Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Jag blev modigare på främmande platser och förblev trogen min intuition #Jag uppnådde mitt mål: en resa bara för mig #Mitt livs bästa utsvävning
”Det var så bra att jag undrar varför jag oroade mig så länge. När jag kom hem fick jag ofta frågan: ”Hur var Paris?” Varje gång svarade jag utan att tveka att det var mitt livs största utsvävning. Det var ett kort men långt sabbatsår. Jag vill verkligen återvända till den där fasta platsen jag hittade på en främmande ort.”
– Bonjour! En månad i Paris, Frankrike Shin YujeongSabbatårsstammen Sabbatårsfirare/ 30 år, sabbatsår efter att ha sagt upp mig / 30 dagarKort deltagande
|
# Av mig, för mig, till mig
Jag började trettiårsåldern med en känsla av både igenkänning och ovisshet. Det var annorlunda än när jag fyllde tjugo, då friheten sköljde över mig. När jag såg bekanta irra omkring när de klev in i trettiårsåldern blev jag orolig. Hur skulle jag välkomna den? Eller snarare, hur skulle jag vila?
Jag hade aldrig vilat ordentligt förut. Jag visste inte hur man roade sig, så jag höll alltid på med något. På vardagarna byggde jag på mina meriter och på helgerna jobbade jag extra. Tack vare det var mitt cv fullspäckat, men jag kände mig alltid tom. Jag tillbringade tjugoårsåldern med att sakna två procent. Sedan var jag plötsligt 29.Jag tyckte synd om mig själv – jag hade ingen framtid att sträva mot och inga minnen att blicka tillbaka på.
Europa hade faktiskt varit min dröm länge. En dröm som var svårare och vackrare eftersom jag inte kände till den så väl. En dröm som gick i kras varje gång jag försökte förverkliga den. Kanske var det därför jag ville åka ännu mer. Jag minns inte ens varför jag ville åka från början. Jag ångrade mig otaliga gånger när jag såg reseprogram om Europa.
MenJag höll fast vid så mycket att jag inte kunde greppa något nytt. Det tog mig nio år att inse det.Jag tänkte att jag kanske aldrig skulle åka om det fortsatte så. Sedan dök möjligheten upp. Egentligen hade jag kunnat åka ett år tidigare. Men även vid 28 års ålder var jag lika rädd som en 18-åring. Efter nio år fyllda av oro åkte jag äntligen.
Precis som med varje ny början fanns det många berg att bestiga. Trots att det var mitt liv kunde jag inte fatta beslutet ensam. Jag var tvungen att övertyga människorna omkring mig. Jag hade kunnat bara åka. Ändå ville jag inte göra så. Jag ville åka när mina närmaste kände likadant som jag.
Jag var också tvungen att säga upp mig. Jag tvekade eftersom det hade varit svårt att komma igång med arbetslivet. Sedan anammade jag den där fåniga filosofin: man måste tömma för att kunna fylla på. Det tog tre månader att komma dit – precis så lång tid som det skulle ta för en björn att bli människa. Från och med då kände jag mig beslutsam. Jag tänkte att jag absolut måste åka och göra resan lyckad.
# Att jag är en person som blir modig på främmande platser,
Paris är inte en stad för mjuka och blyga människor. Det är en plats där tsundere-typer lever med stämpeln att vara otrevliga.Det är en plats där många små övertramp samlas och blir en del av vardagen. Åtminstone var det så för mig. Flera gånger om dagen började det plötsligt regna.
Solen kunde skina 500 meter bort samtidigt som det regnade över mig. Även om jag ville använda paraply var jag tvungen att spela cool och härda ut. För plånbokens säkerhet var jag tvungen att låtsas att jag inte var turist. Ibland spelade jag så bra att folk tog mig för en rom. Den äldre kvinnan bredvid mig drog åt väskan när hon tittade på mig. De dagar jag gick på grusvägar såg jag hemsk ut. Ändå blev jag inte arg, till skillnad från vanligt. Jag fortsatte bara gå, smutsig som jag var.
