Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Tilltron till att ”jag klarar det”; ett friare liv #Kommunikation med människor från andra länder; nya mål #Jag tog mig tid att reflektera över mig själv
Just nu Jag har inte gjort några konkreta planer, men jag har fått självförtroendet att jag kan göra något om jag vill och att jag kan åstadkomma vad jag än bestämmer mig för. Därför känns det som att jag kanske verkligen kommer att åka. Det här sabbatsåret verkar kunna innebära en enorm förändring i mitt liv, ungefär som en fjärilseffekt.
– Låt mig visa Seoul för mina utländska vänner – Gap Year Stay Seoul! / Jo Eun-bi, deltagare i ett sabbatsår för familjer / 8 veckors sabbatsår |
I dagens Sydkorea
hoppar varje år 60 000 högstadie- och gymnasieelever av skolan, 346 000 personer i tjugoårsåldern står utan sysselsättning eftersom de saknar drömmar, och personalomsättningen under det första året efter anställning har nått över 40 procent. 75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med studentlivet, och över 80 procent av kontorsanställda säger att de inte känner sig lyckliga. Många säger åt dem att drömma, men för att ta itu med det här problemet, som saknar praktiska lösningar och stöd, vill vi också introducera konceptet ”sabbatsår” i Sydkorea.
*Vad är ett sabbatsår?
Ett sabbatsår är en period då man gör ett uppehåll i studierna (eller kombinerar dem med annat) för att upptäcka sina drömmar och talanger genom olika aktiviteter, som resor, volontärarbete, praktik och utbildning.
*Vad är Gap Year Stay?
Det här är ett projekt där deltagarna mot en låg avgift bor på ett gästhus och provar på arbetsuppgifter samtidigt som de träffar många olika människor. Den största fördelen med projektet är att deltagarna får umgås med människor med olika bakgrund och få nya perspektiv.
# Det kändes som om jag hade hittat en skattkista.
In early July, on a Korean gap year page I discovered through a friend''s recommendation, after getting a job with only a high school diploma För mig, som kände mig instängd i en enformig vardag och en trång värld, kändes det som att ha hittat en skattkista full av fascinerande saker. När jag hade tittat runt på webbplatsen i några dagar fastnade jag för ”Gap Year Stay Seoul” och ”Share House Seoul”. Jag ansökte först till projektet ”Gap Year Stay Seoul”, som hade en fast period på två månader och inkluderade boende och måltider.
Jag hade alltid längtat efter att bo i Seoul, eftersom jag såg att kulturutbudet – som restauranger, festivaler och föreställningar – som lades ut på internet och sociala medier var koncentrerat där. För mig låg Seoul i samma land men ändå så långt från Busan. Förutom en tvådagarsresa med en övernattning tillsammans med vänner och en skolutflykt när jag gick i skolan hade jag ingen erfarenhet av eller anknytning till staden. Det var alltså en plats jag alltid hade velat åka till, men aldrig vågat.
# Om jag bara fortsätter att oroa mig så här kommer jag till slut inte att kunna göra någonting alls När jag tänkte så slutade jag älta.
När jag ansökte arbetade jag också, så jag oroade mig: ”Tänk om det faktiskt blir av? Vad händer med jobbet? Hur ska jag övertala mina föräldrar?” Efter att ha oroat mig så tänkte jag: ”Om jag fortsätter att oroa mig kommer jag inte att få något gjort.” Så jag slutade älta, skickade snabbt in ansökan och betalade handpenningen. Utan att riktigt förstå att ”jag har ansökt” fortsatte jag med min vardag. Sedan hörde teamet bakom det koreanska sabbatsårsprogrammet och ägaren till gästhuset av sig.
När de frågade när jag kunde börja svarade jag snabbt att jag kunde börja i augusti. Jag fick samtalet ungefär i mitten av juli och, efter att ha fått bekräftelsen, berättade jag ursäktande för min arbetsplats att jag bara skulle arbeta till månadens slut. Då började livet i Seoul kännas verkligt.
