Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#En förändrad medvetenhet om miljöskydd; ett mer avslappnat förhållningssätt #Att leva självförsörjande i Patagonien; känslan av att vara ”levande” #En känsla av stabilitet från naturen; ett fördomsfritt perspektiv
Där åt jag det som fanns tillgängligt, sorterade återvinningen ordentligt, använde saker så länge som möjligt och det fanns inga engångsartiklar. Att se människor leva på det sättet förändrade mitt sätt att tänka. Jag insåg att man kan leva med den sortens tillfredsställelse. Jag brukade avsky att röra vid jord, men det kändes verkligen härligt. Jag kände mig ”levande”.
– Praktik i Chile / Park Dalhae, resenär på sabbatsår / 4 månaders sabbatsår |
I Sydkorea i dag,
hoppar varje år 60 000 högstadie- och gymnasieelever av skolan, 346 000 personer i 20-årsåldern går sysslolösa eftersom de saknar drömmar, och andelen som slutar inom ett år efter att ha börjat ett jobb har nått 40 procent,75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med studentlivet, och över 80 procent av kontorsanställda säger att de inte känner sig lyckliga.
Många säger åt andra att drömma, men för att ta itu med det här problemet, där det saknas praktiska metoder och stöd,vill vi introducera ”sabbatsår” i Sydkorea.
”Sabbatsår” syftar på en period då man tar en paus från eller balanserar studier och arbete för att ägna sig åt olika aktiviteter, som volontärarbete, resor, praktik, utbildning eller företagande,en tid att staka ut riktningen för framtiden – en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
*Upptäck olika möjligheter till upplevelser på webbplatsen Gap Year!
#Förverkligade min önskan att åka till Sydamerika.
Hej. Jag heter Park Dalhae.
Jag är en student som är mycket intresserad av Sydamerika. För att lära mig spanska och uppleva den latinamerikanska kulturen åkte jag till Patagonien i södra Chile,och praktiserade i fyra månader med miljöarbete, bland annat trädskydd och enklare sysslor (sådd, skörd, fårskötsel och så vidare).
Från gymnasietiden fram till dess att jag tog ett sabbatsår hade jag aldrig fått ordentlig vila. Jag var också utmattad av mina relationer och kände därför ofta ett desperat behov av att vila på en lugn plats.
När jag letade efter sätt att åka till Sydamerika under mitt studieuppehåll hittade jag webbplatsen Gap Year. Det går många rykten om att Sydamerika är farligt för koreaner, så det var svårt att hitta praktikplatser, men på Gap Years webbplats fanns det en hel del program i Sydamerika. Jag valde en praktik där jag kunde lära mig språket och kulturen.
#Förberedelser: lära mig spanska
Jag studerade grunderna i spanska innan jag åkte..Jag hade redan ett stort intresse för främmande språk, och efter att vänner kommit tillbaka från pilgrimsleden Camino och sagt att de tyckte om Spanien ville jag verkligen åka dit. Spanien blev allt populärare vid den tiden, och eftersom jag skulle använda spanska där tänkte jag att jag borde lära mig lite, så jag studerade ivrigt.
#Utan mobiltelefon läste jag böcker och skrev.
Patagonien var en plats jag verkligen ville besöka, men mitt första intryck var inte särskilt bra. Platsen jag besökte i augusti var väldigt kall. När jag kom till Patagonien var vädret molnigt och regnigt, och eftersom jag redan ogillar regn var jag inte på gott humör. Dessutom finns det inte många östasiater i Patagonien, så folk stirrade nyfiket på mig och ställde frågor ... Jag var utmattad, så platsen som jag hade trott skulle vara fin kändes till en början inte alls speciell.
Jag kom fram trött; det var så tyst på platsen och till och med wifi fungerade dåligt. Jag hade varit fastklistrad vid mobilen hela livet, så jag hade inget att göra. Vi värmde upp med ved utan någon värmepanna, och den enkla miljön kändes överväldigande i början.
