”Det fick mig att inse att relationer mellan människor alltid är jämlika och bygger på samma nivå. Samtidigt som jag fick ta emot mycket mer kärlek än jag hade väntat mig försöker jag lite i taget bli mer som barnen, som ger sina hjärtan utan att fundera på: ’Tänk om den här personen inte tycker lika mycket om mig som jag tycker om hen?’” [Extracurricular/Overseas Volunteer Work] Recharging Warm Love with Children in Hanoi, Vietnam Park Sejin — gapper (21 år, tar ett sabbatsår före universitetet) / sabbatsår på fyra veckor |
# Jag tyckte inte om barn, men bestämde mig för att prova att volontärarbeta med dem under mitt sabbatsår
Jag tar just nu ett sabbatsår före universitetet och heter Park Sejin. Det här projektet var mitt andra projekt under ett sabbatsår. Ärligt talat tyckte jag inte särskilt mycket om barn. Det gick väl bra att se dem en kort stund på gatan, men tanken på att ta hand om barn gjorde mig utmattad. Ändå ville jag på något sätt prova att volontärarbeta med barnomsorg under mitt sabbatsår.
Jag kände att jag hade vuxit upp med många fördelar och fått en bra utbildning, så jag ville åtminstone hjälpa barn som hade fått mindre. Bland projekten som rekommenderades för mig under rådgivningen inför sabbatsåret fanns det här i Hanoi.
# Jag blev djupt rörd över att barnen gav kärlek utan villkor
Det som verkligen överraskade mig var att jag — kanske lite självgott — före avresan trodde att jag skulle ge barnen något. Men när jag väl kom dit, lekte med dem och undervisade dem, insåg jag att det jag fick av barnen var att jag fick mer än jag gav. Det kanske låter klyschigt, men det var sant.
Det fanns barn som var så ljusa och strålande att jag undrade om jag också hade varit sådan och började minnas min egen barndom. Andra var så självständiga trots sin unga ålder att de försökte själva innan jag hann hjälpa till. Några var mer än tio år yngre än jag, men hade ändå saker att lära mig. Det fick mig att tänka att alla relationer är jämlika, oavsett ålder eller ställning.
Jag började tänka att det inte finns någon relation där den ena parten ensidigt kan ge eller lära ut.Personligen tycker jag inte att jag någonsin undervisade barnen från en position där jag ansåg mig bättre eller överlägsen dem. Jag lärde mig faktiskt på nytt många saker som jag hade glömt.
På liknande sätt lärde jag känna några amerikanska pensionerade kvinnor när jag reste ensam till Ha Long-bukten. På kryssningen kände jag att de behandlade mig, som var mycket yngre, som en jämlike. Det kändes väldigt fint. Det var en så överraskande upplevelse.Det var häpnadsväckande, men samtidigt tryggt och varmt, att ha jämlika relationer både med barn som var mycket yngre än jag och med kvinnor som verkade äldre än mina egna morföräldrar.
Och framför allt var det så rörande att barnen verkligen gav kärlek utan villkor.Jag trodde faktiskt att barnen kanske skulle vara lite reserverade mot mig. Eftersom volontärer kommer och går hela tiden tänkte jag att de kanske hade tröttnat på att knyta an till nya människor.
Men det fanns barn som kastade sig i min famn redan från början, och barnen var alltid snälla och log stort. Skulle jag kunna lämna de här barnen bakom mig? Ju närmare jag kom dem, desto mer växte den tanken och desto svårare blev det.De log bara vi fick ögonkontakt, ropade ”Läraren!” när jag gick förbi och hälsade, kramade mig, höll mig i handen och gav mig pussar.
Till en början svarade några blyga barn inte, hur mycket jag än pratade med dem eller log mot dem. Men när de så småningom började öppna sig, le, komma fram och krama mig blev jag verkligen rörd. Mot slutet kändes varje dag så värdefull. Än i dag saknar jag barnen så mycket när jag tittar på deras foton och videor.
