Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Känslomässig frigörelse, jag har återfunnit mitt gamla jag #Bättre självkännedom och förmåga att uttrycka mig #Jag känner mig återhämtad och strålar igen
Att träffa människor som tänkte ungefär som jag och till och med ha ett kort samtal med dem var uppmuntrande. Jag tyckte också om att höra andra människors berättelser och se hur lokalbefolkningen levde. Jag kände och lärde mig mycket av att se skillnader i kultur, livsstil, utseende och många andra saker.
1:1-rådgivning för att hitta min dröm |
F.Hej! Kan du berätta lite om dig själv?
Jag gör ingenting för tillfället, men jag försöker komma igång med något nytt.
Jag arbetade i ungefär två år.Jag arbetade på ett företag i ungefär ett och ett halvt år, slutade under svåra omständigheter och arbetade sedan deltid i ungefär nio månader.
Jag studerade digitalt innehåll på universitetet. Jag lärde mig inom en rad olika områden, från webbutveckling till design och videoproduktion. Arbetet jag utförde var inte precis inom mitt huvudämne, men det hade anknytning till det. Eftersom företaget producerade utbildningsmaterial skapade jag material för att undervisa små barn och bearbetade berättelser som hade utvecklats.
F.Hur kom du igång med arbetet?
Jag kände en person som erbjöd mig en tjänst som lärarassistent, där jag hjälpte till att undervisa personer med hörselnedsättning i videoredigering. Genom det arbetet hjälpte jag till med att ta fram figurer åt det utbildningsföretag som personen drev. Genom de aktiviteterna kom jag naturligt i kontakt med kulturell och konstnärlig verksamhet. Jag lockades av tanken på att barn kunde få undervisning och stöd genom lek och kultur i stället för utantillinlärning, så efter examen började jag arbeta på personens företag.
F.Varför slutade du på jobbet?
Arbetet Själva jobbet var nytt och bra. Men efter ett tag ändrade företaget inriktning och blev ett socialt företagoch inkomsterna försvann.Jag gick åtta månader utan att få lön.Jag kämpade och höll ut så gott jag kunde, men relationerna försämrades gradvis och till slut slutade jag. Efter att jag slutat började jag arbeta deltid med telefonrådgivning.
F.Hur fick du höra talas om Korea Gap Year?
Av en slump såg jag på Navers startsida "”Sju gånger för människor i tjugoårsåldern”" och läste artikeln. I min omgivning var jag den enda som sa att jag skulle åka på en resa, men det uppmuntrade mig att se någon göra det jag själv ville göra. Därför blev jag nyfiken på ett sabbatsår och besökte webbplatsen.
F.Slutade du på jobbet för att ta ett sabbatsår?
Till en början planerade jag att börja förbereda mig för en examen inom socialt arbete så snart jag slutade på jobbet. Arbetet med att hjälpa barn genom kulturella och konstnärliga aktiviteter, som jag blev intresserad av under tiden jag arbetade, krävde i princip en examen inom socialt arbete. Så jag började arbeta deltid för att kunna studera och arbeta samtidigt, menjag begravdes i arbete och kom till slut bara att arbeta..
Jag försökte sluta på deltidsjobbet, menjag vågade inte.. Eftersom jag blev sårad på mitt första jobb – där jag arbetade med någon jag litade på – slutade jag på deltidsjobbet och visste inte vad jag skulle välja härnästsjälvförtroendebehövde jag.Under tiden fick jag styrka av att läsa inlägget.
F.Du deltog dock inte i något volontär- eller reseprogram hos Korea Gap Year,1:1-rådgivningutan i rådgivning, eller hur? Fanns det någon särskild anledning?
Till en början ville jag resa när jag tittade på Korea Gap Years webbplats, så jag tittade på många program utomlands. Jag tittade på allt från praktikplatser till volontärarbete och resor utomlands.Jag ville göra allt, men bland allt detta undrade jag:Vad behöver jag egentligen?Det började jag oroa mig för. Medan jag funderade på det upptäckte jag rådgivningen och ansökte med inställningen ”det är åtminstone något”.
F.Vad oroade du dig mest för när du fick rådgivningen?
Eftersom jag inte visste någonting hoppades jag att någon skulle hjälpa mig att staka ut en väg framåt. Jag ville också höra berättelser från någon som faktiskt hade varit på resan.