Men,ju längre jag stannade, desto mer älskade jag lugnet som naturen gav mig och det självförsörjande sättet att leva i den enkla miljön.Utan mobiltelefon läste jag böcker eller skrev på kvällarna, och ibland hälsade jag på hos vänner. Känslan av att ha tråkigt försvann gradvis, och till slut var jag ledsen över att behöva åka därifrån.
#Dagar i Patagonien
Det finns inte ens en enda mataffär i Patagonien. Man måste åka buss i sju–åtta timmar för att ta sig ut och köpa förnödenheter.
Så på den enda lediga dagen i månaden köpte jag mat för en hel månad och lade den på lager.
Först tänkte jag: ”Hur kan de leva så här? Är det möjligt?” Men alla klarade sig bra.
Om jag såg något ätbart längs vägen grävde jag upp det och åt det, eller plockade det och åt det.Jag provade en gång och det var verkligen gott. Vi drack vatten som smält från glaciärerna, duschade i det och använde det till allt. Efter att ha druckit det vattnet åkte jag till Buenos Aires, där vattnet smakade annorlunda. Jag undrade: ”Hur kan folk köpa det här?” Jag blev förvånad – smältvattnet från glaciärerna smakade så gott.
På morgonen samlades vi i en lagerliknande byggnad och arbetade tillsammans med den ansvariga fram till ungefär klockan 8.00–8.30. Arbetsuppgifterna varierade från dag till dag. På morgonen kontrollerade vi hur fåren mådde, satte namnlappar i öronen på nyfödda lamm, hjälpte till med injektioner och verkade klövarna. På eftermiddagarna gick vi ut och tittade till träden eller besökte fåren.
När fåren hade ätit upp allt gräs på ett område flyttade vi stängslet så att de kunde beta någon annanstans – det gjorde vi varje dag.
Det var tungt arbete, så jag klarade inte av det i början, men efter hand blev det lättare :)
Nästan allt arbete utfördes utomhus. Jag gick till trädgården för att vattna och så frön, och jag arbetade till och med på fältet.
#Att känna sig ”levande” i Patagonien
Jag var faktiskt ganska spänd förut. Jag tyckte verkligen illa om obekvämligheter. Jag trodde att jag skulle behöva bli en viktig person och skapa politiska åtgärder för att förändra människor om jag skulle arbeta med miljöskydd.I Patagonien var miljöskydd inte något så storslaget eller högtravande.Där beskär eller fäller de inte träd som vi gör, utan låter dem vara. De låter naturen ha sin gång.
De åt det som växte där, sorterade soporna ordentligt, använde saker så länge som möjligt och hade inga engångsartiklar.
Att se människor leva på det sättet förändrade mitt sätt att tänka. Jag insåg att man kan leva så och ändå känna sig nöjd.
Jag brukade inte ens tycka om att röra vid jord, men det kändes verkligen härligt. Jag kände mig ”levande”.
#Jag tänker på dem varje dag – den familjen.
Helt ärligt tänker jag på alla jag bodde med i Patagonien varenda dag.Där finns inga byggnader som skymmer utsikten. Det jag tyckte om hos dem var att de pratade om andra saker. När jag pratar med mina vänner hemma hör jag ofta: ”Livet är så jobbigt nu för tiden.” Jag avskydde verkligen det.
De har förstås barn och oroar sig säkert för att hitta jobb, men de delar inte den sortens svåra bekymmer inom familjen.Varje kväll åt de tillsammans och pratade om helt vardagliga saker – sådant de sett på tv, händelser på gården och så vidare.Jag brukade gå ut och så frön med kvinnan i familjen. Eftersom hon tyckte så mycket om det arbetet pratade vi medan vi åt om saker som: ”När kommer frukten att blomma? Vi kommer att behöva mycket regn ...” och så vidare.
Jag njöt av varje kväll där.
De ger inte utlopp för ilska eller svär när de diskuterar komplicerade politiska frågor, som folk gör i vårt land. Jag tyckte att de fokuserade mer på sina egna liv. Deras löner är inte höga, men eftersom omgivningen gör det möjligt för dem att leva verkar de nöjda. Jag har aldrig sett dem oroa sig för pengar.
