vad jag skulle göra efter att jag hade fått jobbet.
Men de här vännerna verkade noga fundera på om det verkligen var vad de ville innan de började på universitetet eller tog ett jobb. De ägnade tid åt att tänka igenom och välja sin livsväg genom att prova på olika saker. Därför hade de flesta av dem tagit längre sabbatsår.
SåJag bestämde mig för att ge mig själv tillräckligt med tid. Jag bestämde mig för att göra sakerna jag ville, en i taget. Även väldigt triviala saker som jag hade velat göra men tidigare tyckt var meningslösa – om jag kände för att göra dem bestämde jag mig för att bara göra det.
Och när jag träffade dem, en efter en, blev jag intresserad av länder som jag inte hade brytt mig om tidigare och tänkte: ”Jaha, det finns länder där människor lever med sådana idéer – kanske skulle jag också kunna leva så.” Genom de vännerna kände jag att världen är stor och att det finns olika slags människor som lever liv bortom mina förutfattade meningar.
Ta dig tid att våga för din egen skull och att tänka på dig själv!
Anledningen till att jag berättar det här är att jag vill säga att om jag bara hade stannat där – vid ett skrivbord på det företaget, i min familjs famn, bredvid människorna jag kände – skulle jag inte ha sett, känt eller upplevt sådant som jag fick se, känna och fundera över under mitt sabbatsår.
Att vara borta från samhället och de värderingar jag växte upp med och befinna mig i en ny miljö gjorde mina tankar och handlingar tydligare, och det blev lättare att förstå mig själv.Det betyder inte att jag upptäckte något fantastiskt jag eller en dröm under sabbatsåret. Jag sorterade helt enkelt många av de komplexa tankar som hade dykt upp efter varandra, och det blev en tid då jag kunde förstå mig själv bättre och utvecklas.
Just nu arbetar jag deltid i en klädbutik. Tidigare kanske jag hade tänkt: ”Det verkar kul att jobba i en klädbutik och jag skulle vilja prova på det lite, men vad är poängen?” Men nu räcker det som motivation att det är något jag ens vill göra lite grann, och även om andra inte tycker att det är något särskilt känner jag mig nöjd över att kunna utföra ett arbete som jag inte tidigare hade känt någon tillfredsställelse av.
Och eftersom jag har provat det arbetet känner jag att jag kanske kan gå vidare till nästa steg med den erfarenheten, och jag tror att de stunderna kommer att läggas på hög och att jag en dag blir den person jag verkligen vill vara.
Ibland undrar jag om det som hände under de senaste fyra månaderna verkligen är något jag upplevt. Men de värdefulla människor jag mötte under hela processen får mig att känna att de drömlika fyra månaderna inte var en dröm utan verklighet. Tack vare dem kunde jag ta ett steg vidare i mitt tänkande. Jag hoppas att många människor som, liksom jag, lever med olika slags oro får en sådan värdefull tid.
Jag hoppas att du med mod tar dig tid för dig själv – att tänka djupt kring dig själv. Och om du har modet hoppas jag att du fortsätter att reflektera, känna efter och lära dig mycket om dig själv genom den processen.
# Mitt tips inför sabbatsåret
(Så tar du dig dit)
När jag hade lämnat flygplatsen mötte jag personen som skulle hämta mig och åkte bekvämt till boendet.
(Språk)
Personalen på volontärorganisationen och boendet kommunicerade alla på engelska, så det gick bra. Förskollärarna som ledde volontäraktiviteterna kunde däremot inte engelska, så jag kunde inte riktigt prata med dem. Jag gjorde bara mina uppgifter och gick därifrån.
I kollektivtrafiken och på vanliga restauranger är folk inte så bra på engelska, men om du pratar enkel engelska är det inte alltför svårt att klara sig. Enkla vietnamesiska fraser lärs ut under volontärintroduktionen, så jag lärde mig och använde några då.
(Boende)
Vanligtvis delar sex personer rum, så du bör vara beredd på att bo tillsammans med andra. Män och kvinnor använder samma byggnad, men rummen är uppdelade efter kön.
(Måltider)
Alla tre måltider ingår på boendet, och maten du köper ute är god och billig, så gå ut och prova mycket!
(Vad du ska ta med)
Jag tog med några klistermärken till barnen, och de tyckte verkligen om dem.
