Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Gick från osäkerhet till tillförsikt kring min karriärväg #Jag rannsakade mig själv och fick ordning på mina tankar #Började utan större eftertanke och lärde mig ta ansvar
.jpg "yeoungeun_cam (1).jpg")
En möjlighet att ompröva min inställning. För att uttrycka det metaforiskt insåg jag först nu att min inställning var rutten och att jag hade den fasta övertygelsen att jag var på rätt väg, men jag började fundera mer över mig själv ... Tidigare oroade jag mig för att jag kanske bara hade en vag bild av volontärarbete utomlands, men jag tror att jag blev mer säker på mig själv på ett mer konkret sätt. Det blev en möjlighet att bestämma min yrkesinriktning och att rannsaka mig själv.
– Engelskundervisning som volontär i Kambodja, där man sår frön till lärande hos barnen |
F.Du har inte varit här särskilt länge. Jag är nyfiken på vad du har haft för dig på sistone.
S. Jag gjorde det i september förra året, så det har gått ungefär sex månader sedan jag tog studieuppehåll. Jag tog egentligen studieuppehåll för att åka på en volontärresa utomlands.Nu funderar jag på att tjäna lite mer pengar och åka utomlands en gång till innan jag börjar skolan igen. Jag vill åka till Afrika. Jag är inte säker (skratt).
F.Jag hörde att du åkte till Filippinerna innan du deltog i det här volontärprogrammet.
S. Ja, i januari förra året åkte jag dit i ungefär en vecka med vänner genom en resebyrå för rättvis turism.De kallar det volontärturism ...(Menar du att man kombinerar resande och volontärarbete?)Ja, men vi gjorde knappt något volontärarbete. Det var mest en resa, och medan vi reste kände jag mig märkligt olustig.
F.Du åkte på volontärresan i ungefär en månad. Var dina föräldrar eller andra i din omgivning oroliga innan du åkte?
S. Först tänkte jag vara borta i ungefär sex månader, men det stämde inte överens med mina föräldrars åsikter. ”Tror du att du klarar sex månader? Åk en månad först.” De lät mig åka, men motvilligt (skratt).(Hade du något eget sätt att övertala dina föräldrar?)När jag kom hem från Filippinerna tänkte jag: ”Jaha, jag tar studieuppehåll nästa termin.” Från och med då fortsatte jag att säga till mig själv: ”Jag ska åka på volontärresa utomlands”, ”Jag ska åka. Jag måste åka.” Jag hjärntvättade i princip mig själv: Jag ska åka, det är mitt öde ...
Mina föräldrar sa ungefär: ”Studieuppehåll? Du har bara en termin kvar. Tjäna lite pengar och åk senare.”Jag sa att det inte fanns något ”senare”. Man ska åka medan man är ung. Om man åker när man är äldre får kroppen lida. Mina föräldrar frågade varför jag måste åka, så ...Jag satte mig ner och gjorde en presentation som inte riktigt var en PowerPoint-presentation för att förklara. Jag skrev ut allt material ... Om jag bara hade sagt att jag skulle åka på impuls skulle de ha blivit oroliga, så jag var tvungen att vinna deras förtroende. Jag behövde visa att det fanns skäl att skjuta upp studierna, så jag visade dem materialet (skratt).
F.Det fanns flera volontärprogram – fanns det någon särskild anledning till att du valde just det här?
S. Först valde jag Thailand, men det fanns inga lediga platser, så jag blev inte antagen. Sedan ringde samordnaren mig direkt, förklarade hur det låg till och rekommenderade Kambodja. Det var ett program för engelskundervisning, och eftersom jag inte är bra på engelska tvekade jag, men tänkte: ”Äsch, det löser sig nog”, ansökte, förberedde mig i all hast och fick besked i december, så jag åkte.
F.Du undervisade faktiskt i engelska. Du var orolig innan du åkte – jag undrar om du stötte på några svårigheter.