Jag skrev dagbok varje dag när jag var där, och det här skrev jag.
”Anledningen till att de här människorna är lyckliga är att de får allt de behöver.” I vårt land finns det inget omedelbart ”utrymme” att bo på.För att ordna en bostad åt mig...Det kostar så mycket pengar. Där bor arbetarna i sovsalsliknande bostäder, så det kostar inte mycket. Dessutom använder de inte gas, så de slipper den kostnaden också.
De har inte många kläder. Fem familjer bor där, och det fanns bara en byrå med sex lådor. De lever med minsta möjliga.
Så jag tror att de är lyckliga.Jag bodde också där med bara det allra nödvändigaste. Ändå gick det bra att bo där. Det var helt okej.
#Människorna som var ”tillsammans”
Där arbetade två mekaniker och en äldre bror i familjen – de tre stod varandra nära. En dag såg jag dem på avstånd. Jag tänkte inte närmare på det, men senare på kvällen gick jag ut en stund och träffade den äldre brodern. Han sa åt mig att komma förbi senare. Den dagen såg de tre medtagna ut. När jag frågade varför sa han att de hade varit ute och fiskat till havs, men inte märkt att tidvattnet var på väg in. Medan de fiskade steg vattnet plötsligt och de blev strandsatta. Det var en så sorglig situation, men jag minns att det var så roligt att jag bara skrattade.
Det var också många tillställningar. Eftersom det var säsongen då gårdens ägare byttes ut hade vi avskedsfester, firade nationella högtider och hade många fester.Jämfört med Korea var kulturen inte lika klickbildande som i vårt land, även när många människor samlades där.
I vårt land brukar folk prata med dem som sitter på samma sida när de sitter på en och samma plats.
Vi hade en grillfest där folk ställde sig i kö, tog sin portion grillmat när det blev deras tur och sedan gick runt och pratade med den ena och den andra.Jag imponerades av kulturen där alla – oavsett ålder eller kön – spelade spel och hade roligt tillsammans.
#För mig är ett sabbatsår ”färgpennor”.
För mig är ett sabbatsår”färgpennor”, tror jag.För jag kunde färglägga livets tomma canvas med många färger.
Tidigare kände jag bara till rött och blått, men nu kan jag också se grönt. Jag insåg att rött inte bara är rött – det finns nyanser som karmosinrött och scharlakansrött.
Ett avslappnat liv gjorde mig mer obekymrad och mindre stressad över småsaker – det var den positiva sidan av förändringen. Med gott om tid för mig själv lärde jag mig vilken sorts person jag är och vad jag är bra på, och genom att träffa många olika människor slutade jag att kategorisera människor. Jag tror att fördomar börjar med kategorisering.
När jag såg de hemlösa och hippierna där var de mycket självsäkra och kom bra överens med andra.
Till en början var jag verkligen rädd för att prata med de människorna, men med tiden märkte jag att jag helt enkelt pratade med ”människor”.Man kan säga att jag lärde mig att respektera livets mångfald.
Mitt sabbatsår är...
Upplevelse★★★★★Det var härligt att få vara nära naturen.
Lärande★★★★★Det här är sådant man inte kan lära sig någon annanstans.
Omgivning★★★★★Omgivningen kunde inte ha varit bättre.
Säkerhet★★★★★Det är mycket tryggt eftersom alla känner varandra :)
Fritid★★★★☆Det verkade inte finnas särskilt många olika fritidsaktiviteter, vare sig på platsen eller i övrigt. Själva livet verkade vara fritiden.
<Kampanj för trevliga kommentarer>
Vårt sabbatsår älskar alla 100 sabbatsårsfirare!
Även om sabbatsårsfirarnas aktiviteter eller upplevelser under sabbatsåret skiljer sig från dina egna föreställningar...Elaka kommentarer är inte tillåtna.!:(
För att skydda sabbatsårsfirarnas värdighet och rättigheterosakliga och elaka kommentarer om sabbatsårsfirarna
kommer inte bara att hanteras och tas bort internt, utan ocksåbemötas aktivt och kraftfulltDet ska vi.