Jag berättade för mina föräldrar en vecka innan jag skulle åka. Först trodde de att jag skulle åka till Seoul utan någon plan och motsatte sig det bestämt. De ville inte lyssna, men när jag vädjade uppriktigt och till och med visade dem sidan om sabbatsåret för att övertyga dem, gick de till slut motvilligt med på det och sa: ”Gör det i två månader och kom sedan hem.” Så jag arbetade fram till den 30 juli och åkte till Seoul den 31:a.
# Jag hade inga konkreta planer, men jag fick självförtroendet att jag kan göra det jag vill – ”Om jag bestämmer mig för något kan jag åstadkomma vad som helst.”
När jag kom till gästhuset, både förväntansfull och rädd, välkomnades jag varmt av ägaren, som jag bara hade haft telefonkontakt med, och av Yeongsim, som jag bara hade sett på bilder.Yeongsim var en fyra månader gammal golden retriever-valp. Jag älskar hundar, men eftersom mina föräldrar inte ville ha någon kunde jag inte skaffa en. Därför såg jag mest fram emot att få bo tillsammans med Yeongsim. Så fort jag kom fram och såg den söta Yeongsim minns jag att jag tänkte att jag redan hade gjort rätt i att komma hit.
Visst blev jag många gånger irriterad på Yeongsim senare, när hon bajsade lite varstans och tuggade sönder sopor så att det blev stökigt.Efter att ha gått husesyn på gästhuset, packat upp, ringt mina föräldrar, blivit välkomnad och hälsat på de andra i personalen var det snart dags att sova. Jag hade oroat mig för att jag inte skulle kunna somna eftersom jag var nervös, men jag somnade som en stock i den mjuka, breda sängen. Nästa dag berättade en annan i personalen att jag till och med hade snarkat. Efter en god natts sömn var den första uppgiften jag fick av ägaren att gå ut med Yeongsim.
Min uppgift var att gå ut med Yeongsim och lägga täcket i tvättmaskinen på en självtvätt. När jag gick omkring med Yeongsim blev jag förvånad.Restaurangerna, kaféerna och bagerierna som jag bara hade sett på nätet fanns där längs vägen. Det var så jag fick intresse för att äta ensam (honbap) i Seoul.Tidigare hade jag aldrig ätit ensam på en restaurang,men i Seoul kände jag att jag kunde prova, eftersom ingen kände mig och det var ganska vanligt att folk åt eller drack ensamma.
Tanken att ”ingen här känner mig” gjorde livet i Seoul mycket friare och roligare. Jag brukade vara väldigt medveten om vad andra tyckte, så att göra saker ensamkändes ovant och pinsamt. Men nu har jag modet att göra det jag vill, på mitt eget sätt och utan att skämmas. Därför äter jag ofta ensam och går på bio själv, även i Busan.
Eftersom ingen där kände mig kände jag mig förstås ensam ibland, men tack vare vänner från Busan som kom på besök och personalen och gästerna på gästhuset njöt jag verkligen av varje dag.
Särskilt de som kom till gästhuset genom sabbatsårsprogrammet verkade ha liknande personligheter, så vi kom väldigt bra överens. Ibland var vi så livliga att ägaren inte visste vad hen skulle ta sig till. Många gäster tyckte om oss, och när vi inte arbetade hittade vi ibland på utflykter i Seoul tillsammans med gästerna.
Det fanns många tillfällen att åka på utflykter med utländska gäster. Det var svårt att kommunicera med min begränsade engelska, men trots det,genom att säga ett ord i taget kan jag numera skämta och retas och känna mig bekväm med utlänningar. I början var jag så rädd att någon utlänning skulle tilltala mig att jag inte ens vågade möta deras blick.
