Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Jag blev starkare och mer positiv, med tydligare övertygelser #Jag hittade min karriärväg och fick vila upp mig lite #Jag ville hjälpa barnen
"Jag är så ledsen att jag inte kunde vara en bättre lärare, och jag är verkligen tacksam över att ni var de bästa eleverna! Sista dagen sprang barnen fram till mig och kramade mig så fort de fick syn på mig, och jag brast ut i gråt. Det var en känsla jag aldrig hade upplevt förut ... Vi gav ett vagt löfte om att ses igen om ett år, och jag vill verkligen träffa dem igen!"
[Extracurricular/Overseas Volunteer] Volunteering as a childcare teacher in Cambodia! Park Seong-hwa, deltagare i sabbatsår (27 år, sabbatsår efter uppsägning) / sabbatsår på 8 veckor
|
# Mål med sabbatsåret: hitta nästa karriärväg, vila och belöna mig själv för allt slit i arbetslivet
Efter att jag sagt upp mig kunde jag inte bestämma mig för vilken karriärväg jag skulle välja, så jag fick rådgivning och gick med i ett projekt som konsulten rekommenderade.Mina mål med sabbatsåret är att hitta nästa karriärväg, vila och kompensera mig själv för allt hårt arbete jag lagt ner på jobbet.
Mitt sabbatsår 2018, som skulle bli en av de mest värdefulla perioderna i mitt liv, började med två månaders volontärarbete i Kambodja. När jag först kom fram till flygplatsen och tog en tuk-tuk kände jag mig verkligen glad. Jag åkte i den öppna tuk-tuken medan den varma vinden blåste och vi var på väg till boendet. Jag var både förväntansfull och nervös inför hur mina två månader skulle bli.
Men den första veckan efter att sabbatsåret börjat var inte helt trevlig. Det första rummet jag fick var så trångt och mörkt, och det dök upp två kackerlackor varje dag ... Så var det i det rummet. Jag bad boendeansvariga om att få byta och kunde flytta till ett rent och bekvämt rum.
Ett annat problem berodde på språk och kultur: jag var den enda asiaten, medan alla andra kom från europeiska länder. Därför fanns det inte så många ämnen vi kunde prata om, och de andra kom så bra överens att jag ibland kände mig utanför. Jag mådde dåligt och hade ingen att anförtro mig åt, så det kändes lite hjärtskärande ... Mina vänner i Korea kunde inte förstå vad jag sa eller kände, och de hade inte heller upplevt något liknande.
Så jag grät och kände att det var mer än jag kunde hantera på egen hand. Jag berättade i detalj för samordnaren för sabbatsåret om de känslomässiga problem jag upplevde, och hen gav mig varma råd via mejl.Tack vare de råden undvek jag inte situationen nästa gång något liknande hände, utan mötte den. Jag tog mer kontakt, ställde frågor, log glatt och berättade ärligt om mig själv först.Om jag bara hade kämpat ensam och undvikit situationen då, hade den blivit ett kapitel i mitt pinsamma förflutna ...
Från och med då, när nya volontärer anlände, kunde jag – eftersom jag hade varit i Phnom Penh längre än de – visa dem trevliga ställen och berätta om mitt volontärarbete, så att de kunde känna sig bekväma och inte bli skrämda. När jag såg på dem insåg jag lite ...När man precis har kommit finns det inga gemensamma samtalsämnen, så det är naturligt att de flesta går igenom ungefär samma sak och känner sig lite utanför, precis som jag gjorde. Jag drog en lättnadens suck när jag insåg att jag inte var ensam, och eftersom jag inte kunde stå och se på när det hände tog jag mer kontakt med dem och såg efter dem.
