Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Från att känna mig osäker och hålla tillbaka till att vilja anta utmaningar #Japanska samtalsfärdigheter och motivation att studera språket #En månad i Sapporo, med tid att koppla av också
Jag heter Sua Lee och tycker om Japan. Jag vill bli bättre på japanska. Jag deltog i ett månadslångt språkprojekt i Sapporo med målet att förbättra mina kunskaper i japanska och stärka mitt självförtroende. Eftersom jag tycker bättre om vintern än sommaren och länge hade velat åka till Sapporo valde jag projektet med tanken att lära mig ett språk jag tycker om på en plats jag tycker om.
Det var första gången jag reste utomlands ensam, så jag var ganska orolig. Jag undrade om jag skulle klara mig på egen hand och vad jag skulle göra om något hände som jag inte kunde lösa. Men inför resanförberedde jag mig steg för steg genom Gap Year-uppdrag, och då började jag känna att jag nog skulle klara det bra.
När jag arbetade eller skulle fatta beslut brukade jag agera utan självförtroende. Därför satte jag som mål att, även om jag var rädd för eller tvekade inför en utmaning, tänka ”Gör det bara! Prova!” På plats var jag mycket försiktig och rörde mig säkert, bortsett från att underlaget var halt. När jag var där snöade det inte särskilt mycket, så det gick bra att ta sig runt.
Lektionerna på språkskolan började klockan 9.30, och jag kom dit klockan 9 för att förbereda mig inför dagens lektioner. Varje lektion var i regel 50 minuter lång, med en tiominutersrast efter den första lektionen. Förmiddagens ordinarie lektioner slutade klockan 12.20. Under den första veckan fick vi varje dag tid att presentera oss, så att vi kunde lära känna våra klasskamrater och lärare.
Lärarna hade lite olika undervisningsstilar, men för det mesta läste vi i läroboken, pratade om dagens tema och gick igenom betydelsen. Sedan använde vi temat när vi samtalade med en partner. Så gick lektionerna till från måndag till onsdag, och på torsdagar hade vi ett enkelt test och skrev en text. På fredagar berättade vi om oss själva, och efter presentationerna läste vi varandras texter från torsdagen och skrev korta kommentarer. Det var verkligen roligt.
Efter förmiddagens ordinarie lektioner kunde man delta i aktiviteter som skolan ordnade. Det var frivilligt att vara med. Eftersom undervisningen hölls i små grupper kunde vi fokusera mer på läraren och våra klasskamrater, vilket var trevligt. Alla förklarade vänligt och omtänksamt, så det var också väldigt skönt att slippa känna sig nedslagen när man svarade fel.
De jag minns bäst är lärarna på språkskolan.Jag minns Mizuki, som alltid undervisade med sådan glädje, och Masaki, som jag blev orolig för när hen blev förkyld efter den första lektionen. Det var en tid då jag lärde mig sådant jag inte kände till genom de roliga lektionerna och berättelserna från klasskamraterna och lärarna.
Till lunch brukade jag alltid gå och äta kryddig misoramen. Stället jag tyckte bäst om var Rāmen Nishiya, filialen vid Otaru station, som ligger nära stationen. Det är synd att jag bara hann utforska trakten kring Sapporo, men jag tycker att det är bra att ha något kvar att längta efter – då vill man åka tillbaka igen.
Efter den månadslånga språkresan fick jag lite bättre självförtroende än tidigare. Jag tycker också att jag har blivit mycket mindre lat, eftersom vanorna jag hade när jag bodde i Japan har hängt kvar. Jag har också fått vila ordentligt, och nu vill jag prova att studera fler språk än japanska.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
