Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Jag frigjorde mig från andras blickar och accepterade mig själv #På Jeju fick jag värdefulla kontakter och reseupplevelser #På Jeju fick jag erfarenheter av vardagslivet och personliga insikter
Först trodde jag att det berodde på att jag bara hade sett de vackra sakerna på Jeju, men när jag tittade närmare insåg jag att jag ofta hade klagat, trots att jag bott på en verkligt vacker plats, helt enkelt för att jag vant mig vid den. När jag tänkte på den här platsen som Jeju kändes det som om den blev Jeju. Med den energi jag fick från Jeju tror jag att jag kan se lite bredare på de val jag måste göra i livet.
– Jeju! Jag vill bo där, gap year-vistelse / Son Jinju, medlem i gap year-gruppen / 8 veckors gap year |
Hänsynslöst, bara hänsynslöst.
Utan att ens veta vad det var som fick mig att må dåligt hatade jag att jag var så medveten om andras blickar, och jag ville blint förändra mig själv.
Så jag valde impulsivt att ta ett sabbatsår och åkte impulsivt till Jeju, som jag trodde låg längst bort.
Innan jag åkte till Jeju satte jag upp mål och planer under introduktionen inför sabbatsåret. Jag kunde gå djupare in på sådant jag hade funderat mycket över och oroat mig för, och genom samtal fick jag till och med lite hopp om att något kunde förändras, men eftersom det inte gick att se framför mig,orofyllde mig.
Jag gick ombord på planet utan några storslagna förväntningar på Jeju, utan minsta pirr av spänning, och tänkte att det bara var ännu en plats där människor bodde. Bara tanken på att ge mig av fick mig att känna mig både lite lättare och lite rädd. Under sabbatsåret hoppades jag att många av mina tankar och djupa bekymmer, en konkret plan för framtiden och den olust jag inte kunde sätta ord på skulle stillas.
Mitt vardagsliv på Jeju började.
Så började sabbatsåret då jag skulle hitta ”mig själv”, och livet på Jeju tog sin början. Jeju, som jag trodde skulle vara precis som alla andra platser, var verkligen en magisk ö. Mitt val – Jeju – var rätt. Det smaragdgröna havet som syntes bortom fönstret, solnedgången och ön på andra sidan som man såg från pensionatets tak, och landskapet från bussen i rörelse,allt sjönk in i mig..
Jag utropade mig av förtjusning hela dagen, och varje plats jag riktade kameran mot blev ett foto. Meteoriterna som föll över natthimlens svarta duk är fortfarande oförglömliga. När jag bara såg på sådana vackra saker såg och kände jag, och tankarna försvann. All beslutsamhet jag hade lovat mig själv – ”Jag måste göra det, jag ska tänka till slut” – föll samman. Det var verkligen underbart att släppa taget om tvångstankar och stress och bara blicka ut över havet utan att tänka på något.
På fritiden promenerade jag längs Hyeopjae-stranden eller besökte den traditionella femdagarsmarknaden, och jag brukade också röra mig runt med gästerna och njuta av korta stunder tillsammans. Arbetet som personal var inte alltid lätt, men för en sådan som jag, som tycker om att träffa människor, var varje dag rolig. Jag såg fram emot vilken gäst jag skulle få umgås med den dagen, och även efter att ha tillbringat bara en dag tillsammans kändes de som familj, så det var väldigt sorgligt att skiljas åt.
Det kändes märkligt att det var mer intimt än med familjen att berätta om mitt liv för någon jag just träffat, uppmuntra och ge råd. Jag undrade: Skulle det här vara möjligt om det inte var på Jeju, om det inte var ett resmål? Att träffa så många människor fick mig att fundera mycket på ”förbindelser”. Det kändes som om jag hade träffat alla jag skulle komma att möta under livet när jag var 23. Jag undrade ofta om jag någonsin skulle träffa dessa människor igen.
Framför allt kunde råd och reflektioner från främlingar jag först träffade på en ny plats ibland träffa mig med häpnad. Det jag hörde från personalen, som tillbringade de korta två månaderna med mig och såg mig utan fördomar, som ”mig”, pekade på saker jag aldrig hade tänkt på. Och de ord från vänner och föräldrar som jag alltid uppfattat som tjat var inte bara tjat – jag insåg att det handlade om sidor hos mig själv som jag behövde förändra framöver.
Eftersom jag ofta berättade om mina bekymmer för gästerna var det råd jag minns bäst:”Hitta din egen charm genom att prova många olika saker.”Jag tyckte verkligen om den formuleringen. Innebörden är ungefär densamma, men vanligtvis säger folk ”hitta ett arbete som passar dig”. Att få höra att jag skulle hitta ”min charm”, som kunde locka till sig någon eller något, kändes som om den fanns gömd någonstans i mitt liv och väntade på mig.
