Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Jag växte ytterligare med en starkare ansvarskänsla #Värdefulla möten och ett djupt gripande band #En tacksam tid då jag fick mer än jag gav
©Korea gapyear
|
De flesta var äldre än jag och mycket talangfulla, men deras ödmjukhet och glada sätt gjorde dem lätta att närma sig. Eftersom vi hade mycket gemensamt var det inte svårt att känna sig bekväm.Genom volontärarbetet kände jag att jag knöt många fina kontakter, och jag var verkligen tacksam.
– Musikgåva i Kambodja – volontärarbete med musik under ett sabbatsår |
Med titeln ”Musikgåva i Kambodja” såg jag mycket fram emot att lämna Korea för min första volontärresa utomlands. Det kändes ännu mer spännande eftersom det nästan hade gått sex år sedan jag senast var på Incheons flygplats.Före avresan samlades vi för första gången för att hälsa på varandra och ta bilder. Eftersom vi ännu inte kände varandra särskilt väl var stämningen lite stel och obekant, men alla lämnade Korea med hjärtan fulla av förväntan.
När vi kom fram till Kambodja! Vädret var mulet och inte särskilt fint, men jag var väldigt upprymd och fascinerad av de exotiska gatorna och atmosfären. Första dagen lämnade vi väskorna på hotellet och gick ut för att äta middag. Vi hamnade på en restaurang med Pyongyang-naengmyeon, som sades vara den mest särpräglade och dyraste i Phnom Penh. Det var fascinerande att få träffa och prata ansikte mot ansikte med de nordkoreanska systrar som jag trodde att jag aldrig skulle få se, och jag kunde inte låta bli att beundra deras fantastiska framträdanden. Så slutade den första dagen i förundran.
Från och med den andra dagen följde vi schemat: vi besökte Kambodjas kungliga konsthögskola för att presentera oss, och uppträdandeteamet och volontärteamet fortsatte sedan var för sig med sina planer och repetitioner.Som medlem i volontärteamet diskuterade jag och arbetade med att konkretisera programmen vi hade planerat vid förmötet. Det som var svårare än väntat var att avgöra hur detaljerade vi behövde vara för att uppnå goda resultat när programmet väl genomfördes.
Vi hade det kämpigt eftersom vi inte riktigt fick grepp om det, men med hjälp av teammedlemmarna kunde vi ta fram en grundstruktur. Under en kort paus köpte en kambodjansk mamma lite lokal frukt åt oss att smaka på. Det ovanliga var att hon doppade frukten i kryddpulver från snabbnudlar! Först blev jag förvånad över den märkliga kombinationen, men när jag väl smakade tyckte jag oväntat nog om smaken.
När vi hade gjort upp planen besökte vi Soban Koma och fick tid att hälsa på barnen och prata med dem. Till en början var jag lite orolig för om kommunikationen med barnen skulle fungera och om vi skulle kunna genomföra programmet som planerat utan problem. Men oron visade sig vara obefogad. Barnen var blyga i början, men när vi hälsade på varandra och lekte blev vi naturligt nära, vilket förvånade mig. Det enda jag ångrade var att jag inte kunde prata mer med barnen eftersom jag hade planeringsmöten med Nimol, som ansvarade för barnhemmet. Mötena gav mig dock möjlighet att ta mer ansvar och lära mig mer, så tiden var verkligen inte bortkastad.
©Korea gapyear
När vi lämnade Soban Koma och lovade att komma tillbaka nästa dag fortsatte barnen att vinka och se efter oss tills bussen försvann ur sikte, vilket rörde mig. Jag tyckte att deras ljusa, oskuldsfulla leenden var vackra och var mycket tacksam mot barnen som välkomnade oss så varmt.
På kvällen samlades alla i volontärteamet för att förbereda huvudprogrammet till nästa dag. Då kom en riktigt bra idé: vi kunde ge barnen namnskyltar. Därför bestämde vi oss för att göra det nästa dag. Under dagens lära-känna-varandra-stund var barnen intresserade av våra namn och försökte lära sig dem utantill. Det var så gulligt, och vi var alla överens om att det vore fint om vi tilltalade barnen med namn och kom ihåg dem.
På den tredje dagen gick vi tidigt på morgonen för att träffa barnen, och de välkomnade oss så varmt. Som vi hade planerat dagen innan frågade vi varje barn vad de hette och tilltalade dem på koreanska, något de tyckte mycket om.Att tilltala dem med namn kändes mycket mer kärleksfullt och gjorde det lättare att komma nära dem än att bara säga ”du”.
