Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Lärde mig en viktig del av livet #Fick en känsla av lycka och en djup förståelse för mig själv #Kände glädjen i att hjälpa andra
Tvärtom lärde jag mig mycket. De här barnen har alltid ett leende på läpparna. De blir glada bara för att jag kommer, springer omkring och kramar mig. Även om vi inte kan kommunicera så bra verbalt är det trevligt att prata tillsammans, och de var alla så glada. När barnen ler kommer jag på mig själv med att le utan att märka det, och bara genom att skratta tillsammans med dem blir jag också glad. Visst kan man säga att jag har lärt mig något viktigt om livet av det här?
– Att ge barnen mina färdigheter och min kärlek! Volontärarbete med barn med funktionsnedsättning i Vietnam/ Baek Seung-yeop, deltagare i sabbatsårsgruppen Gapper / 12 veckors sabbatsår |
I Sydkorea är det just nu så här:
60 000 elever i högstadiet och gymnasiet hoppar av varje år; 346 000 personer i 20-årsåldern driver omkring utan några drömmar; andelen som byter jobb inom ett år efter att ha börjat arbeta har nått 40 procent,75 procent av universitetsstudenterna är inte nöjda med studentlivet, och enligt uppgift känner sig över 80 procent av kontorsanställda inte lyckliga.Många säger åt andra att drömma, men för att lösa det här problemet – där det saknas praktiska metoder och stöd – vill vi introducera ”sabbatsår” även i Sydkorea.
”Sabbatsår” (Gapyear)innebär att ta en paus från studier eller arbete, eller kombinera dem, för att ägna tid åt olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning eller att starta ett företag,som en tid för att staka ut riktningen för framtiden. Det är en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
*Upptäck olika möjligheter till praktiska erfarenheter på webbplatsen för sabbatsår!▶Klicka◀
# När jag ändå skulle åka gav jag mig iväg med inställningen att göra mitt allra bästa.
Anledningen till att jag gick en språkkurs genom sabbatsårsprogrammet och volontärarbetade i Vietnam var att programmets ledarerekommenderade det. Jag är en sådan person som vanligtvis bara ropar ”okej” utan att tveka. Så först ropade jag okej,men när jag kom hem och tänkte efter insåg jag att det alltid hade funnits en anledning eller ett mål när jag gjort något tidigare.
Den här gången hade jag alltså gjort något utan anledning eller mål. Därför försökte jag hitta en anledning och sätta upp ett mål med volontärarbetet,men det fanns inget svar.Ju mer jag tänkte på det, desto mer värkte huvudet, och jag – som alltid bara kastat mig in i saker –bestämde mig för att även den här gången bara prova, så jag åkte iväg på volontärresan.
Jag hade faktiskt många farhågor innan jag åkte.
För det första hade jag aldrig tänkt särskilt djupt på volontärarbete.
För det andra hade jag aldrig volontärarbetat i Korea och saknade därför erfarenhet. Dessutom oroade jag mig för att åka utomlands efter bara tre månaders engelska,och var rädd för att volontärarbetet kanske bara skulle göra skada.
Trots det,eftersom jag ändå skulle åka gav jag mig iväg med inställningen att göra mitt bästa.
# På volontärorganisationen träffade jag många vietnamesiska vänner som volontärarbetade tillsammans med mig, och även vänner från olika länder.
För att kort beskriva en vanlig dag börjar den klockan åtta. På morgonen är det matlagning, så vi lagade vietnamesiska rätter tillsammans, och resten av tiden...Efter matematikundervisningen avslutade vi lektionerna klockan elva, och klockan två på eftermiddagen undervisade vi i engelska och ämnen som eleverna var intresserade av...Vi undervisade dem. Jag slutade arbeta klockan fyra och hade sedan ledig tid.
While doing the volunteer project for children with disabilities in Vietnam...På volontärorganisationen...träffade jag många vietnamesiska vänner som volontärarbetade tillsammans med mig, och även vänner från olika länder.Jag fick en fin upplevelse av att umgås med de vännerna, och Vietnam...Jag blev glad över att få lära mig om vietnamesisk kultur genom att träffa vänner.Jag antar att jag har tur.Mina vänner behandlade mig väldigt väl.