S. Det var faktiskt många volontärer (ungefär 20, de flesta fransmän), och alla pratade engelska mycket bättre än jag. Vi undervisade mest förskolebarn, ungefär femåringar, med början från ABC, och gjorde även saker som att söka sponsorer.
F.Var volontärarbetet du föreställde dig innan du åkte annorlunda än det du faktiskt gjorde på plats?
S. Det var lite annorlunda. Första dagen kom jag dit, och det enda jag fick höra var att vi skulle gå upp klockan sju på morgonen. Sedan dök ingen upp. Nästa dag ...kom organisationens chef och sa att de ville få sponsring från företag i Korea och bad oss hjälpa till. Jag hade inte kommit dit för att hitta sponsorer ... men jag fick ansvaret för projektet och genomförde det. Till slut kunde vi inte slutföra uppdraget (att kontakta företag och ordna sponsring) och åkte bara hem. De hade gett oss i uppgift att kontakta företag för att få regelbunden sponsring, men Korea är ju inte direkt inställt på att dela ut sponsring så lättvindigt.(Det verkar ha varit ett svårt projekt.)Jag skickade mejl till ungefär 70 ställen, men fick nej från allihop. Och jag kunde inte gärna ringa dem därifrån. Jag ångrade att jag inte hade undersökt saken i förväg – då kanske jag hade hittat åtminstone ett ställe.
F.F. Hur stor var institutionen?
S. Byggnaden var ungefär tre eller fyra våningar hög. Där fanns en separat skolbyggnad, kontor, sovutrymmen för pojkarna och två eller tre rum där volontärerna sov. Institutionen var ganska stor, så det var lite förbryllande att de sa att de inte hade några pengar.En gång blev vi bestulna. Pengar värda ungefär 100 000 won och en klocka stals. De kunde inte hitta klockan, men de gav tillbaka pengarna till mig där.
Efter att mina saker hade försvunnit blev andra volontärers kameror stulna två gånger. En systemkamera försvann och hittades senare, men en kompakt digitalkamera gick inte att hitta.Barnen sa att de hade sett någon sälja klockan. Jag hörde faktiskt ett rykte om vem som misstänktes ha stulit den, men jag ville inte anklaga ett barn, så jag låtsades att jag inte visste. Jag ville inte göra en större sak av det.(Vilket barn menar du?)Ett barn som bodde där. Inte ett barn som gick på lektionerna, utan ett som bodde där, åt och sov där. De gav tillbaka pengarna till mig ... det fick mig att tänka mycket.
F.Hur lång tid tog det att vänja sig vid den lokala miljön?
S. Jag försökte anpassa mig snabbt, men det verkade ta ett tag. Ungefär en vecka? Lite mer än en vecka?(Var maten okej?)Jag äter i allmänhet bra (skratt). Volontärerna fick frukt till varje måltid och det fanns alltid kött – maten var verkligen god. Bebisarna verkade däremot få mycket knappare portioner, och jag tyckte ofta att det var torftigt. Jag kände mig skyldig när jag åt eftersom utrymmet var öppet och alla kunde se varandra. När barnen kom och tittade kände jag mig ännu mer skyldig medan jag åt. Stämningen på institutionen var sådan att barnen gick ut och lekte på eftermiddagen efter morgonsysslorna – de stannade inte direkt på institutionen, utan gick bara ut och roade sig.
F.Så på vardagarna undervisade ni främst på morgnarna – vad gjorde ni på eftermiddagarna?
S. På eftermiddagarna fokuserade vi på projektarbete, och på kvällarna badade vi barnen ... Varje dag fick två eller tre volontärer i uppgift att bada barnen, tvätta kläder och sådant. När vi badade dem fick vi springa efter barnen som smet iväg och låtsades att de inte ville tvätta sig (skratt).(Var barnen mestadels föräldralösa?)Det var ungefär 60/40 – på fredagar åkte cirka 40 procent (4 av 10) av barnen hem över helgen, medan cirka 60 procent (6 av 10) stannade på institutionen.
