Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Kände mig tryggare när jag kommunicerade på engelska; övervann mina rädslor #Kontakt med internationella vänner; den gripande upplevelsen av volontärarbete #Oväntad lycka och resandets glädje
Jag fann mig till rätta i livet i Kambodja och hade det verkligen, verkligen bra. Egentligen hade jag från början planerat att delta i bara fyra veckor, men jag ångrade mig så mycket att jag förlängde vistelsen med ytterligare två veckor, och det var ett utmärkt beslut.
– Låt oss ge vingarna tillbaka till kambodjanska barn med funktionsnedsättningar som har förlorat sina vingar! / Hwang Yejin, deltagare i Gap-Year Family / 6 veckors sabbatsår |
Att bli sjuksköterska kändes som en dröm, men verkligheten var annorlunda.
29 år gammal. Jag var sjuksköterska. Det fanns många svåra delar av arbetet som sjuksköterska, och både fysiskt och mentaltvar jag mycket stressad. Varför var jag så osäker på mitt arbete och fortsatte att ventilera mina klagomål och missnöje...Jag klagade hela tiden... Faktum är att jag fortfarande inte känner någon saknad efter att ha slutat som sjuksköterska.Till en början verkade det vara en dröm och kändes häftigt, men efter att jag faktiskt blivit sjuksköterska kände jag att jag förminskade mig själv,Det kunde inte hjälpas. Yrket som sjuksköterska, som hade verkat så drömlikt och imponerande, kändes inte särskilt välkomnande när jag väl själv blev sjuksköterska.
I den där något sena åldern funderade jag på vad jag egentligen tyckte om och sökte på nätet. Då råkade jag”läsa om sabbatsår”, och först tog jag det inte på så stort allvar, men efter hand blev jag intresserad.Det fanns många olika projekt, och jag läste noggrant recensionerna om dem.Anledningen till att jag tvekade inför att prova var att jag saknade mod att resa ensam till en främmande plats,och dels var jag lite rädd för att göra något jag aldrig hade provat förut.
Dåvar anledningen till att jag valde projektet att det kändes som nu eller aldrig.Innan jag lämnade tjugoårsåldern (så sorgligt) ville jag prova och lära mig allt jag kunde. Och så började mina fantastiska sex veckor i livet.
Att utforska, anpassa sig och till och med förlänga projektet
Jag kom till boendet under helgen. Där fanns inte en enda person, och jag visste inte vad jag skulle göra,och inte ens när de förklarade enkla regler på engelska förstod jag vad de sa.Redan första dagen ville jag faktiskt åka tillbaka till Korea. Senarefick jag veta att de flesta volontärer på helgerna antingen avslutar sina uppdrag och åker hem eller ger sig ut och reser.Det fick jag lära mig. Jag satt handfallen i mitt tomma rum och bestämde mig sedan för att gå ut, vad som än hände.
Jag tog ett kambodjanskt transportmedel (tuk-tuk) till en närliggande marknad.Rädd för att gå vilse eller bli bestulen på fickan strosade jag runt så där,och när jag kom tillbaka till boendet välkomnades jag av en koreansk ”lillasyster” som redan hade vant sig vid livet i Kambodja.Jag blev så glad. Att kunna prata koreanska i en miljö där alla bara pratade engelska var verkligen en stor välsignelse.Med hjälp av den koreanska lillasystern började jag så småningom anpassa mig.
Jag började vänja mig vid livet på boendet och vid Kambodjas väder och miljö, men(jag vande mig till och med vid över 30 graders värme och plötsliga skyfall) kunde jag aldrig riktigt vänja mig vid ”engelskan”. Till en börjanpratade människor från olika länder engelska, men alla hade olika accenter, så även när de sa samma saker...lät det annorlunda, så det var verkligen svårt.
Kanske löste tiden det. Efter ett tag blev det lite lättare och friare att förstå och prata engelska.Jag ansträngde mig förstås också mycket själv, menpå det sättet fann jag mig till rätta i livet i Kambodja och hade det verkligen, verkligen bra.Egentligen hade jag från början planerat att delta i bara fyra veckor, men jag var så ovillig att åka därifrån att jag förlängde vistelsen med ytterligare två veckor, och det var ett utmärkt beslut.
Barnen som log först och kom fram till mig – så bedårande.
”Låt oss ge vingarna tillbaka till barn med funktionsnedsättningar som har förlorat sina vingar.”Det var mitt volontärprojekt. I Korea träffade jag sällan barn med funktionsnedsättningar, så ärligt talat var jag liteorolig och visste inte riktigt vilken inställning jag skulle ha.
