Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Jag ändrade inställning och började aktivt utmana mig själv och möta hinder #Positiv energi; vänskaper med människor från andra länder #Det var roligt, precis som projektets titel ”Cheerful”
Kvällen innan jag skulle åka ställde min mamma en fråga: ”Vad hoppas du få ut av det här?” När jag försökte svara blev jag ännu mer orolig och osäker på om det jag gjorde var rätt. Men det var ett stort beslut som jag redan hade fattat. Nästa morgon åkte jag.
– En glad volontäraktivitet där jag undervisade i engelska tillsammans med utländska vänner / Lee Ji-seon, sabbatsårsresenär med Korea Gap Year / sabbatsår på 8 veckor |
Ett ”glatt” projekt fyllt av saker jag tyckte om och ville göra.
Jag läste till grundskollärare och hade avslutat den första terminen på mitt fjärde år. Snart skulle jag skriva lärarcertifieringsprovet. Lärarutbildningar har faktiskt ofta tydliga karriärvägar och konkreta förberedelser, så de flesta går målmedvetet mot sina mål. Att låta sig distraheras kan därför ses som slöseri med tid.
Men i stället för att genast förbereda mig för lärarcertifieringsprovet,Jobben möjlighet att utvecklas mer genom nya erfarenheter och utmaningar innan jag började jobba.Det ville jag ha.
Mer precist var jag utmattad och nedstämd efter en lång period av hårt arbete, och ville fylla kropp och själ med positiv energi innan jag åkte.Om jag ska nämna några mindre mål,”Bli vän med utlänningar, resa med dem och besöka deras länder”,””Berätta om koreansk kultur för mina vänner”Jag längtade efter att träffa olika människor och upptäcka kulturer utomlands.
Och under den processenville jag bli en person som tog fler initiativ och mötte saker rakt på.Jag ville möta den versionen av mig själv.SådanJag ville odla den inställningen till livet.
Bland projekten valde jag ”En glad volontäraktivitet där jag undervisar i engelska tillsammans med utländska vänner i Chiang Rai, Thailand”.
Jag tyckte att det var det projekt som hade starkast koppling till det område jag studerade. Genom att skaffa relevant erfarenhet utomlands, snarare än meriter, kunde jagfå ett särskilt tillfälle att fundera över min framtida yrkesbana.tänkte jag.
Och lite märkligt nog var det ordet i projektets titel”glad”som lockade mig.
Ett projekt där jag kunde undervisa i engelska på ett roligt sätt och dessutom få utländska vänner.Eftersom det förenade sådant jag tyckte om och ville göra kändes det bokstavligen som ett glatt projekt.
En nervkittlande resa på egen hand
Jag hade aldrig bott utomlands någon längre tid, så jag var väldigt orolig. Oron över epidemier i Sydostasien, dricksvatten, mat och språk gjorde mig så nervös att jag inte kunde sova alls natten före avresan, på grund av packningen i sista minuten och alla bekymmer.
Inför resan frågade jag samordnaren för sabbatsåret om allt mellan himmel och jord, kanske lite väl mycket. När jag undrade över något eller hade frågor tog jag hjälp av internet och läste om och om igen packlistorna från Korea Gap Year. Jag gick noggrant igenom allt för att försäkra mig om att jag inte hade glömt något.
Men kvällen innan jag skulle åka ställde min mamma en fråga:”Vad hoppas du få ut av det här?”
När jag försökte svara blev jag ännu mer orolig och kände mig osäker på om det jag gjorde var rätt.Men det var ett stort beslut som jag redan hade fattat. Nästa morgon åkte jag.
Ovant, men ändå okej.
Så här i efterhand var varje stund jag tillbringade med projektet i Thailand en särskild och värdefull upplevelse. I början kändes faktiskt allt väldigt främmande och ensamt. Det var min första utlandsresa på egen hand, och även det faktum att allt jag hörde talas var engelska eller thailändska kändes märkligt och ovant.
Om jag ska klaga fanns det dessutom annat som kändes främmande: att vara den enda koreanen, huktoaletterna och sovsalen med kalla duschar – allt var ovant.
Nu när jag tänker på det,”De andra volontärerna (inte jag) pratar obehindrat på engelska och får lätt nya vänner – hur ska jag närma mig dem och inleda ett samtal? Hur kan jag komma dem närmare?”Det oroade jag mig också mycket för. Medan vi bildade ett team och förberedde lektioner tillsammans blev jag vän med några kinesiska deltagare. Men två veckor senare, när de hade avslutat volontärprojektet och åkt hem, var jag ensam igen.
