Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Jag lärde känna mig själv bättre och blev mer harmonisk. #Jag fick möjlighet att skaffa praktisk erfarenhet av ett working holiday och återfick livsglädjen. #Jag är nöjd med hur jag har förändrats.
När jag tänker tillbaka på hur jag promenerade runt helt avslappnat i staden i det där avlägsna landet, där språket inte ens var begripligt, känns det läkande alldeles av sig självt. På samma sätt blir gap year-projektet en källa till livskraft i livet, bara genom att man har varit med.Om någon frågade mig vad man skulle göra efter en tjänstledighet eller pensionering skulle jag utan tvekan rekommendera ett sabbatsår. – Sabbatsårsvistelse i Paris / Kim Minji, sabbatsårsresenär / 8 veckor * Det här projektet är för närvarande stängt. (Per 2018-08-23) |
# Ärligt talat åkte jag inte dit i förväntan om några stora förändringar, men jag var nöjd med hur jag hade förändrats.
Jag deltog i sabbatsårsvistelsen i Paris för att öva på att resa på egen hand och förbereda mig inför ett working holiday. När jag var liten åkte jag på paketresor med mina föräldrar, och jag hade redan varit i Europa på en gruppresa. Men efter att jag började på universitetet pressade jag mig själv med oavbrutna extrajobb och studier utan något tydligt mål, så resor var bara en dröm. Sabbatsårsvistelsen blev mitt mål.
Jag sparade pengar för att slippa be mina föräldrar om pengar, och min allra första resa helt på egen hand tog sin början – från att leta upp böcker till att planera resvägar. Jag hade också sökt ett working holiday-visum till Kanada och klarat första omgången, så om jag klarade den slutliga uttagningen skulle jag kunna åka.
Men bortsett från att ha bott på studenthem under studietiden hade jag aldrig varit hemifrån, så det kändes skrämmande. När jag blev antagen till sabbatsårsvistelsen tänkte jag att två månader utomlands skulle vara en utmärkt övning inför ett working holiday-år.De olika skälen jag hade tänkt ut för att ge mig av när jag förberedde sabbatsårsvistelsen var alla sådant som jag kunde se att jag hade uppnått när jag blickade tillbaka efter projektets slut.
Jag tänkte att ett sabbatsår var en tid då jag kunde skapa ett eget andrum. Jag satte upp mål för sådant jag kunde och behövde åstadkomma för att utvecklas från den jag varit tidigare. Bland annat,Jag lovade mig själv att ta mig tid att lära känna mig själv. Genom att gå igenom otaliga dagböcker och foton och se hur jag betedde mig med andra lärde jag till slut känna mig själv, efter mer än tjugo år.
I Korea ville jag inte lära känna mig själv. Jag var besviken på mig själv och uppslukad av självförebråelser, men här upptäckte jag vad jag var bra på och tvekade inte att säga vad jag tyckte, ochJag tyckte om att jag var annorlunda än andra. Ärligt talat hade jag inte åkt dit i förväntan om stora förändringar, men jag var nöjd med hur jag hade förändrats genom både små och stora omvandlingar.
# En dag i Paris började med att öppna dörren och kolla vädret.
När jag först kom till Paris bar jag på en tung resväska och ryggsäck och gick ett varv runt Opéra medan jag tittade på Google Maps.Det är ett bitterljuvt och skrattretande minne att jag inte kunde fatta att jag hade kommit till Paris utan några kontakter och, eftersom jag inte kände till gatorna, inte ens lade märke till stationen rakt framför mig. Mitt liv i Paris började så klumpigt, och nu är det över och jag skriver en rapport.
En dag i Paris började med att öppna dörren och kolla vädret. Jag fick själv uppleva talesättet att man kan se alla fyra årstider på en och samma dag: bara för att vädret var fint i går betydde det inte att det skulle vara fint i dag, och det kunde vara bra väder på morgonen men blåsigt på eftermiddagen. Jag klädde mig varmt och utförde morgonsysslor eller följde med på en morgontur på torsdagar.
Morgonpassen för personalen bestod främst av städning, och därefter väntade vi på gäster som skulle checka in. Gästerna kom från andra länder, från Korea eller var utbytesstudenter – alla hade förväntansfullt glittrande ögon inför Paris. OchPå eftermiddagarna gick vi på rundturer: Eiffeltornet, Louvren, Montmartre – platser vi besökte varje dag, men märkligt nog tröttnade jag aldrig på dem.