Där åt jag det som fanns tillgängligt, sorterade återvinningen ordentligt, använde saker så länge som möjligt och det fanns inga engångsartiklar. Att se människor leva på det sättet förändrade mitt sätt att tänka. Jag insåg att man kan leva med den sortens tillfredsställelse. Jag brukade avsky att röra vid jord, men det kändes verkligen härligt. Jag kände mig ”levande”.
– Praktik i Chile / Park Dalhae, resenär på sabbatsår / 4 månaders sabbatsår |
I Sydkorea i dag,
hoppar varje år 60 000 högstadie- och gymnasieelever av skolan, 346 000 personer i 20-årsåldern går sysslolösa eftersom de saknar drömmar, och andelen som slutar inom ett år efter att ha börjat ett jobb har nått 40 procent,75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med studentlivet, och över 80 procent av kontorsanställda säger att de inte känner sig lyckliga.
Många säger åt andra att drömma, men för att ta itu med det här problemet, där det saknas praktiska metoder och stöd,vill vi introducera ”sabbatsår” i Sydkorea.
”Sabbatsår” syftar på en period då man tar en paus från eller balanserar studier och arbete för att ägna sig åt olika aktiviteter, som volontärarbete, resor, praktik, utbildning eller företagande,en tid att staka ut riktningen för framtiden – en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
*Upptäck olika möjligheter till upplevelser på webbplatsen Gap Year!
#Förverkligade min önskan att åka till Sydamerika.
Hej. Jag heter Park Dalhae.
Jag är en student som är mycket intresserad av Sydamerika. För att lära mig spanska och uppleva den latinamerikanska kulturen åkte jag till Patagonien i södra Chile,och praktiserade i fyra månader med miljöarbete, bland annat trädskydd och enklare sysslor (sådd, skörd, fårskötsel och så vidare).
Från gymnasietiden fram till dess att jag tog ett sabbatsår hade jag aldrig fått ordentlig vila. Jag var också utmattad av mina relationer och kände därför ofta ett desperat behov av att vila på en lugn plats.
När jag letade efter sätt att åka till Sydamerika under mitt studieuppehåll hittade jag webbplatsen Gap Year. Det går många rykten om att Sydamerika är farligt för koreaner, så det var svårt att hitta praktikplatser, men på Gap Years webbplats fanns det en hel del program i Sydamerika. Jag valde en praktik där jag kunde lära mig språket och kulturen.
#Förberedelser: lära mig spanska
Jag studerade grunderna i spanska innan jag åkte..Jag hade redan ett stort intresse för främmande språk, och efter att vänner kommit tillbaka från pilgrimsleden Camino och sagt att de tyckte om Spanien ville jag verkligen åka dit. Spanien blev allt populärare vid den tiden, och eftersom jag skulle använda spanska där tänkte jag att jag borde lära mig lite, så jag studerade ivrigt.
#Utan mobiltelefon läste jag böcker och skrev.
Patagonien var en plats jag verkligen ville besöka, men mitt första intryck var inte särskilt bra. Platsen jag besökte i augusti var väldigt kall. När jag kom till Patagonien var vädret molnigt och regnigt, och eftersom jag redan ogillar regn var jag inte på gott humör. Dessutom finns det inte många östasiater i Patagonien, så folk stirrade nyfiket på mig och ställde frågor ... Jag var utmattad, så platsen som jag hade trott skulle vara fin kändes till en början inte alls speciell.
Jag kom fram trött; det var så tyst på platsen och till och med wifi fungerade dåligt. Jag hade varit fastklistrad vid mobilen hela livet, så jag hade inget att göra. Vi värmde upp med ved utan någon värmepanna, och den enkla miljön kändes överväldigande i början.
Men,ju längre jag stannade, desto mer älskade jag lugnet som naturen gav mig och det självförsörjande sättet att leva i den enkla miljön.Utan mobiltelefon läste jag böcker eller skrev på kvällarna, och ibland hälsade jag på hos vänner. Känslan av att ha tråkigt försvann gradvis, och till slut var jag ledsen över att behöva åka därifrån.