Första dagen besökte jag en institution för barn med funktionsnedsättningar tillsammans med en lokal lärare. Barn med och utan funktionsnedsättningar vari samma rum. Vi delade upp volontärarbetet i förmiddag – paus – eftermiddag, och mina uppgifter varatt hjälpa till vid måltiderna, byta blöjor, leka med barnen och så vidare – inget särskilt svårt.
De flesta barnen hade dock fysiska funktionsnedsättningar och kunde inte själva ändra ställning ellerutföra ens grundläggande rörelser, så de fick hjälp av lokala volontärer med allt.De flesta hade problem med andningsorganen, så många hostade ofta under måltiderna och hade svårt att svälja maten ordentligt,och det fanns barn som inte kunde tugga utan var tvungna att svälja maten som den var.
Det fanns barn som grät hela tiden om de inte blev burna, och barn som gång på gång grät och sedan skrattade.Ärligt talat kände jag mig först lite distanserad och tvekade inför många saker, men jämfört med barnenvar jag skamsen över mig själv: de blev inte alls förvånade över att träffa någon för första gången, utan log stort, och jag kunde inte låta bli att le med dem. Jag vet inte varför, men deras stora leenden berörde mig, och när jag såg dem springa fram och be om en kram log jag igen.
Faciliteterna och miljön var inga avgörande faktorer. Jag önskar bara att jag hade kunnat krama dem mer. Jag vet inte varför något som vanligtvis inte skulle betyda något berörde mig så djupt – det är en lycka man inte kan känna utan att själv uppleva den.Spelet är slut.
Utländska vänner som gjorde livet i Kambodja ännu mer underbart.
Den andra dagen efter att jag kommit fram gick jag till en bar med utländska vänner. Vi var ungefär tio personer. Det var ett infall attfölja med, och till en början kändes det stelt, men mina utländska vänner var långt ifrån ”stela”,och fick mig att känna mig bekväm, så vi blev snabbt nära vänner; vi tog bilder tillsammans, drack öl och dansade.Kanske visade sig en annan sida av mig där, jämfört med hur jag är i Korea.
Eftersom det kom nya volontärer från olika länder varje vecka kunde jag träffa människor från många olika länder varje vecka. Så började jag få utländska vänner – vi shoppade tillsammans, såg på film och hade djupa samtalmed varandra.De pratade så långsamt och tydligt de kunde med mig, eftersom engelska var svårt för mig.Min första rumskamrat, en vän från Schweiz, och den norska läkarstudenten som alltid var snäll mot mig och själv tog kontakt.Jag är så tacksam över att ha träffat vänner, däribland en australisk vän som hjälpte mig mycket.Tack vare dem blev mitt liv i Kambodja mycket mer underbart.
Ett annat oförglömligt minne: en resa full av oväntade händelser.
Jag sa till en koreansk väninna att vi bara skulle åka till Pattaya Beach över helgen, men från Phnom Penh …Det tog 16 timmar att ta sig till Pattaya med nattbuss och privatbil.Eftersom det kändes som slöseri att ha lagt så mycket tid på att ta sig till Pattaya bestämde vi oss spontant för att besöka grannländerna Thailand och Laos.Vi planerade resan och eftersom vi hade packat lätt köpte vi det nödvändigaste på plats.
Det extremt varma vädret, lokalbor som inte kunde kommunicera på engelska och bussresandet ledde till många komplikationer.Det uppstod komplikationer. Bussresan tillbaka från Laos till Phnom Penh tog hela 36 timmar.Det var väldigt roligt, men också mycket utmattande.Även om man planerar ordentligt kan det uppstå många oväntade omständigheter under resan, som leder till överraskande upplevelser.
Det finns många platser att besöka i Kambodja och i grannländerna.Jag rekommenderar verkligen Angkor Wat, Kampot och Vang Vieng i Laos.
Ett annat bekymmer: att inte vilja återvända till Korea.
Efter sex veckor i ett helt nytt liv ville jag faktiskt inte åka tillbaka till Korea.När jag tänkte på hur bra jag hade haft det i Kambodja – utan stress och med möjlighet att göra precis det jag ville – insåg jag att tanken på att återvända till Korea …skulle tvinga mig att möta verkligheten igen och hantera många bekymmer och tankar,och det gjorde mig rädd igen.
En viktig sak jag insåg var dock att de här bekymren helt och hållet är mina egna,att de kommer att hjälpa mig att växa och att frågorna om hur jag ska leva framöver, även om de är svåra …kanske kan göra mig lite lyckligare och mer självständig.MycketJag fick mycket fler tankar, men framför allt …oroar jag mig mest för ”Hur ska jag leva för att slippa ångra mig?”, och även om jag vet att det inte finns något givet svar,ska jag fortsätta tänka och agera för att hitta mitt eget svar. När jag tänker tillbaka på Kambodja …var de sex veckorna jag tillbringade där verkligen lyckliga.