Och det var svårt att välja ut det allra jobbigaste, eftersomallt var svårt då.Det var jobbigt att arbeta och allt kändes bara svårt. Jag arbetade för att tjäna pengar, som alla andra, och träffade människor på fritiden, men jag kände att inget av det betydde något. Jag brukade faktiskt vara en sådan som lyckades bra när jag försökte med något, men efter att ha lämnat arbetsplatsen under dåliga omständigheter undrade jag om jag kunde lyckas med något över huvud taget, och jag tappade också självförtroendet i mina relationer.
F.Kunde du få hjälp med de svårigheterna och den oro du kände genom samtalen?
Först trodde jag att det skulle vara som studie- och yrkesvägledningen på gymnasiet – att hitta mina fallenheter och få råd.
Men så var det inte. De frågade vad jag hade arbetat med och varför jag slutade, och då var det för smärtsamt att prata om jobbet. Så jag grät mycket. Sedan,släpptes känslorna som jag hade tryckt undan fram.Allteftersom samtalen fortsatte kunde jag hitta tillbaka till mig själv. Jag hade låtsats att jag inte märkte mina svårigheter och förnekat dem, men genom att prata och verkligen erkänna mina känslor kunde jag reda ut mina tankar, och det ledde till att jag började planera en resa.
F.Det var ingen vanlig resa, och under samtalen,ett uppdragfick du ett uppdrag och gav dig av, eller hur? Vad var uppdraget och varför fick du det?
Uppdraget var att ta bilder tillsammans med 100 personer som jag träffade på resmålet.Ja.Anledningen är att jag...uttryckteJag uttryckte det inte särskilt mycket (skratt).
När jag först fick uppdraget, då...Jag hade bott ett år i Australien på ett working holiday-visum, så jag trodde att det skulle vara lätt att ta bilder med hundra personer.
F.Hur förberedde du dig inför avresan?
Jag förberedde mig egentligen inte särskilt mycket. Jag bestämde mig bara för att åka till Turkiet. Resten av rutten planerade jag efter att ha kommit till Turkiet: Österrike – Prag – Paris – Lissabon – Barcelona – Venedig – Rom – Sri Lanka – Thailand. Jag reste i över tre månader.
F.Eftersom du hade erfarenhet av working holiday, var du inte rädd eller orolig?
När jag åkte till Australien var jag inte rädd eftersom jag inte visste någonting, men inför den här resan blev jag väldigt rädd från och med två veckor före avresan.Jag var väldigt rädd från och med två veckor innan.Jag ångrade mig hela tiden och tänkte: ”Borde jag ha sagt till folk att jag ska åka i en månad i stället för tre?”
Jag vet inte varför jag var så rädd då, men det jag oroade mig mest för var att råka ut för en olycka utomlands. Men eftersom jag redan hade berättat det för alla kunde jag inte låta bli att åka, och jag åkte faktiskt till flygplatsen gråtande. När jag väl kom fram till Turkiet gick det bra efter det (skratt).När det gällde boende bokade jag nästa ställe efter hand och reste vidare, eller så letade jag upp ställen till fots och kollade dem på plats eftersom det var lågsäsong.
F.Jag undrar hur du kände dig när du först kom till Turkiet med uppdraget att ”ta bilder tillsammans med 100 personer”.
Först var jag verkligen bara rädd.Av alla filmer råkade jag se en på planet som handlade om någon som blev kidnappad på resmålet (skratt). Dessutom...Jag skrev alltid dagbok när jag reste, och om man tittar på vad jag skrev den första dagen...”Jag är rädd. Det känns som att jag åker iväg utan anledning.”Det var det enda jag skrev.
F.Vad fick den rädslan att förändras?
Jag kom fram till mitt boende i Turkiet i gryningen. Nästa dag funderade jag på vart jag skulle gå i Istanbul, när en koreansk kvinna på vandrarhemmet kom fram till mig och sa: ”Om det är första gången du är här, vill du gå någonstans tillsammans?” Jag följde med henne ut, och medan vi tittade på sevärdheter började jag så småningom må bättre.
F.Var det några svårigheter med att genomföra uppdraget?
Uppdraget var svårare än jag hade trott. Det var inte lätt att ta kontakt med folk, så jag väntade ganska länge innan jag satte igång.
Första uppdragetJag gjorde det när jag hade varit i Istanbul i ungefär sex dagar. Trots att jag hade varit där i sex dagar kände jag att jag åtminstone borde ta en bild, och någon bad mig först att ta en familjebild. Jag tog den åt dem och bad dem sedan att ta en bild på mig också.den första bildenSå det slutade med att jag tog den.Efter det utvecklade jag mina egna knep. När jag frågade män eller par tackade de inte nej, utan ställde gärna upp.