Paris var definitivt en stad full av dofter.På tunnelbanan luktade det fuktigt och instängt. Efter duschen hade handduken en svag lukt av fiskig kalkavlagring. När man gick genom staden kände man alla möjliga parfymer. När man passerade ett kafé spred sig en stark doft av espresso. Runt varje hörn kunde man känna doften av crêpes med banan och Nutella.
Första veckan spärrade jag upp ögonen hela tiden eftersom allt var så nytt. Andra veckan vande jag mig och kunde förutse dofterna fem sekunder i förväg. Tredje veckan saknade jag dem till och med när jag var i Spanien – trots att de inte alls liknade dofterna från mitt hemland. Sista veckan tyckte jag att de där dofterna satt i mig.
Jag promenerade varenda dag. Minst 15 000 steg, som mest 30 000. Om jag hittade ett ställe jag gillade på vägen gick jag in. Om jag var trött stannade jag; om jag ville vidare promenerade jag. Ibland hade jag sällskap en stund. Sedan var jag plötsligt ensam igen. När jag var ensam träffade jag faktiskt fler människor.
Jag ställde mig själv många frågor. Är det här en bra plats just nu? Smakar maten jag äter gott?När jag var på gott humör sjöng jag på koreanska. När jag var arg muttrade jag grova svordomar för mig själv. Sådant jag aldrig skulle ha gjort i Korea. Den månaden levde jag helt efter mina instinkter.
Jag provade många nya saker. Brödet jag åt i Paris smakade inte som det jag var van vid. Ölet var likadant. Jag letade upp många maträtter som man bara äter i det landet.Jag pluggade franska för att kunna äta bättre. Pomme, banane, boeuf, poulet, thon, saumon, fromage. Jag fotograferade maträtter vars namn var svåra att uttala.
Sedan insåg jag: Jag är en sådan person som blir modig på främmande platser. Jag åt mycket som jag inte ens skulle ha rört i Korea. Och ibland kom jag tillbaka tidigt till vandrarhemmet och åt koreansk mat. Jag hade levt med refluxesofagit, men under en månad mådde magen bra.
# Paris, en plats jag utan att tveka kan kalla ”mitt livs största utsvävning”
Det fanns förstås några kriser. Jag ville åka tillbaka till Korea omedelbart.En gång kändes Paris plötsligt så främmande att jag grät på gatan. Sådana dagar avslutade jag dagen i förtid.Jag gjorde bara den enda planerade aktiviteten och återvände till mitt boende. Ungefär under andra veckan av sabbatsåret tröstade inte ens det mig längre.
En dag gick schemat åt skogen redan på morgonen. Jag hann nätt och jämnt till vetenskapsmuseet som jag hade planerat att besöka den dagen. Jag åkte uppför en lång rulltrappa och kom fram till ingången när en fransk mamma ropade på mig från andra sidan. Det var på franska, men av sammanhanget verkade det som om hon ville att jag skulle ta med barnet som stod bredvid mig ner. Jag tog det rädda barnet i handen och gick på rulltrappan. Ända fram till dess hade jag själv inte mått bra, men jag frågade barnet på engelska om allt var okej. Det var ett kort ögonblick, men barnets varma kroppsvärme blev faktiskt en stor tröst för mig. Barnets mamma fortsatte att tacka mig, men egentligen var det jag som var mest tacksam. Om det inte hade hänt skulle jag inte ha förstått hur ensam jag hade varit.
Jag tillbringade den sista veckan med min pojkvän. Min pojkvän, som inte hade sagt upp sig, tog ledigt en vecka. Det var definitivt ett berg att bestiga innan jag åkte, men när sabbatsåret väl hade börjat var han mitt tryggaste stöd. Det är alltid trevligt att träffa en annan korean på en främmande plats. Jag var obeskrivligt tacksam över att han tog ett tolv timmar långt flyg bara för att träffa mig. Tack vare honom tillbringade jag den sista veckan utan att känna mig ensam – inte bara genom att försöka intala mig det.
Det fanns också mycket annat roligt. Jag ville nästan avboka min hemresa.Det var så bra att jag undrade varför jag hade oroat mig så länge. När jag kom hem fick jag ofta frågan: ”Hur var Paris?” Varje gång svarade jag utan minsta tvekan: ”Mitt livs största utsvävning.”Det var mitt svar. Det var ett kort men långt sabbatsår. Jag vill verkligen återvända till den där favoritplatsen jag hittade på den främmande orten.
