Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Större självständighet, mer livskraft #Avkoppling, ett vidare perspektiv #Små glädjeämnen och tacksamhet mot mig själv
Tidigare brukade jag ligga hemma och känna mig håglös när jag inte hade något att göra, och bara hoppas att tiden skulle gå fort. Men att bo där gav mig energi och fick mig att känna att tiden var alltför värdefull för att slösas bort. Framför allt tror jag att jag fick lite mer ro i tankarna – livet känns mer avslappnat och jag känner mig starkare.
– Haeundae! Jag vill bo där, en plats för ungdomar! / Park Sae-arom, deltagare i sabbatsår (gap year) |
Packlista
Saker som det var besvärligt att vara utan / saker som var praktiska att ha:Inga
Saker som var besvärliga att ha:Inga
Saker som var praktiska att ha:Handdukar och toalettartiklar
Mitt packningstips!
Det är bäst att ta med basutrustningen själv!
F.Hade du några minnesvärda, trevliga eller obehagliga upplevelser under sabbatsåret?
Eftersom jag blir åksjuk på bussar var det verkligen jobbigt att åka med de turistfyllda bussarna i Busan. Men jag minns att en vän som följde med såg till att jag fick en sittplats varje gång vi åkte buss. Det var jag verkligen tacksam för! Och ...rundturen för att se stadens nattvyär minnesvärd. De oräkneliga ljusen som fyllde staden var verkligen spektakulära.
F.Vad tyckte du om med sabbatsårsprogrammet du deltog i?
Det jag tyckte allra mest om var först och främst att lämna mitt tråkiga hem och få lite ...egentidsom jag kunde njuta av i min egen takt, ochen känsla av självständighetsom jag lyckades utveckla. Jag tyckte också om att vi, trots att jag bara tillbringade en månad med människor som först var främlingar, blev så nära som en familj. Jag kände mig tom när vi var tvungna att ta farväl. Jag vet inte när vi ses igen, men det är ett väldigt fint minne. Det jag lärde mig och insåg genom programmet var ...att även små uppgifter kan kännas meningsfulla om man inte försummar dem. Det var något jag brukade påminna mig själv om varje gång det var jobbigt att bo där.
F.Berätta om någon minnesvärd person du träffade under sabbatsåret.
All personal på pensionatet som jag arbetade med. Det var människor jag aldrig hade träffat förut, men inom några dagar blev vi nära som vänner och familj. Kanske knöt vi snabbt band och kom bra överens eftersom vi åt och sov tillsammans och delade livets grundläggande nödvändigheter.
F.Om jag planerade sabbatsårsprogrammet skulle jag lägga till eller ändra följande punkter i programmet!
Jag tycker inte att det finns något särskilt som behöver läggas till eller ändras. Livet på ett pensionat beror helt på individen. Om man vill få ut mer av programmet tror jag att man måste skapa upplevelsen själv.
F.Mitt personliga tips till framtida deltagare!
Det är bra att släppa tanken att man måste åka någonstans på sin lediga dag. 'Jag vill bo där’Om du kom hit för att du kände ”jag vill bo där” är det verkligen bäst att försöka leva som en lokalinvånare. Börja med att i lugn och ro upptäcka området där du bor innan du ger dig iväg – det är helt okej. Som en bonus blir resan ännu bättre om du har en app med tunnelbanekartor eller information om olika bra restauranger.
F.Hur skulle du jämföra tiden före och efter att du deltog i sabbatsårsprogrammet?
Jag känner mig mer energisk i vardagen.Tidigare brukade jag ligga hemma och känna mig håglös när jag inte hade något att göra, och bara hoppas att tiden skulle gå fort. Men att bo där gav mig energi och fick mig att känna att tiden är värdefull. Framför allt tror jag att jag fick lite mer mental ro. Livet känns mer avslappnat och jag känner mig starkare.
F.Berätta om din personliga favoritplats som du upptäckte under sabbatsåret.