Dessutom blev personalen ofta nära vänner med gäster som stannade i ungefär tre nätter eller längre. Därför fäste vi oss mycket vid dem, och det var svårt att säga hej då. Tack vare dem började jag till och med använda Facebook för att hålla kontakten. Jag fick utländska vänner som jag fortfarande hör av mig till och utbyter nyheter med. En gäst som bor i Japan bjöd till och med in personalen, och i november bestämde sig tre av oss som avslutat sabbatsåret för att resa tillsammans till Japan. Vi har redan bokat flygbiljetterna.
Jag blev också intresserad av att arbeta utomlands efter berättelser och rekommendationer från personer jag träffade under sabbatsåret. Jag funderar på att studera språk mer, så att jag nästa år kanske kan åka på ett arbetsvisum till Kanada eller Japan, eller skaffa ett au pair-visum och bo i Frankrike. Just nu,har jag inte gjort några detaljerade planer, men eftersom jag har fått självförtroendet att jag kan göra det jag vill – att jag kan åstadkomma det jag bestämmer mig för – tror jag att jag nog kommer att åka. Det här sabbatsåret verkar kunna innebära en stor förändring i mitt liv, ungefär som en fjärilseffekt.
Mina personliga Seoul-favoriter
Yeonnam-dong, Gyeongui Line Forest Park, Old Croissant Factory, Aoi Tori, Kyo Bakery, Kim Young-mo Confectionery,Hongdaes gågata, Yeouido, Naksanparken, Gyeongridan-gil
Mina tips för sabbatsåret
(Språk)
Vandrarhemmet jag bodde på var särskilt inriktat på utlänningar, så där fanns verkligen många internationella gäster.När jag var i Busan fick jag aldrig tillfälle att prata med utlänningar och kände inget behov av engelska,men när jag bodde på vandrarhemmet blev det mindre skrämmande att prata med utlänningar, och jag ville kommunicera med dem,så jag blev ivrig att lära mig inte bara engelska utan också språk som japanska, kinesiska och franska.
(Sightseeing)
Som sig bör i ett av Koreas yngsta och trendigaste områden var det alltid fullt av intressanta kulturaktiviteter.Jag minns särskilt gatumusikanterna som uppträdde dag och natt.
(Personalaktiviteter)
För det första kändes det som att personalen verkligen trivdes med att bo tillsammans.Alla var ungefär lika gamla och våra personligheter passade bra ihop, så vi hade roligt varje dag.
Och ägaren tog alltid hand om oss som om vi vore yngre syskon medan vi var där.
(Proffstips)
Det kräver faktiskt mycket fysisk energi ... kom väl förberedd!Var beredd på att hjälpa till med en hel del hushållsarbete.
#Den här upplevelsen under sabbatsåret är den ...finaste gåvan jag har gett mig själv.
Den här upplevelsen under sabbatsåret är den ...finaste gåvan jag har gett mig själv.Under det här sabbatsåret gjorde jag mitt första tv-framträdande, råkade träffa sångaren till en låt jag brukade lyssna på, fick utländska vänner och hörde många berättelser från dem, delade glädjefyllda stunder, åt god mat, njöt av olika kulturaktiviteter som gatumusik, föreställningar, klubbar och promenader och fick – tack vare Yeongsim – uppleva glädjen i att ha ett husdjur genom någon annan för första gången. Jag planerade min första utlandsresa och fick kunskaper och erfarenhet av hushållsarbete. Jag fick med mig så mycket.
Även om det förstås fanns en del tuffa stunder under sabbatsåret känns det som att det bara är glada och lyckliga minnen kvar när jag ser tillbaka.Två månader kan verka kort, men för mig var det en värdefull tid då jag lärde mig mer om min potential och om hur man lever lyckligt.Under det här sabbatsåret upptäckte jag sidor hos mig själv som jag inte kände till. Jag trodde att jag tyckte om att vara ensam, men genom att umgås med många människor under sabbatsåret fick jag uppleva lyckan i att dela trevliga stunder med andra.