# Volontärarbete där jag aktivt uttryckte mina åsikter och tog initiativ, eftersom jag ville hjälpa barnen
När jag tänkte på volontärarbete inom barnomsorg trodde jag att jag skulle mata och bada barnen (som på ett daghem),men min huvudsakliga uppgift var att undervisa i engelska. Sammantaget blev jag mer nöjd eftersom jag undervisade i engelska.Första dagen på volontärorganisationen placerades jag i en grupp med fyra- och femåringar, men det var svårt eftersom varken barnen eller lärarna kunde kommunicera på engelska. Förhållandena var dåliga och det fanns inga rutiner. Det saknades nästan allt, från skrivmaterial till undervisningsmaterial. Jag undrade vad jag egentligen gjorde där ... Det kändes som att jag slösade bort min tid och energi och inte gjorde någon positiv skillnad för barnen.
Så jag bad om att få byta grupp och flyttades till den yngre gruppen med treåringar, men jag kunde inte föreställa mig att göra det i två månader och de första två dagarna var verkligen tuffa. Jag samlade mod till mig och bad om att få byta igen. Jag började i gruppen med barn mellan 8 och 12 år och hittade äntligen en grupp som passade mig; barnen hade inga större problem med att kommunicera på engelska. Det gick också bra att kommunicera med lärarna.
Där var jag assistent snarare än den som ledde lektionerna, och till en början tänkte jag: ”De behöver mig egentligen inte här.” Under de första tre veckorna försökte jag därför tillbringa mer meningsfull tid med dem jag bodde med, i stället för att fokusera på volontärarbetet. Sedan ...Jag kände att något skulle fattas om jag fortsatte så, och framför allt ville jag verkligen hjälpa barnen. Därför framförde jag aktivt mina åsikter till klassläraren och kom nästan att leda undervisningen. Då började jag verkligen tycka om det och kunde gå upp i det helt.
Volontärplatsen ligger 20 minuters promenad från boendet. De andra tog tuk-tuk till och från arbetet varje dag och lade ungefär 4–6 dollar om dagen på transport. Man kan spara mer genom att dela med andra.Jag gick till och från jobbet varje dag. Lunchrasten är tre timmar. Även om man kan äta lunch på volontärplatsen gick jag alltid tillbaka till boendet för att äta och vila.
Om man äter lunch på volontärplatsen blir man där i nio timmar. I gengäld kan man tillbringa tid med de lokala lärarna och volontärerna som bor på organisationen. Under lunchen matar man barnen, borstar deras tänder och nattar dem. Jag var med på lunchen totalt tre gånger. Det var en fin upplevelse, men inget jag skulle kunna göra varje dag.
Toaletterna på volontärplatsen var så dåliga att jag en gång gick därifrån tidigare på grund av dem. Det är bäst att ta med eget toalettpapper, och ibland gick jag ungefär fem minuter till ett närliggande kafé för att gå på toaletten. Den här organisationen har både mycket fattiga barn och barn från vanliga familjer. Bokstavligen var ungefär hälften barn som räddats från gatan och resten barn från vanliga familjer. Med andra ord betalar hälften, medan den andra hälften får gå gratis.
De flesta är sociala och tycker verkligen om utlänningar. De verkar ivriga att lära sig av människor från andra länder.
På volontärorganisationen undervisar man inte i något annat ämne än engelska. Efter morgonlektionen går barnen till lokala skolor, och barn som har gått i lokala skolor på morgonen kommer dit på eftermiddagen. Även inom samma grupp är åldersskillnaderna stora och kunskapsnivåerna varierar mycket. De flesta lärarna hör till volontärorganisationen och har aldrig fått någon ordentlig utbildning. I stället för att lära ut något nytt fortsätter de att undervisa i samma saker.
På rasterna leker barnen mest. I början satt jag bara med mobilen och gjorde ingenting, men efter hand började jag leka med dem. Jag lärde dem leken ”369” och de älskade den. Det var ett givande ögonblick.