Då fanns det inget annat val än att närma mig de västerländska vännerna, som var helt annorlunda, och bli vän med dem. Den lilla gnutta mod jag samlade på mig blev vändpunkten – jag tog små steg mot dem och innan jag visste ordet av reste vi tillsammans i flera veckor och skämtade med varandra.
När jag väl tog kontakt insåg jag att det var jag som hade byggt upp murar och varit försiktig, inte mina vänner.Vännerna som jag gradvis kom närmare genom att resa tillsammans var mycket härligare, varmare och roligare än jag hade föreställt mig. Jag ser tydligt framför mig hur jag grät floder när jag tog farväl av vännerna jag hade kommit så nära.
Jag minns också den thailändska personalen, som var lika trevlig och varm som projektets namn antydde.
Bon och Goi var mycket blyga, men de var först med att visa omtanke när jag var nere. De var också oerhört hjälpsamma med sådant som flygbiljetter och lokala SIM-kort.
Det mycket ödmjuka och varma thailändska folketsthailändska leendenstår fortfarande levande för mig. Deras sätt att alltid le och njuta av vad de än gjorde, i linje med de typiskt thailändska leendena och det goda humöret, gjorde verkligen intryck på mig. Särskilt kommer jag aldrig att glömma pojken i min klass som blygt gav mig en blomma med ett thailändskt leende på läpparna.
En dröm jag förverkligade: att besöka min väns hem.
Det ”glada engelskundervisningsprojektet för volontärer” som jag valde går ut på att volontärer bildar grupper om 2–5 personer och varje vecka, tisdag till lördag, besöker skolor eller tempel på förmiddagen och eftermiddagen för att undervisa i 1–2 timmar per pass.förskolor och sjukhusför att hålla engelskalektioner.
För den som kanske är intresserad vill jag förklara att en grupp för boende hos värdfamilj bildas under veckor med många deltagare. Deltagarna delas in i grupperna A, B och C. En av grupperna bor hos värdfamiljer och besöker närliggande skolor för att undervisa. De övriga grupperna tilldelas olika skolor där de håller lektioner.
Vanligtvis börjar förmiddagslektionerna klockan 9. Runt 12 återvänder man till centret för lunch, går till eftermiddagslektionerna vid 1–2-tiden och kommer tillbaka till middagen. Från klockan 18 till 19 kan man få individuell undervisning eller ha fritid om det inte är någon undervisning.
Genom att utnyttja projekttiden och fritiden väl, medan jag deltog i projektet,förverkligade jag en dröm.Under projektet träffade jag volontärer från många länder – USA, Australien, Kanada, Italien, Frankrike, Brasilien, Kina, Japan, Singapore och fler. Det viktiga är att några av dem blev nära vänner när vi reste tillsammans, och att vi fortfarande håller kontakten.
Efter att ha genomfört projektet i Thailand deltog jag också i ett projekt i Grekland. Under Greklandsprojektet reste jag runt i Europa och fick en verkligt speciell och värdefull upplevelse när jag besökte hemmet hos en italiensk vän som jag hade träffat i Thailand. Det var en dröm jag länge hade velat förverkliga.Att resa med vänner från andra länder och besöka deras hem – det är fantastiskt att allt detta blev möjligt tack vare Thailandprojektet!
Ett sabbatsår – drivkraften bakom en ny dröm
Genom sabbatsårsprojektet blev jag vän med människor från hela världen, utbytte erfarenheter av våra kulturer och stillade min längtan efter att bo utomlands och resa.
Framför allt det jag åstadkom under sabbatsåret,är det största resultatet att jag ocksåbörjade få olika saker jag ville göra.Sabbatsårsprojektet motiverade mig också att förbereda mig inför lärarcertifieringen, även när jag var ganska utmattad.
att fatta mer självständiga beslut om mitt eget livJag blev bättre på attta en aktiv roll i mitt livJag tycker att jag har utvecklats.
Det första jag vill göra är att”studera mitt eget land”.När jag såg mina europeiska vänner, som var mycket stolta över sina länder, ville jag också känna stolthet över mitt eget land och lära mig mer om det.
För det andra ville jag bli bättre på engelska,och fick motivation att studera engelska.Jag fick.
