Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Större självkänsla, bredare vyer och mer sinnesro #En dröm på bucketlisten uppfylld; att leva som en lokalbo i Paris #Lättnad över onödig oro; vikten av att tro på sig själv
|
En av anledningarna till att jag bestämde mig för att ta ett sabbatsår var faktiskt att jag ville fundera över vilket slags liv jag ville leva i framtiden. Men till slut glömde jag till och med de funderingarna och insåg att jag fick ut mer av att njuta av varje stund. I slutändan var oron för framtiden inget annat än onödig ängslan.Jag behövde bara lita på mig själv och upptäcka vem jag verkligen är.
-Paris, Frankrike — sabbatsårsvistelse / Park Yoonji (sabbatsårsdeltagare) / 8 veckors sabbatsår
|
I Sydkorea är det i dag så att
60 000 högstadie- och gymnasieelever hoppar av skolan varje år, 346 000 personer i tjugoårsåldern går mest sysslolösa eftersom de saknar drömmar, och personalomsättningen inom ett år efter anställning har nått 40 procent.75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med sitt studentliv, och över 80 procent av kontorsanställda uppger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt dem att drömma, men för att lösa det här problemet, där praktiska metoder och stöd saknas, vill vi introducera ”sabbatsår” i Sydkorea.
”Sabbatsår (gap year)”är en period då man kan hitta en balans mellan studier och arbete eller ta en kort paus och genom olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning eller att starta egetstaka ut riktningen framåt – en kulturell tradition som uppmuntras i länder som USA, europeiska länder och Japan.
Valde <sabbatsårsvistelsen i Paris> för att stärka självkänslan och vidga vyerna
.jpg "1 (2).jpg")
Det hade gått ett år sedan jag tog examen, men eftersom jag inte hade landat någonstans hade min självkänsla sjunkit och jag kände mig orolig. Innan jag tog mina första steg ut i arbetslivet ville jag få en värdefull period att bestämma vilken väg jag skulle ta, så jag ansökte. Jag gick med i projektet för att få tid helt för mig själv och fundera över mina egna bekymmer.
Framför allt hade jag ännu inte uppfyllt min lista över drömmar, och en av punkterna var ”bo i Paris i mer än tre veckor”. Trots att jag hade skrivit upp det på listan visste jag faktiskt nästan ingenting om Frankrike eller Paris. Jag tänkte att jag inte behövde något mer – ”jag blir lycklig bara av att se Eiffeltornet varje dag”.
When I first arrived in Paris, I felt like I was really just skimming the surface.Att se berömda turistmål: ”Wow~”, att se imponerande byggnader: ”Wow~.” Det räckte då, men ju längre jag stannade, desto mer insåg jag att det inte var allt.Jag tyckte att Paris verkligen var en stad som man kunde se sig mätt på – liten men elegant i varenda gränd.
Det fanns inget att sakna; det räckte inte ens att bara ta in allt med ögonen. Jag älskade den avslappnade stämning som staden själv utstrålade.Jag åkte dit när jag var trött på samma gamla rutiner och hade fått nog av dem, så även små saker kunde kännas speciella var för sig. Eftersom jag själv ville bli mer avslappnad tror jag också att jag ibland avundades parisarnas lugna liv.
En period då jag levde som en lokalbo i den romantiska staden Paris, inte bara som vanlig turist
Hur som helst var livet i Paris, en så romantiskt förtrollande stad, oundvikligen njutbart. Arbetet på pensionatet var inte så svårt som jag hade väntat mig, och eftersom jag verkligen tycker om att träffa människor var det trevligt att lära känna många genom att prata med dem. Jag skrattar ofta och har en positiv personlighet, så ägaren berömde mig ofta för att jag spred glädje, och det var inga särskilda problem med mina arbetsuppgifter.
I den romantiska staden Paris kände jag mig inte bara som en turist, utan mer som en lokalbo. Jag behövde inte stressa runt bland turistmålen, utan kunde besöka platser jag tyckte om flera gånger. Det var det bästa.Jag kände mig stolt när jag hade lärt mig så mycket om Paris att jag kunde rekommendera rundturer till gästerna och förklara hur de skulle åka eller hitta rätt! Det var min första gång i Europa, och när gästerna besökte platser jag hade rekommenderat och sa att de tyckte om dem eller att maten var god, kände jag mig verkligen stolt över att ha bidragit till att de fick en fin dag. När gästerna checkade ut och skrev i gästboken eller gav mig presenter blev jag verkligen rörd.