F.Hur var boendet på plats?
S. Boendet var bättre än jag hade väntat mig. Jag hade föreställt mig väldigt dåliga förhållanden. När jag volontärarbetade i Filippinerna bodde jag i ett trähus där det kröp myror överallt, utan elektricitet och med dåliga lakan ... Jag trodde att det skulle vara likadant, men det fanns ett separat badrum och boendet var bra (skratt).
F.Jag är nyfiken på hur du kom överens med barnen på institutionen.
S. Jag undervisade ungefär sex eller sju barn. Men de var helt vilda fem- och sexåringar – de sprang runt, klängde på en och sprang iväg när man sa åt dem att låta bli (skratt). Man kan ju verkligen inte slå dem.(Gjorde du kursplanen själv?)Vi följde en befintlig kursplan. Min huvudsakliga uppgift var att vara assistent och hålla ordning på barnen.(Det måste ha varit svårt att ta farväl.)Sista dagen ... kunde jag inte sluta gråta. Två veckor innan det var slut kände jag att jag äntligen var fri, men när sista dagen väl kom kändes det konstigt. Jag önskade att jag hade kunnat stanna en månad till ... Jag kunde bara tänka på allt jag inte hade hunnit göra ... Jag grät mycket den sista dagen. Vi spelade musik och hade en fest där vi dansade till koreanska låtar som ”Gangnam Style”.
F.Vem gjorde starkast intryck på dig under volontärarbetet?
S. En volontärlärare. Hon var en 32-årig lärare. När jag kom dit första gången kunde jag inte prata så bra och kände mig utanför, men hon tog hand om mig, gav mig till och med lite extra och jag var verkligen tacksam. I slutet kom hon till och med till flygplatsen för att ta farväl av mig – hon kändes väldigt moderlig.(Var hon anställd av organisationen?)Nej, hon var också volontär från Frankrike och sa att hon skulle åka hem efter ungefär tre månader. Alla var verkligen trevliga.(Brukade ni gå ut tillsammans?)Jag var upptagen med att umgås varje fredag, lördag och söndag (skratt).
F.Vilka nationaliteter och åldrar hade de andra volontärerna?
S. De flesta var fransmän. Fransmän och belgare ... de var alla européer, så jag var den enda asiaten. Kanske två personer var i min ålder, och de flesta var runt 30–40.(Hade de volontärerna också främst ansvar för undervisningen?)Ja, det fanns lärare, sjuksköterskor och till och med någon som studerade socialt arbete, precis som jag.(Umgicks du mycket med dem?)Vi gick ofta ut tillsammans (skratt). Men när de var tillsammans pratade de franska, och min engelska var inte särskilt bra, så ibland kände jag mig utanför.(Märkte du någonsin av kulturella skillnader?)I vårt land, om någon frågar ”vad vill du göra?”, brukar folk ofta tacka nej först – de säger ”det är lugnt” två eller tre gånger innan de tackar ja. Men med dem är ett nej bara ett nej – punkt slut!
F.Har du rest mycket?
S. Jag tror att jag mest reste runt i Phnom Penh.(Hur var stämningen i Kambodja?)Det kändes mer välmående än jag hade väntat mig. Det fanns många byggnader. Men det verkar bara gälla området kring Phnom Penh. En gång besökte jag Dödens fält på egen hand. När jag körde på obelagda vägar och såg de där sakerna kände jag av den stora klyftan mellan rika och fattiga.
F.Om du ser till programmet som helhet, vilka skulle du säga är dess styrkor och svagheter?
S. Ärligt talat förberedde jag mig inte särskilt mycket innan jag åkte. Jag festade för mycket i Korea, så jag ångrar en del. Jag tyckte att den icke-statliga organisationen var välorganiserad. Och kanske för att jag hade föreställt mig väldigt extrema förhållanden innan jag åkte, var lokalerna och utrustningen faktiskt riktigt rena och bra. Men det fanns sådant som att de förväntade sig donationer från volontärerna, och att det fanns så många volontärer att jag ibland kände mig som överflödig arbetskraft. Det fanns ingen som ansvarade för volontärerna, så även om det var bra att de kunde agera fritt skapade avsaknaden av en samordnare ett visst avstånd mellan personalen och volontärerna. Volontärerna umgicks däremot mycket med varandra.