Jag tror att jag ville träffa fler vänner och få närmare relationer med fler människor.
Ochville jag förbereda mig inför lärarprovet på ett roligare sättDet ville jag.
Till någon annan som ska anta samma utmaning som jag.
Jag minns hur jag var när jag först började förbereda mig inför sabbatsåret. Jag var rädd för att göra saker på egen hand. Därför förberedde jag mig genom att fråga om allt, ett steg i taget, oroa mig för minsta lilla och förlita mig på andra. Men medan jag genomförde sabbatsårsprojektetinsåg jag efter ett tag att jag löste saker på egen hand så mycket jag kunde och att min vaga rädsla för att resa hade försvunnit. Nu känner jag inte rädsla, utan en längtan efter att upptäcka och se fler platserhar väckts.
Självklart behöver jag fortfarande tid innan jag vågar kasta mig ut i saker utan att tänka mig för. Men om det är något jag vill göra, blev jag övertygad om att det rätta för mig är att följa mininre rösti stället för att skjuta upp saker, och faktiskt göra dem.
Till andra unga människor som ska anta en utmaning som min vill jag ge några råd som kanske kan vara till hjälp. Även om du inte är bra på engelska är det bra att åka med en viss tilltro till att du kan tala och förstå engelska åtminstone till en viss grad.Det beror på att det är volontärarbete där du måste undervisa i engelska, och dessutom behöver du prata engelska på volontärplatsen.
Men självförtroendeOm du saknar det kan det kännas isolerande att se andra volontärer tala engelska lika bra som modersmålstalare.Eftersom du dessutom kanske inte har tillräckligt god kulturförståelse för att kunna kommunicera på ett grundläggande sätt med dem, kan det kännas frustrerande. Men om du måste ge dig av trots att du inte känner dig förberedd rekommenderar jag starkt att du helt enkelt kastar dig in i det!
Oavsett om det du säger går fram eller inte, ta mod till dig och gå fram till dem först, försök prata, åk på utflykter tillsammans och kasta dig in i detoch utvecklas– jag föreslår att du njuter av upplevelsen medan du ser dig själv växa. Om du gör det kommer du, när du kommer hem från resan, plötsligt märka att engelskan någon gång börjar komma före koreanskan :)!
Kvällen innan jag skulle åka ställde min mamma en fråga: ”Vad hoppas du få ut av det här?” När jag försökte svara blev jag ännu mer orolig och osäker på om det jag gjorde var rätt. Men det var ett stort beslut som jag redan hade fattat. Nästa morgon åkte jag.
– En glad volontäraktivitet där jag undervisade i engelska tillsammans med utländska vänner / Lee Ji-seon, sabbatsårsresenär med Korea Gap Year / sabbatsår på 8 veckor |
Ett ”glatt” projekt fyllt av saker jag tyckte om och ville göra.
Jag läste till grundskollärare och hade avslutat den första terminen på mitt fjärde år. Snart skulle jag skriva lärarcertifieringsprovet. Lärarutbildningar har faktiskt ofta tydliga karriärvägar och konkreta förberedelser, så de flesta går målmedvetet mot sina mål. Att låta sig distraheras kan därför ses som slöseri med tid.
Men i stället för att genast förbereda mig för lärarcertifieringsprovet,Jobben möjlighet att utvecklas mer genom nya erfarenheter och utmaningar innan jag började jobba.Det ville jag ha.
Mer precist var jag utmattad och nedstämd efter en lång period av hårt arbete, och ville fylla kropp och själ med positiv energi innan jag åkte.Om jag ska nämna några mindre mål,”Bli vän med utlänningar, resa med dem och besöka deras länder”,””Berätta om koreansk kultur för mina vänner”Jag längtade efter att träffa olika människor och upptäcka kulturer utomlands.
Och under den processenville jag bli en person som tog fler initiativ och mötte saker rakt på.Jag ville möta den versionen av mig själv.SådanJag ville odla den inställningen till livet.
Bland projekten valde jag ”En glad volontäraktivitet där jag undervisar i engelska tillsammans med utländska vänner i Chiang Rai, Thailand”.
Jag tyckte att det var det projekt som hade starkast koppling till det område jag studerade. Genom att skaffa relevant erfarenhet utomlands, snarare än meriter, kunde jagfå ett särskilt tillfälle att fundera över min framtida yrkesbana.tänkte jag.
