Efter att ha tagit studieledigt och inte gjort någonting på mer än en termin tror jag att jag hade blivit modigare utan att inse det. Fast besluten att förverkliga det liv jag drömt om ansökte jag utan att fundera på vad som skulle hända sedan. Två månader på Jeju kändes som väldigt lång tid för mig, så efter att jag hade ansökt undrade jag om det här livet skulle passa mig när jag snart skulle börja sista året. Men jag hade redan betalat depositionen och köpt flygbiljetten, och tänkte att det skulle vara ännu krångligare att avboka, så jag väntade på att sabbatsåret skulle börja.
Datumet närmade sig, och jag berättade för folk omkring mig att jag skulle bo på Jeju de närmaste två månaderna och att de nog inte skulle se mig på ett tag. Alla blev oroliga och sa: Borde du inte förbereda dig inför arbetslivet eller plugga nu?Då blev jag skakad av deras ord, men nu är jag så stolt över och tacksam mot mig själv för att jag inte gav upp.
#Jag uppslukades av lyckan som livet på Jeju gav mig.
Livet på Jeju var så lyckligt och härligt att jag inte ångrade någonting. Eftersom det här var mitt tredje besök på Jeju bara i år trodde jag inte att jag skulle besöka de berömda sevärdheterna igen, men jag hade bestämt mig för att absolut åka till Hallasan och Marado. Eftersom jag åkte till Jeju utan att tänka särskilt mycket blev det min kvällsrutin att tillsammans med min äldre kollega rekommendera platser att besöka nästa dag.
Allteftersom jag vande mig vid livet på Jeju blev det en vana att ge mig av utan att bestämma vart, och på mina lediga dagar tog jag åtminstone bussen till busstationen.Jag steg på den första bussen som avgick och bestämde resmålet längs vägen – det blev min dagliga rutin.
På arbetsdagar gick jag ut när mitt arbetspass var slut och, eftersom jag hade sett östra delen av ön dagen innan, bestämde jag mig för att åka västerut den dagen. Jag tog bussen åt väster och tittade på solnedgången. Jag åkte buss utan någon plan, tittade på landskapet tills jag somnade och klev av när jag vaknade, eller steg av för att det var för varmt på bussen. När mina vänner fick höra om min rutin blev de ibland avundsjuka och ibland ständigt oroliga, menjag var så uppslukad av lyckan som det här livet gav mig att andras oro inte längre nådde fram till mig.
#Platsen var Jeju, och jag hade sabbatsår.
Jag.Jag åkte inte iväg på sabbatsår med något stort mål. Jag hade bara ett löfte till mig själv: att inte låta en enda dag av min värdefulla ledighet från studierna gå till spillo. Därför kunde jag, när jag bodde på Jeju, känna mig oändligt upprymd utan den otålighet och press jag hade känt på fastlandet. Jag kunde utföra arbetet jag fått och ägna resten av tiden åt att verkligen njuta och ta hand om mig själv.
De flesta dagar flöt på utan planer, men det fanns inte en enda dag då jag kände mig tom för att jag hade slösat bort den.En gång åkte jag i ungefär en och en halv timme för att komma till min favoritstrand, satt där i trettio minuter och bara tittade på havet och tog sedan bussen tillbaka – men jag kände inte att tiden var bortkastad. Platsen var Jeju, och jag hade sabbatsår.
#Jag förändrades och växte sakta.
Jag åkte inte på sabbatsår med några stora mål eller bekymmer, men tiden jag tillbringade ensam ledde naturligt till mer tid för självreflektion. Ochnär jag träffade fler människor än jag hade väntat mig fick jag råd, komplimanger och mycket att fundera över hos mig själv.Efter några dåliga erfarenheter tidigare hade jag blivit rädd för att gå ut ensam, men under sabbatsåret klarade jag mig bra på egen hand och besökte till och med alla biografer i Jeju stad för att se flera filmer.
Utan att jag märkte det förändrades och växte jag sakta.