F.Vilka råd skulle du ge till dem som kommer att delta i programmet framöver?
S. Var försiktig med dina tillhörigheter, och det vore väldigt bra att ta med gott om undervisningsmaterial i engelska. Men jag tror att det beror på hur bra du anpassar dig. Det är bra om du åtminstone kan prata lite. Om du kan föra ett samtal utan ordbok vore det toppen – jag klamrade mig fast vid min ordbok.(Vilken sorts personlighet tror du passar för programmet?)Det är en miljö där volontärerna i hög grad driver verksamheten, så en person som är ganska utåtriktad, lätt kommer överens med andra och inte är rädd för att ta lite plats skulle passa bra.
F.Det var en period på en månad. När jag jämför före och efter är den förändring jag ser hos mig själv att
S. Den första dagen tänkte jag: ”Hur ska jag stå ut i en hel månad?” Jag kände att jag inte skulle klara det. Jag kände att jag behövde åka tillbaka till Korea direkt. Det var ingen som välkomnade mig eller presenterade mig. Redan första dagen sköljde ensamheten över mig. Till en början tänkte jag: ”Är det här verkligen rätt?”
Jag skrev dagbok varje dag. Första dagen skrev jag ”Hur ska jag stå ut med det här?”, men sista dagen, när jag tänkte tillbaka på det, kände jag mig så ledsen för deras skull. Boken jag läste då hjälpte mig också mycket. På introduktionen före avresan rekommenderade de några böcker som kunde vara till hjälp, och jag tog med mig två av dem.boken ”Tjugo år – ge aldrig upp”När jag läste den började jag reflektera, inte direkt genom att medvetet förebrå mig själv, men jag började ändå tänka efter. Till exempel över hur människor i tjugoårsåldern i dag lever som tonåringar – försöker glida fram eller jaga meriter och fortfarande får fickpengar av sina föräldrar. ”Om du vill bli någon viktig senare, bli någon som kan försörja sig nu; om du fortfarande får fickpengar nu kommer du att leva på fickpengar när du är i trettioårsåldern” – den meningen träffade verkligen rätt. Jag trodde att jag var vuxen, men i själva verket hade jag levt som ett barn. Så nu försöker jag få ordning på mitt tankesätt igen (skratt).
F.Hur skiljer sig sabbatsårsprogrammet från andra volontärprogram?
S. Om andra program främst handlar om att bli ledd, handlar sabbatsårsprogrammet mer om att ta initiativ och göra saker själv. Om du inte planerar något blir det inte av. De sa innan jag åkte att det skulle bli mycket tid på egen hand. Jag undrade varför det skulle finnas så mycket fritid när det ändå skulle vara program, men när jag väl åkte dit insåg jag att jag själv behövde planera saker. Det verkar kretsa kring ”mig” – jag planerar själv och jag gör det själv ...
En möjlighet att lära känna mig själv
F.För Yeongeun är sabbatsåret
A. Ett tillfälle att ompröva min inställning. För att uttrycka det bildligt insåg jag inte förrän nu att min inställning var rutten, och jag hade en fast övertygelse om att jag var på rätt väg, men jag började fundera mer på mig själv ... Tidigare oroade jag mig för att jag kanske tänkte alltför vagt kring volontärarbete utomlands, men jag tycker att jag blev säkrare på mig själv på ett mer konkret sätt. Det verkar ha varit ett tillfälle att bestämma min karriärväg och rannsaka mig själv.
F.Vilka planer har du för framtiden?