Den plats jag tyckte bäst om under min resa i Busan var TaejongdaeJag skulle välja Taejongdae. Innan jag åkte dit stannade jag först till i Gamcheon Culture Village för att titta runt och ta bilder, och tog sedan bussen till Taejongdae. Jag kom fram vid femtiden, promenerade runt och beundrade det vidsträckta havet. Även om det kanske låter obetydligt minns jag verkligen den stunden som mycket njutbar. Och när jag åt Taejongdae-jjamppong, en rejäl nudelsoppa med skaldjur, kändes det verkligen som om allt föll på plats.
Q.Min berättelse om året efter gymnasiet i Haeundae
En månad – lång om man säger så, kort om man säger så – har gått. Jag minns att jag kände lite ånger efter att jag först hade ansökt om ett sabbatsår. I efterhand var orsaken ganska fånig och enkel: jag var rädd för att bryta min vardagsrutin.rädslaDet var det. På något sätt hamnade jag på tåget till Haeundae i Busan och tänkte: ”Oj, jag är verkligen i Busan. Jag kommer inte att kunna åka hem på en månad.” Jag kände mig lite rädd och upprymd.
Jag kom till vandrarhemmet – där jag skulle bo som hemma den närmaste månaden – i vandrarhemschefens bil. Efter att tillfälligt ha tilldelats ett rum och packat upp lite sökte min trötta kropp efter den långa resan genast upp sängen. Den första dagen fick jag lära mig enkla arbetsuppgifter, och från nästa dag började jag arbeta på vandrarhemmet på allvar. Eftersom jobbet bara bestod av att hjälpa till med enkel städning trodde jag först inte att det skulle vara någon större sak.
Men vilken överraskning! Verkligenstädningeftersom det bara var städning minns jag att det kändes ännu jobbigare. Nu skrattar jag förstås och tänker att det berodde på att det var första gången och att jag saknade rutin, men när jag insåg att själva logiverksamheten är en så krävande servicebransch tänkte jag att jag måste jobba hårt. Så småningom blev jag skickligare, och ett rum som vi först brukade städa tillsammans kunde jag senare städa själv. Nu känner jag mig säker på att bädda och städa rum vart jag än går.
När jag berättar så här låter arbetet på vandrarhemmet väldigt tröttande och svårt, men när städningen är klar har man gjort alla dagens sysslor, såfritidfår man. Då brukade min vän och jag rusa ut utan att tänka efter. Det första stället vi besökte låg i Nampo-dong:Gukje-marknaden och Kkangtong-marknaden! Först kändes det lite märkligt att gå på marknaden, men när jag väl var där tappade jag tidsuppfattningen medan jag strosade omkring. Det fanns så mycket att äta! Den mest minnesvärda maträtten var den som tog upp hela mitten av en gränd:bibim dangmyeon (starka, blandade glasnudlar)Det var den. Jag hade aldrig provat den förut, men än i dag dyker den mustiga smaken upp i tankarna när jag skriver det här.
Kanske för att det var en marknad var gatumatutbudet väl utvecklat, och det fanns många läckra rätter som utländska turister köade för. Efter att ha varit ute och kommit tillbaka till vandrarhemmet brukade vi köpa kyckling och öl flera gånger i veckan och ha fest med gästerna. Jag var inte med så ofta, men jag minns att jag ibland åt kyckling och drack öl medan vi pratade. När vädret var fint ordnade vi också grillfester på taket på kvällarna. Eftersom det var takfesten jag alltid hade drömt om smakade grillmaten bättre än någon annan.
Ibland brukade vi tillsammans med personalen på vandrarhemmet åka ut på kvällen för att senattutsiktenJag minns också att vi åkte ut för att se nattutsikten. Det var första gången jag njöt av den svala brisen under en bilfärd på motorvägen så sent på natten. När jag tänker efter fanns det så många saker jag gjorde för första gången, och jag är glad att jag fick uppleva dem. Eftersom jag bodde med personalen och vi hade liknande rutiner var det lätt att komma dem nära, som en familj. Min vän och jag studerade konst, så vi delade med oss av våra färdigheter och gav till och med vandrarhemmet några fina målningar.