#Dagar i Patagonien
Det finns inte ens en enda mataffär i Patagonien. Man måste åka buss i sju–åtta timmar för att ta sig ut och köpa förnödenheter.
Så på den enda lediga dagen i månaden köpte jag mat för en hel månad och lade den på lager.
Först tänkte jag: ”Hur kan de leva så här? Är det möjligt?” Men alla klarade sig bra.
Om jag såg något ätbart längs vägen grävde jag upp det och åt det, eller plockade det och åt det.Jag provade en gång och det var verkligen gott. Vi drack vatten som smält från glaciärerna, duschade i det och använde det till allt. Efter att ha druckit det vattnet åkte jag till Buenos Aires, där vattnet smakade annorlunda. Jag undrade: ”Hur kan folk köpa det här?” Jag blev förvånad – smältvattnet från glaciärerna smakade så gott.
På morgonen samlades vi i en lagerliknande byggnad och arbetade tillsammans med den ansvariga fram till ungefär klockan 8.00–8.30. Arbetsuppgifterna varierade från dag till dag. På morgonen kontrollerade vi hur fåren mådde, satte namnlappar i öronen på nyfödda lamm, hjälpte till med injektioner och verkade klövarna. På eftermiddagarna gick vi ut och tittade till träden eller besökte fåren.
När fåren hade ätit upp allt gräs på ett område flyttade vi stängslet så att de kunde beta någon annanstans – det gjorde vi varje dag.
Det var tungt arbete, så jag klarade inte av det i början, men efter hand blev det lättare :)
Nästan allt arbete utfördes utomhus. Jag gick till trädgården för att vattna och så frön, och jag arbetade till och med på fältet.
#Att känna sig ”levande” i Patagonien
Jag var faktiskt ganska spänd förut. Jag tyckte verkligen illa om obekvämligheter. Jag trodde att jag skulle behöva bli en viktig person och skapa politiska åtgärder för att förändra människor om jag skulle arbeta med miljöskydd.I Patagonien var miljöskydd inte något så storslaget eller högtravande.Där beskär eller fäller de inte träd som vi gör, utan låter dem vara. De låter naturen ha sin gång.
De åt det som växte där, sorterade soporna ordentligt, använde saker så länge som möjligt och hade inga engångsartiklar.
Att se människor leva på det sättet förändrade mitt sätt att tänka. Jag insåg att man kan leva så och ändå känna sig nöjd.
Jag brukade inte ens tycka om att röra vid jord, men det kändes verkligen härligt. Jag kände mig ”levande”.
#Jag tänker på dem varje dag – den familjen.
Helt ärligt tänker jag på alla jag bodde med i Patagonien varenda dag.Där finns inga byggnader som skymmer utsikten. Det jag tyckte om hos dem var att de pratade om andra saker. När jag pratar med mina vänner hemma hör jag ofta: ”Livet är så jobbigt nu för tiden.” Jag avskydde verkligen det.
De har förstås barn och oroar sig säkert för att hitta jobb, men de delar inte den sortens svåra bekymmer inom familjen.Varje kväll åt de tillsammans och pratade om helt vardagliga saker – sådant de sett på tv, händelser på gården och så vidare.Jag brukade gå ut och så frön med kvinnan i familjen. Eftersom hon tyckte så mycket om det arbetet pratade vi medan vi åt om saker som: ”När kommer frukten att blomma? Vi kommer att behöva mycket regn ...” och så vidare.
Jag njöt av varje kväll där.
De ger inte utlopp för ilska eller svär när de diskuterar komplicerade politiska frågor, som folk gör i vårt land. Jag tyckte att de fokuserade mer på sina egna liv. Deras löner är inte höga, men eftersom omgivningen gör det möjligt för dem att leva verkar de nöjda. Jag har aldrig sett dem oroa sig för pengar.
Jag skrev dagbok varje dag när jag var där, och det här skrev jag.