Jag tyckte till och med om regniga dagar. (Jag gillar inte regn varje dag, men det verkar som att det inte regnade så ofta i Paris när jag var där.) På lediga dagar gick jag ut med personal vars schema passade mitt: jag gick på museer med en excentrisk äldre student från konstskolan, gjorde restaurangrundor med en syster som kunde lite franska och hade en kebabpicknick i åskvädret i Giverny med min enda vän i samma ålder. Vi tog vara på våra utflykter så mycket vi kunde.
Även efter att ha roat mig ordentligt såg jag alltid till att vara tillbaka i tid till middagen. Allteftersom dagarna gick gick solen ner allt senare, men det blev farligare att vara ute sent och framför allt ville jag inte missa tantens goda middag. Efter jobbet samlades alla i personalrummet och pratade om vad de hade gjort under dagen eller om något jobbigt eller roligt hade hänt på jobbet. Sedan brukade vi somna någon gång vid ett- eller tvåtiden.
I Paris tillbringade jag dagarna med att bara tänka på vad som skulle göra dagen rolig, utan att oroa mig för småsaker. Kanske var det därför jag kände mig lättad och fri.Håret, som brukade falla av i stora tussar av stress, föll av mindre, och de mörka ringarna under ögonen som hade funnits där i 23 år försvann.
# En dag i Paris började med att öppna dörren och kolla vädret.
I Korea går allt så fort att det kändes som om människor nötte ner sig bakom kulisserna, men här var alla så avslappnade att jag började skratta. Först var jag så ovan vid det långsammare tempot att det kändes outhärdligt,men nu har jag också blivit mer avslappnad.
Den här känslan av lätthet kom varken av att jag var i inre harmoni eller av att ha gott om pengar eller tid, som om jag hade fötts med silversked i mun. Den kom bara av att själv ha upplevt det.Eftersom jag aldrig hade kunnat känna så här i mitt obevekliga liv i Korea ville jag nästan ta tag i någon och säga åt dem att ge sig ut i världen och hitta sitt eget lugn.
Det mest oförglömliga ögonblicket under mitt liv i Paris var när jag hade vinkat av de pratsamma och besvärliga gästerna och personalen och sedan tillbringade min sista natt i Paris ensam. Gäster som jag hade kommit nära, som hade följt med på rundturer och ibland hjälpt till med arbetet, gav mig till och med presenter. När jag faktiskt lämnade Paris överväldigades jag av en obeskrivlig sorg.
Dessutom var det senare bara en av de anställda som åkte till Prag och blev den sista att återvända till Korea. Jag kan inte glömma tiden då jag ensam kämpade mot ensamheten i det tysta personalrummet. Jag har alltid tyckt om att träffa människor, och när de personer jag tyckte allra bäst om åkte därifrån sa alla att jag var modig. Men jag upptäckte en skör sida hos mig själv som inte ens jag kände till.Det var inte hemlängtan som fick mig att vilja åka tillbaka, utan ensamheten. När jag arbetade tänkte jag att jag var ganska modig och klarade mig bra i ett främmande land där ingenting var begripligt, men jag insåg hur stark ensamheten kan vara.
# Min resedagbok var full av berättelser om hur roligt det var att träffa så många olika människor.
Det fina med Gap Year Stay var att jag kunde åka runt lite här och där utan att behöva oroa mig för boende och mat. Jag betalade förstås för det genom att utföra personaluppgifter, men tack vare det sparade jag mycket tid och pengar och kunde se och uppleva mer än andra. Det jag insåg var att den här platsen, som ligger en tolv timmar lång flygresa bort, ändå är en plats där människor lever sina liv.
Jag hade gått på illusionen från reseskildringar och reseinlägg om att främmande länder verkligen är annorlunda och måste vara bättre än vårt eget land,och jag fick uppleva dofter och atmosfärer som man inte kan känna genom foton,På snabbköpet kunde jag se människor handla och även stor näsa, blonda hår och blå ögon hos utlänningar som valde varor medan de funderade på vad de skulle äta till middag. Reseskildringar hade varit en avkopplande flykt från det hektiska och tröttande livet i Korea, men hade oavsiktligt skapat många illusioner,och det var så roligt att slå hål på de illusionerna och lära mig sådant jag inte visste.
Jag träffade så många människor. Först och främst gjorde det varje dag till något att se fram emot och njuta av att bo tillsammans med vår fantastiska personal. Och även om jag inte kunde memorera alla gästernas namn minns jag nästan alla för deras särskilda kännetecken.