Eftersom det är ett varmt land packade jag mest bara shorts,men man kan inte ha shorts på förskolan.Så jag köpte ett billigt par på nattmarknaden och hade på mig dem. Du kan ta med ett par eller köpa ett billigt par, som jag gjorde.
Mitt sabbatsår:
Upplevelse ★★★★☆
Lärande ★★★★☆
Miljö ★★★☆☆
Säkerhet ★★★★☆
Fritid ★★★★☆
[Volontärarbete/aktivitet utomlands] Ladda batterierna med varm kärlek från barn i Hanoi, Vietnam Kim Da-hye, sabbatsårsdeltagare (25 år, tog ett sabbatsår efter att ha sagt upp sig) / 8 veckors sabbatsår
|
# Genom att anpassa mig efter andra och leva som alla andra fick jag stark motivation och tydliga mål under mitt sabbatsår!
Hej! Jag är 25-åriga Kim Da-hye. Efter universitetsexamen arbetade jag i ungefär ett och ett halvt år inom ett område med anknytning till min utbildning, men sade sedan upp mig och valde att ta ett sabbatsår för att uppleva en ny miljö.
Mitt sätt att leva var att följa andra, sträva efter ett konventionellt liv och leva som vanligt.Så jag tog examen, skaffade ett jobb och sparade pengar precis som alla andra, men det var inte roligt. Tvärtom kändes det kvävande och svårt, och jag undrade varför jag levde så.
Så jag bestämde mig för att ta ett sabbatsår. Efter ett två månader långt projekt med mottot ”ingen stress, njut, plugga engelska och inget mer!” deltog jag i det här projektet i ytterligare två månader.
Eftersom mitt första projekt var så roligt gick jag in i det här projektet med höga förväntningar. Jag var nyfiken på vilka nya människor jag skulle möta och vad jag skulle få se och uppleva. Tiden i Filippinerna lärde mig att jag verkligen tycker om människor och att jag verkligen behöver uttrycka mig och kommunicera med dem, så
Genom det här projektet ville jag prata med fler vänner och skapa glada minnen.Jag ville också lära mig mer om vad jag tycker om och behöver. Eftersom det var dags att bestämma vad jag skulle göra när jag kom tillbaka till Korea ville jag fatta det beslutet.
När man hör det kanske jag verkar väldigt utåtriktad och som någon som lätt blir vän med andra. Under universitetstiden gick jag inte ens med i de vanliga studentföreningarna, tillbringade oftast mina lediga dagar hemma och föredrog att följa med andra. Jag tyckte inte att det var särskilt roligt att träffa människor.
Och jag trodde att de egenskaperna hade försvunnit efter det lyckade projektet i Filippinerna som jag nämnde tidigare,Jag kom till Vietnam full av motivation och mål och intalade mig själv: ”Nu har jag inget att vara rädd för.”
* Korea Gap Year erbjuder utbildningsmaterial som ”introduktionsmaterial, checklistor, uppdrag för sabbatsåret, anteckningar och stipendier” för att hjälpa deltagarna att anpassa sig på plats och utvecklas personligen.
För det första var det mycket jag upplevde på förskolan där vi utförde volontärarbetet.Det var krävande att hålla lektioner under volontärarbetet, men jag fick massor av energi av att umgås och leka med barnen.På boendet kände jag mig hela tiden hämmad bland vännerna, och en plats som borde ha varit till för vila kändes i stället som en plats där min energi ständigt tog slut. Men på förskolan kom barnen till mig utan att tröttna, trots att vi inte hade något gemensamt språk, och leken med dem gav mig ännu mer energi.
Barnen sprang hela tiden fram till mig, ville bli burna och bad mig leka med dem.Ju närmare jag kom barnen, desto lyckligare och gladare blev jag. De här stunderna gav mig stöd när jag hade svårt att anpassa mig i början.
Med tiden började varje klassrum på förskolan likna ett litet samhälle i miniatyr. Barnens beteenden och sättet de behandlade varandra på påminde om vuxnas relationer. Barnen som kom bra överens med sina kompisar och lätt sökte kontakt med mig verkade alltid glada och som om de trivdes på förskolan. Det är som i vilken grupp som helst: människor med goda relationer till andra kan lättare anpassa sig, känna sig nöjda och leva ett hälsosamt liv.