När jag arbetade på pensionatet var gästerna bara koreaner, så jag kände egentligen inget behov av språkkunskaper. Det räckte att kunna några enkla hälsningsfraser att använda i butiker eller på restauranger för att klara sig utan större problem. Ocheftersom gäster och annan personal bodde tillsammans i huset var jag först generad över att visa mig osminkad, men efter ett tag kände jag mig väldigt bekväm. Dessutomlagade värdinnan så god mat att jag var helt nöjd med måltiderna. Eftersom jag åt koreansk mat varje dag saknade jag inte andra maträtter särskilt mycket, men jag var verkligen sugen på gopchang, makchang och kycklingfötter. Sammanfattningsvis kunde jag känna mig lika bekväm på pensionatet som hemma.
Och det mest minnesvärda från tiden då jag arbetade på pensionatet var när ägaren skickade mig på en utflykt till Mont-Saint-Michel!! Jag hade inte väntat mig det och var så tacksam. Som tur var var vädret klart, så det blev en riktigt fantastisk upplevelse!Och eftersom det inte fanns några gäster alls åkte de tre anställda oplanerat på semester till Disneyland tillsammans. Eftersom vi arbetade i skift trodde jag inte att det skulle finnas en dag då all personal kunde vara ledig samtidigt, så det var jätteroligt att få ha kul på Disneyland.
Det betyder inte att det bara hände bra saker hela tiden.Det var inte alltid som gästerna och jag passade perfekt ihop.Ibland kom jag inte överens med en gäst, och ibland fick jag panik och hanterade inte en situation särskilt bra. När sådant hände kunde jag inte låta bli att känna mig nedstämd eller bli upprörd på egen hand, men till slut, tack vare de prövningarna …lärde jag mig att anpassa mig flexibelt till olika situationer och nya människor,och jag tror att jag blev starkare. Jag tror också att de erfarenheterna gjorde livet i Paris ännu roligare.Både de lyckliga och de svåra stunderna blev desto mer värdefulla eftersom jag, långt hemifrån och utan familj eller vänner, var tvungen att förlita mig helt på mig själv för att ta mig igenom dem.
Det jag insåg genom alla dessa olika situationer var … ”Lev enkelt i en komplicerad värld. Lev på mitt sätt.”
# Platser i Paris som jag älskade och minns
Rundturen jag gjorde den första dagen i centrala Paris gav mig en bra överblick över staden.Gå av vid Trocadéro för att se Eiffeltornet – Triumfbågen – Champs-Élysées – Place de la Concorde – Grand Palais och Petit Palais – Pont Alexandre III – Place de la Concorde – Tuilerieträdgården – Louvren – Île de la Cité – Notre-Dame-katedralen och åk sedan hem från stationen Châtelet. På ungefär fyra timmar kunde man se stora delar av centrala Paris till fots.
Île de la Cité var min personliga favorit. Stämningen på Shakespeare and Company var underbar, och himlen ovanför Notre-Dame var så vacker. Från Île de la Cité kan man se Notre-Dame och promenera längs Seine, och även besöka Conciergerie och Sainte-Chapelle. Pont Neuf och Pont des Arts ligger också i närheten, så man kan ta en behaglig promenad. Mitt lyckligaste minne var att se solnedgången från Pont Neuf.
Soliga dagar var det härligt att bara sitta i parker som Tuilerieträdgården, Luxembourgträdgården, Parc Montsouris och Parc de Bercy. Jag älskade också verkligen utsikten över Paris från Montmartreberget på dagen, i skymningen och på natten.
# En tid då jag kunde uppfylla en dröm jag länge haft på min önskelista
När jag tänker tillbaka på tiden innan jag åkte på sabbatsåret inser jag att jag brukade oroa mig för vad andra tyckte om mig och levde med frustration och ängslan. Trots att jag hade tagit examen från universitetet hade jag inte kommit till ro, och jag var trött på ett upprepande liv utan framsteg. Men livet i Paris kändes som att leva på en plats där det bara var jag: ingen som tjatade och inga bekanta som obekvämt ställde onödiga frågor om hur det gick.
Stämningen och livsstilen var raka motsatsen till Koreas, och engelska fungerade knappt alls där. Ett främmande land, främmande människor, ett främmande språk – det kändes som att ensam ha blivit släppt i en helt ny värld. När jag väl hade anpassat mig fanns det inget omkring mig att oroa mig för, och alla onödiga bekymmer jag hade tagit med mig från Korea försvann naturligt. Jag var alldeles för upptagen med att njuta av tiden, och det var överväldigande på ett bra sätt att bara fokusera på mig själv.