A. Innan jag återvänder till skolan i september planerar jag att studera mer och ta ytterligare en certifiering, och jag funderar på att åka på ännu en volontärresa utomlands i ungefär en till två månader (skratt).
En möjlighet att ompröva min inställning. För att uttrycka det metaforiskt insåg jag först nu att min inställning var rutten och att jag hade den fasta övertygelsen att jag var på rätt väg, men jag började fundera mer över mig själv ... Tidigare oroade jag mig för att jag kanske bara hade en vag bild av volontärarbete utomlands, men jag tror att jag blev mer säker på mig själv på ett mer konkret sätt. Det blev en möjlighet att bestämma min yrkesinriktning och att rannsaka mig själv.
– Engelskundervisning som volontär i Kambodja, där man sår frön till lärande hos barnen |
F.Du har inte varit här särskilt länge. Jag är nyfiken på vad du har haft för dig på sistone.
S. Jag gjorde det i september förra året, så det har gått ungefär sex månader sedan jag tog studieuppehåll. Jag tog egentligen studieuppehåll för att åka på en volontärresa utomlands.Nu funderar jag på att tjäna lite mer pengar och åka utomlands en gång till innan jag börjar skolan igen. Jag vill åka till Afrika. Jag är inte säker (skratt).
F.Jag hörde att du åkte till Filippinerna innan du deltog i det här volontärprogrammet.
S. Ja, i januari förra året åkte jag dit i ungefär en vecka med vänner genom en resebyrå för rättvis turism.De kallar det volontärturism ...(Menar du att man kombinerar resande och volontärarbete?)Ja, men vi gjorde knappt något volontärarbete. Det var mest en resa, och medan vi reste kände jag mig märkligt olustig.
F.Du åkte på volontärresan i ungefär en månad. Var dina föräldrar eller andra i din omgivning oroliga innan du åkte?
S. Först tänkte jag vara borta i ungefär sex månader, men det stämde inte överens med mina föräldrars åsikter. ”Tror du att du klarar sex månader? Åk en månad först.” De lät mig åka, men motvilligt (skratt).(Hade du något eget sätt att övertala dina föräldrar?)När jag kom hem från Filippinerna tänkte jag: ”Jaha, jag tar studieuppehåll nästa termin.” Från och med då fortsatte jag att säga till mig själv: ”Jag ska åka på volontärresa utomlands”, ”Jag ska åka. Jag måste åka.” Jag hjärntvättade i princip mig själv: Jag ska åka, det är mitt öde ...
Mina föräldrar sa ungefär: ”Studieuppehåll? Du har bara en termin kvar. Tjäna lite pengar och åk senare.”Jag sa att det inte fanns något ”senare”. Man ska åka medan man är ung. Om man åker när man är äldre får kroppen lida. Mina föräldrar frågade varför jag måste åka, så ...Jag satte mig ner och gjorde en presentation som inte riktigt var en PowerPoint-presentation för att förklara. Jag skrev ut allt material ... Om jag bara hade sagt att jag skulle åka på impuls skulle de ha blivit oroliga, så jag var tvungen att vinna deras förtroende. Jag behövde visa att det fanns skäl att skjuta upp studierna, så jag visade dem materialet (skratt).
F.Det fanns flera volontärprogram – fanns det någon särskild anledning till att du valde just det här?
S. Först valde jag Thailand, men det fanns inga lediga platser, så jag blev inte antagen. Sedan ringde samordnaren mig direkt, förklarade hur det låg till och rekommenderade Kambodja. Det var ett program för engelskundervisning, och eftersom jag inte är bra på engelska tvekade jag, men tänkte: ”Äsch, det löser sig nog”, ansökte, förberedde mig i all hast och fick besked i december, så jag åkte.
F.Du undervisade faktiskt i engelska. Du var orolig innan du åkte – jag undrar om du stötte på några svårigheter.
S. Det var faktiskt många volontärer (ungefär 20, de flesta fransmän), och alla pratade engelska mycket bättre än jag. Vi undervisade mest förskolebarn, ungefär femåringar, med början från ABC, och gjorde även saker som att söka sponsorer.