Jag brukade tycka att resor var tröttsamma, slöseri med pengar och besvärliga, men när jag såg utländska gäster besöka Korea ändrade jag uppfattning: ”Jag vill också få uppleva en större värld.”
Det var också ett tillfälle att få modet och drivkraften att känna att jag kan klara det om jag bara bestämmer mig.Jag vill faktiskt uppleva mer av livet i Seoul, så efter min resa till Japan i november planerar jag att skaffa jobb i Seoul och njuta mer av livet där. Om jag inte hade upplevt Gap Year Stay Seoul skulle jag nog fortfarande längta vagt efter livet i Seoul från Busan. Jag är tacksam mot vännen som tipsade mig om sabbatsåret, ägaren Dong-gil, Bokyung unni, Jaewon, Soyeon unni, Minhae unni, Sohyun, Juhyun oppa och mina föräldrar – tack allihop!!
Mitt sabbatsår var
Erfarenhet★★★★★
Jag träffade fler människor på kort tid än någonsin tidigare i mitt liv, såg kändisar och fick vara med i ett tv-program.
Lärande★★★★☆
Jag lärde mig mycket om hushållsarbete, blev lite bättre på engelska och fick betydligt större självförtroende när det gäller att prata avslappnat med andra.
Miljö★★★★★
Den bästa miljön för att njuta av kulturlivet – jag älskade de många gatumusikanterna, Gyeongui Line Forest Trail och vandrarhemmets takterrass. Allt var verkligen jättebra.
Trygghet★★★★★
Kanske för att det är Hongdae är det alltid mycket folk, och Seoul verkar ha god allmän säkerhet.
Fritid★★☆☆☆
Personligen hade jag även ett deltidsjobb vid sidan av, så jag hade inte så mycket fritid.De dagar jag jobbade både på vandrarhemmet och på mitt deltidsjobb var jag utmattad och sov bara. Men dagen före en ledig dag och under mina lediga dagar hade jag jätteroligt.
▼Se detaljer: Rådgivning om sabbatsår – första steget mot att förändra mig själv▼
Just nu Jag har inte gjort några konkreta planer, men jag har fått självförtroendet att jag kan göra något om jag vill och att jag kan åstadkomma vad jag än bestämmer mig för. Därför känns det som att jag kanske verkligen kommer att åka. Det här sabbatsåret verkar kunna innebära en enorm förändring i mitt liv, ungefär som en fjärilseffekt.
– Låt mig visa Seoul för mina utländska vänner – Gap Year Stay Seoul! / Jo Eun-bi, deltagare i ett sabbatsår för familjer / 8 veckors sabbatsår |
I dagens Sydkorea
hoppar varje år 60 000 högstadie- och gymnasieelever av skolan, 346 000 personer i tjugoårsåldern står utan sysselsättning eftersom de saknar drömmar, och personalomsättningen under det första året efter anställning har nått över 40 procent. 75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med studentlivet, och över 80 procent av kontorsanställda säger att de inte känner sig lyckliga. Många säger åt dem att drömma, men för att ta itu med det här problemet, som saknar praktiska lösningar och stöd, vill vi också introducera konceptet ”sabbatsår” i Sydkorea.
*Vad är ett sabbatsår?
Ett sabbatsår är en period då man gör ett uppehåll i studierna (eller kombinerar dem med annat) för att upptäcka sina drömmar och talanger genom olika aktiviteter, som resor, volontärarbete, praktik och utbildning.
*Vad är Gap Year Stay?
Det här är ett projekt där deltagarna mot en låg avgift bor på ett gästhus och provar på arbetsuppgifter samtidigt som de träffar många olika människor. Den största fördelen med projektet är att deltagarna får umgås med människor med olika bakgrund och få nya perspektiv.