Jag tyckte särskilt mycket om att ha födelsedagskalas med barnen. Två dagar i rad var det födelsedagar, så vi hade kalas hela tiden, och det minns jag bäst. Jag minns också att vi såg på film och koreanska dramaserier och spelade spel med de andra utländska volontärerna på boendet.
# För första gången tyckte jag att det var en lättnad att inte vara någons förstahandsval
Och För första gången kände jag att det var okej om jag inte fick lika mycket kärlek tillbaka som jag gav.Jag är äldst hemma, och precis som de flesta barn med syskon har jag ibland under uppväxten haft den barnsliga tanken att ”mamma och pappa tycker mer om den andra”, oavsett vad mina föräldrar egentligen tyckte. Eftersom det inte är så stor åldersskillnad mellan mig och mitt yngre syskon kände jag ofta så, oavsett vad mina föräldrar faktiskt kände. Även om man ”vet” att det inte är så hjälper det inte särskilt mycket när man väl ”känner” sig sårad.
Kanske var det därför jag blev väldigt ledsen i vänskaper och andra relationer när jag kände att jag inte var först för någon jag tyckte om. Men några dagar innan jag skulle återvända till Korea kom två nya äldre tjejer, och barnen fäste sig vid dem redan första dagen. Vanligtvis var de blyga barnen och de flesta andra mer fästa vid mig eftersom de hade känt mig längre, men några lekte mer och skojade med de äldre tjejerna. Det vore en lögn att säga att jag inte blev det minsta ledsen, menför nästan första gången i mitt liv kände jag mig lättad över att inte vara någons nummer ett.
Just nu gäller det bara några få, men när jag har åkt kommer alla antagligen att ty sig ännu mer till de äldre tjejerna. Även om det kan verka löjligt barnsligt skulle jag tidigare ha blivit väldigt ledsen. Den här gången kände jag däremot en lättnad när jag tänkte: ”Om det blir så kommer barnen inte att bli så ledsna när jag åker, och de kommer att klara förskolan bra.” Jag blev överraskad av att sådana känslor uppstod helt naturligt. Det var en förändring jag inte hade väntat mig.
Självklart gjorde inte den här månaden att jag helt kunde släppa taget — jag oroar mig fortfarande för andra och tänker på deras känslor — men jag tror att jag nu kan ta saker lite mer med ro. Det stör mig fortfarande att jag inte kunde ge varje barn lika mycket kärlek som de gav mig, men precis som saker inte blev som jag ville kan det ha funnits barn som tyckte mindre om mig än jag tyckte om dem. Jag började förstå att det inte nödvändigtvis är något man måste bli sårad eller ledsen över.
Jag tyckte också att det var dumt att väga den kärlek jag gav mot känslorna jag fick tillbaka och bli ledsen över det. När jag såg barn som inte alls räknade på det började jag tänka att det inte var någon idé. Det viktiga är bara att människorna jag bryr mig om lever lyckligt och glädjefyllt.
# ”Låt dig inte påverkas av andras omdömen, gör det du vill göra”
Jag lärde mig också mycket av andra människor som jag träffade här.Jag är en väldigt försiktig person. Trots att jag är så rädd går jag faktiskt en annan väg än de flesta. Mitt val av huvudämne, utlandsstudier och sabbatsår — eftersom det inte är så vanliga val blir jag ibland plötsligt rädd när jag ser på mina vänner.
Borde jag bara ha valt en mer vanlig väg, som de här tjejerna? Tänk om jag, när någon frågade var och vad jag studerade, kunde säga namnet på ett välkänt koreanskt universitet i stället för ett okänt utländskt? Eller om jag hade valt ett vanligare huvudämne, eller åtminstone redan börjat på universitetet — hur skulle det ha varit? Kanske hade det varit en bättre väg?
Men ett samtal med en äldre koreansk tjej som jag träffade i Vietnam gav mig mer mod. Jag är alltid orolig över de val jag har gjort, men hon var en sådan som alltid tog ansvar för sina val och drev dem framåt. Det verkade verkligen häftigt, och jag avundades hennes mod att helhjärtat satsa på det hon ville göra.Hennes ord, ”Gör det du vill göra. Låt dig inte påverkas för mycket av andras omdömen”, kändes verkligen uppmuntrande.