”Det var så bra att jag undrar varför jag oroade mig så länge. När jag kom hem fick jag ofta frågan: ”Hur var Paris?” Varje gång svarade jag utan att tveka att det var mitt livs största utsvävning. Det var ett kort men långt sabbatsår. Jag vill verkligen återvända till den där fasta platsen jag hittade på en främmande ort.”
– Bonjour! En månad i Paris, Frankrike Shin YujeongSabbatårsstammen Sabbatårsfirare/ 30 år, sabbatsår efter att ha sagt upp mig / 30 dagarKort deltagande
|
# Av mig, för mig, till mig
Jag började trettiårsåldern med en känsla av både igenkänning och ovisshet. Det var annorlunda än när jag fyllde tjugo, då friheten sköljde över mig. När jag såg bekanta irra omkring när de klev in i trettiårsåldern blev jag orolig. Hur skulle jag välkomna den? Eller snarare, hur skulle jag vila?
Jag hade aldrig vilat ordentligt förut. Jag visste inte hur man roade sig, så jag höll alltid på med något. På vardagarna byggde jag på mina meriter och på helgerna jobbade jag extra. Tack vare det var mitt cv fullspäckat, men jag kände mig alltid tom. Jag tillbringade tjugoårsåldern med att sakna två procent. Sedan var jag plötsligt 29.Jag tyckte synd om mig själv – jag hade ingen framtid att sträva mot och inga minnen att blicka tillbaka på.
Europa hade faktiskt varit min dröm länge. En dröm som var svårare och vackrare eftersom jag inte kände till den så väl. En dröm som gick i kras varje gång jag försökte förverkliga den. Kanske var det därför jag ville åka ännu mer. Jag minns inte ens varför jag ville åka från början. Jag ångrade mig otaliga gånger när jag såg reseprogram om Europa.
MenJag höll fast vid så mycket att jag inte kunde greppa något nytt. Det tog mig nio år att inse det.Jag tänkte att jag kanske aldrig skulle åka om det fortsatte så. Sedan dök möjligheten upp. Egentligen hade jag kunnat åka ett år tidigare. Men även vid 28 års ålder var jag lika rädd som en 18-åring. Efter nio år fyllda av oro åkte jag äntligen.
Precis som med varje ny början fanns det många berg att bestiga. Trots att det var mitt liv kunde jag inte fatta beslutet ensam. Jag var tvungen att övertyga människorna omkring mig. Jag hade kunnat bara åka. Ändå ville jag inte göra så. Jag ville åka när mina närmaste kände likadant som jag.
Jag var också tvungen att säga upp mig. Jag tvekade eftersom det hade varit svårt att komma igång med arbetslivet. Sedan anammade jag den där fåniga filosofin: man måste tömma för att kunna fylla på. Det tog tre månader att komma dit – precis så lång tid som det skulle ta för en björn att bli människa. Från och med då kände jag mig beslutsam. Jag tänkte att jag absolut måste åka och göra resan lyckad.
# Att jag är en person som blir modig på främmande platser,
Paris är inte en stad för mjuka och blyga människor. Det är en plats där tsundere-typer lever med stämpeln att vara otrevliga.Det är en plats där många små övertramp samlas och blir en del av vardagen. Åtminstone var det så för mig. Flera gånger om dagen började det plötsligt regna.
Solen kunde skina 500 meter bort samtidigt som det regnade över mig. Även om jag ville använda paraply var jag tvungen att spela cool och härda ut. För plånbokens säkerhet var jag tvungen att låtsas att jag inte var turist. Ibland spelade jag så bra att folk tog mig för en rom. Den äldre kvinnan bredvid mig drog åt väskan när hon tittade på mig. De dagar jag gick på grusvägar såg jag hemsk ut. Ändå blev jag inte arg, till skillnad från vanligt. Jag fortsatte bara gå, smutsig som jag var.
Paris var definitivt en stad full av dofter.På tunnelbanan luktade det fuktigt och instängt. Efter duschen hade handduken en svag lukt av fiskig kalkavlagring. När man gick genom staden kände man alla möjliga parfymer. När man passerade ett kafé spred sig en stark doft av espresso. Runt varje hörn kunde man känna doften av crêpes med banan och Nutella.