Det var lite svårt att lära barnen rätt engelskt uttal. Jag kunde lära ut något tio gånger, men ändå hade de glömt det nästa dag ... Men när jag lärde mig enkla italienska och franska ord av de europeiska barnen var uttalet verkligen svårt. Hur många gånger jag än försökte kunde jag inte uttala orden rätt, vilket fick mig att skratta. När jag tänkte på det ur deras perspektiv insåg jag hur svårt det måste vara för barnen. Från och med då började jag förstå dem.
# En kultur jag aldrig tidigare upplevt – livet med volontärer från olika länder, som gav mig kulturchocker varje dag
Jag tyckte om att uppleva en kultur jag aldrig tidigare hade mött när jag arbetade som volontär i Kambodja.Jag hade alltid velat besöka Kambodja, men kände inte till något annat än Angkor Wat. Efter att ha bott där i två månader blev jag glad över att upptäcka att landet är så mångsidigt och fascinerande även utöver Angkor Wat. Politik, ekonomi, utbildning, miljö – allt var så nytt och omvälvande ... Det var fantastiskt.
OchNär jag bodde med volontärer från olika länder fick jag verkligen kulturchocker ... nästan varje dag. Det är för mycket och alltför omvälvande för att kunna beskrivas med ord. Men jag tyckte om det, det var alltid roligt och jag blev bättre på att förstå andra.
Under volontärperioden kom många människor dit, och det jag minns bäst är när jag reste till andra delar av landet med vänner. Det gjorde ont i hjärtat varje gång vännerna gav sig av en efter en på sina nästa resor ... Vi sa ”vi ses igen”, och det var inget tomt löfte – jag kommer definitivt att träffa dem igen!
Min första rumskamrat, 39-åriga Elizabeth, och 52-åriga Chris, en ogift kvinna som älskar att cykla (jag nämner åldrarna för att visa att åldern inte spelar någon roll på en sådan här resa),
Emilia från Lettland, som blev kär under ett utbytesprogram i Spanien och till slut gifte sig, och den unge mexikanen Pasto! (Han lämnade sitt jobb som advokat i Mexico City för att arbeta på en icke-statlig organisation i Kambodja. Nu arbetar de båda på ett hotell i Kambodja och bygger upp sina liv där.)
Shiori, en japansk vän som studerar vid Yonsei University! Laura, som arbetade som apotekare i Irland men lämnade allt för att utforska världen i över ett år innan hon fyllde 30; Filippo, som studerar ekonomi i Italien; och Amy från Nederländerna, som bodde på en lokal organisation och arbetade utan lön i ungefär fem månader, med stort engagemang från klockan sju på morgonen till sju på kvällen, även på helgerna,
Vänner från Danmark som jag träffade som hastigast på en pub – jag minns inte vad de hette, men de tar ett sabbatsår!När jag frågade: ”Vad gör du hemma i ditt land? Studerar du?” och fick svaret ”Jag tar ett sabbatsår” blev jag verkligen förvånad!Även i Danmark finns det för- och nackdelar med sabbatsår. Vissa tycker att det är slöseri med tid. När jag såg det insåg jag att människor lever ungefär likadant överallt~ Man behöver inte resa utomlands för att göra något. Ibland tar man bara ledigt och gör ingenting. Personligen tyckte jag att det var väldigt fascinerande.
Min charmiga andra rumskamrat Clara från Frankrike; Liza, en kinesisk vän jag träffade under en resa i Siem Reap; Alex från Italien! (Jag träffade Alex i Siem Reap och vi sågs igen när han besökte Phnom Penh.) Och även Melissa, en underbar anställd på pensionatet som alltid log och kommunicerade perfekt med kroppsspråk, trots att vi inte kunde prata med varandra – alla var så värdefulla och minnesvärda.