F.Var volontärarbetet du föreställde dig innan du åkte annorlunda än det du faktiskt gjorde på plats?
S. Det var lite annorlunda. Första dagen kom jag dit, och det enda jag fick höra var att vi skulle gå upp klockan sju på morgonen. Sedan dök ingen upp. Nästa dag ...kom organisationens chef och sa att de ville få sponsring från företag i Korea och bad oss hjälpa till. Jag hade inte kommit dit för att hitta sponsorer ... men jag fick ansvaret för projektet och genomförde det. Till slut kunde vi inte slutföra uppdraget (att kontakta företag och ordna sponsring) och åkte bara hem. De hade gett oss i uppgift att kontakta företag för att få regelbunden sponsring, men Korea är ju inte direkt inställt på att dela ut sponsring så lättvindigt.(Det verkar ha varit ett svårt projekt.)Jag skickade mejl till ungefär 70 ställen, men fick nej från allihop. Och jag kunde inte gärna ringa dem därifrån. Jag ångrade att jag inte hade undersökt saken i förväg – då kanske jag hade hittat åtminstone ett ställe.
F.F. Hur stor var institutionen?
S. Byggnaden var ungefär tre eller fyra våningar hög. Där fanns en separat skolbyggnad, kontor, sovutrymmen för pojkarna och två eller tre rum där volontärerna sov. Institutionen var ganska stor, så det var lite förbryllande att de sa att de inte hade några pengar.En gång blev vi bestulna. Pengar värda ungefär 100 000 won och en klocka stals. De kunde inte hitta klockan, men de gav tillbaka pengarna till mig där.
Efter att mina saker hade försvunnit blev andra volontärers kameror stulna två gånger. En systemkamera försvann och hittades senare, men en kompakt digitalkamera gick inte att hitta.Barnen sa att de hade sett någon sälja klockan. Jag hörde faktiskt ett rykte om vem som misstänktes ha stulit den, men jag ville inte anklaga ett barn, så jag låtsades att jag inte visste. Jag ville inte göra en större sak av det.(Vilket barn menar du?)Ett barn som bodde där. Inte ett barn som gick på lektionerna, utan ett som bodde där, åt och sov där. De gav tillbaka pengarna till mig ... det fick mig att tänka mycket.
F.Hur lång tid tog det att vänja sig vid den lokala miljön?
S. Jag försökte anpassa mig snabbt, men det verkade ta ett tag. Ungefär en vecka? Lite mer än en vecka?(Var maten okej?)Jag äter i allmänhet bra (skratt). Volontärerna fick frukt till varje måltid och det fanns alltid kött – maten var verkligen god. Bebisarna verkade däremot få mycket knappare portioner, och jag tyckte ofta att det var torftigt. Jag kände mig skyldig när jag åt eftersom utrymmet var öppet och alla kunde se varandra. När barnen kom och tittade kände jag mig ännu mer skyldig medan jag åt. Stämningen på institutionen var sådan att barnen gick ut och lekte på eftermiddagen efter morgonsysslorna – de stannade inte direkt på institutionen, utan gick bara ut och roade sig.
F.Så på vardagarna undervisade ni främst på morgnarna – vad gjorde ni på eftermiddagarna?
S. På eftermiddagarna fokuserade vi på projektarbete, och på kvällarna badade vi barnen ... Varje dag fick två eller tre volontärer i uppgift att bada barnen, tvätta kläder och sådant. När vi badade dem fick vi springa efter barnen som smet iväg och låtsades att de inte ville tvätta sig (skratt).(Var barnen mestadels föräldralösa?)Det var ungefär 60/40 – på fredagar åkte cirka 40 procent (4 av 10) av barnen hem över helgen, medan cirka 60 procent (6 av 10) stannade på institutionen.
F.Hur var boendet på plats?