En av anledningarna till att jag tog ett sabbatsår var faktiskt att fundera över vilket slags liv jag ville leva i framtiden. Men till slut glömde jag till och med de bekymren och fick ut mer av att njuta av varje stund. I slutändan var min oro för framtiden bara onödig ängslan.Jag insåg att jag bara behövde lita på mig själv och upptäcka den jag verkligen är; det var den grundläggande lösningen.Allt jag behövde göra var att fastställa mina egna riktlinjer och följa dem, men fram till dess hade jag hållit mig med alldeles för många måttstockar och irrat omkring utan att veta vilken jag skulle anpassa mig efter.
När jag släppte taget om de många måttstockar jag omedvetet hade levt efter kände jag mig mer tillfreds. Jag kunde se och acceptera mer. Jag började också naturligt acceptera mitt sanna jag – den sida jag hade dolt och undvikit genom att säga ”det här är fel, det där är fel” utifrån andras måttstockar.Jag blir inte längre stressad av sådana utmattande tankar, eftersom jag insåg att de i slutändan bara slösade bort känslomässig energi och tid. Nu känner jag mig lugnare och har blivit mentalt starkare.
Jag kommer aldrig att kunna glömma livet i Paris. Jag åkte dit för att få tid helt för mig själv, och det blev en period då jag kom till många insikter om mig själv. Men jag tänkte inte och insåg inte allt helt på egen hand – om jag hade varit ensam hade jag nog inte kommit så här långt.När jag arbetade på pensionatet pratade jag varje dag med många människor om en mängd olika ämnen. Med så många besökare hade varje gäst helt egna värderingar och sätt att tänka. När jag hörde deras berättelser väckte det många känslor hos mig och inspirerade mig ibland.
Jag är också väldigt tacksam för kollegorna jag arbetade med. På en plats där jag inte hade någon familj eller några vänner verkade de enda jag kunde förlita mig på vara kollegorna, ägarna och mostern. De delade min glädje under lyckliga stunder, och när jag hade det kämpigt eller oroade mig fanns de alltid där för att trösta mig, ge råd och ta hand om mig. Tack vare dem tror jag att jag klarade av prövningarna och genomförde min vistelse under sabbatsåret på ett tryggt sätt.
Ägare Yang, ägare Gu, mostern och kollegorna Yujeong, Yeonsu, Hyoseon, Hajung unnie, Hyerim unnie och Hyeri unnie!!!Bland alla gäster som kom till pensionatet fanns det några som jag kom riktigt nära. Seona unnie och Hanae, som jag fick mycket känslomässigt stöd av när jag hade det svårt och som jag pratade med om mina bekymmer. Vi fick höra att vi skulle hålla en tydlig gräns mellan personal och gäster, men det blev inte riktigt som det var tänkt, och vi kom varandra ganska nära även privat. Självklart är vi det fortfarande!Jag kan inte glömma någon av gästerna, men att träffa så många människor gav mig många nya intryck och känslor.Jag vill uttrycka min tacksamhet till alla gäster, kollegor, ägarna och mostern som fanns där för mig.
När annonsen om rekryteringen publicerades ville jag inte missa den där chansen man bara får en gång i livet. Jag tänkte att jag kanske inte skulle kunna göra det om jag inte gjorde det nu och ansökte på impuls. Till slut lyckades jag, och bara det gjorde mig väldigt glad.Vistelsen under sabbatsåret i Paris var en upplevelse jag är tacksam för – jag fick på ett så fantastiskt sätt förverkliga en av sakerna på min drömlista.
# Tips till framtida deltagare
Om du ser Parisfilmer som Midnatt i Paris eller Amélie innan du åker får du en ny och nostalgisk känsla.Två månader känns verkligen väldigt kort. Jag hoppas att du tar dig tid att fundera ordentligt på varför du tar ett sabbatsår och varför du reser hela vägen till Paris för att tillbringa den här tiden!
<Kampanj för trevliga kommentarer>
Vi på GapYear älskar alla som tar ett sabbatsår!