Förutom tiden på pensionatet var även utflykterna runt Jeju på lediga dagar underbara. Något nytt jag lärde mig var att Jeju verkligen är en stor ö, och att byarnas små hörn och vrår är fulla av skönhet, mer än de stora turistmålen. Även om jag inte hann se hela Jeju var ön perfekt för promenader, cykelturer och bilfärder längs kustvägen.
Hela landskapet bredde ut sig så öppet att man kunde ta in det med en enda blick, och det uppfriskade hjärtat hos alla som gick längs vägarna. Medan jag bodde på Jejus västra sida och reste österut upptäckte jag väst- och östkustens olika charm. Västkusten var livfull, medan östkusten hade en stillsam atmosfär. Hoppbilder på stranden och selfiepinnar var ett måste. På lediga dagar när jag bodde på andra pensionat brukade vi resa tillsammans, sammanhållna av att vara personal som kommit från fastlandet till Jeju, och vi tog med oss människor vi mötte tillbaka till pensionaten där vi arbetade. När jag njöt av varje dag på det sättet kändes det synd att behålla allt för mig själv. Jag var stolt över att vara mina vänners guide, visa dem det jag själv hade upplevt och upptäcka Jeju tillsammans.
Även om alla platser på Jeju var vackra,var platsen jag tyckte allra mest om,Hyeopjaes nattliga havochsolnedgången sedd från en oreum (vulkanisk kulle)samt det självklara inslaget på Jeju,HallasanDet var. Jag kan fortfarande inte glömma nattvyn över havet från pensionatets tak, där den mötte den stjärnklara himlen varje kväll. De dagliga stunderna av eftertanke och musiklyssnande, och människorna jag såg nattens hav tillsammans med, kommer att finnas kvar i mina minnen länge.
Jag sprang uppför oreumen, en liten vulkanisk kulle, genom vassen för att inte missa solnedgången. Känslan när jag ropade så högt jag kunde och kände mig fullständigt fri var fantastisk. Jag var också väldigt stolt över mig själv för att jag bestigit Hallasan, landets högsta berg. Den nervösa förväntan före klättringen, rädslan under färden när det var så jobbigt att jag undrade om jag skulle nå toppen och ta mig ner igen, känslan av att stå vid Baekrokdam som i en annan värld och de överväldigande tårarna när jag gick ner – de känslorna är fortfarande så levande. Kanske kändes det som om jag hade sett hela Jeju efter att ha bestigit Hallasan?
Vad jag kunde få ut av det och vilka jag skulle träffa.
Det var så sorgligt att behöva lämna vackra resmål, underbara människor och platser och människor som jag var tacksam för, och återvända till vardagen. När dagen för avresan från Jeju närmade sig blev jag allt mer rastlös och vemodig, så jag tror att jag fortsatte att blicka ut över havet längre och längre. Först funderade jag mycket på vad jag kunde få ut av att ta ett sabbatsår och vilka jag skulle träffa. När jag skulle lämna Jeju stod orsaken klar för mig.
Framför allt insåg jag att jag hade kommit för att träffa de värdefulla människor jag mötte på Jeju, människor som jag fortfarande har kontakt med, och för att möta mig själv. Jag förstod att jag måste acceptera den jag är för att hitta sätt att leva, och jag bestämde mig för att förbli mig själv och inte låta andras åsikter få mig att tappa bort mig själv.
Inte ens när jag landade på Daegu flygplats efter att ha lämnat Jeju kändes det verkligt att jag hade åkt därifrån. När jag såg bergen framför mig tänkte jag på Hallasan, och när jag såg floden tänkte jag på Hyeopjae-stranden. Jag insåg också att min inställning är det viktigaste när jag betraktar något. Så småningom började varje landskap och föremål se vackert ut.
Först trodde jag att det berodde på att jag bara hade sett vackra saker på Jeju, men när jag tittade närmare insåg jag att jag faktiskt hade bott på en vacker plats.Ändå tror jag att jag ofta klagade helt enkelt för att jag hade vant mig så mycket vid det. Det är som om platsen blev Jeju bara för att jag tänkte ”det här är Jeju”.Med den energi jag fick från Jeju tror jag att jag kommer att kunna se lite bredare på de val jag måste göra i livet..
Jag gav mig av för att hitta ett exakt svar, men fick inget. Däremot fick jag stor hjälp med att kunna fortsätta söka efter det. Jag är fortfarande långt ifrån att hitta mitt svar, men jag tror att jag kommer att fortsätta leva för att hitta det – för min egen skull. Jag vill säga att tiden för ”mig” är verkligen dyrbar. Till dig som funderar på att ta ett sabbatsår vill jag säga: Gör det bara!