Ett busigt brödrapar; en vän som hade slutat med fotboll och reste innan han skulle börja skolan igen; en blivande pilot; en mamma som hade kommit för att visa världen utanför böckerna; en jazzpianist som skrev i gästboken med noter; en blivande komiker som sa att hen skulle bli berömd; internationella studenter från hela Europa; en ovanlig manlig florist; någon som hade blivit bestulen på sin plånbok och telefon, kommit utan bokning och ändå funnit ro; en mor och dotter som vandrade längs pilgrimsleden; en mamma som kom ensam och bara hade planerat dotterns resrutt; en person som arbetade i USA och kom till Paris på tjänsteresa; en familj som tillbringade sin efterlängtade semester i Paris – varje stund blev värdefull när jag träffade och blev vän med människor med så olika egenskaper och personligheter.
Jag fick höra verkliga reseberättelser som man inte kan läsa om i böcker, fick viktig information och var glad över att kunna koppla av från arbetslivets trötthet tillsammans med dem.Min resedagbok var full av berättelser om hur roligt det var att träffa så många olika slags människor.
# Mina tips inför sabbatsåret
(Språk)
Släpp tanken att ”alla pratar engelska utomlands” och intressera dig för språket som talas i landet. (Kom ihåg att Storbritannien är det enda landet i Europa där engelska är modersmål. Även om ett språk skrivs med det latinska alfabetet kan uttal och betydelse vara helt annorlunda, och franska, tyska eller spanska används ofta först.)
Jag slog visserligen upp ord i en ordbok, men fick ändå inte riktigt kläm på dem, så jag iakttog hur lokalbefolkningen pratade och härmade dem. Om du till exempel vill be någon flytta på sig i tunnelbanan kan du säga ”pardon”, och när du vill få en servitörs uppmärksamhet kan du säga ”excusez-moi”. Jag pratade inte så mycket med lokalbefolkningen, men det hjälpte mig mycket att vara uppmärksam på hur de uttryckte sig.
(Boende)
Boendena är små, badrummen är torra och inredningen är anpassad för en livsstil där man sitter på möbler i stället för på golvet. Miljön skiljer sig verkligen från Korea, så det är bäst att vara förberedd på en viss kulturchock.
(Måltider)
Koreansk mat serveras till frukost och middag, och personalen får vanligtvis lunch, så du behöver inte oroa dig särskilt mycket. Och eftersom Frankrike är ett gastronomiskt land är allt du köper att äta ute gott och prisvärt! (Däremot smakar halvfabrikat inte särskilt bra.)
(Vad du ska ta med)
1. Använd kompressionspåsar för att minska volymen på kläderna, så att du kan packa lite mer. (Paris byggnader är utsmyckade men går i en enda färg, så enfärgade, färgstarka kläder blir fina på bild.)
2. Ta med de hudkrämer och kosmetikaprodukter du brukar använda, men schampo, balsam och kroppsvårdsprodukter är billigare här och fungerar mycket bättre.
3. Lägg en kabinväska i det incheckade bagaget – bagaget kommer att växa exponentiellt senare, så ta med den så att du kan flytta över saker till kabinväskan. (Européer reser ofta, så resväskor är inte dyra, men om du redan har en resväska kan du spara pengarna till mat och shopping.)
4. Ta definitivt med solglasögon och en hatt med brätte (inte en keps eller snapback). Solen skiner inte varmt och milt; den gassar som om den ville bränna allt. Även med solglasögon kan du bli bländad, och hårbotten blir varm och röd, så ha på dig en hatt. När européer bär solglasögon och hatt är det inte ett modeuttryck.
(För blivande deltagare)
När du är rädd för att åka utomlands ensam eller ordna aktiviteter på egen hand fungerar Gap Year som en pålitlig hjälpare och planerare. Men när du väl är där går kommunikationen inte lika snabbt som i Korea, och när något händer måste du göra det som krävs,så jag hoppas att du övar på att samla mod innan du åker.
Helt andra situationer än i Korea och upplevelser som du inte kan få hemma kan plötsligt dyka upp. Det är bara den som har övat på att vara modig som kan vara modig, så öva på att uttrycka dina behov så att du tryggt kan hävda dig även i ett främmande land där du inte kan språket.
# Mina Parisfavoriter
Jag reste direkt från Korea till Paris och var, som anställd på en resebyrå, inte fri att resa långt medan jag arbetade. Eftersom det var min första utlandsresa på egen hand bestämde jag mig för att få ut så mycket som möjligt av Paris och pressade mig inte att åka till andra länder.
Jag kunde strosa runt i Paris i lugn och ro – besöka platser som bara får en enda sida i guideböcker och platser där man knappt ser några asiater – och uppleva staden så tydligt att jag kan föreställa mig den med slutna ögon.
Om jag åker till Paris igen måste jag besöka Louvren, Musée d’Orsay, Panthéon, Operan, Fontainebleau, Luxembourgträdgården och Disneyland.