Och lite märkligt nog var det ordet i projektets titel”glad”som lockade mig.
Ett projekt där jag kunde undervisa i engelska på ett roligt sätt och dessutom få utländska vänner.Eftersom det förenade sådant jag tyckte om och ville göra kändes det bokstavligen som ett glatt projekt.
En nervkittlande resa på egen hand
Jag hade aldrig bott utomlands någon längre tid, så jag var väldigt orolig. Oron över epidemier i Sydostasien, dricksvatten, mat och språk gjorde mig så nervös att jag inte kunde sova alls natten före avresan, på grund av packningen i sista minuten och alla bekymmer.
Inför resan frågade jag samordnaren för sabbatsåret om allt mellan himmel och jord, kanske lite väl mycket. När jag undrade över något eller hade frågor tog jag hjälp av internet och läste om och om igen packlistorna från Korea Gap Year. Jag gick noggrant igenom allt för att försäkra mig om att jag inte hade glömt något.
Men kvällen innan jag skulle åka ställde min mamma en fråga:”Vad hoppas du få ut av det här?”
När jag försökte svara blev jag ännu mer orolig och kände mig osäker på om det jag gjorde var rätt.Men det var ett stort beslut som jag redan hade fattat. Nästa morgon åkte jag.
Ovant, men ändå okej.
Så här i efterhand var varje stund jag tillbringade med projektet i Thailand en särskild och värdefull upplevelse. I början kändes faktiskt allt väldigt främmande och ensamt. Det var min första utlandsresa på egen hand, och även det faktum att allt jag hörde talas var engelska eller thailändska kändes märkligt och ovant.
Om jag ska klaga fanns det dessutom annat som kändes främmande: att vara den enda koreanen, huktoaletterna och sovsalen med kalla duschar – allt var ovant.
Nu när jag tänker på det,”De andra volontärerna (inte jag) pratar obehindrat på engelska och får lätt nya vänner – hur ska jag närma mig dem och inleda ett samtal? Hur kan jag komma dem närmare?”Det oroade jag mig också mycket för. Medan vi bildade ett team och förberedde lektioner tillsammans blev jag vän med några kinesiska deltagare. Men två veckor senare, när de hade avslutat volontärprojektet och åkt hem, var jag ensam igen.
Då fanns det inget annat val än att närma mig de västerländska vännerna, som var helt annorlunda, och bli vän med dem. Den lilla gnutta mod jag samlade på mig blev vändpunkten – jag tog små steg mot dem och innan jag visste ordet av reste vi tillsammans i flera veckor och skämtade med varandra.
När jag väl tog kontakt insåg jag att det var jag som hade byggt upp murar och varit försiktig, inte mina vänner.Vännerna som jag gradvis kom närmare genom att resa tillsammans var mycket härligare, varmare och roligare än jag hade föreställt mig. Jag ser tydligt framför mig hur jag grät floder när jag tog farväl av vännerna jag hade kommit så nära.
Jag minns också den thailändska personalen, som var lika trevlig och varm som projektets namn antydde.
Bon och Goi var mycket blyga, men de var först med att visa omtanke när jag var nere. De var också oerhört hjälpsamma med sådant som flygbiljetter och lokala SIM-kort.
Det mycket ödmjuka och varma thailändska folketsthailändska leendenstår fortfarande levande för mig. Deras sätt att alltid le och njuta av vad de än gjorde, i linje med de typiskt thailändska leendena och det goda humöret, gjorde verkligen intryck på mig. Särskilt kommer jag aldrig att glömma pojken i min klass som blygt gav mig en blomma med ett thailändskt leende på läpparna.
En dröm jag förverkligade: att besöka min väns hem.
Det ”glada engelskundervisningsprojektet för volontärer” som jag valde går ut på att volontärer bildar grupper om 2–5 personer och varje vecka, tisdag till lördag, besöker skolor eller tempel på förmiddagen och eftermiddagen för att undervisa i 1–2 timmar per pass.förskolor och sjukhusför att hålla engelskalektioner.
För den som kanske är intresserad vill jag förklara att en grupp för boende hos värdfamilj bildas under veckor med många deltagare. Deltagarna delas in i grupperna A, B och C. En av grupperna bor hos värdfamiljer och besöker närliggande skolor för att undervisa. De övriga grupperna tilldelas olika skolor där de håller lektioner.