Först trodde jag att det berodde på att jag bara hade sett de vackra sakerna på Jeju, men när jag tittade närmare insåg jag att jag ofta hade klagat, trots att jag bott på en verkligt vacker plats, helt enkelt för att jag vant mig vid den. När jag tänkte på den här platsen som Jeju kändes det som om den blev Jeju. Med den energi jag fick från Jeju tror jag att jag kan se lite bredare på de val jag måste göra i livet.
– Jeju! Jag vill bo där, gap year-vistelse / Son Jinju, medlem i gap year-gruppen / 8 veckors gap year |
Hänsynslöst, bara hänsynslöst.
Utan att ens veta vad det var som fick mig att må dåligt hatade jag att jag var så medveten om andras blickar, och jag ville blint förändra mig själv.
Så jag valde impulsivt att ta ett sabbatsår och åkte impulsivt till Jeju, som jag trodde låg längst bort.
Innan jag åkte till Jeju satte jag upp mål och planer under introduktionen inför sabbatsåret. Jag kunde gå djupare in på sådant jag hade funderat mycket över och oroat mig för, och genom samtal fick jag till och med lite hopp om att något kunde förändras, men eftersom det inte gick att se framför mig,orofyllde mig.
Jag gick ombord på planet utan några storslagna förväntningar på Jeju, utan minsta pirr av spänning, och tänkte att det bara var ännu en plats där människor bodde. Bara tanken på att ge mig av fick mig att känna mig både lite lättare och lite rädd. Under sabbatsåret hoppades jag att många av mina tankar och djupa bekymmer, en konkret plan för framtiden och den olust jag inte kunde sätta ord på skulle stillas.
Mitt vardagsliv på Jeju började.
Så började sabbatsåret då jag skulle hitta ”mig själv”, och livet på Jeju tog sin början. Jeju, som jag trodde skulle vara precis som alla andra platser, var verkligen en magisk ö. Mitt val – Jeju – var rätt. Det smaragdgröna havet som syntes bortom fönstret, solnedgången och ön på andra sidan som man såg från pensionatets tak, och landskapet från bussen i rörelse,allt sjönk in i mig..
Jag utropade mig av förtjusning hela dagen, och varje plats jag riktade kameran mot blev ett foto. Meteoriterna som föll över natthimlens svarta duk är fortfarande oförglömliga. När jag bara såg på sådana vackra saker såg och kände jag, och tankarna försvann. All beslutsamhet jag hade lovat mig själv – ”Jag måste göra det, jag ska tänka till slut” – föll samman. Det var verkligen underbart att släppa taget om tvångstankar och stress och bara blicka ut över havet utan att tänka på något.
På fritiden promenerade jag längs Hyeopjae-stranden eller besökte den traditionella femdagarsmarknaden, och jag brukade också röra mig runt med gästerna och njuta av korta stunder tillsammans. Arbetet som personal var inte alltid lätt, men för en sådan som jag, som tycker om att träffa människor, var varje dag rolig. Jag såg fram emot vilken gäst jag skulle få umgås med den dagen, och även efter att ha tillbringat bara en dag tillsammans kändes de som familj, så det var väldigt sorgligt att skiljas åt.
Det kändes märkligt att det var mer intimt än med familjen att berätta om mitt liv för någon jag just träffat, uppmuntra och ge råd. Jag undrade: Skulle det här vara möjligt om det inte var på Jeju, om det inte var ett resmål? Att träffa så många människor fick mig att fundera mycket på ”förbindelser”. Det kändes som om jag hade träffat alla jag skulle komma att möta under livet när jag var 23. Jag undrade ofta om jag någonsin skulle träffa dessa människor igen.
Framför allt kunde råd och reflektioner från främlingar jag först träffade på en ny plats ibland träffa mig med häpnad. Det jag hörde från personalen, som tillbringade de korta två månaderna med mig och såg mig utan fördomar, som ”mig”, pekade på saker jag aldrig hade tänkt på. Och de ord från vänner och föräldrar som jag alltid uppfattat som tjat var inte bara tjat – jag insåg att det handlade om sidor hos mig själv som jag behövde förändra framöver.
Eftersom jag ofta berättade om mina bekymmer för gästerna var det råd jag minns bäst:”Hitta din egen charm genom att prova många olika saker.”Jag tyckte verkligen om den formuleringen. Innebörden är ungefär densamma, men vanligtvis säger folk ”hitta ett arbete som passar dig”. Att få höra att jag skulle hitta ”min charm”, som kunde locka till sig någon eller något, kändes som om den fanns gömd någonstans i mitt liv och väntade på mig.