#”Jag kan göra dem så här glada.”Den tanken slog mig.
När jag volontärarbetade med barn med funktionsnedsättning i Vietnam ville jag skapa ett eget projekt som skulle ge dem en fin upplevelse.På morgonen hade vi en matlagningsstund, och då ville jag laga koreansk mat så att barnen fick smaka på olika rätter,så under volontärarbetet lade jag till en koreansk matlagningsstund i efterhand, och vi lagade mat tillsammans.
Först gjorde vi kimbap tillsammans, och barnen tyckte att det var väldigt roligt.De var nyfikna medan vi lagade maten tillsammans, och jag undrade varför vi inte hade gjort det tidigare. Det var så gott attde tog varsin kimbaprulle med båda händerna och åt. Det gjorde mig väldigt rörd och”Jag kan göra dem så här glada.”Den tanken slog mig.Jag vill uttrycka min tacksamhet till Korea Gap Year för att de gav mig den här möjligheten.
# Mitt tips
(Språk)
Det är nödvändigt att kunna kommunicera på en grundläggande nivå.
(Boende)
Ur mitt perspektiv blev jag väldigt förvånad till en början. Lokalerna var inte särskilt rena.Men så länge man håller de utrymmen man använder rena är det inte särskilt besvärligt. Varmvattnet fungerade bra och tvättmöjligheterna var bra,och det fanns en ansvarig på organisationen, så det var trevligt att kunna ställa frågor när jag hade några.
Efter ungefär en vecka hade jag vant mig.
(Mat)
Maten är vietnamesisk, så traditionella vietnamesiska rätter serveras. Man får uppleva vietnamesisk mat varje dag.Jag såg också fram emot måltiderna.Dessutom är det lätt att komma nära de andra eftersom vi sitter tätt tillsammans och äter.
(Tips)
Det finns inget du inte kan hitta i Hanoi i Vietnam. Om du tar bussen till Hoan Kiem finns allt där. Om du behöver något...kan du gå ut och köpa det. Jag märkte att jag ofta kollade kartan på mobilen när jag var ute och rörde mig, så om du tar med ett portabelt batteri...kan du använda det på ett effektivt sätt.
Du tvekar väl inte fortfarande? Sätt igång redan nu.
#Genom det här projektetDet jag lärde mig var en viktig del av livet. Man kan säga att jag lärde mig om livet, eller hur?
Jag tyckte om att träffa många fina vänner när jag volontärarbetade, blev glad över att eleverna tyckte om mig och var lycklig över att få så mycket och lära mig så mycket...och jag var glad; allt var bra. Du vet...Det finns forskning som visar att människor är som lyckligast när de hjälper andra.Kanske var det därför jag var lycklig varenda dag under den här tiden.
Jag blev också väldigt rörd...Jag blev rörd. Jag berördes av att se barnen utvecklas lite i taget medan jag undervisade dem, och av hur bra jag själv anpassade mig...Jag blev rörd av mig själv, och jag blev rörd när vi lagade koreansk mat tillsammans – kimbapen var så god att de höll den med båda händerna och åt,När jag ser tillbaka var det verkligen en lycklig tid.Genom det här projektetDet jag lärde mig var en viktig del av livet. Man kan säga att jag lärde mig om livet, eller hur?
Jag förändrades under mitt gap year-projekt. Tidigare brukade jag inte tänka så djupt, men...När man arbetar med projektet får man mycket tid för sig själv.Man har mycket tid på egen hand. Vad tycker jag om? Vad vill jag? Vilka värderingar har jag i livet?Vilka är de? Vad är målet med mitt liv? Man börjar fundera djupt över sådana saker. Jag lärde känna mig själv.
Mitt gap year är
en upplevelse★★★★★
Allt var en ny upplevelse. Maten som serverades på boendet bestod enbart av traditionella vietnamesiska rätter. Jag provade nya maträtter varje dag. Det fanns praktikanter som jag arbetade tillsammans med; vi brukade gå ut och äta och roa oss tillsammans. De här vardagliga rutinerna var värdefulla för att förstå den vietnamesiska kulturen. Och eftersom området inte besöktes av många utlänningar fick jag se det äkta Vietnam, inte ett Vietnam iscensatt för turister.