Det här är platser där man får se Paris när staden är som allra mest parisisk. De var dessutom relativt fria från turister, så jag kunde promenera runt i lugn och ro.Du bör definitivt besöka Louvren och Musée d’Orsay under kvällsöppet. Då har många turistgrupper gått, vilket gör det till ett perfekt tillfälle att titta på konstverken och ta bilder.
Panthéon ser ut som en katedral, men är gravplats för de stora personer som har satt sin prägel på Paris. Det är inte särskilt stort, men utsikten från taket över den gamla staden var praktfullare än från något utsiktstorn.
Opéra Garnier är en byggnad som är svår att tro är en scen för föreställningar. Garnier byggde den medvetet ännu mer storslaget än Versailles, och så snart man kommer in möts man av en foajé och salong där det känns som om adelsmän och adelskvinnor i frack och klänningar skulle kunna strosa omkring. Det fanns en ljudguide på koreanska, och eftersom byggnaden inte var särskilt stor var det lätt att gå runt.
Fontainebleau är Napoleons palats vid stationen i Avon. Bland de franska slotten har det en gammal, mörk och sval atmosfär, men Napoleons värdighet och den omgivande skogen gjorde det genast tydligt varför han valde just den här platsen i stället för Paris. Skogsstigen från stationen i Avon till palatset kändes särskilt som en plats där en vagn kunde dyka upp vid vägens slut.
Luxembourgträdgården, parken framför Panthéon, är en plats där man möter fler lokalbor än i Tuilerieträdgården. Köp något enkelt att äta och slå dig ner i parken för att titta på den blå himlen, så känner du dig som en parisare – precis som utlänningen som sitter bredvid dig.
Disneyland, det enda i Europa och beläget i Paris, var ett paradis för mig som älskar animation och karaktärer. Jag hade turen att komma dit strax efter att firandet av Disneyland Paris 25-årsjubileum hade börjat, så jag fick se åkattraktioner och ljusshower som inte hade funnits tidigare. Benen värkte och jag var utmattad, men jag minns fortfarande hur jag grät när jag såg de avslutande fyrverkerierna. Trots att jag linkade ut från Disneyland med ömma ben kom jag på mig själv med att säga att jag ville komma tillbaka redan nästa dag.
Om någon frågade vad man ska göra efter att ha tagit studieledigt eller gått i pension skulle jag utan att tveka rekommendera ett sabbatsår utomlands.
Innan jag åkte på mitt sabbatsår var jag som en robot. Under terminerna gick jag i skolan och jobbade extra på helgerna, och under loven jobbade jag både vardagar och helger samtidigt som jag ägnade mig åt kyrkans aktiviteter och annat utanför skolan – jag drev mig själv till vansinne.
Jag var snabb med att piska på mig själv och intalade mig att det säkert fanns någon som jobbade hårdare än jag och att inte göra något i princip var detsamma som att gå sysslolös.Nu har jag lärt mig att gå framåt i en lugnare takt.När jag börjar känna mig otålig tänker jag tillbaka på tiden i Paris.
Drömmen på 77 dagar, då jag upptäckte mina största styrkor och svagheter, finns dokumenterad i 83 dagboksanteckningar och omkring 1 500 videor och foton som bevisar att allt verkligen hände.
Jag minns tydligt 69 dagar med personalaktiviteter, mitt första presidentval och att rösta utomlands, Disneyland, protesterna i samband med det franska valet som kändes som att bevittna en del av franska revolutionen, ett kringresande nöjesfält, att komma in på museer utan museikort, köttfester, alla helgdagar som vi följde utifrån den bibliska kalendern, min ensamresa till Prag och regniga, kalla dagar då jag var för lat för att göra någonting.
När jag tänker tillbaka på hur jag helt obekymrat promenerade runt i staden i det där avlägsna landet där vi inte ens kunde kommunicera, känner jag mig genast helad. På det sättet blir sabbatsårsprojektet en källa till livsenergi bara genom att man har upplevt det.Om någon frågar vad man ska göra efter att ha tagit studieledigt eller gått i pension skulle jag utan att tveka rekommendera ett sabbatsår utomlands.
Och några dagar efter att jag kom hem från Paris fick jag glada nyheter. Efter sex månader fick jag äntligen det slutgiltiga beskedet att jag hade blivit antagen till Kanadas Working Holiday-program. Det kändes som om övningen i Paris var över och den riktiga matchen skulle börja. Mina erfarenheter från Paris blev en bra grund inför arbetsvisumsvistelsen, och jag tänker fortsätta förbereda mig stadigt under tiden som är kvar. Jag ser fram emot att börja om mitt sabbatsår i Kanada om sex månader.