Förutom tiden på pensionatet var även utflykterna runt Jeju på lediga dagar underbara. Något nytt jag lärde mig var att Jeju verkligen är en stor ö, och att byarnas små hörn och vrår är fulla av skönhet, mer än de stora turistmålen. Även om jag inte hann se hela Jeju var ön perfekt för promenader, cykelturer och bilfärder längs kustvägen.
Hela landskapet bredde ut sig så öppet att man kunde ta in det med en enda blick, och det uppfriskade hjärtat hos alla som gick längs vägarna. Medan jag bodde på Jejus västra sida och reste österut upptäckte jag väst- och östkustens olika charm. Västkusten var livfull, medan östkusten hade en stillsam atmosfär. Hoppbilder på stranden och selfiepinnar var ett måste. På lediga dagar när jag bodde på andra pensionat brukade vi resa tillsammans, sammanhållna av att vara personal som kommit från fastlandet till Jeju, och vi tog med oss människor vi mötte tillbaka till pensionaten där vi arbetade. När jag njöt av varje dag på det sättet kändes det synd att behålla allt för mig själv. Jag var stolt över att vara mina vänners guide, visa dem det jag själv hade upplevt och upptäcka Jeju tillsammans.
Även om alla platser på Jeju var vackra,var platsen jag tyckte allra mest om,Hyeopjaes nattliga havochsolnedgången sedd från en oreum (vulkanisk kulle)samt det självklara inslaget på Jeju,HallasanDet var. Jag kan fortfarande inte glömma nattvyn över havet från pensionatets tak, där den mötte den stjärnklara himlen varje kväll. De dagliga stunderna av eftertanke och musiklyssnande, och människorna jag såg nattens hav tillsammans med, kommer att finnas kvar i mina minnen länge.
Jag sprang uppför oreumen, en liten vulkanisk kulle, genom vassen för att inte missa solnedgången. Känslan när jag ropade så högt jag kunde och kände mig fullständigt fri var fantastisk. Jag var också väldigt stolt över mig själv för att jag bestigit Hallasan, landets högsta berg. Den nervösa förväntan före klättringen, rädslan under färden när det var så jobbigt att jag undrade om jag skulle nå toppen och ta mig ner igen, känslan av att stå vid Baekrokdam som i en annan värld och de överväldigande tårarna när jag gick ner – de känslorna är fortfarande så levande. Kanske kändes det som om jag hade sett hela Jeju efter att ha bestigit Hallasan?
Vad jag kunde få ut av det och vilka jag skulle träffa.
Det var så sorgligt att behöva lämna vackra resmål, underbara människor och platser och människor som jag var tacksam för, och återvända till vardagen. När dagen för avresan från Jeju närmade sig blev jag allt mer rastlös och vemodig, så jag tror att jag fortsatte att blicka ut över havet längre och längre. Först funderade jag mycket på vad jag kunde få ut av att ta ett sabbatsår och vilka jag skulle träffa. När jag skulle lämna Jeju stod orsaken klar för mig.
Framför allt insåg jag att jag hade kommit för att träffa de värdefulla människor jag mötte på Jeju, människor som jag fortfarande har kontakt med, och för att möta mig själv. Jag förstod att jag måste acceptera den jag är för att hitta sätt att leva, och jag bestämde mig för att förbli mig själv och inte låta andras åsikter få mig att tappa bort mig själv.
Inte ens när jag landade på Daegu flygplats efter att ha lämnat Jeju kändes det verkligt att jag hade åkt därifrån. När jag såg bergen framför mig tänkte jag på Hallasan, och när jag såg floden tänkte jag på Hyeopjae-stranden. Jag insåg också att min inställning är det viktigaste när jag betraktar något. Så småningom började varje landskap och föremål se vackert ut.
Först trodde jag att det berodde på att jag bara hade sett vackra saker på Jeju, men när jag tittade närmare insåg jag att jag faktiskt hade bott på en vacker plats.Ändå tror jag att jag ofta klagade helt enkelt för att jag hade vant mig så mycket vid det. Det är som om platsen blev Jeju bara för att jag tänkte ”det här är Jeju”.Med den energi jag fick från Jeju tror jag att jag kommer att kunna se lite bredare på de val jag måste göra i livet..
Jag gav mig av för att hitta ett exakt svar, men fick inget. Däremot fick jag stor hjälp med att kunna fortsätta söka efter det. Jag är fortfarande långt ifrån att hitta mitt svar, men jag tror att jag kommer att fortsätta leva för att hitta det – för min egen skull. Jag vill säga att tiden för ”mig” är verkligen dyrbar. Till dig som funderar på att ta ett sabbatsår vill jag säga: Gör det bara!
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