Den sista kvällen ordnade de en fest för min vän och mig, och vemodiga åkte vi iväg för att se nattutsikten ända till sent. Till och med den dag vi skulle åka gick de upp tidigt för att laga frukost åt oss, och det uppskattade jag verkligen. Medan jag skriver dyker många minnen upp; ett till är när min vän och jag en varm dag tog med oss en matta till Gwangalli-stranden och gav oss ut för att skissa. Det blå havet och den klara himlen. Jag kunde inte fånga den glittrande sanden på en enda duk på en gång, men jag målade den på duk för att minnas det vackra ögonblicket.Havet den dagen var så klart och blått att jag fortfarande inte kan glömma det.
Jag målade också porträtt av mina föräldrar och gav dem som gåvor. Jag tror att jag målade mer under den här resan än när jag var hemma, så personligen var det en givande resa. Eftersom jag bodde där känns det som om jag verkligen utforskade varje vrå. Lyckligtvis regnade det bara en gång under resan. Tack vare det kunde jag ta fina bilder, och vädret var inte så varmt som jag hade väntat mig, så jag kunde promenera bekvämt. Min vän skämtade om att hon kunde gå till Nampo-marknaden med slutna ögon – vi hade vandrat runt så mycket att vi kunde den utan och innan. Jag vet inte när jag kommer att kunna åka tillbaka till Busan eller när jag får träffa människorna på vandrarhemmet, som kändes som familj, igen, mendet kommer att finnas kvar i mitt minne väldigt länge.
Jag är tacksam mot mig själv för att jag anpassade mig väl under månaden och höll mig frisk, och jag är tacksam mot min vän som stöttade och tog hand om mig utan att klaga. Min vän No Eun-sol, som deltog i programmet, har varit min vän sedan gymnasiet, men vi sågs sällan eftersom vi var upptagna. Att bo tillsammans under en månad genom det här programmet gjorde vår vänskap starkare och djupare, och det gör mig stolt. Det hände mycket, men det är lite svårt att sätta ord på allt, så jag försökte skriva ner mina intryck och känslor.Jag kommer inte att glömma sommaren då jag var 22, den där augustimånaden, och jag hoppas att jag alltid ska vara en livfull person som kan ge många människor energi. Med det avslutar jag den här korta texten. Tack.
Tidigare brukade jag ligga hemma och känna mig håglös när jag inte hade något att göra, och bara hoppas att tiden skulle gå fort. Men att bo där gav mig energi och fick mig att känna att tiden var alltför värdefull för att slösas bort. Framför allt tror jag att jag fick lite mer ro i tankarna – livet känns mer avslappnat och jag känner mig starkare.
– Haeundae! Jag vill bo där, en plats för ungdomar! / Park Sae-arom, deltagare i sabbatsår (gap year) |
Packlista
Saker som det var besvärligt att vara utan / saker som var praktiska att ha:Inga
Saker som var besvärliga att ha:Inga
Saker som var praktiska att ha:Handdukar och toalettartiklar
Mitt packningstips!
Det är bäst att ta med basutrustningen själv!
F.Hade du några minnesvärda, trevliga eller obehagliga upplevelser under sabbatsåret?
Eftersom jag blir åksjuk på bussar var det verkligen jobbigt att åka med de turistfyllda bussarna i Busan. Men jag minns att en vän som följde med såg till att jag fick en sittplats varje gång vi åkte buss. Det var jag verkligen tacksam för! Och ...rundturen för att se stadens nattvyär minnesvärd. De oräkneliga ljusen som fyllde staden var verkligen spektakulära.
F.Vad tyckte du om med sabbatsårsprogrammet du deltog i?
Det jag tyckte allra mest om var först och främst att lämna mitt tråkiga hem och få lite ...egentidsom jag kunde njuta av i min egen takt, ochen känsla av självständighetsom jag lyckades utveckla. Jag tyckte också om att vi, trots att jag bara tillbringade en månad med människor som först var främlingar, blev så nära som en familj. Jag kände mig tom när vi var tvungna att ta farväl. Jag vet inte när vi ses igen, men det är ett väldigt fint minne. Det jag lärde mig och insåg genom programmet var ...att även små uppgifter kan kännas meningsfulla om man inte försummar dem. Det var något jag brukade påminna mig själv om varje gång det var jobbigt att bo där.