Lärande★★★★★
På platsen där jag volontärarbetade hjälpte vi vänner med fysiska funktionsnedsättningar som fortfarande lider av effekterna av Agent Orange, en följd av vuxnas girighet och själviskhet under Vietnamkriget. Vi lärde ut grundläggande saker som matlagning, engelska, matematik och teckning. Jag lärde mig faktiskt mycket av dem. De här vännerna har alltid ett leende på läpparna. Bara min närvaro gjorde dem glada, så de sprang omkring och kramade mig. Även om det inte var lätt att kommunicera var det trevligt att prata tillsammans – de var alla så glada människor. När vännerna log märkte jag att jag också log; genom att bara skratta med åt det som gjorde dem glada blev jag själv också glad. Har jag inte lärt mig en viktig del av livet av det?
Miljö★★★☆☆
Det finns väldigt många motorcyklar i området, så luftföroreningarna från avgaserna är kraftiga. Se till att ta med en mask. Till och med vietnamesiska vänner här sa, när de såg att jag inte hade någon mask på mig, att jag skulle dö och gick till apoteket för att köpa masker åt mig.
Säkerhet★★★★★
Jag gick inte ut sent. Det berodde på att bussarna, som var mitt färdmedel, slutade gå vid niotiden på kvällen, så jag åkte hem tidigt för att spara pengar. När vi var ute sent höll vi alltid ihop i en grupp. Dessutom liknar kulturen vår egen, så jag kände aldrig att det var farligt.
Fritid★★★★★
På fritiden läste jag böcker eller såg på film, åkte till Hoan Kiem för att titta på sevärdheter och umgicks med vänner över en öl. Jag är egentligen helt hopplös när det gäller äventyrslust, så jag letade upp kända kaféer i Vietnam för att prova äggkaffe och lära mig mer om det. När det gällde mat letade jag upp populära ställen för att prova pho och banh mi. Eftersom det var svårt att kommunicera besökte jag ett välkänt universitet för att hitta studenter på koreanska institutionen som kunde tolka och hjälpa mig. Jag hade alltid fullt upp på fritiden och hann aldrig ha tråkigt.
Tvärtom lärde jag mig mycket. De här barnen har alltid ett leende på läpparna. De blir glada bara för att jag kommer, springer omkring och kramar mig. Även om vi inte kan kommunicera så bra verbalt är det trevligt att prata tillsammans, och de var alla så glada. När barnen ler kommer jag på mig själv med att le utan att märka det, och bara genom att skratta tillsammans med dem blir jag också glad. Visst kan man säga att jag har lärt mig något viktigt om livet av det här?
– Att ge barnen mina färdigheter och min kärlek! Volontärarbete med barn med funktionsnedsättning i Vietnam/ Baek Seung-yeop, deltagare i sabbatsårsgruppen Gapper / 12 veckors sabbatsår |
I Sydkorea är det just nu så här:
60 000 elever i högstadiet och gymnasiet hoppar av varje år; 346 000 personer i 20-årsåldern driver omkring utan några drömmar; andelen som byter jobb inom ett år efter att ha börjat arbeta har nått 40 procent,75 procent av universitetsstudenterna är inte nöjda med studentlivet, och enligt uppgift känner sig över 80 procent av kontorsanställda inte lyckliga.Många säger åt andra att drömma, men för att lösa det här problemet – där det saknas praktiska metoder och stöd – vill vi introducera ”sabbatsår” även i Sydkorea.
”Sabbatsår” (Gapyear)innebär att ta en paus från studier eller arbete, eller kombinera dem, för att ägna tid åt olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning eller att starta ett företag,som en tid för att staka ut riktningen för framtiden. Det är en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
*Upptäck olika möjligheter till praktiska erfarenheter på webbplatsen för sabbatsår!▶Klicka◀
# När jag ändå skulle åka gav jag mig iväg med inställningen att göra mitt allra bästa.
Anledningen till att jag gick en språkkurs genom sabbatsårsprogrammet och volontärarbetade i Vietnam var att programmets ledarerekommenderade det. Jag är en sådan person som vanligtvis bara ropar ”okej” utan att tveka. Så först ropade jag okej,men när jag kom hem och tänkte efter insåg jag att det alltid hade funnits en anledning eller ett mål när jag gjort något tidigare.