SärskiltVänner från Frankrike som bodde på ett annat pensionat kom över och lagade mat i ungefär tre timmar. Jag var väldigt intresserad av fransk matlagning, så jag tittade på, hjälpte till och hade roligt. Det är det jag minns bäst. En annan dag, när skolan var stängd, åkte vi runt i grannskapet på lärarens skoter för att leta efter lekplatser där vi kunde leka gratis. Vi spelade fotboll och volleyboll med barnen, och på vägen stannade vi till hemma hos läraren, träffade familjen och fick till och med cola.De här upplevelserna gav mig verkligen en inblick i hur lokalbefolkningen lever, och det var en av de roligaste upplevelserna.Det var det.
När jag jämförde mig själv före och efter sabbatsåret tycker jag att jag blev starkare och mer positiv, och att jag blev säkrare på vad jag själv tror på.
# Sista dagen brast jag verkligen ut i gråt. Det var en känsla jag aldrig hade upplevt förut.
Trots de dåliga förhållandena deltog barnen verkligen entusiastiskt på lektionerna och ville gärna hålla presentationer, men kunde inte.Om jag hade haft råd skulle jag ha satsat massor av pengar, tagit dem till Korea, gett dem bättre mat och kläder och låtit dem utbilda sig. De här barnen är så passionerade, men kan inte komma vidare eftersom deras omgivning inte ger dem något stöd ... Det är så sorgligt. De var verkligen så oskuldsfulla, och det var fantastiskt att de inte blev arga eller bråkade med varandra.
Barnen skrapade ihop sina fickpengar för att ordna en överraskningsfest åt mig – det var otroligt rörande ... Jag minns bara allt jag inte kunde göra för dem, så jag känner mig ännu mer ledsen ... Jag vill hitta ett nytt jobb, spara ihop pengar och skicka donerade varor så snart som möjligt!!
Jag är så ledsen att jag inte kunde vara en bättre lärare, och jag är verkligen tacksam över att de var de bästa eleverna! Sista dagen sprang de fram till mig och kramade mig så fort de fick syn på mig, och jag brast ut i gråt. Det var en känsla jag aldrig hade upplevt förut ... Vi lovade lite vagt att ses igen om ett år, och jag vill verkligen träffa dem igen!
"Jag är så ledsen att jag inte kunde vara en bättre lärare, och jag är verkligen tacksam över att ni var de bästa eleverna! Sista dagen sprang barnen fram till mig och kramade mig så fort de fick syn på mig, och jag brast ut i gråt. Det var en känsla jag aldrig hade upplevt förut ... Vi gav ett vagt löfte om att ses igen om ett år, och jag vill verkligen träffa dem igen!"
[Extracurricular/Overseas Volunteer] Volunteering as a childcare teacher in Cambodia! Park Seong-hwa, deltagare i sabbatsår (27 år, sabbatsår efter uppsägning) / sabbatsår på 8 veckor
|
# Mål med sabbatsåret: hitta nästa karriärväg, vila och belöna mig själv för allt slit i arbetslivet
Efter att jag sagt upp mig kunde jag inte bestämma mig för vilken karriärväg jag skulle välja, så jag fick rådgivning och gick med i ett projekt som konsulten rekommenderade.Mina mål med sabbatsåret är att hitta nästa karriärväg, vila och kompensera mig själv för allt hårt arbete jag lagt ner på jobbet.
Mitt sabbatsår 2018, som skulle bli en av de mest värdefulla perioderna i mitt liv, började med två månaders volontärarbete i Kambodja. När jag först kom fram till flygplatsen och tog en tuk-tuk kände jag mig verkligen glad. Jag åkte i den öppna tuk-tuken medan den varma vinden blåste och vi var på väg till boendet. Jag var både förväntansfull och nervös inför hur mina två månader skulle bli.
Men den första veckan efter att sabbatsåret börjat var inte helt trevlig. Det första rummet jag fick var så trångt och mörkt, och det dök upp två kackerlackor varje dag ... Så var det i det rummet. Jag bad boendeansvariga om att få byta och kunde flytta till ett rent och bekvämt rum.