F.Vad var det svåraste under resan?
När jag kom fram till nästa resmål utan att ha bokat boende.Man måste gå runt i timmar och kämpa för att hitta ett pensionat. Under tiden insåg jag att jag hade alldeles för många ursäkter hemma i Korea. Jag brukade avstå från saker som ”Jag ska gå upp tidigt på lördag och gå på en utställning”, ”Jag borde läsa en bok” och ”Jag vill måla som hobby”, allt för att jag sa att jag inte hade tid.På resan måste man fortsätta försöka tills det går – det finns inget som inte går att göra.Det var svårt, men samtidigt blev jag mycket modigare.
F.Vad tyckte du bäst om?
Att träffa människor som tänkte ungefär som jag och till och med få prata kort med dem gav mig styrka. Dessutom,tyckte jag om att lyssna på andra människors berättelser och se hur lokalbefolkningen levde. Kulturen är annorlunda, levnadssätten är annorlunda, människor ser annorlunda ut,och mycket annat— jag kände och lärde mig mycket av att se det.
Till exempel är människor i Spanien väldigt livliga, så det var fascinerande att se hur glatt de arbetade var de än befann sig. En dag var jag ute och promenerade när människor hade samlats för att roa sig på ett tyst disco (en fest där deltagarna använder trådlösa hörlurar i stället för att spela musik högt genom högtalare). Det var roligt att se både barn och vuxna uppslukade av sin egen musik, men samtidigttyckte jag om att de fritt kunde uttrycka det de ville.Det var fint att se.
F.Kände du att du förändrades under resan?
Jag sa att jag inte är bra på att uttrycka mig. En sak som hängde ihop med det var att jag ofta inte kunde säga nej när en främling bad mig om något, eftersom jag kände att jag måste visa hänsyn. Jag åkte på resan med tanken att jag inte borde göra så. Men människor förändras inte så lätt, eller hur?
Två dagar efter att jag kommit till Turkiet råkade jag träffa några koreaner och vi åt tillsammans. Eftersom vi bodde på samma ställe tog vi en drink till. Jag ville sova, men jag kunde inte gå därifrån. Det var inte lätt för mig.Så till slut kunde jag inte ta mig upp (gå därifrån).(skrattar). Där var en vän i min ålder som sa till mig: ''Resor handlar inte om socialt umgänge, så du behöver inte tvinga dig själv att göra saker du inte vill.'' När jag hörde det blev jag besviken på mig själv, men det hjälpte mig också att tänka om. Efter det, när jag umgicks med andra resenärer som jag träffade helt naturligt,uttryckte jag vad jag själv ville..Lite i taget..
F. Vilka förändringar märkte du när du jämför tiden före och efter sabbatsåret?
Tidigare,var min självinsiktväldigt begränsad. Att resa och att vilja arbeta med design var sådant jag länge hade velat göra, men jag fortsatte att tveka.
De härfarhågornavar för stora för mig, och det var svårt att få hjälp på annat håll. När jag ser tillbaka tror jag att jag ville höra från någon med verklig erfarenhet, och i det avseendetvar rådgivningen och resan till stor hjälp.
Nu,har jag hittat tillbaka till mitt gamla jag.Innan jag reste, när jag mådde dåligt på grund av jobbet, frågade folk ofta: ''Vad är det med dig i dag?'' Innan jag började jobba brukade folk säga: ''Har det hänt något bra i dag?'' Jag har hittat tillbaka till den versionen av mig själv.
F.Vad har du för planer för framtiden?
Jag ska göra en portfolio av det. Och jag vill arbeta med något designrelaterat. Efter det vill jag fortsätta ägna mig åt mina hobbyer regelbundet. Jag fortsatte att teckna under resan, och jag vill hitta en tecknarstil som är alldeles min egen.
F.Känner du dig nu säker på dig själv när det gäller jobbsökandet?
Det är inte så att jag saknar självförtroende som tidigare, och jag har inga större farhågor. Jag oroar mig bara för: ''Jag är bra på det här, men tänk om de inte anställer mig?'' (skrattar) De sorters rädslor som brukade bekymra mig har försvunnit nu.
F. Vad betyder ett sabbatsår för dig?
En tid då man får känna sig ung igen.
Ju äldre man blir, desto äldre blir också ens sätt att tänka. Förr hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle bli så här.