Den här gången hade jag alltså gjort något utan anledning eller mål. Därför försökte jag hitta en anledning och sätta upp ett mål med volontärarbetet,men det fanns inget svar.Ju mer jag tänkte på det, desto mer värkte huvudet, och jag – som alltid bara kastat mig in i saker –bestämde mig för att även den här gången bara prova, så jag åkte iväg på volontärresan.
Jag hade faktiskt många farhågor innan jag åkte.
För det första hade jag aldrig tänkt särskilt djupt på volontärarbete.
För det andra hade jag aldrig volontärarbetat i Korea och saknade därför erfarenhet. Dessutom oroade jag mig för att åka utomlands efter bara tre månaders engelska,och var rädd för att volontärarbetet kanske bara skulle göra skada.
Trots det,eftersom jag ändå skulle åka gav jag mig iväg med inställningen att göra mitt bästa.
# På volontärorganisationen träffade jag många vietnamesiska vänner som volontärarbetade tillsammans med mig, och även vänner från olika länder.
För att kort beskriva en vanlig dag börjar den klockan åtta. På morgonen är det matlagning, så vi lagade vietnamesiska rätter tillsammans, och resten av tiden...Efter matematikundervisningen avslutade vi lektionerna klockan elva, och klockan två på eftermiddagen undervisade vi i engelska och ämnen som eleverna var intresserade av...Vi undervisade dem. Jag slutade arbeta klockan fyra och hade sedan ledig tid.
While doing the volunteer project for children with disabilities in Vietnam...På volontärorganisationen...träffade jag många vietnamesiska vänner som volontärarbetade tillsammans med mig, och även vänner från olika länder.Jag fick en fin upplevelse av att umgås med de vännerna, och Vietnam...Jag blev glad över att få lära mig om vietnamesisk kultur genom att träffa vänner.Jag antar att jag har tur.Mina vänner behandlade mig väldigt väl.
#”Jag kan göra dem så här glada.”Den tanken slog mig.
När jag volontärarbetade med barn med funktionsnedsättning i Vietnam ville jag skapa ett eget projekt som skulle ge dem en fin upplevelse.På morgonen hade vi en matlagningsstund, och då ville jag laga koreansk mat så att barnen fick smaka på olika rätter,så under volontärarbetet lade jag till en koreansk matlagningsstund i efterhand, och vi lagade mat tillsammans.
Först gjorde vi kimbap tillsammans, och barnen tyckte att det var väldigt roligt.De var nyfikna medan vi lagade maten tillsammans, och jag undrade varför vi inte hade gjort det tidigare. Det var så gott attde tog varsin kimbaprulle med båda händerna och åt. Det gjorde mig väldigt rörd och”Jag kan göra dem så här glada.”Den tanken slog mig.Jag vill uttrycka min tacksamhet till Korea Gap Year för att de gav mig den här möjligheten.
# Mitt tips
(Språk)
Det är nödvändigt att kunna kommunicera på en grundläggande nivå.
(Boende)
Ur mitt perspektiv blev jag väldigt förvånad till en början. Lokalerna var inte särskilt rena.Men så länge man håller de utrymmen man använder rena är det inte särskilt besvärligt. Varmvattnet fungerade bra och tvättmöjligheterna var bra,och det fanns en ansvarig på organisationen, så det var trevligt att kunna ställa frågor när jag hade några.
Efter ungefär en vecka hade jag vant mig.
(Mat)
Maten är vietnamesisk, så traditionella vietnamesiska rätter serveras. Man får uppleva vietnamesisk mat varje dag.Jag såg också fram emot måltiderna.Dessutom är det lätt att komma nära de andra eftersom vi sitter tätt tillsammans och äter.
(Tips)
Det finns inget du inte kan hitta i Hanoi i Vietnam. Om du tar bussen till Hoan Kiem finns allt där. Om du behöver något...kan du gå ut och köpa det. Jag märkte att jag ofta kollade kartan på mobilen när jag var ute och rörde mig, så om du tar med ett portabelt batteri...kan du använda det på ett effektivt sätt.