Jag är glad att jag fick börja mitt sabbatsår med Korea Gap Year, och jag vill tacka personalen som tog hand om mig och till och med boendets ägare.
När jag tänker tillbaka på hur jag promenerade runt helt avslappnat i staden i det där avlägsna landet, där språket inte ens var begripligt, känns det läkande alldeles av sig självt. På samma sätt blir gap year-projektet en källa till livskraft i livet, bara genom att man har varit med.Om någon frågade mig vad man skulle göra efter en tjänstledighet eller pensionering skulle jag utan tvekan rekommendera ett sabbatsår. – Sabbatsårsvistelse i Paris / Kim Minji, sabbatsårsresenär / 8 veckor * Det här projektet är för närvarande stängt. (Per 2018-08-23) |
# Ärligt talat åkte jag inte dit i förväntan om några stora förändringar, men jag var nöjd med hur jag hade förändrats.
Jag deltog i sabbatsårsvistelsen i Paris för att öva på att resa på egen hand och förbereda mig inför ett working holiday. När jag var liten åkte jag på paketresor med mina föräldrar, och jag hade redan varit i Europa på en gruppresa. Men efter att jag började på universitetet pressade jag mig själv med oavbrutna extrajobb och studier utan något tydligt mål, så resor var bara en dröm. Sabbatsårsvistelsen blev mitt mål.
Jag sparade pengar för att slippa be mina föräldrar om pengar, och min allra första resa helt på egen hand tog sin början – från att leta upp böcker till att planera resvägar. Jag hade också sökt ett working holiday-visum till Kanada och klarat första omgången, så om jag klarade den slutliga uttagningen skulle jag kunna åka.
Men bortsett från att ha bott på studenthem under studietiden hade jag aldrig varit hemifrån, så det kändes skrämmande. När jag blev antagen till sabbatsårsvistelsen tänkte jag att två månader utomlands skulle vara en utmärkt övning inför ett working holiday-år.De olika skälen jag hade tänkt ut för att ge mig av när jag förberedde sabbatsårsvistelsen var alla sådant som jag kunde se att jag hade uppnått när jag blickade tillbaka efter projektets slut.
Jag tänkte att ett sabbatsår var en tid då jag kunde skapa ett eget andrum. Jag satte upp mål för sådant jag kunde och behövde åstadkomma för att utvecklas från den jag varit tidigare. Bland annat,Jag lovade mig själv att ta mig tid att lära känna mig själv. Genom att gå igenom otaliga dagböcker och foton och se hur jag betedde mig med andra lärde jag till slut känna mig själv, efter mer än tjugo år.
I Korea ville jag inte lära känna mig själv. Jag var besviken på mig själv och uppslukad av självförebråelser, men här upptäckte jag vad jag var bra på och tvekade inte att säga vad jag tyckte, ochJag tyckte om att jag var annorlunda än andra. Ärligt talat hade jag inte åkt dit i förväntan om stora förändringar, men jag var nöjd med hur jag hade förändrats genom både små och stora omvandlingar.
# En dag i Paris började med att öppna dörren och kolla vädret.
När jag först kom till Paris bar jag på en tung resväska och ryggsäck och gick ett varv runt Opéra medan jag tittade på Google Maps.Det är ett bitterljuvt och skrattretande minne att jag inte kunde fatta att jag hade kommit till Paris utan några kontakter och, eftersom jag inte kände till gatorna, inte ens lade märke till stationen rakt framför mig. Mitt liv i Paris började så klumpigt, och nu är det över och jag skriver en rapport.
En dag i Paris började med att öppna dörren och kolla vädret. Jag fick själv uppleva talesättet att man kan se alla fyra årstider på en och samma dag: bara för att vädret var fint i går betydde det inte att det skulle vara fint i dag, och det kunde vara bra väder på morgonen men blåsigt på eftermiddagen. Jag klädde mig varmt och utförde morgonsysslor eller följde med på en morgontur på torsdagar.
Morgonpassen för personalen bestod främst av städning, och därefter väntade vi på gäster som skulle checka in. Gästerna kom från andra länder, från Korea eller var utbytesstudenter – alla hade förväntansfullt glittrande ögon inför Paris. OchPå eftermiddagarna gick vi på rundturer: Eiffeltornet, Louvren, Montmartre – platser vi besökte varje dag, men märkligt nog tröttnade jag aldrig på dem.
Jag tyckte till och med om regniga dagar. (Jag gillar inte regn varje dag, men det verkar som att det inte regnade så ofta i Paris när jag var där.) På lediga dagar gick jag ut med personal vars schema passade mitt: jag gick på museer med en excentrisk äldre student från konstskolan, gjorde restaurangrundor med en syster som kunde lite franska och hade en kebabpicknick i åskvädret i Giverny med min enda vän i samma ålder. Vi tog vara på våra utflykter så mycket vi kunde.