Ett annat problem berodde på språk och kultur: jag var den enda asiaten, medan alla andra kom från europeiska länder. Därför fanns det inte så många ämnen vi kunde prata om, och de andra kom så bra överens att jag ibland kände mig utanför. Jag mådde dåligt och hade ingen att anförtro mig åt, så det kändes lite hjärtskärande ... Mina vänner i Korea kunde inte förstå vad jag sa eller kände, och de hade inte heller upplevt något liknande.
Så jag grät och kände att det var mer än jag kunde hantera på egen hand. Jag berättade i detalj för samordnaren för sabbatsåret om de känslomässiga problem jag upplevde, och hen gav mig varma råd via mejl.Tack vare de råden undvek jag inte situationen nästa gång något liknande hände, utan mötte den. Jag tog mer kontakt, ställde frågor, log glatt och berättade ärligt om mig själv först.Om jag bara hade kämpat ensam och undvikit situationen då, hade den blivit ett kapitel i mitt pinsamma förflutna ...
Från och med då, när nya volontärer anlände, kunde jag – eftersom jag hade varit i Phnom Penh längre än de – visa dem trevliga ställen och berätta om mitt volontärarbete, så att de kunde känna sig bekväma och inte bli skrämda. När jag såg på dem insåg jag lite ...När man precis har kommit finns det inga gemensamma samtalsämnen, så det är naturligt att de flesta går igenom ungefär samma sak och känner sig lite utanför, precis som jag gjorde. Jag drog en lättnadens suck när jag insåg att jag inte var ensam, och eftersom jag inte kunde stå och se på när det hände tog jag mer kontakt med dem och såg efter dem.
# Volontärarbete där jag aktivt uttryckte mina åsikter och tog initiativ, eftersom jag ville hjälpa barnen
När jag tänkte på volontärarbete inom barnomsorg trodde jag att jag skulle mata och bada barnen (som på ett daghem),men min huvudsakliga uppgift var att undervisa i engelska. Sammantaget blev jag mer nöjd eftersom jag undervisade i engelska.Första dagen på volontärorganisationen placerades jag i en grupp med fyra- och femåringar, men det var svårt eftersom varken barnen eller lärarna kunde kommunicera på engelska. Förhållandena var dåliga och det fanns inga rutiner. Det saknades nästan allt, från skrivmaterial till undervisningsmaterial. Jag undrade vad jag egentligen gjorde där ... Det kändes som att jag slösade bort min tid och energi och inte gjorde någon positiv skillnad för barnen.
Så jag bad om att få byta grupp och flyttades till den yngre gruppen med treåringar, men jag kunde inte föreställa mig att göra det i två månader och de första två dagarna var verkligen tuffa. Jag samlade mod till mig och bad om att få byta igen. Jag började i gruppen med barn mellan 8 och 12 år och hittade äntligen en grupp som passade mig; barnen hade inga större problem med att kommunicera på engelska. Det gick också bra att kommunicera med lärarna.
Där var jag assistent snarare än den som ledde lektionerna, och till en början tänkte jag: ”De behöver mig egentligen inte här.” Under de första tre veckorna försökte jag därför tillbringa mer meningsfull tid med dem jag bodde med, i stället för att fokusera på volontärarbetet. Sedan ...Jag kände att något skulle fattas om jag fortsatte så, och framför allt ville jag verkligen hjälpa barnen. Därför framförde jag aktivt mina åsikter till klassläraren och kom nästan att leda undervisningen. Då började jag verkligen tycka om det och kunde gå upp i det helt.
Volontärplatsen ligger 20 minuters promenad från boendet. De andra tog tuk-tuk till och från arbetet varje dag och lade ungefär 4–6 dollar om dagen på transport. Man kan spara mer genom att dela med andra.Jag gick till och från jobbet varje dag. Lunchrasten är tre timmar. Även om man kan äta lunch på volontärplatsen gick jag alltid tillbaka till boendet för att äta och vila.