Du tvekar väl inte fortfarande? Sätt igång redan nu.
#Genom det här projektetDet jag lärde mig var en viktig del av livet. Man kan säga att jag lärde mig om livet, eller hur?
Jag tyckte om att träffa många fina vänner när jag volontärarbetade, blev glad över att eleverna tyckte om mig och var lycklig över att få så mycket och lära mig så mycket...och jag var glad; allt var bra. Du vet...Det finns forskning som visar att människor är som lyckligast när de hjälper andra.Kanske var det därför jag var lycklig varenda dag under den här tiden.
Jag blev också väldigt rörd...Jag blev rörd. Jag berördes av att se barnen utvecklas lite i taget medan jag undervisade dem, och av hur bra jag själv anpassade mig...Jag blev rörd av mig själv, och jag blev rörd när vi lagade koreansk mat tillsammans – kimbapen var så god att de höll den med båda händerna och åt,När jag ser tillbaka var det verkligen en lycklig tid.Genom det här projektetDet jag lärde mig var en viktig del av livet. Man kan säga att jag lärde mig om livet, eller hur?
Jag förändrades under mitt gap year-projekt. Tidigare brukade jag inte tänka så djupt, men...När man arbetar med projektet får man mycket tid för sig själv.Man har mycket tid på egen hand. Vad tycker jag om? Vad vill jag? Vilka värderingar har jag i livet?Vilka är de? Vad är målet med mitt liv? Man börjar fundera djupt över sådana saker. Jag lärde känna mig själv.
Mitt gap year är
en upplevelse★★★★★
Allt var en ny upplevelse. Maten som serverades på boendet bestod enbart av traditionella vietnamesiska rätter. Jag provade nya maträtter varje dag. Det fanns praktikanter som jag arbetade tillsammans med; vi brukade gå ut och äta och roa oss tillsammans. De här vardagliga rutinerna var värdefulla för att förstå den vietnamesiska kulturen. Och eftersom området inte besöktes av många utlänningar fick jag se det äkta Vietnam, inte ett Vietnam iscensatt för turister.
Lärande★★★★★
På platsen där jag volontärarbetade hjälpte vi vänner med fysiska funktionsnedsättningar som fortfarande lider av effekterna av Agent Orange, en följd av vuxnas girighet och själviskhet under Vietnamkriget. Vi lärde ut grundläggande saker som matlagning, engelska, matematik och teckning. Jag lärde mig faktiskt mycket av dem. De här vännerna har alltid ett leende på läpparna. Bara min närvaro gjorde dem glada, så de sprang omkring och kramade mig. Även om det inte var lätt att kommunicera var det trevligt att prata tillsammans – de var alla så glada människor. När vännerna log märkte jag att jag också log; genom att bara skratta med åt det som gjorde dem glada blev jag själv också glad. Har jag inte lärt mig en viktig del av livet av det?
Miljö★★★☆☆
Det finns väldigt många motorcyklar i området, så luftföroreningarna från avgaserna är kraftiga. Se till att ta med en mask. Till och med vietnamesiska vänner här sa, när de såg att jag inte hade någon mask på mig, att jag skulle dö och gick till apoteket för att köpa masker åt mig.
Säkerhet★★★★★
Jag gick inte ut sent. Det berodde på att bussarna, som var mitt färdmedel, slutade gå vid niotiden på kvällen, så jag åkte hem tidigt för att spara pengar. När vi var ute sent höll vi alltid ihop i en grupp. Dessutom liknar kulturen vår egen, så jag kände aldrig att det var farligt.
Fritid★★★★★
På fritiden läste jag böcker eller såg på film, åkte till Hoan Kiem för att titta på sevärdheter och umgicks med vänner över en öl. Jag är egentligen helt hopplös när det gäller äventyrslust, så jag letade upp kända kaféer i Vietnam för att prova äggkaffe och lära mig mer om det. När det gällde mat letade jag upp populära ställen för att prova pho och banh mi. Eftersom det var svårt att kommunicera besökte jag ett välkänt universitet för att hitta studenter på koreanska institutionen som kunde tolka och hjälpa mig. Jag hade alltid fullt upp på fritiden och hann aldrig ha tråkigt.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