Även efter att ha roat mig ordentligt såg jag alltid till att vara tillbaka i tid till middagen. Allteftersom dagarna gick gick solen ner allt senare, men det blev farligare att vara ute sent och framför allt ville jag inte missa tantens goda middag. Efter jobbet samlades alla i personalrummet och pratade om vad de hade gjort under dagen eller om något jobbigt eller roligt hade hänt på jobbet. Sedan brukade vi somna någon gång vid ett- eller tvåtiden.
I Paris tillbringade jag dagarna med att bara tänka på vad som skulle göra dagen rolig, utan att oroa mig för småsaker. Kanske var det därför jag kände mig lättad och fri.Håret, som brukade falla av i stora tussar av stress, föll av mindre, och de mörka ringarna under ögonen som hade funnits där i 23 år försvann.
# En dag i Paris började med att öppna dörren och kolla vädret.
I Korea går allt så fort att det kändes som om människor nötte ner sig bakom kulisserna, men här var alla så avslappnade att jag började skratta. Först var jag så ovan vid det långsammare tempot att det kändes outhärdligt,men nu har jag också blivit mer avslappnad.
Den här känslan av lätthet kom varken av att jag var i inre harmoni eller av att ha gott om pengar eller tid, som om jag hade fötts med silversked i mun. Den kom bara av att själv ha upplevt det.Eftersom jag aldrig hade kunnat känna så här i mitt obevekliga liv i Korea ville jag nästan ta tag i någon och säga åt dem att ge sig ut i världen och hitta sitt eget lugn.
Det mest oförglömliga ögonblicket under mitt liv i Paris var när jag hade vinkat av de pratsamma och besvärliga gästerna och personalen och sedan tillbringade min sista natt i Paris ensam. Gäster som jag hade kommit nära, som hade följt med på rundturer och ibland hjälpt till med arbetet, gav mig till och med presenter. När jag faktiskt lämnade Paris överväldigades jag av en obeskrivlig sorg.
Dessutom var det senare bara en av de anställda som åkte till Prag och blev den sista att återvända till Korea. Jag kan inte glömma tiden då jag ensam kämpade mot ensamheten i det tysta personalrummet. Jag har alltid tyckt om att träffa människor, och när de personer jag tyckte allra bäst om åkte därifrån sa alla att jag var modig. Men jag upptäckte en skör sida hos mig själv som inte ens jag kände till.Det var inte hemlängtan som fick mig att vilja åka tillbaka, utan ensamheten. När jag arbetade tänkte jag att jag var ganska modig och klarade mig bra i ett främmande land där ingenting var begripligt, men jag insåg hur stark ensamheten kan vara.
# Min resedagbok var full av berättelser om hur roligt det var att träffa så många olika människor.
Det fina med Gap Year Stay var att jag kunde åka runt lite här och där utan att behöva oroa mig för boende och mat. Jag betalade förstås för det genom att utföra personaluppgifter, men tack vare det sparade jag mycket tid och pengar och kunde se och uppleva mer än andra. Det jag insåg var att den här platsen, som ligger en tolv timmar lång flygresa bort, ändå är en plats där människor lever sina liv.
Jag hade gått på illusionen från reseskildringar och reseinlägg om att främmande länder verkligen är annorlunda och måste vara bättre än vårt eget land,och jag fick uppleva dofter och atmosfärer som man inte kan känna genom foton,På snabbköpet kunde jag se människor handla och även stor näsa, blonda hår och blå ögon hos utlänningar som valde varor medan de funderade på vad de skulle äta till middag. Reseskildringar hade varit en avkopplande flykt från det hektiska och tröttande livet i Korea, men hade oavsiktligt skapat många illusioner,och det var så roligt att slå hål på de illusionerna och lära mig sådant jag inte visste.
Jag träffade så många människor. Först och främst gjorde det varje dag till något att se fram emot och njuta av att bo tillsammans med vår fantastiska personal. Och även om jag inte kunde memorera alla gästernas namn minns jag nästan alla för deras särskilda kännetecken.
Ett busigt brödrapar; en vän som hade slutat med fotboll och reste innan han skulle börja skolan igen; en blivande pilot; en mamma som hade kommit för att visa världen utanför böckerna; en jazzpianist som skrev i gästboken med noter; en blivande komiker som sa att hen skulle bli berömd; internationella studenter från hela Europa; en ovanlig manlig florist; någon som hade blivit bestulen på sin plånbok och telefon, kommit utan bokning och ändå funnit ro; en mor och dotter som vandrade längs pilgrimsleden; en mamma som kom ensam och bara hade planerat dotterns resrutt; en person som arbetade i USA och kom till Paris på tjänsteresa; en familj som tillbringade sin efterlängtade semester i Paris – varje stund blev värdefull när jag träffade och blev vän med människor med så olika egenskaper och personligheter.