Genom sabbatsåret tror jag att jag kunde hitta tillbaka till mitt tidigare ljusa, livliga och välmående jag.
Att träffa människor som tänkte ungefär som jag och till och med ha ett kort samtal med dem var uppmuntrande. Jag tyckte också om att höra andra människors berättelser och se hur lokalbefolkningen levde. Jag kände och lärde mig mycket av att se skillnader i kultur, livsstil, utseende och många andra saker.
1:1-rådgivning för att hitta min dröm |
F.Hej! Kan du berätta lite om dig själv?
Jag gör ingenting för tillfället, men jag försöker komma igång med något nytt.
Jag arbetade i ungefär två år.Jag arbetade på ett företag i ungefär ett och ett halvt år, slutade under svåra omständigheter och arbetade sedan deltid i ungefär nio månader.
Jag studerade digitalt innehåll på universitetet. Jag lärde mig inom en rad olika områden, från webbutveckling till design och videoproduktion. Arbetet jag utförde var inte precis inom mitt huvudämne, men det hade anknytning till det. Eftersom företaget producerade utbildningsmaterial skapade jag material för att undervisa små barn och bearbetade berättelser som hade utvecklats.
F.Hur kom du igång med arbetet?
Jag kände en person som erbjöd mig en tjänst som lärarassistent, där jag hjälpte till att undervisa personer med hörselnedsättning i videoredigering. Genom det arbetet hjälpte jag till med att ta fram figurer åt det utbildningsföretag som personen drev. Genom de aktiviteterna kom jag naturligt i kontakt med kulturell och konstnärlig verksamhet. Jag lockades av tanken på att barn kunde få undervisning och stöd genom lek och kultur i stället för utantillinlärning, så efter examen började jag arbeta på personens företag.
F.Varför slutade du på jobbet?
Arbetet Själva jobbet var nytt och bra. Men efter ett tag ändrade företaget inriktning och blev ett socialt företagoch inkomsterna försvann.Jag gick åtta månader utan att få lön.Jag kämpade och höll ut så gott jag kunde, men relationerna försämrades gradvis och till slut slutade jag. Efter att jag slutat började jag arbeta deltid med telefonrådgivning.
F.Hur fick du höra talas om Korea Gap Year?
Av en slump såg jag på Navers startsida "”Sju gånger för människor i tjugoårsåldern”" och läste artikeln. I min omgivning var jag den enda som sa att jag skulle åka på en resa, men det uppmuntrade mig att se någon göra det jag själv ville göra. Därför blev jag nyfiken på ett sabbatsår och besökte webbplatsen.
F.Slutade du på jobbet för att ta ett sabbatsår?
Till en början planerade jag att börja förbereda mig för en examen inom socialt arbete så snart jag slutade på jobbet. Arbetet med att hjälpa barn genom kulturella och konstnärliga aktiviteter, som jag blev intresserad av under tiden jag arbetade, krävde i princip en examen inom socialt arbete. Så jag började arbeta deltid för att kunna studera och arbeta samtidigt, menjag begravdes i arbete och kom till slut bara att arbeta..
Jag försökte sluta på deltidsjobbet, menjag vågade inte.. Eftersom jag blev sårad på mitt första jobb – där jag arbetade med någon jag litade på – slutade jag på deltidsjobbet och visste inte vad jag skulle välja härnästsjälvförtroendebehövde jag.Under tiden fick jag styrka av att läsa inlägget.
F.Du deltog dock inte i något volontär- eller reseprogram hos Korea Gap Year,1:1-rådgivningutan i rådgivning, eller hur? Fanns det någon särskild anledning?
Till en början ville jag resa när jag tittade på Korea Gap Years webbplats, så jag tittade på många program utomlands. Jag tittade på allt från praktikplatser till volontärarbete och resor utomlands.Jag ville göra allt, men bland allt detta undrade jag:Vad behöver jag egentligen?Det började jag oroa mig för. Medan jag funderade på det upptäckte jag rådgivningen och ansökte med inställningen ”det är åtminstone något”.
F.Vad oroade du dig mest för när du fick rådgivningen?
Eftersom jag inte visste någonting hoppades jag att någon skulle hjälpa mig att staka ut en väg framåt. Jag ville också höra berättelser från någon som faktiskt hade varit på resan.