Jag fann mig till rätta i livet i Kambodja och hade det verkligen, verkligen bra. Egentligen hade jag från början planerat att delta i bara fyra veckor, men jag ångrade mig så mycket att jag förlängde vistelsen med ytterligare två veckor, och det var ett utmärkt beslut.
– Låt oss ge vingarna tillbaka till kambodjanska barn med funktionsnedsättningar som har förlorat sina vingar! / Hwang Yejin, deltagare i Gap-Year Family / 6 veckors sabbatsår |
Att bli sjuksköterska kändes som en dröm, men verkligheten var annorlunda.
29 år gammal. Jag var sjuksköterska. Det fanns många svåra delar av arbetet som sjuksköterska, och både fysiskt och mentaltvar jag mycket stressad. Varför var jag så osäker på mitt arbete och fortsatte att ventilera mina klagomål och missnöje...Jag klagade hela tiden... Faktum är att jag fortfarande inte känner någon saknad efter att ha slutat som sjuksköterska.Till en början verkade det vara en dröm och kändes häftigt, men efter att jag faktiskt blivit sjuksköterska kände jag att jag förminskade mig själv,Det kunde inte hjälpas. Yrket som sjuksköterska, som hade verkat så drömlikt och imponerande, kändes inte särskilt välkomnande när jag väl själv blev sjuksköterska.
I den där något sena åldern funderade jag på vad jag egentligen tyckte om och sökte på nätet. Då råkade jag”läsa om sabbatsår”, och först tog jag det inte på så stort allvar, men efter hand blev jag intresserad.Det fanns många olika projekt, och jag läste noggrant recensionerna om dem.Anledningen till att jag tvekade inför att prova var att jag saknade mod att resa ensam till en främmande plats,och dels var jag lite rädd för att göra något jag aldrig hade provat förut.
Dåvar anledningen till att jag valde projektet att det kändes som nu eller aldrig.Innan jag lämnade tjugoårsåldern (så sorgligt) ville jag prova och lära mig allt jag kunde. Och så började mina fantastiska sex veckor i livet.
Att utforska, anpassa sig och till och med förlänga projektet
Jag kom till boendet under helgen. Där fanns inte en enda person, och jag visste inte vad jag skulle göra,och inte ens när de förklarade enkla regler på engelska förstod jag vad de sa.Redan första dagen ville jag faktiskt åka tillbaka till Korea. Senarefick jag veta att de flesta volontärer på helgerna antingen avslutar sina uppdrag och åker hem eller ger sig ut och reser.Det fick jag lära mig. Jag satt handfallen i mitt tomma rum och bestämde mig sedan för att gå ut, vad som än hände.
Jag tog ett kambodjanskt transportmedel (tuk-tuk) till en närliggande marknad.Rädd för att gå vilse eller bli bestulen på fickan strosade jag runt så där,och när jag kom tillbaka till boendet välkomnades jag av en koreansk ”lillasyster” som redan hade vant sig vid livet i Kambodja.Jag blev så glad. Att kunna prata koreanska i en miljö där alla bara pratade engelska var verkligen en stor välsignelse.Med hjälp av den koreanska lillasystern började jag så småningom anpassa mig.
Jag började vänja mig vid livet på boendet och vid Kambodjas väder och miljö, men(jag vande mig till och med vid över 30 graders värme och plötsliga skyfall) kunde jag aldrig riktigt vänja mig vid ”engelskan”. Till en börjanpratade människor från olika länder engelska, men alla hade olika accenter, så även när de sa samma saker...lät det annorlunda, så det var verkligen svårt.
Kanske löste tiden det. Efter ett tag blev det lite lättare och friare att förstå och prata engelska.Jag ansträngde mig förstås också mycket själv, menpå det sättet fann jag mig till rätta i livet i Kambodja och hade det verkligen, verkligen bra.Egentligen hade jag från början planerat att delta i bara fyra veckor, men jag var så ovillig att åka därifrån att jag förlängde vistelsen med ytterligare två veckor, och det var ett utmärkt beslut.
Barnen som log först och kom fram till mig – så bedårande.
”Låt oss ge vingarna tillbaka till barn med funktionsnedsättningar som har förlorat sina vingar.”Det var mitt volontärprojekt. I Korea träffade jag sällan barn med funktionsnedsättningar, så ärligt talat var jag liteorolig och visste inte riktigt vilken inställning jag skulle ha.
Första dagen besökte jag en institution för barn med funktionsnedsättningar tillsammans med en lokal lärare. Barn med och utan funktionsnedsättningar vari samma rum. Vi delade upp volontärarbetet i förmiddag – paus – eftermiddag, och mina uppgifter varatt hjälpa till vid måltiderna, byta blöjor, leka med barnen och så vidare – inget särskilt svårt.