F.Berätta om någon minnesvärd person du träffade under sabbatsåret.
All personal på pensionatet som jag arbetade med. Det var människor jag aldrig hade träffat förut, men inom några dagar blev vi nära som vänner och familj. Kanske knöt vi snabbt band och kom bra överens eftersom vi åt och sov tillsammans och delade livets grundläggande nödvändigheter.
F.Om jag planerade sabbatsårsprogrammet skulle jag lägga till eller ändra följande punkter i programmet!
Jag tycker inte att det finns något särskilt som behöver läggas till eller ändras. Livet på ett pensionat beror helt på individen. Om man vill få ut mer av programmet tror jag att man måste skapa upplevelsen själv.
F.Mitt personliga tips till framtida deltagare!
Det är bra att släppa tanken att man måste åka någonstans på sin lediga dag. 'Jag vill bo där’Om du kom hit för att du kände ”jag vill bo där” är det verkligen bäst att försöka leva som en lokalinvånare. Börja med att i lugn och ro upptäcka området där du bor innan du ger dig iväg – det är helt okej. Som en bonus blir resan ännu bättre om du har en app med tunnelbanekartor eller information om olika bra restauranger.
F.Hur skulle du jämföra tiden före och efter att du deltog i sabbatsårsprogrammet?
Jag känner mig mer energisk i vardagen.Tidigare brukade jag ligga hemma och känna mig håglös när jag inte hade något att göra, och bara hoppas att tiden skulle gå fort. Men att bo där gav mig energi och fick mig att känna att tiden är värdefull. Framför allt tror jag att jag fick lite mer mental ro. Livet känns mer avslappnat och jag känner mig starkare.
F.Berätta om din personliga favoritplats som du upptäckte under sabbatsåret.
Den plats jag tyckte bäst om under min resa i Busan var TaejongdaeJag skulle välja Taejongdae. Innan jag åkte dit stannade jag först till i Gamcheon Culture Village för att titta runt och ta bilder, och tog sedan bussen till Taejongdae. Jag kom fram vid femtiden, promenerade runt och beundrade det vidsträckta havet. Även om det kanske låter obetydligt minns jag verkligen den stunden som mycket njutbar. Och när jag åt Taejongdae-jjamppong, en rejäl nudelsoppa med skaldjur, kändes det verkligen som om allt föll på plats.
Q.Min berättelse om året efter gymnasiet i Haeundae
En månad – lång om man säger så, kort om man säger så – har gått. Jag minns att jag kände lite ånger efter att jag först hade ansökt om ett sabbatsår. I efterhand var orsaken ganska fånig och enkel: jag var rädd för att bryta min vardagsrutin.rädslaDet var det. På något sätt hamnade jag på tåget till Haeundae i Busan och tänkte: ”Oj, jag är verkligen i Busan. Jag kommer inte att kunna åka hem på en månad.” Jag kände mig lite rädd och upprymd.
Jag kom till vandrarhemmet – där jag skulle bo som hemma den närmaste månaden – i vandrarhemschefens bil. Efter att tillfälligt ha tilldelats ett rum och packat upp lite sökte min trötta kropp efter den långa resan genast upp sängen. Den första dagen fick jag lära mig enkla arbetsuppgifter, och från nästa dag började jag arbeta på vandrarhemmet på allvar. Eftersom jobbet bara bestod av att hjälpa till med enkel städning trodde jag först inte att det skulle vara någon större sak.
Men vilken överraskning! Verkligenstädningeftersom det bara var städning minns jag att det kändes ännu jobbigare. Nu skrattar jag förstås och tänker att det berodde på att det var första gången och att jag saknade rutin, men när jag insåg att själva logiverksamheten är en så krävande servicebransch tänkte jag att jag måste jobba hårt. Så småningom blev jag skickligare, och ett rum som vi först brukade städa tillsammans kunde jag senare städa själv. Nu känner jag mig säker på att bädda och städa rum vart jag än går.