# Det kändes som om jag hade hittat en skattkista.
In early July, on a Korean gap year page I discovered through a friend''s recommendation, after getting a job with only a high school diploma För mig, som kände mig instängd i en enformig vardag och en trång värld, kändes det som att ha hittat en skattkista full av fascinerande saker. När jag hade tittat runt på webbplatsen i några dagar fastnade jag för ”Gap Year Stay Seoul” och ”Share House Seoul”. Jag ansökte först till projektet ”Gap Year Stay Seoul”, som hade en fast period på två månader och inkluderade boende och måltider.
Jag hade alltid längtat efter att bo i Seoul, eftersom jag såg att kulturutbudet – som restauranger, festivaler och föreställningar – som lades ut på internet och sociala medier var koncentrerat där. För mig låg Seoul i samma land men ändå så långt från Busan. Förutom en tvådagarsresa med en övernattning tillsammans med vänner och en skolutflykt när jag gick i skolan hade jag ingen erfarenhet av eller anknytning till staden. Det var alltså en plats jag alltid hade velat åka till, men aldrig vågat.
# Om jag bara fortsätter att oroa mig så här kommer jag till slut inte att kunna göra någonting alls När jag tänkte så slutade jag älta.
När jag ansökte arbetade jag också, så jag oroade mig: ”Tänk om det faktiskt blir av? Vad händer med jobbet? Hur ska jag övertala mina föräldrar?” Efter att ha oroat mig så tänkte jag: ”Om jag fortsätter att oroa mig kommer jag inte att få något gjort.” Så jag slutade älta, skickade snabbt in ansökan och betalade handpenningen. Utan att riktigt förstå att ”jag har ansökt” fortsatte jag med min vardag. Sedan hörde teamet bakom det koreanska sabbatsårsprogrammet och ägaren till gästhuset av sig.
När de frågade när jag kunde börja svarade jag snabbt att jag kunde börja i augusti. Jag fick samtalet ungefär i mitten av juli och, efter att ha fått bekräftelsen, berättade jag ursäktande för min arbetsplats att jag bara skulle arbeta till månadens slut. Då började livet i Seoul kännas verkligt.
Jag berättade för mina föräldrar en vecka innan jag skulle åka. Först trodde de att jag skulle åka till Seoul utan någon plan och motsatte sig det bestämt. De ville inte lyssna, men när jag vädjade uppriktigt och till och med visade dem sidan om sabbatsåret för att övertyga dem, gick de till slut motvilligt med på det och sa: ”Gör det i två månader och kom sedan hem.” Så jag arbetade fram till den 30 juli och åkte till Seoul den 31:a.
# Jag hade inga konkreta planer, men jag fick självförtroendet att jag kan göra det jag vill – ”Om jag bestämmer mig för något kan jag åstadkomma vad som helst.”
När jag kom till gästhuset, både förväntansfull och rädd, välkomnades jag varmt av ägaren, som jag bara hade haft telefonkontakt med, och av Yeongsim, som jag bara hade sett på bilder.Yeongsim var en fyra månader gammal golden retriever-valp. Jag älskar hundar, men eftersom mina föräldrar inte ville ha någon kunde jag inte skaffa en. Därför såg jag mest fram emot att få bo tillsammans med Yeongsim. Så fort jag kom fram och såg den söta Yeongsim minns jag att jag tänkte att jag redan hade gjort rätt i att komma hit.
Visst blev jag många gånger irriterad på Yeongsim senare, när hon bajsade lite varstans och tuggade sönder sopor så att det blev stökigt.Efter att ha gått husesyn på gästhuset, packat upp, ringt mina föräldrar, blivit välkomnad och hälsat på de andra i personalen var det snart dags att sova. Jag hade oroat mig för att jag inte skulle kunna somna eftersom jag var nervös, men jag somnade som en stock i den mjuka, breda sängen. Nästa dag berättade en annan i personalen att jag till och med hade snarkat. Efter en god natts sömn var den första uppgiften jag fick av ägaren att gå ut med Yeongsim.
