”Till slut fylldes mitt tomma hjärta som människa genom andra människor. Jag blev övertygad om livets värde och om vad jag borde sträva efter. Och jag fann modet att drömma.” Volunteer work in Bangkok, Thailand, a warm city where NGOs from around the world gather Kim Da-bin, deltagare i ett sabbatsår (20 år, universitetsstudent) / 8 veckors sabbatsår |
# Förväntan jag kände när jag tänkte tillbaka på tiden där var så levande, och jag var mycket tacksam.
Hej, jag heter Kim Da-bin och är nu tjugo år. Med den här textenvill jag dela med mig av de känslor, värderingar och sidor av mig själv som har förändrats och utvecklats under mitt sabbatsår.
Förra sommaren tillbringade jag två månader av mitt sabbatsår som volontär på en icke-statlig organisation i Bangkok, där jag undervisade barn i engelska.
Bara av den korta presentationen kanske du tror att jag gjorde något stort och ovanligt. Men jag vill säga att det inte alls var så. Jag kom i kontakt med Korea Gap Year av en ganska obetydlig anledning.
År 2016, när jag deltog i ett offentligt utbytesstudentprogram i USA, oroade jag mig för det långa amerikanska sommarlovet som väntade. Då gav mina föräldrar mig något att fundera över och bad mig tänka själv. De har alltid varit intresserade av och brytt sig om ungas passion, och vill själva leva ett ungdomligt liv.
Det jag fick var ”Korea Gap Year”. Ett sabbatsår. Jag ville inte bara driva omkring under det långa lovet i USA, så jag började aktivt samla information.
När jag valde volontärprogrammet för engelskundervisning i Bangkok kände jag en sådan förväntan. Jag föreställde mig att jag om några veckor skulle ge mig själv en djupare mening och skapa värdefulla band. Känslan var så levande, och jag var mycket tacksam när jag tänkte tillbaka på tiden där.
Med den tacksamma känslan sökte jag efter program där jag kunde använda min tid väl och bestämde mig sedan för mitt mål: ”Jag ska ta ansvar för undervisningen av barnen, göra mitt bästa och ha roligt, och skapa en upplevelse jag aldrig får igen.”
# Jag insåg att jag behövde en egen undervisningsmetod.
Jag kom fram till Suvarnabhumis flygplats i Thailand. Till skillnad från när jag hade varit där på en familjeresa kändes luften på flygplatsen lite främmande och skrämmande.Först kom en koreansk storasyster som redan tillbringade sitt sabbatsår i Bangkok, organisationens samordnare och eleverna för att möta mig. Eftersom det var sent kände jag mig ledsen för deras skull, men ännu mer kände jag mig trygg och tacksam.
Nästa dag gick allt snabbt. Jag lärde känna dem som arbetade på organisationen, pratade med dem och anpassade scheman. Jag kände mig lite mer avslappnad. Framför allt var jag tacksam över att kunna luta mig mot den koreanska storasystern som bodde på samma ställe som jag.
För mig, som inte kunde köra motorcykel, var det en stor utmaning att undervisa på en avlägsen skola. Därför pratade jag mycket med olika personer för att samordna med skolan och få schemat att fungera. Sedan var det dags för den första officiella lektionen. Jag skulle själv planera och hålla lektioner och lekar, och funderade noga på vilka aktiviteter som skulle fånga barnens intresse och uppmuntra dem att delta aktivt.
Jag tyckte att jag hade åstadkommit ett bra resultat, men den barnutbildningsansvariga som observerade lektionen verkade inte alls hålla med. ^^; Kritiken och råden skakade om mig, men blev lärdomar som jag tog till mig.
Jag kände att jag behövde en egen undervisningsmetod.Jag ville undervisa om sådant jag själv ville förmedla och sådant jag hoppades att barnen skulle få veta – sådant som barnen och jag kunde lära oss tillsammans medan vi kommunicerade och hade roligt.
# Barnen behövde kärlek.
Barnen tyckte om lekar och sånger. För barn som var vana vid ordcentrerad undervisning skrev jag om sångtexter så att de kunde tillämpa det de lärt sig, och ordnade lekar som de skulle tycka om.