S. Boendet var bättre än jag hade väntat mig. Jag hade föreställt mig väldigt dåliga förhållanden. När jag volontärarbetade i Filippinerna bodde jag i ett trähus där det kröp myror överallt, utan elektricitet och med dåliga lakan ... Jag trodde att det skulle vara likadant, men det fanns ett separat badrum och boendet var bra (skratt).
F.Jag är nyfiken på hur du kom överens med barnen på institutionen.
S. Jag undervisade ungefär sex eller sju barn. Men de var helt vilda fem- och sexåringar – de sprang runt, klängde på en och sprang iväg när man sa åt dem att låta bli (skratt). Man kan ju verkligen inte slå dem.(Gjorde du kursplanen själv?)Vi följde en befintlig kursplan. Min huvudsakliga uppgift var att vara assistent och hålla ordning på barnen.(Det måste ha varit svårt att ta farväl.)Sista dagen ... kunde jag inte sluta gråta. Två veckor innan det var slut kände jag att jag äntligen var fri, men när sista dagen väl kom kändes det konstigt. Jag önskade att jag hade kunnat stanna en månad till ... Jag kunde bara tänka på allt jag inte hade hunnit göra ... Jag grät mycket den sista dagen. Vi spelade musik och hade en fest där vi dansade till koreanska låtar som ”Gangnam Style”.
F.Vem gjorde starkast intryck på dig under volontärarbetet?
S. En volontärlärare. Hon var en 32-årig lärare. När jag kom dit första gången kunde jag inte prata så bra och kände mig utanför, men hon tog hand om mig, gav mig till och med lite extra och jag var verkligen tacksam. I slutet kom hon till och med till flygplatsen för att ta farväl av mig – hon kändes väldigt moderlig.(Var hon anställd av organisationen?)Nej, hon var också volontär från Frankrike och sa att hon skulle åka hem efter ungefär tre månader. Alla var verkligen trevliga.(Brukade ni gå ut tillsammans?)Jag var upptagen med att umgås varje fredag, lördag och söndag (skratt).
F.Vilka nationaliteter och åldrar hade de andra volontärerna?
S. De flesta var fransmän. Fransmän och belgare ... de var alla européer, så jag var den enda asiaten. Kanske två personer var i min ålder, och de flesta var runt 30–40.(Hade de volontärerna också främst ansvar för undervisningen?)Ja, det fanns lärare, sjuksköterskor och till och med någon som studerade socialt arbete, precis som jag.(Umgicks du mycket med dem?)Vi gick ofta ut tillsammans (skratt). Men när de var tillsammans pratade de franska, och min engelska var inte särskilt bra, så ibland kände jag mig utanför.(Märkte du någonsin av kulturella skillnader?)I vårt land, om någon frågar ”vad vill du göra?”, brukar folk ofta tacka nej först – de säger ”det är lugnt” två eller tre gånger innan de tackar ja. Men med dem är ett nej bara ett nej – punkt slut!
F.Har du rest mycket?
S. Jag tror att jag mest reste runt i Phnom Penh.(Hur var stämningen i Kambodja?)Det kändes mer välmående än jag hade väntat mig. Det fanns många byggnader. Men det verkar bara gälla området kring Phnom Penh. En gång besökte jag Dödens fält på egen hand. När jag körde på obelagda vägar och såg de där sakerna kände jag av den stora klyftan mellan rika och fattiga.
F.Om du ser till programmet som helhet, vilka skulle du säga är dess styrkor och svagheter?
S. Ärligt talat förberedde jag mig inte särskilt mycket innan jag åkte. Jag festade för mycket i Korea, så jag ångrar en del. Jag tyckte att den icke-statliga organisationen var välorganiserad. Och kanske för att jag hade föreställt mig väldigt extrema förhållanden innan jag åkte, var lokalerna och utrustningen faktiskt riktigt rena och bra. Men det fanns sådant som att de förväntade sig donationer från volontärerna, och att det fanns så många volontärer att jag ibland kände mig som överflödig arbetskraft. Det fanns ingen som ansvarade för volontärerna, så även om det var bra att de kunde agera fritt skapade avsaknaden av en samordnare ett visst avstånd mellan personalen och volontärerna. Volontärerna umgicks däremot mycket med varandra.