Och det var svårt att välja ut det allra jobbigaste, eftersomallt var svårt då.Det var jobbigt att arbeta och allt kändes bara svårt. Jag arbetade för att tjäna pengar, som alla andra, och träffade människor på fritiden, men jag kände att inget av det betydde något. Jag brukade faktiskt vara en sådan som lyckades bra när jag försökte med något, men efter att ha lämnat arbetsplatsen under dåliga omständigheter undrade jag om jag kunde lyckas med något över huvud taget, och jag tappade också självförtroendet i mina relationer.
F.Kunde du få hjälp med de svårigheterna och den oro du kände genom samtalen?
Först trodde jag att det skulle vara som studie- och yrkesvägledningen på gymnasiet – att hitta mina fallenheter och få råd.
Men så var det inte. De frågade vad jag hade arbetat med och varför jag slutade, och då var det för smärtsamt att prata om jobbet. Så jag grät mycket. Sedan,släpptes känslorna som jag hade tryckt undan fram.Allteftersom samtalen fortsatte kunde jag hitta tillbaka till mig själv. Jag hade låtsats att jag inte märkte mina svårigheter och förnekat dem, men genom att prata och verkligen erkänna mina känslor kunde jag reda ut mina tankar, och det ledde till att jag började planera en resa.
F.Det var ingen vanlig resa, och under samtalen,ett uppdragfick du ett uppdrag och gav dig av, eller hur? Vad var uppdraget och varför fick du det?
Uppdraget var att ta bilder tillsammans med 100 personer som jag träffade på resmålet.Ja.Anledningen är att jag...uttryckteJag uttryckte det inte särskilt mycket (skratt).
När jag först fick uppdraget, då...Jag hade bott ett år i Australien på ett working holiday-visum, så jag trodde att det skulle vara lätt att ta bilder med hundra personer.
F.Hur förberedde du dig inför avresan?
Jag förberedde mig egentligen inte särskilt mycket. Jag bestämde mig bara för att åka till Turkiet. Resten av rutten planerade jag efter att ha kommit till Turkiet: Österrike – Prag – Paris – Lissabon – Barcelona – Venedig – Rom – Sri Lanka – Thailand. Jag reste i över tre månader.
F.Eftersom du hade erfarenhet av working holiday, var du inte rädd eller orolig?
När jag åkte till Australien var jag inte rädd eftersom jag inte visste någonting, men inför den här resan blev jag väldigt rädd från och med två veckor före avresan.Jag var väldigt rädd från och med två veckor innan.Jag ångrade mig hela tiden och tänkte: ”Borde jag ha sagt till folk att jag ska åka i en månad i stället för tre?”
Jag vet inte varför jag var så rädd då, men det jag oroade mig mest för var att råka ut för en olycka utomlands. Men eftersom jag redan hade berättat det för alla kunde jag inte låta bli att åka, och jag åkte faktiskt till flygplatsen gråtande. När jag väl kom fram till Turkiet gick det bra efter det (skratt).När det gällde boende bokade jag nästa ställe efter hand och reste vidare, eller så letade jag upp ställen till fots och kollade dem på plats eftersom det var lågsäsong.
F.Jag undrar hur du kände dig när du först kom till Turkiet med uppdraget att ”ta bilder tillsammans med 100 personer”.
Först var jag verkligen bara rädd.Av alla filmer råkade jag se en på planet som handlade om någon som blev kidnappad på resmålet (skratt). Dessutom...Jag skrev alltid dagbok när jag reste, och om man tittar på vad jag skrev den första dagen...”Jag är rädd. Det känns som att jag åker iväg utan anledning.”Det var det enda jag skrev.
F.Vad fick den rädslan att förändras?
Jag kom fram till mitt boende i Turkiet i gryningen. Nästa dag funderade jag på vart jag skulle gå i Istanbul, när en koreansk kvinna på vandrarhemmet kom fram till mig och sa: ”Om det är första gången du är här, vill du gå någonstans tillsammans?” Jag följde med henne ut, och medan vi tittade på sevärdheter började jag så småningom må bättre.
F.Var det några svårigheter med att genomföra uppdraget?
Uppdraget var svårare än jag hade trott. Det var inte lätt att ta kontakt med folk, så jag väntade ganska länge innan jag satte igång.
Första uppdragetJag gjorde det när jag hade varit i Istanbul i ungefär sex dagar. Trots att jag hade varit där i sex dagar kände jag att jag åtminstone borde ta en bild, och någon bad mig först att ta en familjebild. Jag tog den åt dem och bad dem sedan att ta en bild på mig också.den första bildenSå det slutade med att jag tog den.Efter det utvecklade jag mina egna knep. När jag frågade män eller par tackade de inte nej, utan ställde gärna upp.