Jag fick höra verkliga reseberättelser som man inte kan läsa om i böcker, fick viktig information och var glad över att kunna koppla av från arbetslivets trötthet tillsammans med dem.Min resedagbok var full av berättelser om hur roligt det var att träffa så många olika slags människor.
# Mina tips inför sabbatsåret
(Språk)
Släpp tanken att ”alla pratar engelska utomlands” och intressera dig för språket som talas i landet. (Kom ihåg att Storbritannien är det enda landet i Europa där engelska är modersmål. Även om ett språk skrivs med det latinska alfabetet kan uttal och betydelse vara helt annorlunda, och franska, tyska eller spanska används ofta först.)
Jag slog visserligen upp ord i en ordbok, men fick ändå inte riktigt kläm på dem, så jag iakttog hur lokalbefolkningen pratade och härmade dem. Om du till exempel vill be någon flytta på sig i tunnelbanan kan du säga ”pardon”, och när du vill få en servitörs uppmärksamhet kan du säga ”excusez-moi”. Jag pratade inte så mycket med lokalbefolkningen, men det hjälpte mig mycket att vara uppmärksam på hur de uttryckte sig.
(Boende)
Boendena är små, badrummen är torra och inredningen är anpassad för en livsstil där man sitter på möbler i stället för på golvet. Miljön skiljer sig verkligen från Korea, så det är bäst att vara förberedd på en viss kulturchock.
(Måltider)
Koreansk mat serveras till frukost och middag, och personalen får vanligtvis lunch, så du behöver inte oroa dig särskilt mycket. Och eftersom Frankrike är ett gastronomiskt land är allt du köper att äta ute gott och prisvärt! (Däremot smakar halvfabrikat inte särskilt bra.)
(Vad du ska ta med)
1. Använd kompressionspåsar för att minska volymen på kläderna, så att du kan packa lite mer. (Paris byggnader är utsmyckade men går i en enda färg, så enfärgade, färgstarka kläder blir fina på bild.)
2. Ta med de hudkrämer och kosmetikaprodukter du brukar använda, men schampo, balsam och kroppsvårdsprodukter är billigare här och fungerar mycket bättre.
3. Lägg en kabinväska i det incheckade bagaget – bagaget kommer att växa exponentiellt senare, så ta med den så att du kan flytta över saker till kabinväskan. (Européer reser ofta, så resväskor är inte dyra, men om du redan har en resväska kan du spara pengarna till mat och shopping.)
4. Ta definitivt med solglasögon och en hatt med brätte (inte en keps eller snapback). Solen skiner inte varmt och milt; den gassar som om den ville bränna allt. Även med solglasögon kan du bli bländad, och hårbotten blir varm och röd, så ha på dig en hatt. När européer bär solglasögon och hatt är det inte ett modeuttryck.
(För blivande deltagare)
När du är rädd för att åka utomlands ensam eller ordna aktiviteter på egen hand fungerar Gap Year som en pålitlig hjälpare och planerare. Men när du väl är där går kommunikationen inte lika snabbt som i Korea, och när något händer måste du göra det som krävs,så jag hoppas att du övar på att samla mod innan du åker.
Helt andra situationer än i Korea och upplevelser som du inte kan få hemma kan plötsligt dyka upp. Det är bara den som har övat på att vara modig som kan vara modig, så öva på att uttrycka dina behov så att du tryggt kan hävda dig även i ett främmande land där du inte kan språket.
# Mina Parisfavoriter
Jag reste direkt från Korea till Paris och var, som anställd på en resebyrå, inte fri att resa långt medan jag arbetade. Eftersom det var min första utlandsresa på egen hand bestämde jag mig för att få ut så mycket som möjligt av Paris och pressade mig inte att åka till andra länder.
Jag kunde strosa runt i Paris i lugn och ro – besöka platser som bara får en enda sida i guideböcker och platser där man knappt ser några asiater – och uppleva staden så tydligt att jag kan föreställa mig den med slutna ögon.
Om jag åker till Paris igen måste jag besöka Louvren, Musée d’Orsay, Panthéon, Operan, Fontainebleau, Luxembourgträdgården och Disneyland.
