Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
나답게, 단단하게, 즐겁게
”Humaniora” är i sig ett ämnesområde som ska berika människors liv, och utgångspunkten är en själv – där börjar den här föreläsningen. I kursen utforskar vi därför hela tiden vad jag verkligen vill och hur jag kan bli lycklig.
Donghwa Humanities Discussion, första omgången / Jang Hyun-jung, deltagare i Gap Year-gemenskapen |
I dag är Sydkorea,
Varje år hoppar 60 000 elever i högstadie- och gymnasieåldern av skolan, 346 000 personer i 20-årsåldern går sysslolösa eftersom de saknar drömmar, och personalomsättningen under det första året efter anställning har nått över 40 procent,75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med sitt studentliv, och över 80 procent av kontorsanställda säger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt andra att drömma, men för att lösa det här problemet, där praktiska metoder och stöd saknas,vill vi på Gap Yearintroducera ”gap year” i Sydkorea.
”Gap year” (ett sabbatsår)är en period då man kombinerar studier och arbete eller tar en paus för att ägna sig åt olika aktiviteter, som volontärarbete, resor, praktik, utbildning eller att starta eget,och då man får tid att välja riktning för framtiden – en tradition som rekommenderas i USA, Europa, Japan och på andra håll.
# Humaniora verkade svårt och tråkigt, men allt började med ”mig själv”.
Jag började den här kursen i början av mitt studieuppehåll, fast besluten att ”ta vara på den här tiden”. Det betyder inte att jag var särskilt intresserad av ”humaniora”. Snarare såg jag det bara som ett akademiskt ämne och hade fördomar om att det skulle vara svårt och tråkigt. Men eftersom humaniora är så trendigt nuförtiden tänkte jag att det väl inte kunde skada att gå kursen … och med farhågor som ”tänk om den är för svår …” satte jag i gång.
Kursinnehållet var inte alls så svårt som jag hade befarat – det var faktiskt lättillgängligt. Det betyder inte att innehållet var ytligt, för kursen handlar direkt om ”mitt liv”.”Humaniora” är i sig ett ämnesområde som ska berika människors liv, och utgångspunkten är en själv – där börjar föreläsningen.I kursen utforskar vi därför hela tiden vad jag verkligen vill och hur jag kan bli lycklig.
# De sex önskekorten jag ville spara
Den första aktiviteten var att fylla i önskekort. Som namnet antyder skrev vi ner sådant vi önskade oss – saker jag ville äta, platser jag ville besöka och personer jag ville träffa. Men för mig blev korten inte lätt ifyllda. När jag tänker tillbaka verkar det ha hängt ihop med min personlighet. Jag oroar mig mycket, har svårt att bestämma mig, är blyg och brukar sätta andras önskemål framför mina egna. Dessutom kände jag, när jag försökte skriva ner vad jag ville göra, att det måste finnas vissa förutsättningar för att kunna göra det och att jag behövde ha någon storslagen anledning.
Medan jag funderade på allt möjligt på det här sättet insåg jag att det egentligen inte fanns något särskilt jag ville äta, någon särskild plats jag ville besöka eller någon särskild person jag ville träffa. Jag våndades över det, men kursledaren sa: ”Varför gör du det så svårt? Tänk inte på några förutsättningar, skriv bara det du vill.” Först då kunde jag kanskeskriva ner vad jag ville och tyckte om, utan att hitta på några storslagna anledningar. Jag bestämde mig också för att bära med mig korten och använda dem som en lista över sådant jag måste göra.
# Det visade sig att jag tyckte om mycket och hade många drömmar
Vi fick ofta frågan om våra drömmar. När någon frågade mig vad jag drömde om kunde jag faktiskt inte svara direkt. Jag trodde att en dröm bara kunde vara ett yrke och tänkte därför att det inte fanns något jag verkligen ville göra. Detsamma gällde när jag fick frågan om vad jag tyckte om – jag gillade saker, men inte lika intensivt som andra, så jag tvekade att säga självsäkert att jag gillade något.
Men den här kursen fick mig att inse att jag faktiskt tyckte om många saker och hade många drömmar. Jag sa det inte eftersom jag inte hade någon gitarr, men min dröm är att spela gitarr. Jag beskrev inte sångare som en dröm eftersom jag trodde att jag inte kunde bli det, men jag tycker om att sjunga och drömmer om att bli någon som sjunger. Jag är inte bra på att teckna, men jag tycker om att rita, och drömmen om att bli någon som tecknar fanns också där.Trots att jag tyckte om många saker tänkte jag att de inte hade något med yrken att göra och antog att jag skulle hamna på efterkälken om jag satsade på det jag ville. Därför försummade jag dem.
Men efter den här föreläsningen började jag tänka så här: Det är ändå svårt att försörja sig på sådant man inte vill göra. Så när det är svårt att försörja sig, varför inte försöka göra det genom att ägna sig åt det jag vill – kanske går det vägen. Det blev mitt livsmotto. Vägledningen till mottot tog form utifrån önskekorten jag skrev den första dagen.
# Kursen gav mig ett livsperspektiv som gör det värt att leva mer spännande
Den här kursen gav mig egentligen varken en enorm mängd kunskap om humaniora eller någon dramatisk förändring av mitt liv eller min världsbild. Den blev helt enkelt ett tillfälle att komma närmare mig själv. När jag slappnade av lite fick jag ett mindre tråkigt och mer njutbart perspektiv på livet – det är den största gåvan jag fick av föreläsningen.Om du är som jag, saknar drömmar och driver omkring genom livet utan mening genom att följa andra, är det här en kurs jag gärna skulle vilja gå tillsammans med dig.