En sak som verkligen överraskade mig i Vietnam var att många av människorna jag träffade kom från Europa, trots att jag var i Vietnam. Till skillnad från i Singapore fanns det också många andra volontärer och många tillfällen att umgås med dem, så ibland blev vi överraskade av våra olikheter.
Särskilt när sådant som var självklart för mig inte var det för de här tjejerna, och sådant som var främmande för mig var helt normalt för dem. En av tjejerna hade till exempel ont i magen och åt bara bröd tre gånger om dagen, men när jag har ont i magen undviker jag mjölmat. Men för någon från ett land där bröd är basföda kan det vara helt normalt — jag tyckte att det var väldigt fascinerande. Det kändes som att få en smäll i huvudet. Det är inget dramatiskt, men jag blev överraskad över att det jag trodde var ”sunt förnuft” faktiskt kan variera mellan kulturer!
Sådana När sådant som var främmande för den ena blev till ursäkter eller överraskningar för den andra kändes det som ett fascinerande kulturutbyte, och vissa delar gav mig mod.Jag menar situationer som den jag nämnde tidigare. I Korea var jag tvungen att förklara så mycket varje gång jag träffade någon som frågade vilket universitet jag gick på eller vad jag hade för huvudämne — allt från vilket universitet jag skulle gå på till varför jag tog ett sabbatsår — och de flesta tyckte att det var konstigt. Många glömde till och med bort det och frågade igen.
Men många jag träffade i Vietnam ifrågasatte inte mina val. Bland tjejerna från Danmark fanns det en som tog sitt andra sabbatsår, och några berättade att sabbatsår är vanliga i Danmark. Jag träffade någon som, precis som jag, tog ett sabbatsår innan universitetet, och andra som volontärarbetade här oavsett huvudämne, precis som jag. Jag träffade tjejer som just hade tagit examen från universitetet jag ska gå på, och någon som hade funderat på att börja där. För dem var mitt universitet, mitt huvudämne och min situation helt normala och inte alls främmande.
Bortsett från min familj och mina lärare tyckte de flesta omkring mig faktiskt att min situation var förbryllande. I Singapore hade jag knappt några möjligheter att träffa människor i min egen ålder. Den förvirringen rymde en oro över om jag slösade bort min tid och ett medlidande med att jag led och gjorde av med pengar, och det gjorde mig också orolig att möta sådana blickar.
Men att träffa människorna i Vietnam fick mig att känna att mitt val var helt rimligt, och det gav mig mycket mod. Kanske betyder det att jag fortfarande bryr mig om vad andra tycker, men det var betryggande att veta att jag inte var den enda som valde en lite långsammare väg.
# En drömlik tid i Vietnam — jag är glad att jag tog en paus!
Det här blev väldigt långt, men tiden i Vietnam var verkligen som en dröm. Ännu mer så när jag ser tillbaka.Det fick mig att inse att relationer mellan människor alltid är jämlika och bygger på samma nivå. Samtidigt som jag fick ta emot mycket mer kärlek än jag hade väntat mig försöker jag lite i taget bli mer som barnen, som ger sina hjärtan utan att fundera på: ”Tänk om den här personen inte tycker lika mycket om mig som jag tycker om hen?”
Det var också en tid som fick mig att känna mig trygg i att jag inte är ensam. Det fick mig definitivt att känna att det var rätt beslut att ta en paus.☺
# Mitt personliga tips inför ett sabbatsår
(Resan)
Det var trevligt att någon kom och hämtade oss.However, the visa process took longer than expected, so it took time until we met the driver who came out, so you should take that into account.
(Språk)
Vietnameser är inte särskilt bra på engelska. Det var nästan omöjligt att kommunicera på engelska med vietnameser, förutom personalen på boendet. Eftersom du behöver prata engelska med de andra volontärerna på boendet är det bra att kunna engelska, men i vardagen och i andra sammanhang är det lättare om du kan vietnamesiska.