Bland dem fanns ett barn som hade börjat på förskolan för inte så länge sedan och inte kunde anpassa sig. Barnet grät bokstavligen hela dagen och kunde inte komma nära de andra barnen. Jag tyckte verkligen synd om barnet. ”Vad är det som är så jobbigt att barnet gråter så där? Om barnet bara inte var rädd, utan lekte med kompisarna, busade, dansade när musiken spelades och åt ordentligt vid måltiderna, skulle det räcka.” Jag kände att barnets situation var precis som min.
När jag arbetade på ett företag och gick på universitetet kände jag mig aldrig bekväm bland människor. Jag var alltid på min vakt, misstänksam, rädd eller obekväm. Även på boendet, där jag levde med vänner från västvärlden, hade jag alla möjliga komplicerade tankar: Skulle de tycka att jag var konstig? Skulle de bli frustrerade för att de inte förstod mig? Därför kunde jag inte slappna av tillsammans med dem.
Men när jag såg det där barnet,tänkte jag: ”Det jag behöver är helt enkelt modet att komma människor nära; det är mina komplicerade tvivel och min vaksamhet som får mig att må dåligt och känna oro.”Att se barnet motiverade mig att sluta oroa mig i onödan och försöka närma mig vänner mer naturligt.
Jag blev inte jättenära med många vänner, menjag kunde komma lite närmare ett fåtal vänner och tror att jag kunde slappna av mer utan att oroa mig så mycket för vad andra tyckte.Det var inte en koreansk förskola och barnen talade inte samma språk, så jag antar att de här situationerna gjorde särskilt starkt intryck.
Sedan kunde jag se mer objektivt hur jag hanterar problem.Som jag nämnde tidigare hade jag det svårt i början av projektet eftersom jag bodde med vänner från västvärlden och kände pressen att undervisa i engelska, även om nivån var väldigt enkel. Då var jag överväldigad av mycket nedstämda och komplicerade känslor. När jag tänkte på det kändes det märkligt. Jag undrade: ”Är det här verkligen en situation man behöver bli så nedstämd över? Jag gör ju det jag själv har valt, jag började med det här modigt för att jag ville – borde det vara så svårt?” De tankarna gjorde mig lite förvirrad.
Efter att ha funderat länge insåg jag att de nedstämda känslorna och komplicerade tankarna i själva verket var det enda sätt jag kände till och hade använt för att undvika och fly från svåra stunder. När svåra situationer uppstod blev jag lätt nedstämd och frustrerad över min egen hjälplöshet och tänkte: ”I slutändan klarar jag bara så här mycket.” Sedan avbröt jag aktiviteten eller satt bara och väntade på att tiden skulle gå.
Om samma situation hade uppstått i Korea skulle jag ha kommit med massor av ursäkter och samtidigt känt mig nedstämd och tänkt: ”Jag kan inte fortsätta med det här på grund av det ena och det andra.” Men där och då, när det inte fanns några ursäkter kvar, kunde jag se att de känslorna helt enkelt var det enda sätt jag hade använt för att undvika problemet.
Så i stället för att må så här dåligt,bestämde jag mig för att agera och föra situationen framåt.Om lektionerna kändes krävande behövde jag faktiskt inte bara känna mig ledsen och nedstämd – jag kunde ha lagt lite mer tid på att förbereda dem.
En tid då jag kunde utmana mina fördomar genom att bo tillsammans med vänner från västvärlden
Det som för mig bara hade känts som stress,lärde jag mig mycket av genom att bo med vänner från västvärlden. De värdesatte andra saker än dem jag hade ansett vara viktiga.Jag följde en konventionell väg tillsammans med människorna omkring mig, lyssnade på deras tankar och åsikter om mina idéer, och när det var dags att välja lät jag oftast deras åsikter väga tungt i mina beslut. Jag trodde att det var så man levde ett bra liv, den väg jag borde gå, den rätta vägen och det korrekta svaret. I centrum för mina val stod alltid ”andra människor”.
Men efter att ha gjort val för att leva upp till andras förväntningar och trott att det var vad jag själv ville, upptäckte jag när jag väl fick ett jobb att livet kändes kvävande och inte var vad jag egentligen ville. Jag visste inte vad jag skulle göra efter att jag hade fått jobbet.
Men de här vännerna verkade noga fundera på om det verkligen var vad de ville innan de började på universitetet eller tog ett jobb. De ägnade tid åt att tänka igenom och välja sin livsväg genom att prova på olika saker. Därför hade de flesta av dem tagit längre sabbatsår.