”Anledningen till att de här människorna är lyckliga är att de får allt de behöver.” I vårt land finns det inget omedelbart ”utrymme” att bo på.För att ordna en bostad åt mig...Det kostar så mycket pengar. Där bor arbetarna i sovsalsliknande bostäder, så det kostar inte mycket. Dessutom använder de inte gas, så de slipper den kostnaden också.
De har inte många kläder. Fem familjer bor där, och det fanns bara en byrå med sex lådor. De lever med minsta möjliga.
Så jag tror att de är lyckliga.Jag bodde också där med bara det allra nödvändigaste. Ändå gick det bra att bo där. Det var helt okej.
#Människorna som var ”tillsammans”
Där arbetade två mekaniker och en äldre bror i familjen – de tre stod varandra nära. En dag såg jag dem på avstånd. Jag tänkte inte närmare på det, men senare på kvällen gick jag ut en stund och träffade den äldre brodern. Han sa åt mig att komma förbi senare. Den dagen såg de tre medtagna ut. När jag frågade varför sa han att de hade varit ute och fiskat till havs, men inte märkt att tidvattnet var på väg in. Medan de fiskade steg vattnet plötsligt och de blev strandsatta. Det var en så sorglig situation, men jag minns att det var så roligt att jag bara skrattade.
Det var också många tillställningar. Eftersom det var säsongen då gårdens ägare byttes ut hade vi avskedsfester, firade nationella högtider och hade många fester.Jämfört med Korea var kulturen inte lika klickbildande som i vårt land, även när många människor samlades där.
I vårt land brukar folk prata med dem som sitter på samma sida när de sitter på en och samma plats.
Vi hade en grillfest där folk ställde sig i kö, tog sin portion grillmat när det blev deras tur och sedan gick runt och pratade med den ena och den andra.Jag imponerades av kulturen där alla – oavsett ålder eller kön – spelade spel och hade roligt tillsammans.
#För mig är ett sabbatsår ”färgpennor”.
För mig är ett sabbatsår”färgpennor”, tror jag.För jag kunde färglägga livets tomma canvas med många färger.
Tidigare kände jag bara till rött och blått, men nu kan jag också se grönt. Jag insåg att rött inte bara är rött – det finns nyanser som karmosinrött och scharlakansrött.
Ett avslappnat liv gjorde mig mer obekymrad och mindre stressad över småsaker – det var den positiva sidan av förändringen. Med gott om tid för mig själv lärde jag mig vilken sorts person jag är och vad jag är bra på, och genom att träffa många olika människor slutade jag att kategorisera människor. Jag tror att fördomar börjar med kategorisering.
När jag såg de hemlösa och hippierna där var de mycket självsäkra och kom bra överens med andra.
Till en början var jag verkligen rädd för att prata med de människorna, men med tiden märkte jag att jag helt enkelt pratade med ”människor”.Man kan säga att jag lärde mig att respektera livets mångfald.
Mitt sabbatsår är...
Upplevelse★★★★★Det var härligt att få vara nära naturen.
Lärande★★★★★Det här är sådant man inte kan lära sig någon annanstans.
Omgivning★★★★★Omgivningen kunde inte ha varit bättre.
Säkerhet★★★★★Det är mycket tryggt eftersom alla känner varandra :)
Fritid★★★★☆Det verkade inte finnas särskilt många olika fritidsaktiviteter, vare sig på platsen eller i övrigt. Själva livet verkade vara fritiden.
<Kampanj för trevliga kommentarer>
Vårt sabbatsår älskar alla 100 sabbatsårsfirare!
Även om sabbatsårsfirarnas aktiviteter eller upplevelser under sabbatsåret skiljer sig från dina egna föreställningar...Elaka kommentarer är inte tillåtna.!:(
För att skydda sabbatsårsfirarnas värdighet och rättigheterosakliga och elaka kommentarer om sabbatsårsfirarna
kommer inte bara att hanteras och tas bort internt, utan ocksåbemötas aktivt och kraftfulltDet ska vi.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