▼▼▼Vill du se fler projekt?▼▼▼
▼▼▼Undrar du vilket gap year som skulle passa bäst?▼▼▼
”Humaniora” är i sig ett ämnesområde som ska berika människors liv, och utgångspunkten är en själv – där börjar den här föreläsningen. I kursen utforskar vi därför hela tiden vad jag verkligen vill och hur jag kan bli lycklig.
Donghwa Humanities Discussion, första omgången / Jang Hyun-jung, deltagare i Gap Year-gemenskapen |
I dag är Sydkorea,
Varje år hoppar 60 000 elever i högstadie- och gymnasieåldern av skolan, 346 000 personer i 20-årsåldern går sysslolösa eftersom de saknar drömmar, och personalomsättningen under det första året efter anställning har nått över 40 procent,75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med sitt studentliv, och över 80 procent av kontorsanställda säger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt andra att drömma, men för att lösa det här problemet, där praktiska metoder och stöd saknas,vill vi på Gap Yearintroducera ”gap year” i Sydkorea.
”Gap year” (ett sabbatsår)är en period då man kombinerar studier och arbete eller tar en paus för att ägna sig åt olika aktiviteter, som volontärarbete, resor, praktik, utbildning eller att starta eget,och då man får tid att välja riktning för framtiden – en tradition som rekommenderas i USA, Europa, Japan och på andra håll.
# Humaniora verkade svårt och tråkigt, men allt började med ”mig själv”.
Jag började den här kursen i början av mitt studieuppehåll, fast besluten att ”ta vara på den här tiden”. Det betyder inte att jag var särskilt intresserad av ”humaniora”. Snarare såg jag det bara som ett akademiskt ämne och hade fördomar om att det skulle vara svårt och tråkigt. Men eftersom humaniora är så trendigt nuförtiden tänkte jag att det väl inte kunde skada att gå kursen … och med farhågor som ”tänk om den är för svår …” satte jag i gång.
Kursinnehållet var inte alls så svårt som jag hade befarat – det var faktiskt lättillgängligt. Det betyder inte att innehållet var ytligt, för kursen handlar direkt om ”mitt liv”.”Humaniora” är i sig ett ämnesområde som ska berika människors liv, och utgångspunkten är en själv – där börjar föreläsningen.I kursen utforskar vi därför hela tiden vad jag verkligen vill och hur jag kan bli lycklig.
# De sex önskekorten jag ville spara
Den första aktiviteten var att fylla i önskekort. Som namnet antyder skrev vi ner sådant vi önskade oss – saker jag ville äta, platser jag ville besöka och personer jag ville träffa. Men för mig blev korten inte lätt ifyllda. När jag tänker tillbaka verkar det ha hängt ihop med min personlighet. Jag oroar mig mycket, har svårt att bestämma mig, är blyg och brukar sätta andras önskemål framför mina egna. Dessutom kände jag, när jag försökte skriva ner vad jag ville göra, att det måste finnas vissa förutsättningar för att kunna göra det och att jag behövde ha någon storslagen anledning.
Medan jag funderade på allt möjligt på det här sättet insåg jag att det egentligen inte fanns något särskilt jag ville äta, någon särskild plats jag ville besöka eller någon särskild person jag ville träffa. Jag våndades över det, men kursledaren sa: ”Varför gör du det så svårt? Tänk inte på några förutsättningar, skriv bara det du vill.” Först då kunde jag kanskeskriva ner vad jag ville och tyckte om, utan att hitta på några storslagna anledningar. Jag bestämde mig också för att bära med mig korten och använda dem som en lista över sådant jag måste göra.
# Det visade sig att jag tyckte om mycket och hade många drömmar
Vi fick ofta frågan om våra drömmar. När någon frågade mig vad jag drömde om kunde jag faktiskt inte svara direkt. Jag trodde att en dröm bara kunde vara ett yrke och tänkte därför att det inte fanns något jag verkligen ville göra. Detsamma gällde när jag fick frågan om vad jag tyckte om – jag gillade saker, men inte lika intensivt som andra, så jag tvekade att säga självsäkert att jag gillade något.
Men den här kursen fick mig att inse att jag faktiskt tyckte om många saker och hade många drömmar. Jag sa det inte eftersom jag inte hade någon gitarr, men min dröm är att spela gitarr. Jag beskrev inte sångare som en dröm eftersom jag trodde att jag inte kunde bli det, men jag tycker om att sjunga och drömmer om att bli någon som sjunger. Jag är inte bra på att teckna, men jag tycker om att rita, och drömmen om att bli någon som tecknar fanns också där.Trots att jag tyckte om många saker tänkte jag att de inte hade något med yrken att göra och antog att jag skulle hamna på efterkälken om jag satsade på det jag ville. Därför försummade jag dem.
Men efter den här föreläsningen började jag tänka så här: Det är ändå svårt att försörja sig på sådant man inte vill göra. Så när det är svårt att försörja sig, varför inte försöka göra det genom att ägna sig åt det jag vill – kanske går det vägen. Det blev mitt livsmotto. Vägledningen till mottot tog form utifrån önskekorten jag skrev den första dagen.
# Kursen gav mig ett livsperspektiv som gör det värt att leva mer spännande
Den här kursen gav mig egentligen varken en enorm mängd kunskap om humaniora eller någon dramatisk förändring av mitt liv eller min världsbild. Den blev helt enkelt ett tillfälle att komma närmare mig själv. När jag slappnade av lite fick jag ett mindre tråkigt och mer njutbart perspektiv på livet – det är den största gåvan jag fick av föreläsningen.Om du är som jag, saknar drömmar och driver omkring genom livet utan mening genom att följa andra, är det här en kurs jag gärna skulle vilja gå tillsammans med dig.
▼▼▼Vill du se fler projekt?▼▼▼
▼▼▼Undrar du vilket gap year som skulle passa bäst?▼▼▼
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