Även om sabbatsårsdeltagarnas aktiviteter eller upplevelser under sabbatsåret
skiljer sig från dina egna åsikter,skriv inga elaka kommentarer.!:(
För att skydda sabbatsårsdeltagarnas värdighet och rättigheterkommer urskillningslösa elaka kommentarer riktade mot deltagare
inte bara att hanteras och raderas internt, utanvi kommer också att agera kraftfullt och aktivt.
|
En av anledningarna till att jag bestämde mig för att ta ett sabbatsår var faktiskt att jag ville fundera över vilket slags liv jag ville leva i framtiden. Men till slut glömde jag till och med de funderingarna och insåg att jag fick ut mer av att njuta av varje stund. I slutändan var oron för framtiden inget annat än onödig ängslan.Jag behövde bara lita på mig själv och upptäcka vem jag verkligen är.
-Paris, Frankrike — sabbatsårsvistelse / Park Yoonji (sabbatsårsdeltagare) / 8 veckors sabbatsår
|
I Sydkorea är det i dag så att
60 000 högstadie- och gymnasieelever hoppar av skolan varje år, 346 000 personer i tjugoårsåldern går mest sysslolösa eftersom de saknar drömmar, och personalomsättningen inom ett år efter anställning har nått 40 procent.75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med sitt studentliv, och över 80 procent av kontorsanställda uppger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt dem att drömma, men för att lösa det här problemet, där praktiska metoder och stöd saknas, vill vi introducera ”sabbatsår” i Sydkorea.
”Sabbatsår (gap year)”är en period då man kan hitta en balans mellan studier och arbete eller ta en kort paus och genom olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning eller att starta egetstaka ut riktningen framåt – en kulturell tradition som uppmuntras i länder som USA, europeiska länder och Japan.
Valde <sabbatsårsvistelsen i Paris> för att stärka självkänslan och vidga vyerna
Det hade gått ett år sedan jag tog examen, men eftersom jag inte hade landat någonstans hade min självkänsla sjunkit och jag kände mig orolig. Innan jag tog mina första steg ut i arbetslivet ville jag få en värdefull period att bestämma vilken väg jag skulle ta, så jag ansökte. Jag gick med i projektet för att få tid helt för mig själv och fundera över mina egna bekymmer.
Framför allt hade jag ännu inte uppfyllt min lista över drömmar, och en av punkterna var ”bo i Paris i mer än tre veckor”. Trots att jag hade skrivit upp det på listan visste jag faktiskt nästan ingenting om Frankrike eller Paris. Jag tänkte att jag inte behövde något mer – ”jag blir lycklig bara av att se Eiffeltornet varje dag”.
When I first arrived in Paris, I felt like I was really just skimming the surface.Att se berömda turistmål: ”Wow~”, att se imponerande byggnader: ”Wow~.” Det räckte då, men ju längre jag stannade, desto mer insåg jag att det inte var allt.Jag tyckte att Paris verkligen var en stad som man kunde se sig mätt på – liten men elegant i varenda gränd.
Det fanns inget att sakna; det räckte inte ens att bara ta in allt med ögonen. Jag älskade den avslappnade stämning som staden själv utstrålade.Jag åkte dit när jag var trött på samma gamla rutiner och hade fått nog av dem, så även små saker kunde kännas speciella var för sig. Eftersom jag själv ville bli mer avslappnad tror jag också att jag ibland avundades parisarnas lugna liv.
En period då jag levde som en lokalbo i den romantiska staden Paris, inte bara som vanlig turist
Hur som helst var livet i Paris, en så romantiskt förtrollande stad, oundvikligen njutbart. Arbetet på pensionatet var inte så svårt som jag hade väntat mig, och eftersom jag verkligen tycker om att träffa människor var det trevligt att lära känna många genom att prata med dem. Jag skrattar ofta och har en positiv personlighet, så ägaren berömde mig ofta för att jag spred glädje, och det var inga särskilda problem med mina arbetsuppgifter.
I den romantiska staden Paris kände jag mig inte bara som en turist, utan mer som en lokalbo. Jag behövde inte stressa runt bland turistmålen, utan kunde besöka platser jag tyckte om flera gånger. Det var det bästa.Jag kände mig stolt när jag hade lärt mig så mycket om Paris att jag kunde rekommendera rundturer till gästerna och förklara hur de skulle åka eller hitta rätt! Det var min första gång i Europa, och när gästerna besökte platser jag hade rekommenderat och sa att de tyckte om dem eller att maten var god, kände jag mig verkligen stolt över att ha bidragit till att de fick en fin dag. När gästerna checkade ut och skrev i gästboken eller gav mig presenter blev jag verkligen rörd.