Min uppgift var att gå ut med Yeongsim och lägga täcket i tvättmaskinen på en självtvätt. När jag gick omkring med Yeongsim blev jag förvånad.Restaurangerna, kaféerna och bagerierna som jag bara hade sett på nätet fanns där längs vägen. Det var så jag fick intresse för att äta ensam (honbap) i Seoul.Tidigare hade jag aldrig ätit ensam på en restaurang,men i Seoul kände jag att jag kunde prova, eftersom ingen kände mig och det var ganska vanligt att folk åt eller drack ensamma.
Tanken att ”ingen här känner mig” gjorde livet i Seoul mycket friare och roligare. Jag brukade vara väldigt medveten om vad andra tyckte, så att göra saker ensamkändes ovant och pinsamt. Men nu har jag modet att göra det jag vill, på mitt eget sätt och utan att skämmas. Därför äter jag ofta ensam och går på bio själv, även i Busan.
Eftersom ingen där kände mig kände jag mig förstås ensam ibland, men tack vare vänner från Busan som kom på besök och personalen och gästerna på gästhuset njöt jag verkligen av varje dag.
Särskilt de som kom till gästhuset genom sabbatsårsprogrammet verkade ha liknande personligheter, så vi kom väldigt bra överens. Ibland var vi så livliga att ägaren inte visste vad hen skulle ta sig till. Många gäster tyckte om oss, och när vi inte arbetade hittade vi ibland på utflykter i Seoul tillsammans med gästerna.
Det fanns många tillfällen att åka på utflykter med utländska gäster. Det var svårt att kommunicera med min begränsade engelska, men trots det,genom att säga ett ord i taget kan jag numera skämta och retas och känna mig bekväm med utlänningar. I början var jag så rädd att någon utlänning skulle tilltala mig att jag inte ens vågade möta deras blick.
Dessutom blev personalen ofta nära vänner med gäster som stannade i ungefär tre nätter eller längre. Därför fäste vi oss mycket vid dem, och det var svårt att säga hej då. Tack vare dem började jag till och med använda Facebook för att hålla kontakten. Jag fick utländska vänner som jag fortfarande hör av mig till och utbyter nyheter med. En gäst som bor i Japan bjöd till och med in personalen, och i november bestämde sig tre av oss som avslutat sabbatsåret för att resa tillsammans till Japan. Vi har redan bokat flygbiljetterna.
Jag blev också intresserad av att arbeta utomlands efter berättelser och rekommendationer från personer jag träffade under sabbatsåret. Jag funderar på att studera språk mer, så att jag nästa år kanske kan åka på ett arbetsvisum till Kanada eller Japan, eller skaffa ett au pair-visum och bo i Frankrike. Just nu,har jag inte gjort några detaljerade planer, men eftersom jag har fått självförtroendet att jag kan göra det jag vill – att jag kan åstadkomma det jag bestämmer mig för – tror jag att jag nog kommer att åka. Det här sabbatsåret verkar kunna innebära en stor förändring i mitt liv, ungefär som en fjärilseffekt.
Mina personliga Seoul-favoriter
Yeonnam-dong, Gyeongui Line Forest Park, Old Croissant Factory, Aoi Tori, Kyo Bakery, Kim Young-mo Confectionery,Hongdaes gågata, Yeouido, Naksanparken, Gyeongridan-gil
Mina tips för sabbatsåret
(Språk)
Vandrarhemmet jag bodde på var särskilt inriktat på utlänningar, så där fanns verkligen många internationella gäster.När jag var i Busan fick jag aldrig tillfälle att prata med utlänningar och kände inget behov av engelska,men när jag bodde på vandrarhemmet blev det mindre skrämmande att prata med utlänningar, och jag ville kommunicera med dem,så jag blev ivrig att lära mig inte bara engelska utan också språk som japanska, kinesiska och franska.
(Sightseeing)
Som sig bör i ett av Koreas yngsta och trendigaste områden var det alltid fullt av intressanta kulturaktiviteter.Jag minns särskilt gatumusikanterna som uppträdde dag och natt.
