Två månader kan kännas långa eller korta, men jag såg och lärde mig så mycket att det utan tvekan var den mest meningsfulla tiden under mitt sabbatsår. – Busan, där vill jag bo :: Den passionerade andrastaden / 6 veckors sabbatsår |
– Deltagandeperiod: 18 mars 2014–31 maj 2014
– Saker jag saknade: Mobilladdare
– Saker som var praktiska att ha med: Tandborste
– Råd om vad du bör ta med
Gästhemmet har nästan allt, så du behöver inte ta med så mycket utöver sådant som inte tillhandahålls.
Det jag lärde mig genom sabbatsårsprogrammet jag deltog i
Tack vare sabbatsårsprogrammet förbättrades min talade engelska mycket, och jag blev bekväm med att prata med främlingar. Jag kunde hälsa på och ta kontakt med utlänningar utan att tveka, bli vän med dem och lära mig mycket om mellanmänskliga relationer.
Träffade du några personer eller umgicks du med några genom sabbatsårsprogrammet?
Jag var glad över att träffa min polska vän Worna, som jag arbetade med när jag först kom dit. Under de två månaderna hade jag också en mycket meningsfull tid tillsammans med en japansk bankman, ett brittiskt par, många utländska vänner samt personalen – både äldre och yngre kollegor – som jag arbetade med.
Vilka råd skulle du ge till framtida deltagare i sabbatsårsprogrammet?
Om du gör upp en egen plan och följer den kan du få ut mycket av att resa eller skaffa vänner. Ha inte bråttom; ta det lugnt och lev i ett avslappnat tempo, så ska det gå bra.
Hur skulle du jämföra dig själv före och efter deltagandet i sabbatsårsprogrammet?
Jag blev mycket säkrare på att prata engelska, och det kändes mer naturligt. Jag känner mig också mycket mognare när det gäller mellanmänskliga relationer.
Berätta om din resrutt under sabbatsåret.
Eftersom det låg i Nampo-dong var det enkelt att ta sig runt i södra Busan. Det var lätt att åka till Jagalchi-marknaden och närliggande platser som Gamcheon Culture Village, Taejongdae, Bosudongs bokgränd och den internationella marknaden. Igidaeparken nära Gwangalli var också väl värd ett besök.
ⓒKorea Gapyear
Min berättelse om sabbatsåret i Busan
När jag först gick med i programmet var det helt enkelt för att jag ville resa i Busan. Jag ville tillbringa tid för mig själv och resa ensam till okända platser. Eftersom det var ett sabbatsår ville jag ta en paus från studierna och tänka ordentligt på mina mål och drömmar. Jag gick också med för att få vila ordentligt efter att ha avslutat min militärtjänstgöring.
När jag hade kommit fram och packat upp på rummet fick vi veta hur livet här skulle se ut. Från klockan 8 till 10 på morgonen serveras soppa och bröd. Vid ungefär 11 åt jag med ajumman och föreståndaren. Städningen pågår officiellt från 11 till 15, men brukar vara klar vid tvåtiden. Det är inte särskilt jobbigt att städa: man bäddar i ordning sängarna som gästerna använde dagen innan, sopar och moppar samt hänger upp de tvättade handdukarna. Efter ungefär en vecka får man in rutinen, och det blir inte så svårt. Sedan har man fritid och kan själv planera hur man vill tillbringa den.
ⓒKorea Gapyear
I början hade jag inte mycket pengar att spendera, så jag hittade ett extra deltidsjobb på vardagskvällarna. Jag hade tur och fick ett jobb där jag bara behövde arbeta två till tre gånger i veckan, så det tog inte så mycket tid. På helgerna, efter städningen, besökte jag många platser jag ville se tillsammans med andra sabbatsårsdeltagare. Personalen som arbetade här rekommenderade fina utflyktsmål, vilket gjorde det enkelt att resa runt.
Jag visste inte hur Gamcheon Culture Village skulle vara, men när jag kom dit visade det sig vara en jättesöt by med väggmålningar – jag kände till och med att jag gärna skulle vilja bo där någon gång. När jag skulle till Taejongdae hade gästhemmet cyklar, så jag cyklade dit. Eftersom Taejongdae ligger på Yeongdo passade jag på att cykla runt ön längs kusten. Det tog ungefär fyra timmar och var ansträngande, men också givande och roligt. Det tog ungefär en timme med buss att komma till Igidaeparken, och utsikten över Gwangalli därifrån påminde mig om Hongkong.
ⓒKorea Gapyear
Festerna på gästhemmet varje fredag var det mest minnesvärda och roliga. I början kändes det stelt och obekvämt att prata med främlingar, men vecka för vecka började jag ta kontakt med folk, prata med dem och bli vän med dem. Jag insåg att det i sig var en fantastisk lärorik upplevelse att bara dela erfarenheter med andra.
Även efter att resan var över höll jag kontakten med många och fick många vänner, så det känns som att jag tar med mig en fantastisk gåva hem. Ajumman och föreståndaren som jag arbetade med tog hand om mig som om jag vore deras egen son eller lillebror, så jag hade det väldigt trevligt och roligt.
Två månader kan kännas långa eller korta, men det var den mest meningsfulla tiden under mitt sabbatsår – jag såg och lärde mig så mycket.
Hem