När jag arbetade på pensionatet var gästerna bara koreaner, så jag kände egentligen inget behov av språkkunskaper. Det räckte att kunna några enkla hälsningsfraser att använda i butiker eller på restauranger för att klara sig utan större problem. Ocheftersom gäster och annan personal bodde tillsammans i huset var jag först generad över att visa mig osminkad, men efter ett tag kände jag mig väldigt bekväm. Dessutomlagade värdinnan så god mat att jag var helt nöjd med måltiderna. Eftersom jag åt koreansk mat varje dag saknade jag inte andra maträtter särskilt mycket, men jag var verkligen sugen på gopchang, makchang och kycklingfötter. Sammanfattningsvis kunde jag känna mig lika bekväm på pensionatet som hemma.
Och det mest minnesvärda från tiden då jag arbetade på pensionatet var när ägaren skickade mig på en utflykt till Mont-Saint-Michel!! Jag hade inte väntat mig det och var så tacksam. Som tur var var vädret klart, så det blev en riktigt fantastisk upplevelse!Och eftersom det inte fanns några gäster alls åkte de tre anställda oplanerat på semester till Disneyland tillsammans. Eftersom vi arbetade i skift trodde jag inte att det skulle finnas en dag då all personal kunde vara ledig samtidigt, så det var jätteroligt att få ha kul på Disneyland.
Det betyder inte att det bara hände bra saker hela tiden.Det var inte alltid som gästerna och jag passade perfekt ihop.Ibland kom jag inte överens med en gäst, och ibland fick jag panik och hanterade inte en situation särskilt bra. När sådant hände kunde jag inte låta bli att känna mig nedstämd eller bli upprörd på egen hand, men till slut, tack vare de prövningarna …lärde jag mig att anpassa mig flexibelt till olika situationer och nya människor,och jag tror att jag blev starkare. Jag tror också att de erfarenheterna gjorde livet i Paris ännu roligare.Både de lyckliga och de svåra stunderna blev desto mer värdefulla eftersom jag, långt hemifrån och utan familj eller vänner, var tvungen att förlita mig helt på mig själv för att ta mig igenom dem.
Det jag insåg genom alla dessa olika situationer var … ”Lev enkelt i en komplicerad värld. Lev på mitt sätt.”
# Platser i Paris som jag älskade och minns
Rundturen jag gjorde den första dagen i centrala Paris gav mig en bra överblick över staden.Gå av vid Trocadéro för att se Eiffeltornet – Triumfbågen – Champs-Élysées – Place de la Concorde – Grand Palais och Petit Palais – Pont Alexandre III – Place de la Concorde – Tuilerieträdgården – Louvren – Île de la Cité – Notre-Dame-katedralen och åk sedan hem från stationen Châtelet. På ungefär fyra timmar kunde man se stora delar av centrala Paris till fots.
Île de la Cité var min personliga favorit. Stämningen på Shakespeare and Company var underbar, och himlen ovanför Notre-Dame var så vacker. Från Île de la Cité kan man se Notre-Dame och promenera längs Seine, och även besöka Conciergerie och Sainte-Chapelle. Pont Neuf och Pont des Arts ligger också i närheten, så man kan ta en behaglig promenad. Mitt lyckligaste minne var att se solnedgången från Pont Neuf.
Soliga dagar var det härligt att bara sitta i parker som Tuilerieträdgården, Luxembourgträdgården, Parc Montsouris och Parc de Bercy. Jag älskade också verkligen utsikten över Paris från Montmartreberget på dagen, i skymningen och på natten.
# En tid då jag kunde uppfylla en dröm jag länge haft på min önskelista
När jag tänker tillbaka på tiden innan jag åkte på sabbatsåret inser jag att jag brukade oroa mig för vad andra tyckte om mig och levde med frustration och ängslan. Trots att jag hade tagit examen från universitetet hade jag inte kommit till ro, och jag var trött på ett upprepande liv utan framsteg. Men livet i Paris kändes som att leva på en plats där det bara var jag: ingen som tjatade och inga bekanta som obekvämt ställde onödiga frågor om hur det gick.
Stämningen och livsstilen var raka motsatsen till Koreas, och engelska fungerade knappt alls där. Ett främmande land, främmande människor, ett främmande språk – det kändes som att ensam ha blivit släppt i en helt ny värld. När jag väl hade anpassat mig fanns det inget omkring mig att oroa mig för, och alla onödiga bekymmer jag hade tagit med mig från Korea försvann naturligt. Jag var alldeles för upptagen med att njuta av tiden, och det var överväldigande på ett bra sätt att bara fokusera på mig själv.