F.Vad var det svåraste under resan?
När jag kom fram till nästa resmål utan att ha bokat boende.Man måste gå runt i timmar och kämpa för att hitta ett pensionat. Under tiden insåg jag att jag hade alldeles för många ursäkter hemma i Korea. Jag brukade avstå från saker som ”Jag ska gå upp tidigt på lördag och gå på en utställning”, ”Jag borde läsa en bok” och ”Jag vill måla som hobby”, allt för att jag sa att jag inte hade tid.På resan måste man fortsätta försöka tills det går – det finns inget som inte går att göra.Det var svårt, men samtidigt blev jag mycket modigare.
F.Vad tyckte du bäst om?
Att träffa människor som tänkte ungefär som jag och till och med få prata kort med dem gav mig styrka. Dessutom,tyckte jag om att lyssna på andra människors berättelser och se hur lokalbefolkningen levde. Kulturen är annorlunda, levnadssätten är annorlunda, människor ser annorlunda ut,och mycket annat— jag kände och lärde mig mycket av att se det.
Till exempel är människor i Spanien väldigt livliga, så det var fascinerande att se hur glatt de arbetade var de än befann sig. En dag var jag ute och promenerade när människor hade samlats för att roa sig på ett tyst disco (en fest där deltagarna använder trådlösa hörlurar i stället för att spela musik högt genom högtalare). Det var roligt att se både barn och vuxna uppslukade av sin egen musik, men samtidigttyckte jag om att de fritt kunde uttrycka det de ville.Det var fint att se.
F.Kände du att du förändrades under resan?
Jag sa att jag inte är bra på att uttrycka mig. En sak som hängde ihop med det var att jag ofta inte kunde säga nej när en främling bad mig om något, eftersom jag kände att jag måste visa hänsyn. Jag åkte på resan med tanken att jag inte borde göra så. Men människor förändras inte så lätt, eller hur?
Två dagar efter att jag kommit till Turkiet råkade jag träffa några koreaner och vi åt tillsammans. Eftersom vi bodde på samma ställe tog vi en drink till. Jag ville sova, men jag kunde inte gå därifrån. Det var inte lätt för mig.Så till slut kunde jag inte ta mig upp (gå därifrån).(skrattar). Där var en vän i min ålder som sa till mig: ''Resor handlar inte om socialt umgänge, så du behöver inte tvinga dig själv att göra saker du inte vill.'' När jag hörde det blev jag besviken på mig själv, men det hjälpte mig också att tänka om. Efter det, när jag umgicks med andra resenärer som jag träffade helt naturligt,uttryckte jag vad jag själv ville..Lite i taget..
F. Vilka förändringar märkte du när du jämför tiden före och efter sabbatsåret?
Tidigare,var min självinsiktväldigt begränsad. Att resa och att vilja arbeta med design var sådant jag länge hade velat göra, men jag fortsatte att tveka.
De härfarhågornavar för stora för mig, och det var svårt att få hjälp på annat håll. När jag ser tillbaka tror jag att jag ville höra från någon med verklig erfarenhet, och i det avseendetvar rådgivningen och resan till stor hjälp.
Nu,har jag hittat tillbaka till mitt gamla jag.Innan jag reste, när jag mådde dåligt på grund av jobbet, frågade folk ofta: ''Vad är det med dig i dag?'' Innan jag började jobba brukade folk säga: ''Har det hänt något bra i dag?'' Jag har hittat tillbaka till den versionen av mig själv.
F.Vad har du för planer för framtiden?
Jag ska göra en portfolio av det. Och jag vill arbeta med något designrelaterat. Efter det vill jag fortsätta ägna mig åt mina hobbyer regelbundet. Jag fortsatte att teckna under resan, och jag vill hitta en tecknarstil som är alldeles min egen.
F.Känner du dig nu säker på dig själv när det gäller jobbsökandet?
Det är inte så att jag saknar självförtroende som tidigare, och jag har inga större farhågor. Jag oroar mig bara för: ''Jag är bra på det här, men tänk om de inte anställer mig?'' (skrattar) De sorters rädslor som brukade bekymra mig har försvunnit nu.
F. Vad betyder ett sabbatsår för dig?
En tid då man får känna sig ung igen.
Ju äldre man blir, desto äldre blir också ens sätt att tänka. Förr hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle bli så här.
Genom sabbatsåret tror jag att jag kunde hitta tillbaka till mitt tidigare ljusa, livliga och välmående jag.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