De flesta barnen hade dock fysiska funktionsnedsättningar och kunde inte själva ändra ställning ellerutföra ens grundläggande rörelser, så de fick hjälp av lokala volontärer med allt.De flesta hade problem med andningsorganen, så många hostade ofta under måltiderna och hade svårt att svälja maten ordentligt,och det fanns barn som inte kunde tugga utan var tvungna att svälja maten som den var.
Det fanns barn som grät hela tiden om de inte blev burna, och barn som gång på gång grät och sedan skrattade.Ärligt talat kände jag mig först lite distanserad och tvekade inför många saker, men jämfört med barnenvar jag skamsen över mig själv: de blev inte alls förvånade över att träffa någon för första gången, utan log stort, och jag kunde inte låta bli att le med dem. Jag vet inte varför, men deras stora leenden berörde mig, och när jag såg dem springa fram och be om en kram log jag igen.
Faciliteterna och miljön var inga avgörande faktorer. Jag önskar bara att jag hade kunnat krama dem mer. Jag vet inte varför något som vanligtvis inte skulle betyda något berörde mig så djupt – det är en lycka man inte kan känna utan att själv uppleva den.Spelet är slut.
Utländska vänner som gjorde livet i Kambodja ännu mer underbart.
Den andra dagen efter att jag kommit fram gick jag till en bar med utländska vänner. Vi var ungefär tio personer. Det var ett infall attfölja med, och till en början kändes det stelt, men mina utländska vänner var långt ifrån ”stela”,och fick mig att känna mig bekväm, så vi blev snabbt nära vänner; vi tog bilder tillsammans, drack öl och dansade.Kanske visade sig en annan sida av mig där, jämfört med hur jag är i Korea.
Eftersom det kom nya volontärer från olika länder varje vecka kunde jag träffa människor från många olika länder varje vecka. Så började jag få utländska vänner – vi shoppade tillsammans, såg på film och hade djupa samtalmed varandra.De pratade så långsamt och tydligt de kunde med mig, eftersom engelska var svårt för mig.Min första rumskamrat, en vän från Schweiz, och den norska läkarstudenten som alltid var snäll mot mig och själv tog kontakt.Jag är så tacksam över att ha träffat vänner, däribland en australisk vän som hjälpte mig mycket.Tack vare dem blev mitt liv i Kambodja mycket mer underbart.
Ett annat oförglömligt minne: en resa full av oväntade händelser.
Jag sa till en koreansk väninna att vi bara skulle åka till Pattaya Beach över helgen, men från Phnom Penh …Det tog 16 timmar att ta sig till Pattaya med nattbuss och privatbil.Eftersom det kändes som slöseri att ha lagt så mycket tid på att ta sig till Pattaya bestämde vi oss spontant för att besöka grannländerna Thailand och Laos.Vi planerade resan och eftersom vi hade packat lätt köpte vi det nödvändigaste på plats.
Det extremt varma vädret, lokalbor som inte kunde kommunicera på engelska och bussresandet ledde till många komplikationer.Det uppstod komplikationer. Bussresan tillbaka från Laos till Phnom Penh tog hela 36 timmar.Det var väldigt roligt, men också mycket utmattande.Även om man planerar ordentligt kan det uppstå många oväntade omständigheter under resan, som leder till överraskande upplevelser.
Det finns många platser att besöka i Kambodja och i grannländerna.Jag rekommenderar verkligen Angkor Wat, Kampot och Vang Vieng i Laos.
Ett annat bekymmer: att inte vilja återvända till Korea.
Efter sex veckor i ett helt nytt liv ville jag faktiskt inte åka tillbaka till Korea.När jag tänkte på hur bra jag hade haft det i Kambodja – utan stress och med möjlighet att göra precis det jag ville – insåg jag att tanken på att återvända till Korea …skulle tvinga mig att möta verkligheten igen och hantera många bekymmer och tankar,och det gjorde mig rädd igen.
En viktig sak jag insåg var dock att de här bekymren helt och hållet är mina egna,att de kommer att hjälpa mig att växa och att frågorna om hur jag ska leva framöver, även om de är svåra …kanske kan göra mig lite lyckligare och mer självständig.MycketJag fick mycket fler tankar, men framför allt …oroar jag mig mest för ”Hur ska jag leva för att slippa ångra mig?”, och även om jag vet att det inte finns något givet svar,ska jag fortsätta tänka och agera för att hitta mitt eget svar. När jag tänker tillbaka på Kambodja …var de sex veckorna jag tillbringade där verkligen lyckliga.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