När jag såg in i barnens rena och oförstörda ögon och hörde deras glada skratt var jag så tacksam över tiden jag fick tillbringa med dem och undervisa dem.Bilden av barnen som följde efter mig efter lektionen och ropade ”Läraren, läraren!” med klara röster för att få en high five eller ta bilder finns fortfarande tydligt i mitt minne.
Jag fick också små men mycket varma kramar. Barnen behövde kärlek – lite uppmärksamhet och ömhet. Även den lilla kärlek de fick gjorde dem mycket lyckliga, och de gav tillbaka ännu mer kärlek än de hade fått.
# Jag var så tacksam och tyckte att det var värdefullt att ha människor omkring mig som kommunicerade med blickar och hjärtan.
Förutom tiden då jag undervisade barnen hade jag riktigt glada och tacksamma stunder med betydelsefulla människor. Till en början var jag blyg och beroende av andra, menallteftersom min tillgivenhet för organisationen växte och tiden gick började jag ångra allt mer att jag inte tog vara på den. Jag började lära känna lokala vänner.
Det fanns jämnåriga som hade utbildats av organisationen och senare undervisade barnen. När jag umgicks med dem fick jag tillfälle att berätta om Korea, och när de redan visste mycket om landet skämtade och pratade vi tillsammans.
När den koreanska storasystern som hade tillbringat sabbatsåret med mig åkte hem och jag blev tvungen att bo ensam på boendet, stannade vänner hos mig. Vi åt marknadsmat som bara finns i Bangkok tillsammans, och jag blev hembjuden för att äta god hemlagad mat.
Det var så varmt att de tog emot och älskade utländska volontärer med olika nationaliteter och språk som om vi vore vänner från hemorten, ja till och med familj. Jag var mycket tacksam och tyckte att det var värdefullt att ha människor omkring mig som kommunicerade med mig genom blickar och hjärtan.
Jag tog också vara på helgerna i Bangkok. Jag valde turistmål som jag ville besöka igen, planerade budget och resväg och njöt av den ”ensamresan” jag alltid hade drömt om. Jag var hela tiden medveten om att jag var ensam och undvek risker så mycket som möjligt under resorna. Jag glömde inte heller att bokföra och kontrollera mina utgifter. :-)
Jag träffade också en thailändsk vän som jag hade lärt känna i USA och några av den personens andra vänner. Vi hade en trevlig stund tillsammans. Jag var så glad och tacksam. Kanske var det människor jag bara skulle träffa en gång, men jag värdesatte varje möte med nya människor. Genom att träffa dem funderade jag över vilken riktning mitt liv skulle ta. Jag fick också modet att möta världen på egen hand.
På söndagar gick jag till en koreansk kyrka och knöt fler värdefulla kontakter. Jag träffade tonåringar och unga vuxna som studerade på lokala skolor eller arbetade. Trots att det var en kort period behandlade de mig med kärlek, som om vi hade varit en kyrkfamilj länge.
# Jag fick modet att drömma.
Under mitt sabbatsår mötte jag människor vart jag än gick. De levde alla olika slags liv på sina egna sätt. Jag insåg också att den lycka varje individ söker i livet kan ta sig många olika uttryck.
Den här perioden, då jag mötte människor, lärde mig att den mening och lycka jag kan finna i livet sträcker sig över ett enormt område och verkligen finns där.När jag var nio år sa min klasslärare: ”Jag ska ge dig ’tid’ i present.”
Till slut gav jag den gåvan till mig själv. Genom ”tid” blev jag övertygad om att jag borde vara en person som söker mening och lycka i livet, inte bara någon som förbereder sig för högskoleprovet och arbetslivet.
Jag fick ännu mer mod. Det påminde mig om att meningen med livet växer när jag låter mitt eget ljus lysa på någon annan och den personen också börjar lysa.
Till slut fylldes mitt tomma hjärta som människa genom andra. Jag blev övertygad om livets värden och om vad jag borde sträva efter. Och jag fick modet att drömma.
Till dig som funderar på ett sabbatsår, till dig som kämpar med drömmar, livsmål och värderingar och till dig som lever intensivt i nuet: Jag hoppas att du tar dig tid att se dig omkring, möta andra människor som lever sida vid sida med dig, samla mod och söka efter och följa livets mening och lycka.
Hem