Om man äter lunch på volontärplatsen blir man där i nio timmar. I gengäld kan man tillbringa tid med de lokala lärarna och volontärerna som bor på organisationen. Under lunchen matar man barnen, borstar deras tänder och nattar dem. Jag var med på lunchen totalt tre gånger. Det var en fin upplevelse, men inget jag skulle kunna göra varje dag.
Toaletterna på volontärplatsen var så dåliga att jag en gång gick därifrån tidigare på grund av dem. Det är bäst att ta med eget toalettpapper, och ibland gick jag ungefär fem minuter till ett närliggande kafé för att gå på toaletten. Den här organisationen har både mycket fattiga barn och barn från vanliga familjer. Bokstavligen var ungefär hälften barn som räddats från gatan och resten barn från vanliga familjer. Med andra ord betalar hälften, medan den andra hälften får gå gratis.
De flesta är sociala och tycker verkligen om utlänningar. De verkar ivriga att lära sig av människor från andra länder.
På volontärorganisationen undervisar man inte i något annat ämne än engelska. Efter morgonlektionen går barnen till lokala skolor, och barn som har gått i lokala skolor på morgonen kommer dit på eftermiddagen. Även inom samma grupp är åldersskillnaderna stora och kunskapsnivåerna varierar mycket. De flesta lärarna hör till volontärorganisationen och har aldrig fått någon ordentlig utbildning. I stället för att lära ut något nytt fortsätter de att undervisa i samma saker.
På rasterna leker barnen mest. I början satt jag bara med mobilen och gjorde ingenting, men efter hand började jag leka med dem. Jag lärde dem leken ”369” och de älskade den. Det var ett givande ögonblick.
Det var lite svårt att lära barnen rätt engelskt uttal. Jag kunde lära ut något tio gånger, men ändå hade de glömt det nästa dag ... Men när jag lärde mig enkla italienska och franska ord av de europeiska barnen var uttalet verkligen svårt. Hur många gånger jag än försökte kunde jag inte uttala orden rätt, vilket fick mig att skratta. När jag tänkte på det ur deras perspektiv insåg jag hur svårt det måste vara för barnen. Från och med då började jag förstå dem.
# En kultur jag aldrig tidigare upplevt – livet med volontärer från olika länder, som gav mig kulturchocker varje dag
Jag tyckte om att uppleva en kultur jag aldrig tidigare hade mött när jag arbetade som volontär i Kambodja.Jag hade alltid velat besöka Kambodja, men kände inte till något annat än Angkor Wat. Efter att ha bott där i två månader blev jag glad över att upptäcka att landet är så mångsidigt och fascinerande även utöver Angkor Wat. Politik, ekonomi, utbildning, miljö – allt var så nytt och omvälvande ... Det var fantastiskt.
OchNär jag bodde med volontärer från olika länder fick jag verkligen kulturchocker ... nästan varje dag. Det är för mycket och alltför omvälvande för att kunna beskrivas med ord. Men jag tyckte om det, det var alltid roligt och jag blev bättre på att förstå andra.
Under volontärperioden kom många människor dit, och det jag minns bäst är när jag reste till andra delar av landet med vänner. Det gjorde ont i hjärtat varje gång vännerna gav sig av en efter en på sina nästa resor ... Vi sa ”vi ses igen”, och det var inget tomt löfte – jag kommer definitivt att träffa dem igen!
Min första rumskamrat, 39-åriga Elizabeth, och 52-åriga Chris, en ogift kvinna som älskar att cykla (jag nämner åldrarna för att visa att åldern inte spelar någon roll på en sådan här resa),
Emilia från Lettland, som blev kär under ett utbytesprogram i Spanien och till slut gifte sig, och den unge mexikanen Pasto! (Han lämnade sitt jobb som advokat i Mexico City för att arbeta på en icke-statlig organisation i Kambodja. Nu arbetar de båda på ett hotell i Kambodja och bygger upp sina liv där.)