Det här är platser där man får se Paris när staden är som allra mest parisisk. De var dessutom relativt fria från turister, så jag kunde promenera runt i lugn och ro.Du bör definitivt besöka Louvren och Musée d’Orsay under kvällsöppet. Då har många turistgrupper gått, vilket gör det till ett perfekt tillfälle att titta på konstverken och ta bilder.
Panthéon ser ut som en katedral, men är gravplats för de stora personer som har satt sin prägel på Paris. Det är inte särskilt stort, men utsikten från taket över den gamla staden var praktfullare än från något utsiktstorn.
Opéra Garnier är en byggnad som är svår att tro är en scen för föreställningar. Garnier byggde den medvetet ännu mer storslaget än Versailles, och så snart man kommer in möts man av en foajé och salong där det känns som om adelsmän och adelskvinnor i frack och klänningar skulle kunna strosa omkring. Det fanns en ljudguide på koreanska, och eftersom byggnaden inte var särskilt stor var det lätt att gå runt.
Fontainebleau är Napoleons palats vid stationen i Avon. Bland de franska slotten har det en gammal, mörk och sval atmosfär, men Napoleons värdighet och den omgivande skogen gjorde det genast tydligt varför han valde just den här platsen i stället för Paris. Skogsstigen från stationen i Avon till palatset kändes särskilt som en plats där en vagn kunde dyka upp vid vägens slut.
Luxembourgträdgården, parken framför Panthéon, är en plats där man möter fler lokalbor än i Tuilerieträdgården. Köp något enkelt att äta och slå dig ner i parken för att titta på den blå himlen, så känner du dig som en parisare – precis som utlänningen som sitter bredvid dig.
Disneyland, det enda i Europa och beläget i Paris, var ett paradis för mig som älskar animation och karaktärer. Jag hade turen att komma dit strax efter att firandet av Disneyland Paris 25-årsjubileum hade börjat, så jag fick se åkattraktioner och ljusshower som inte hade funnits tidigare. Benen värkte och jag var utmattad, men jag minns fortfarande hur jag grät när jag såg de avslutande fyrverkerierna. Trots att jag linkade ut från Disneyland med ömma ben kom jag på mig själv med att säga att jag ville komma tillbaka redan nästa dag.
Om någon frågade vad man ska göra efter att ha tagit studieledigt eller gått i pension skulle jag utan att tveka rekommendera ett sabbatsår utomlands.
Innan jag åkte på mitt sabbatsår var jag som en robot. Under terminerna gick jag i skolan och jobbade extra på helgerna, och under loven jobbade jag både vardagar och helger samtidigt som jag ägnade mig åt kyrkans aktiviteter och annat utanför skolan – jag drev mig själv till vansinne.
Jag var snabb med att piska på mig själv och intalade mig att det säkert fanns någon som jobbade hårdare än jag och att inte göra något i princip var detsamma som att gå sysslolös.Nu har jag lärt mig att gå framåt i en lugnare takt.När jag börjar känna mig otålig tänker jag tillbaka på tiden i Paris.
Drömmen på 77 dagar, då jag upptäckte mina största styrkor och svagheter, finns dokumenterad i 83 dagboksanteckningar och omkring 1 500 videor och foton som bevisar att allt verkligen hände.
Jag minns tydligt 69 dagar med personalaktiviteter, mitt första presidentval och att rösta utomlands, Disneyland, protesterna i samband med det franska valet som kändes som att bevittna en del av franska revolutionen, ett kringresande nöjesfält, att komma in på museer utan museikort, köttfester, alla helgdagar som vi följde utifrån den bibliska kalendern, min ensamresa till Prag och regniga, kalla dagar då jag var för lat för att göra någonting.
När jag tänker tillbaka på hur jag helt obekymrat promenerade runt i staden i det där avlägsna landet där vi inte ens kunde kommunicera, känner jag mig genast helad. På det sättet blir sabbatsårsprojektet en källa till livsenergi bara genom att man har upplevt det.Om någon frågar vad man ska göra efter att ha tagit studieledigt eller gått i pension skulle jag utan att tveka rekommendera ett sabbatsår utomlands.
Och några dagar efter att jag kom hem från Paris fick jag glada nyheter. Efter sex månader fick jag äntligen det slutgiltiga beskedet att jag hade blivit antagen till Kanadas Working Holiday-program. Det kändes som om övningen i Paris var över och den riktiga matchen skulle börja. Mina erfarenheter från Paris blev en bra grund inför arbetsvisumsvistelsen, och jag tänker fortsätta förbereda mig stadigt under tiden som är kvar. Jag ser fram emot att börja om mitt sabbatsår i Kanada om sex månader.
Jag är glad att jag fick börja mitt sabbatsår med Korea Gap Year, och jag vill tacka personalen som tog hand om mig och till och med boendets ägare.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