En av anledningarna till att jag tog ett sabbatsår var faktiskt att fundera över vilket slags liv jag ville leva i framtiden. Men till slut glömde jag till och med de bekymren och fick ut mer av att njuta av varje stund. I slutändan var min oro för framtiden bara onödig ängslan.Jag insåg att jag bara behövde lita på mig själv och upptäcka den jag verkligen är; det var den grundläggande lösningen.Allt jag behövde göra var att fastställa mina egna riktlinjer och följa dem, men fram till dess hade jag hållit mig med alldeles för många måttstockar och irrat omkring utan att veta vilken jag skulle anpassa mig efter.
När jag släppte taget om de många måttstockar jag omedvetet hade levt efter kände jag mig mer tillfreds. Jag kunde se och acceptera mer. Jag började också naturligt acceptera mitt sanna jag – den sida jag hade dolt och undvikit genom att säga ”det här är fel, det där är fel” utifrån andras måttstockar.Jag blir inte längre stressad av sådana utmattande tankar, eftersom jag insåg att de i slutändan bara slösade bort känslomässig energi och tid. Nu känner jag mig lugnare och har blivit mentalt starkare.
Jag kommer aldrig att kunna glömma livet i Paris. Jag åkte dit för att få tid helt för mig själv, och det blev en period då jag kom till många insikter om mig själv. Men jag tänkte inte och insåg inte allt helt på egen hand – om jag hade varit ensam hade jag nog inte kommit så här långt.När jag arbetade på pensionatet pratade jag varje dag med många människor om en mängd olika ämnen. Med så många besökare hade varje gäst helt egna värderingar och sätt att tänka. När jag hörde deras berättelser väckte det många känslor hos mig och inspirerade mig ibland.
Jag är också väldigt tacksam för kollegorna jag arbetade med. På en plats där jag inte hade någon familj eller några vänner verkade de enda jag kunde förlita mig på vara kollegorna, ägarna och mostern. De delade min glädje under lyckliga stunder, och när jag hade det kämpigt eller oroade mig fanns de alltid där för att trösta mig, ge råd och ta hand om mig. Tack vare dem tror jag att jag klarade av prövningarna och genomförde min vistelse under sabbatsåret på ett tryggt sätt.
Ägare Yang, ägare Gu, mostern och kollegorna Yujeong, Yeonsu, Hyoseon, Hajung unnie, Hyerim unnie och Hyeri unnie!!!Bland alla gäster som kom till pensionatet fanns det några som jag kom riktigt nära. Seona unnie och Hanae, som jag fick mycket känslomässigt stöd av när jag hade det svårt och som jag pratade med om mina bekymmer. Vi fick höra att vi skulle hålla en tydlig gräns mellan personal och gäster, men det blev inte riktigt som det var tänkt, och vi kom varandra ganska nära även privat. Självklart är vi det fortfarande!Jag kan inte glömma någon av gästerna, men att träffa så många människor gav mig många nya intryck och känslor.Jag vill uttrycka min tacksamhet till alla gäster, kollegor, ägarna och mostern som fanns där för mig.
När annonsen om rekryteringen publicerades ville jag inte missa den där chansen man bara får en gång i livet. Jag tänkte att jag kanske inte skulle kunna göra det om jag inte gjorde det nu och ansökte på impuls. Till slut lyckades jag, och bara det gjorde mig väldigt glad.Vistelsen under sabbatsåret i Paris var en upplevelse jag är tacksam för – jag fick på ett så fantastiskt sätt förverkliga en av sakerna på min drömlista.
# Tips till framtida deltagare
Om du ser Parisfilmer som Midnatt i Paris eller Amélie innan du åker får du en ny och nostalgisk känsla.Två månader känns verkligen väldigt kort. Jag hoppas att du tar dig tid att fundera ordentligt på varför du tar ett sabbatsår och varför du reser hela vägen till Paris för att tillbringa den här tiden!
<Kampanj för trevliga kommentarer>
Vi på GapYear älskar alla som tar ett sabbatsår!
Även om sabbatsårsdeltagarnas aktiviteter eller upplevelser under sabbatsåret
skiljer sig från dina egna åsikter,skriv inga elaka kommentarer.!:(
För att skydda sabbatsårsdeltagarnas värdighet och rättigheterkommer urskillningslösa elaka kommentarer riktade mot deltagare
inte bara att hanteras och raderas internt, utanvi kommer också att agera kraftfullt och aktivt.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