(Personalaktiviteter)
För det första kändes det som att personalen verkligen trivdes med att bo tillsammans.Alla var ungefär lika gamla och våra personligheter passade bra ihop, så vi hade roligt varje dag.
Och ägaren tog alltid hand om oss som om vi vore yngre syskon medan vi var där.
(Proffstips)
Det kräver faktiskt mycket fysisk energi ... kom väl förberedd!Var beredd på att hjälpa till med en hel del hushållsarbete.
#Den här upplevelsen under sabbatsåret är den ...finaste gåvan jag har gett mig själv.
Den här upplevelsen under sabbatsåret är den ...finaste gåvan jag har gett mig själv.Under det här sabbatsåret gjorde jag mitt första tv-framträdande, råkade träffa sångaren till en låt jag brukade lyssna på, fick utländska vänner och hörde många berättelser från dem, delade glädjefyllda stunder, åt god mat, njöt av olika kulturaktiviteter som gatumusik, föreställningar, klubbar och promenader och fick – tack vare Yeongsim – uppleva glädjen i att ha ett husdjur genom någon annan för första gången. Jag planerade min första utlandsresa och fick kunskaper och erfarenhet av hushållsarbete. Jag fick med mig så mycket.
Även om det förstås fanns en del tuffa stunder under sabbatsåret känns det som att det bara är glada och lyckliga minnen kvar när jag ser tillbaka.Två månader kan verka kort, men för mig var det en värdefull tid då jag lärde mig mer om min potential och om hur man lever lyckligt.Under det här sabbatsåret upptäckte jag sidor hos mig själv som jag inte kände till. Jag trodde att jag tyckte om att vara ensam, men genom att umgås med många människor under sabbatsåret fick jag uppleva lyckan i att dela trevliga stunder med andra.
Jag brukade tycka att resor var tröttsamma, slöseri med pengar och besvärliga, men när jag såg utländska gäster besöka Korea ändrade jag uppfattning: ”Jag vill också få uppleva en större värld.”
Det var också ett tillfälle att få modet och drivkraften att känna att jag kan klara det om jag bara bestämmer mig.Jag vill faktiskt uppleva mer av livet i Seoul, så efter min resa till Japan i november planerar jag att skaffa jobb i Seoul och njuta mer av livet där. Om jag inte hade upplevt Gap Year Stay Seoul skulle jag nog fortfarande längta vagt efter livet i Seoul från Busan. Jag är tacksam mot vännen som tipsade mig om sabbatsåret, ägaren Dong-gil, Bokyung unni, Jaewon, Soyeon unni, Minhae unni, Sohyun, Juhyun oppa och mina föräldrar – tack allihop!!
Mitt sabbatsår var
Erfarenhet★★★★★
Jag träffade fler människor på kort tid än någonsin tidigare i mitt liv, såg kändisar och fick vara med i ett tv-program.
Lärande★★★★☆
Jag lärde mig mycket om hushållsarbete, blev lite bättre på engelska och fick betydligt större självförtroende när det gäller att prata avslappnat med andra.
Miljö★★★★★
Den bästa miljön för att njuta av kulturlivet – jag älskade de många gatumusikanterna, Gyeongui Line Forest Trail och vandrarhemmets takterrass. Allt var verkligen jättebra.
Trygghet★★★★★
Kanske för att det är Hongdae är det alltid mycket folk, och Seoul verkar ha god allmän säkerhet.
Fritid★★☆☆☆
Personligen hade jag även ett deltidsjobb vid sidan av, så jag hade inte så mycket fritid.De dagar jag jobbade både på vandrarhemmet och på mitt deltidsjobb var jag utmattad och sov bara. Men dagen före en ledig dag och under mina lediga dagar hade jag jätteroligt.
▼Se detaljer: Rådgivning om sabbatsår – första steget mot att förändra mig själv▼
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