(Boende)
Boendet var inte särskilt obekvämt. Beroende på rum kan dock upp till tio personer dela på samma rum, så det är lite synd att det inte finns någon plats där man kan vara för sig själv. Jag blev glad när en lounge inreddes medan jag var där! Där finns en plats där alla kan samlas och umgås.
Och glöm inte att ta med tofflor. Man måste ta av sig skorna inomhus på boendet, och när jag gick barfota blev fötterna verkligen jättesmutsiga.
(Måltider)
Maten var i allmänhet god. De serverar dock inte särskilt mycket frukt, så om du tycker om frukt är det en bra idé att köpa lite på marknaden eller i mataffären ☺
(Vad du bör ta med)
I början tyckte jag att det var väldigt obekvämt att vara utan tofflor, så till slut köpte jag ett par! Jag funderade på att ta med min laptop men lämnade den hemma, och det är jag glad för. Om du inte måste göra något särskilt på en laptop blir den bara extra bagage. Eftersom den är värdefull kommer du ändå att oroa dig för den, så det är bättre att låta bli att ta med den om du inte behöver den.
Det fanns våtservetter, vilket var praktiskt. Det som var besvärligt var kläder som man inte kunde ha på sig. På förskolan kunde man inte ha korta kjolar eller shorts, och ärmlösa toppar var inte heller tillåtna. Dessutom håller man hela tiden i barn som drar i kläderna, och det hamnar ofta mat på kläderna när man matar dem, så man vill helst inte ha luftiga eller lite dyrare kläder. Ta med bara några finare plagg att ha på helgerna eller när du går ut, och packa mest bekväma kläder som du inte har något emot att smutsa ner. Till slut köpte jag några sådana ”slit-och-släng-kläder”, haha.
Ta absolut med tofflor och packa mest bekväma kläder! Det är också väldigt, väldigt bra att planera i förväg, så att du kan ta med material till en större variation av aktiviteter med barnen.
Mitt sabbatsår
Upplevelse ★★★★★
Först och främst tyckte jag verkligen om barnen. Att tillbringa tid med barnen och de andra volontärerna var en fantastisk upplevelse.
Lärande ★★★★★
Att träffa många olika människor var ett utmärkt tillfälle att lära sig nya saker, och jag lärde mig även mycket av de små barnen!
Miljö ★★★★☆
Det var inget särskilt som var besvärligt, men eftersom många delar på badrummet var det inte alltid bekvämt. Det verkar bero en del på vilka man delar det med. De rumskamrater som var där i början höll ordning, men de som kom ungefär två dagar innan jag skulle åka hem till Korea stökade till rummet rejält, vilket var lite jobbigt.
Säkerhet ★★★☆☆
Det finns så många motorcyklar att det känns lite nervöst att korsa gatan. Motorcyklar är väldigt praktiska och ett bra transportmedel, men jag råkade ut för en mindre olycka en gång. Många människor är verkligen trevliga, men ibland försöker vissa lura en eller ta för mycket betalt. Några har till och med tagit alla ens pengar när man varit upprörd och obemärkt stoppat några sedlar i fickan.
Men om man är försiktig brukar det gå bra! (Jag kanske bara inte var så van vid att klara mig på egen hand!) Hur som helst verkade säkerhetsläget vara bra. Jag hörde att det är säkrare än i andra sydostasiatiska länder, så vi gick ut på kvällarna så länge vi hade sällskap.
Fritid ★★★★★
Fyra och en halv stjärna. Jag drog av en halv stjärna eftersom platserna utanför Hanoi var finare än Hanoi självt, haha. Det kostade inte mycket att se sig omkring i Hanoi – gå på olika bra restauranger, besöka museer och nattmarknaden – så man kan gärna ägna en helg eller så åt det. Men ärligt talat tycker jag att det var bättre att resa utanför Hanoi! Jag besökte Ha Long-bukten, Da Nang och Hoi An, och jag tyckte om alla tre!
Hem