Första veckan spärrade jag upp ögonen hela tiden eftersom allt var så nytt. Andra veckan vande jag mig och kunde förutse dofterna fem sekunder i förväg. Tredje veckan saknade jag dem till och med när jag var i Spanien – trots att de inte alls liknade dofterna från mitt hemland. Sista veckan tyckte jag att de där dofterna satt i mig.
Jag promenerade varenda dag. Minst 15 000 steg, som mest 30 000. Om jag hittade ett ställe jag gillade på vägen gick jag in. Om jag var trött stannade jag; om jag ville vidare promenerade jag. Ibland hade jag sällskap en stund. Sedan var jag plötsligt ensam igen. När jag var ensam träffade jag faktiskt fler människor.
Jag ställde mig själv många frågor. Är det här en bra plats just nu? Smakar maten jag äter gott?När jag var på gott humör sjöng jag på koreanska. När jag var arg muttrade jag grova svordomar för mig själv. Sådant jag aldrig skulle ha gjort i Korea. Den månaden levde jag helt efter mina instinkter.
Jag provade många nya saker. Brödet jag åt i Paris smakade inte som det jag var van vid. Ölet var likadant. Jag letade upp många maträtter som man bara äter i det landet.Jag pluggade franska för att kunna äta bättre. Pomme, banane, boeuf, poulet, thon, saumon, fromage. Jag fotograferade maträtter vars namn var svåra att uttala.
Sedan insåg jag: Jag är en sådan person som blir modig på främmande platser. Jag åt mycket som jag inte ens skulle ha rört i Korea. Och ibland kom jag tillbaka tidigt till vandrarhemmet och åt koreansk mat. Jag hade levt med refluxesofagit, men under en månad mådde magen bra.
# Paris, en plats jag utan att tveka kan kalla ”mitt livs största utsvävning”
Det fanns förstås några kriser. Jag ville åka tillbaka till Korea omedelbart.En gång kändes Paris plötsligt så främmande att jag grät på gatan. Sådana dagar avslutade jag dagen i förtid.Jag gjorde bara den enda planerade aktiviteten och återvände till mitt boende. Ungefär under andra veckan av sabbatsåret tröstade inte ens det mig längre.
En dag gick schemat åt skogen redan på morgonen. Jag hann nätt och jämnt till vetenskapsmuseet som jag hade planerat att besöka den dagen. Jag åkte uppför en lång rulltrappa och kom fram till ingången när en fransk mamma ropade på mig från andra sidan. Det var på franska, men av sammanhanget verkade det som om hon ville att jag skulle ta med barnet som stod bredvid mig ner. Jag tog det rädda barnet i handen och gick på rulltrappan. Ända fram till dess hade jag själv inte mått bra, men jag frågade barnet på engelska om allt var okej. Det var ett kort ögonblick, men barnets varma kroppsvärme blev faktiskt en stor tröst för mig. Barnets mamma fortsatte att tacka mig, men egentligen var det jag som var mest tacksam. Om det inte hade hänt skulle jag inte ha förstått hur ensam jag hade varit.
Jag tillbringade den sista veckan med min pojkvän. Min pojkvän, som inte hade sagt upp sig, tog ledigt en vecka. Det var definitivt ett berg att bestiga innan jag åkte, men när sabbatsåret väl hade börjat var han mitt tryggaste stöd. Det är alltid trevligt att träffa en annan korean på en främmande plats. Jag var obeskrivligt tacksam över att han tog ett tolv timmar långt flyg bara för att träffa mig. Tack vare honom tillbringade jag den sista veckan utan att känna mig ensam – inte bara genom att försöka intala mig det.
Det fanns också mycket annat roligt. Jag ville nästan avboka min hemresa.Det var så bra att jag undrade varför jag hade oroat mig så länge. När jag kom hem fick jag ofta frågan: ”Hur var Paris?” Varje gång svarade jag utan minsta tvekan: ”Mitt livs största utsvävning.”Det var mitt svar. Det var ett kort men långt sabbatsår. Jag vill verkligen återvända till den där favoritplatsen jag hittade på den främmande orten.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