När jag berättar så här låter arbetet på vandrarhemmet väldigt tröttande och svårt, men när städningen är klar har man gjort alla dagens sysslor, såfritidfår man. Då brukade min vän och jag rusa ut utan att tänka efter. Det första stället vi besökte låg i Nampo-dong:Gukje-marknaden och Kkangtong-marknaden! Först kändes det lite märkligt att gå på marknaden, men när jag väl var där tappade jag tidsuppfattningen medan jag strosade omkring. Det fanns så mycket att äta! Den mest minnesvärda maträtten var den som tog upp hela mitten av en gränd:bibim dangmyeon (starka, blandade glasnudlar)Det var den. Jag hade aldrig provat den förut, men än i dag dyker den mustiga smaken upp i tankarna när jag skriver det här.
Kanske för att det var en marknad var gatumatutbudet väl utvecklat, och det fanns många läckra rätter som utländska turister köade för. Efter att ha varit ute och kommit tillbaka till vandrarhemmet brukade vi köpa kyckling och öl flera gånger i veckan och ha fest med gästerna. Jag var inte med så ofta, men jag minns att jag ibland åt kyckling och drack öl medan vi pratade. När vädret var fint ordnade vi också grillfester på taket på kvällarna. Eftersom det var takfesten jag alltid hade drömt om smakade grillmaten bättre än någon annan.
Ibland brukade vi tillsammans med personalen på vandrarhemmet åka ut på kvällen för att senattutsiktenJag minns också att vi åkte ut för att se nattutsikten. Det var första gången jag njöt av den svala brisen under en bilfärd på motorvägen så sent på natten. När jag tänker efter fanns det så många saker jag gjorde för första gången, och jag är glad att jag fick uppleva dem. Eftersom jag bodde med personalen och vi hade liknande rutiner var det lätt att komma dem nära, som en familj. Min vän och jag studerade konst, så vi delade med oss av våra färdigheter och gav till och med vandrarhemmet några fina målningar.
Den sista kvällen ordnade de en fest för min vän och mig, och vemodiga åkte vi iväg för att se nattutsikten ända till sent. Till och med den dag vi skulle åka gick de upp tidigt för att laga frukost åt oss, och det uppskattade jag verkligen. Medan jag skriver dyker många minnen upp; ett till är när min vän och jag en varm dag tog med oss en matta till Gwangalli-stranden och gav oss ut för att skissa. Det blå havet och den klara himlen. Jag kunde inte fånga den glittrande sanden på en enda duk på en gång, men jag målade den på duk för att minnas det vackra ögonblicket.Havet den dagen var så klart och blått att jag fortfarande inte kan glömma det.
Jag målade också porträtt av mina föräldrar och gav dem som gåvor. Jag tror att jag målade mer under den här resan än när jag var hemma, så personligen var det en givande resa. Eftersom jag bodde där känns det som om jag verkligen utforskade varje vrå. Lyckligtvis regnade det bara en gång under resan. Tack vare det kunde jag ta fina bilder, och vädret var inte så varmt som jag hade väntat mig, så jag kunde promenera bekvämt. Min vän skämtade om att hon kunde gå till Nampo-marknaden med slutna ögon – vi hade vandrat runt så mycket att vi kunde den utan och innan. Jag vet inte när jag kommer att kunna åka tillbaka till Busan eller när jag får träffa människorna på vandrarhemmet, som kändes som familj, igen, mendet kommer att finnas kvar i mitt minne väldigt länge.
Jag är tacksam mot mig själv för att jag anpassade mig väl under månaden och höll mig frisk, och jag är tacksam mot min vän som stöttade och tog hand om mig utan att klaga. Min vän No Eun-sol, som deltog i programmet, har varit min vän sedan gymnasiet, men vi sågs sällan eftersom vi var upptagna. Att bo tillsammans under en månad genom det här programmet gjorde vår vänskap starkare och djupare, och det gör mig stolt. Det hände mycket, men det är lite svårt att sätta ord på allt, så jag försökte skriva ner mina intryck och känslor.Jag kommer inte att glömma sommaren då jag var 22, den där augustimånaden, och jag hoppas att jag alltid ska vara en livfull person som kan ge många människor energi. Med det avslutar jag den här korta texten. Tack.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