Vanligtvis börjar förmiddagslektionerna klockan 9. Runt 12 återvänder man till centret för lunch, går till eftermiddagslektionerna vid 1–2-tiden och kommer tillbaka till middagen. Från klockan 18 till 19 kan man få individuell undervisning eller ha fritid om det inte är någon undervisning.
Genom att utnyttja projekttiden och fritiden väl, medan jag deltog i projektet,förverkligade jag en dröm.Under projektet träffade jag volontärer från många länder – USA, Australien, Kanada, Italien, Frankrike, Brasilien, Kina, Japan, Singapore och fler. Det viktiga är att några av dem blev nära vänner när vi reste tillsammans, och att vi fortfarande håller kontakten.
Efter att ha genomfört projektet i Thailand deltog jag också i ett projekt i Grekland. Under Greklandsprojektet reste jag runt i Europa och fick en verkligt speciell och värdefull upplevelse när jag besökte hemmet hos en italiensk vän som jag hade träffat i Thailand. Det var en dröm jag länge hade velat förverkliga.Att resa med vänner från andra länder och besöka deras hem – det är fantastiskt att allt detta blev möjligt tack vare Thailandprojektet!
Ett sabbatsår – drivkraften bakom en ny dröm
Genom sabbatsårsprojektet blev jag vän med människor från hela världen, utbytte erfarenheter av våra kulturer och stillade min längtan efter att bo utomlands och resa.
Framför allt det jag åstadkom under sabbatsåret,är det största resultatet att jag ocksåbörjade få olika saker jag ville göra.Sabbatsårsprojektet motiverade mig också att förbereda mig inför lärarcertifieringen, även när jag var ganska utmattad.
att fatta mer självständiga beslut om mitt eget livJag blev bättre på attta en aktiv roll i mitt livJag tycker att jag har utvecklats.
Det första jag vill göra är att”studera mitt eget land”.När jag såg mina europeiska vänner, som var mycket stolta över sina länder, ville jag också känna stolthet över mitt eget land och lära mig mer om det.
För det andra ville jag bli bättre på engelska,och fick motivation att studera engelska.Jag fick.
Jag tror att jag ville träffa fler vänner och få närmare relationer med fler människor.
Ochville jag förbereda mig inför lärarprovet på ett roligare sättDet ville jag.
Till någon annan som ska anta samma utmaning som jag.
Jag minns hur jag var när jag först började förbereda mig inför sabbatsåret. Jag var rädd för att göra saker på egen hand. Därför förberedde jag mig genom att fråga om allt, ett steg i taget, oroa mig för minsta lilla och förlita mig på andra. Men medan jag genomförde sabbatsårsprojektetinsåg jag efter ett tag att jag löste saker på egen hand så mycket jag kunde och att min vaga rädsla för att resa hade försvunnit. Nu känner jag inte rädsla, utan en längtan efter att upptäcka och se fler platserhar väckts.
Självklart behöver jag fortfarande tid innan jag vågar kasta mig ut i saker utan att tänka mig för. Men om det är något jag vill göra, blev jag övertygad om att det rätta för mig är att följa mininre rösti stället för att skjuta upp saker, och faktiskt göra dem.
Till andra unga människor som ska anta en utmaning som min vill jag ge några råd som kanske kan vara till hjälp. Även om du inte är bra på engelska är det bra att åka med en viss tilltro till att du kan tala och förstå engelska åtminstone till en viss grad.Det beror på att det är volontärarbete där du måste undervisa i engelska, och dessutom behöver du prata engelska på volontärplatsen.
Men självförtroendeOm du saknar det kan det kännas isolerande att se andra volontärer tala engelska lika bra som modersmålstalare.Eftersom du dessutom kanske inte har tillräckligt god kulturförståelse för att kunna kommunicera på ett grundläggande sätt med dem, kan det kännas frustrerande. Men om du måste ge dig av trots att du inte känner dig förberedd rekommenderar jag starkt att du helt enkelt kastar dig in i det!
Oavsett om det du säger går fram eller inte, ta mod till dig och gå fram till dem först, försök prata, åk på utflykter tillsammans och kasta dig in i detoch utvecklas– jag föreslår att du njuter av upplevelsen medan du ser dig själv växa. Om du gör det kommer du, när du kommer hem från resan, plötsligt märka att engelskan någon gång börjar komma före koreanskan :)!
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