F.Vilka råd skulle du ge till dem som kommer att delta i programmet framöver?
S. Var försiktig med dina tillhörigheter, och det vore väldigt bra att ta med gott om undervisningsmaterial i engelska. Men jag tror att det beror på hur bra du anpassar dig. Det är bra om du åtminstone kan prata lite. Om du kan föra ett samtal utan ordbok vore det toppen – jag klamrade mig fast vid min ordbok.(Vilken sorts personlighet tror du passar för programmet?)Det är en miljö där volontärerna i hög grad driver verksamheten, så en person som är ganska utåtriktad, lätt kommer överens med andra och inte är rädd för att ta lite plats skulle passa bra.
F.Det var en period på en månad. När jag jämför före och efter är den förändring jag ser hos mig själv att
S. Den första dagen tänkte jag: ”Hur ska jag stå ut i en hel månad?” Jag kände att jag inte skulle klara det. Jag kände att jag behövde åka tillbaka till Korea direkt. Det var ingen som välkomnade mig eller presenterade mig. Redan första dagen sköljde ensamheten över mig. Till en början tänkte jag: ”Är det här verkligen rätt?”
Jag skrev dagbok varje dag. Första dagen skrev jag ”Hur ska jag stå ut med det här?”, men sista dagen, när jag tänkte tillbaka på det, kände jag mig så ledsen för deras skull. Boken jag läste då hjälpte mig också mycket. På introduktionen före avresan rekommenderade de några böcker som kunde vara till hjälp, och jag tog med mig två av dem.boken ”Tjugo år – ge aldrig upp”När jag läste den började jag reflektera, inte direkt genom att medvetet förebrå mig själv, men jag började ändå tänka efter. Till exempel över hur människor i tjugoårsåldern i dag lever som tonåringar – försöker glida fram eller jaga meriter och fortfarande får fickpengar av sina föräldrar. ”Om du vill bli någon viktig senare, bli någon som kan försörja sig nu; om du fortfarande får fickpengar nu kommer du att leva på fickpengar när du är i trettioårsåldern” – den meningen träffade verkligen rätt. Jag trodde att jag var vuxen, men i själva verket hade jag levt som ett barn. Så nu försöker jag få ordning på mitt tankesätt igen (skratt).
F.Hur skiljer sig sabbatsårsprogrammet från andra volontärprogram?
S. Om andra program främst handlar om att bli ledd, handlar sabbatsårsprogrammet mer om att ta initiativ och göra saker själv. Om du inte planerar något blir det inte av. De sa innan jag åkte att det skulle bli mycket tid på egen hand. Jag undrade varför det skulle finnas så mycket fritid när det ändå skulle vara program, men när jag väl åkte dit insåg jag att jag själv behövde planera saker. Det verkar kretsa kring ”mig” – jag planerar själv och jag gör det själv ...
En möjlighet att lära känna mig själv
F.För Yeongeun är sabbatsåret
A. Ett tillfälle att ompröva min inställning. För att uttrycka det bildligt insåg jag inte förrän nu att min inställning var rutten, och jag hade en fast övertygelse om att jag var på rätt väg, men jag började fundera mer på mig själv ... Tidigare oroade jag mig för att jag kanske tänkte alltför vagt kring volontärarbete utomlands, men jag tycker att jag blev säkrare på mig själv på ett mer konkret sätt. Det verkar ha varit ett tillfälle att bestämma min karriärväg och rannsaka mig själv.
F.Vilka planer har du för framtiden?
A. Innan jag återvänder till skolan i september planerar jag att studera mer och ta ytterligare en certifiering, och jag funderar på att åka på ännu en volontärresa utomlands i ungefär en till två månader (skratt).
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