SåJag bestämde mig för att ge mig själv tillräckligt med tid. Jag bestämde mig för att göra sakerna jag ville, en i taget. Även väldigt triviala saker som jag hade velat göra men tidigare tyckt var meningslösa – om jag kände för att göra dem bestämde jag mig för att bara göra det.
Och när jag träffade dem, en efter en, blev jag intresserad av länder som jag inte hade brytt mig om tidigare och tänkte: ”Jaha, det finns länder där människor lever med sådana idéer – kanske skulle jag också kunna leva så.” Genom de vännerna kände jag att världen är stor och att det finns olika slags människor som lever liv bortom mina förutfattade meningar.
Ta dig tid att våga för din egen skull och att tänka på dig själv!
Anledningen till att jag berättar det här är att jag vill säga att om jag bara hade stannat där – vid ett skrivbord på det företaget, i min familjs famn, bredvid människorna jag kände – skulle jag inte ha sett, känt eller upplevt sådant som jag fick se, känna och fundera över under mitt sabbatsår.
Att vara borta från samhället och de värderingar jag växte upp med och befinna mig i en ny miljö gjorde mina tankar och handlingar tydligare, och det blev lättare att förstå mig själv.Det betyder inte att jag upptäckte något fantastiskt jag eller en dröm under sabbatsåret. Jag sorterade helt enkelt många av de komplexa tankar som hade dykt upp efter varandra, och det blev en tid då jag kunde förstå mig själv bättre och utvecklas.
Just nu arbetar jag deltid i en klädbutik. Tidigare kanske jag hade tänkt: ”Det verkar kul att jobba i en klädbutik och jag skulle vilja prova på det lite, men vad är poängen?” Men nu räcker det som motivation att det är något jag ens vill göra lite grann, och även om andra inte tycker att det är något särskilt känner jag mig nöjd över att kunna utföra ett arbete som jag inte tidigare hade känt någon tillfredsställelse av.
Och eftersom jag har provat det arbetet känner jag att jag kanske kan gå vidare till nästa steg med den erfarenheten, och jag tror att de stunderna kommer att läggas på hög och att jag en dag blir den person jag verkligen vill vara.
Ibland undrar jag om det som hände under de senaste fyra månaderna verkligen är något jag upplevt. Men de värdefulla människor jag mötte under hela processen får mig att känna att de drömlika fyra månaderna inte var en dröm utan verklighet. Tack vare dem kunde jag ta ett steg vidare i mitt tänkande. Jag hoppas att många människor som, liksom jag, lever med olika slags oro får en sådan värdefull tid.
Jag hoppas att du med mod tar dig tid för dig själv – att tänka djupt kring dig själv. Och om du har modet hoppas jag att du fortsätter att reflektera, känna efter och lära dig mycket om dig själv genom den processen.
# Mitt tips inför sabbatsåret
(Så tar du dig dit)
När jag hade lämnat flygplatsen mötte jag personen som skulle hämta mig och åkte bekvämt till boendet.
(Språk)
Personalen på volontärorganisationen och boendet kommunicerade alla på engelska, så det gick bra. Förskollärarna som ledde volontäraktiviteterna kunde däremot inte engelska, så jag kunde inte riktigt prata med dem. Jag gjorde bara mina uppgifter och gick därifrån.
I kollektivtrafiken och på vanliga restauranger är folk inte så bra på engelska, men om du pratar enkel engelska är det inte alltför svårt att klara sig. Enkla vietnamesiska fraser lärs ut under volontärintroduktionen, så jag lärde mig och använde några då.
(Boende)
Vanligtvis delar sex personer rum, så du bör vara beredd på att bo tillsammans med andra. Män och kvinnor använder samma byggnad, men rummen är uppdelade efter kön.
(Måltider)
Alla tre måltider ingår på boendet, och maten du köper ute är god och billig, så gå ut och prova mycket!
(Vad du ska ta med)
Jag tog med några klistermärken till barnen, och de tyckte verkligen om dem.
Eftersom det är ett varmt land packade jag mest bara shorts,men man kan inte ha shorts på förskolan.Så jag köpte ett billigt par på nattmarknaden och hade på mig dem. Du kan ta med ett par eller köpa ett billigt par, som jag gjorde.
Mitt sabbatsår:
Upplevelse ★★★★☆
Lärande ★★★★☆
Miljö ★★★☆☆
Säkerhet ★★★★☆
Fritid ★★★★☆
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