Shiori, en japansk vän som studerar vid Yonsei University! Laura, som arbetade som apotekare i Irland men lämnade allt för att utforska världen i över ett år innan hon fyllde 30; Filippo, som studerar ekonomi i Italien; och Amy från Nederländerna, som bodde på en lokal organisation och arbetade utan lön i ungefär fem månader, med stort engagemang från klockan sju på morgonen till sju på kvällen, även på helgerna,
Vänner från Danmark som jag träffade som hastigast på en pub – jag minns inte vad de hette, men de tar ett sabbatsår!När jag frågade: ”Vad gör du hemma i ditt land? Studerar du?” och fick svaret ”Jag tar ett sabbatsår” blev jag verkligen förvånad!Även i Danmark finns det för- och nackdelar med sabbatsår. Vissa tycker att det är slöseri med tid. När jag såg det insåg jag att människor lever ungefär likadant överallt~ Man behöver inte resa utomlands för att göra något. Ibland tar man bara ledigt och gör ingenting. Personligen tyckte jag att det var väldigt fascinerande.
Min charmiga andra rumskamrat Clara från Frankrike; Liza, en kinesisk vän jag träffade under en resa i Siem Reap; Alex från Italien! (Jag träffade Alex i Siem Reap och vi sågs igen när han besökte Phnom Penh.) Och även Melissa, en underbar anställd på pensionatet som alltid log och kommunicerade perfekt med kroppsspråk, trots att vi inte kunde prata med varandra – alla var så värdefulla och minnesvärda.
SärskiltVänner från Frankrike som bodde på ett annat pensionat kom över och lagade mat i ungefär tre timmar. Jag var väldigt intresserad av fransk matlagning, så jag tittade på, hjälpte till och hade roligt. Det är det jag minns bäst. En annan dag, när skolan var stängd, åkte vi runt i grannskapet på lärarens skoter för att leta efter lekplatser där vi kunde leka gratis. Vi spelade fotboll och volleyboll med barnen, och på vägen stannade vi till hemma hos läraren, träffade familjen och fick till och med cola.De här upplevelserna gav mig verkligen en inblick i hur lokalbefolkningen lever, och det var en av de roligaste upplevelserna.Det var det.
När jag jämförde mig själv före och efter sabbatsåret tycker jag att jag blev starkare och mer positiv, och att jag blev säkrare på vad jag själv tror på.
# Sista dagen brast jag verkligen ut i gråt. Det var en känsla jag aldrig hade upplevt förut.
Trots de dåliga förhållandena deltog barnen verkligen entusiastiskt på lektionerna och ville gärna hålla presentationer, men kunde inte.Om jag hade haft råd skulle jag ha satsat massor av pengar, tagit dem till Korea, gett dem bättre mat och kläder och låtit dem utbilda sig. De här barnen är så passionerade, men kan inte komma vidare eftersom deras omgivning inte ger dem något stöd ... Det är så sorgligt. De var verkligen så oskuldsfulla, och det var fantastiskt att de inte blev arga eller bråkade med varandra.
Barnen skrapade ihop sina fickpengar för att ordna en överraskningsfest åt mig – det var otroligt rörande ... Jag minns bara allt jag inte kunde göra för dem, så jag känner mig ännu mer ledsen ... Jag vill hitta ett nytt jobb, spara ihop pengar och skicka donerade varor så snart som möjligt!!
Jag är så ledsen att jag inte kunde vara en bättre lärare, och jag är verkligen tacksam över att de var de bästa eleverna! Sista dagen sprang de fram till mig och kramade mig så fort de fick syn på mig, och jag brast ut i gråt. Det var en känsla jag aldrig hade upplevt förut ... Vi lovade lite vagt att ses igen om ett år, och jag vill verkligen träffa dem igen!
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