Jag var mer till nytta än jag trodde, älskad av fler människor än jag väntat mig och någon som gjorde fler människor glada än jag hade kunnat föreställa mig.
#Det fanns inte bara otroliga landskap utan också många människor.
Anledningen till att livet på Jeju var så lyckligt var inte bara det fantastiska landskapet, utan också alla människorna.
Den äldre systern jag bodde hos tog hand om mig från första dagen, och en moster hjälpte mig också att komma till rätta.
Jag träffade också människor under mina resor: en person som kändes som ett ljus pratade med mig och gav mig bröd och mjölk när jag var utsvulten på Seogwipo Olle Trail, där det inte fanns några butiker. Av en slump träffade jag personen igen på Handam Coastal Walk – det kändes som om jag hade blivit en Jeju-bo.
Jag pratade också mycket med ägaren till foodtruck-kaféet jag brukade besöka, fick många råd och började fundera mer på mitt framtida liv. När jag drack te på kaféet och småpratade med ägaren blev jag vän med andra familjer som gav mig skjuts. Jag kunde åka med dem för att se solnedgången och prata med dem.Jag fick den värdefulla erfarenheten att träffa många människor i olika åldrar som levde helt olika liv.
Förutom människorna jag träffade under mina resor fanns också vänner, storasystrar och storebröder som kom från fastlandet för att vara med mig: en vän kom för att bestiga Hallasan tillsammans med mig och hjälpte mig att återuppleva en skolresa från fem år tidigare under en tredagarsresa med två övernattningar; en äldre klubbkamrat kom till en konferens och gjorde mig glad med kyckling, sashimi, jokbal och öl; en storasyster som var på tjänsteresa sköt upp sitt flyg så att vi kunde äta tillsammans och se en film på ett kafé; och en storebror som kom mot slutet av min vistelse hyrde en bil och hjälpte mig att få utlopp för frustrationen efter två månader av resor till fots genom att ta med mig på en biltur.
Och mitt i alla lyckliga stunder, när ensamheten plötsligt kom över mig, kunde jag känna hur värdefulla min familj, mina vänner och mina nära och kära var.Tack vare så många människor tror jag att jag kunde avsluta min vistelse på Jeju tryggt och lyckligt.
När jag hade kommit hem och skrivit en recension såg jag tillbaka på de två månaderna och insåg att jag verkligen hade varit lycklig och att jag kunde se hur jag hade förändrats.
#Romantiska stunder som aldrig kommer tillbaka.
Det jag faktiskt oroade mig mest för under vistelsen var att jag skulle känna mig ensam när den kvinnliga medarbetaren jag bodde med hade åkt hem, och all tvätt som behövde skötas på pensionatet när vädret var dåligt.
Att bara kunna tillbringa den tiden lyckligt och utan bekymmer gör att jag inte ångrar någonting.
De två månaderna då jag skyndade mig till havet de dagar jag längtade efter att se det kommer att vara en romantisk period i mitt liv som jag bara får uppleva en gång.
Upplevelse ★★★★★
Att arbeta på ett pensionat är en ovanlig erfarenhet, och det är inte heller lätt att resa till en ny plats varje dag.
Lärande ★★★★☆
Man kan lära sig arbetet, hur det är att bo ensam, hur man umgås med människor och mer om sig själv.
Miljö ★★★★☆
Pensionatet ligger på en plats som är praktisk för att ta sig runt på Jeju. Det är lätt att ta sig omkring och en trivsam miljö att bo i.
Säkerhet ★★★☆☆
På vintern går solen ner tidigt, det är mörkt utanför tätorterna och det är långt mellan bussarna, så man behöver vara försiktig.
Fritid ★★★★☆
Eftersom arbetstiderna inte är långa är det trevligt att gå ut efter jobbet när man har morgonpass, och när man har eftermiddagspass,kan man gå ut och roa sig innan man börjar jobba.
▼▼▼Vill du se fler projekt?▼▼▼
▼▼▼Osäker på vilken typ av sabbatsår du ska ta?▼▼▼
Hem