Vi växlade mellan lekar som är populära i Kambodja och lekar från Korea, sjöng barnvisorna vi hade förberett och sjöng även med i sångerna som barnen hade lärt sig i skolan. På så sätt fick vi utbyta våra kulturer.
Alla barnen var underbara, men den jag minns bäst var ett barn som hette Tear. Barnet överraskade mig ofta med sin allvarliga uppsyn och sina skarpa frågor, som inte var typiska för ett barn. Jag tycker att jag förbättrade min engelska under volontärarbetet tack vare det här barnet. Barnet frågade till och med om schemat för nästa dag och vilket program vi skulle framföra. Det var lite kusligt, men barnets oskuldsfulla sida och sättet hen allvarligt bad om ursäkt för sina bus var också väldigt charmigt.
På den fjärde dagen fanns det inte mycket tid att tillbringa med barnen på grund av förberedelserna inför uppträdandena. Jag var mycket besviken över att jag inte kunde vara med på uppträdandet på Soban Koma, som måste ha varit väldigt spännande, eftersom jag behövde hjälpa till med andra uppgifter.
©Korea gapyear
Det kändes väldigt sorgligt att åka därifrån utan att säga hej då till barnen. Jag undrade en kort stund om barnen skulle komma ihåg mig, och mitt hjärta brast när teammedlemmarna berättade att de hade letat mycket efter mig medan jag var borta. Om jag får chansen igen vill jag definitivt besöka Soban Koma på nytt.
Efter att framgångsrikt ha genomfört uppträdandena i CKCC Hall och på Soban Koma ordnade vi en fest för att fira. Den dagen släppte alla på spänningarna och oron och roade sig till fullo. Allt eftersom dagarna gick försvann den första stelheten, och jag kände allt mer att alla var fantastiska människor.
De flesta var äldre än jag och mycket talangfulla, men deras ödmjukhet och glada sätt gjorde dem lätta att närma sig. Eftersom vi hade mycket gemensamt var det inte svårt att känna sig bekväm.Genom volontärarbetet kände jag att jag knöt många fina kontakter, och jag var verkligen tacksam.Nästa dag reste vi från Phnom Penh till Siem Reap. Efter att ha slumrat oroligt på bussen i åtta timmar besökte vi Kambodjas främsta sevärdhet, Angkor Wat, och nattmarknaden. Medan jag njöt av de exotiska och nya intrycken kände jag mig verkligen som en turist i Kambodja den dagen.
©Korea gapyear
Efter många aktiviteter gick tiden på ett ögonblick, och plötsligt var den sista dagen här.Den här dagen var särskilt hektisk eftersom vi hade tre uppträdanden. Schemat var lite pressat, men uppträdandeteamet genomförde alla tre utan problem. När det sista framträdandet var över kändes det lite tomt att veta att det inte skulle bli fler aktiviteter.
När alla volontäraktiviteter var avslutade slog det mig plötsligt att även om vi hade börjat med uppdraget att ge något till Kambodja genom musiken, tror jag att jag fick mer från dem än vad jag själv gav.
Jag var mycket tacksam över att kunna ta med mig dyrbara minnen i både ögon och hjärta och återvända mycket starkare än före avresan. Jag bestämde mig också för att göra ännu bättre ifrån mig om jag får en liknande möjlighet igen, och fick en gnutta självförtroende.
När jag sprang, lekte och skrattade tillsammans med barnen fick jag återigen känna den där pirrande känslan inför det jag gör.
©Korea gapyear
|
De flesta var äldre än jag och mycket talangfulla, men deras ödmjukhet och glada sätt gjorde dem lätta att närma sig. Eftersom vi hade mycket gemensamt var det inte svårt att känna sig bekväm.Genom volontärarbetet kände jag att jag knöt många fina kontakter, och jag var verkligen tacksam.
– Musikgåva i Kambodja – volontärarbete med musik under ett sabbatsår |
Med titeln ”Musikgåva i Kambodja” såg jag mycket fram emot att lämna Korea för min första volontärresa utomlands. Det kändes ännu mer spännande eftersom det nästan hade gått sex år sedan jag senast var på Incheons flygplats.Före avresan samlades vi för första gången för att hälsa på varandra och ta bilder. Eftersom vi ännu inte kände varandra särskilt väl var stämningen lite stel och obekant, men alla lämnade Korea med hjärtan fulla av förväntan.
När vi kom fram till Kambodja! Vädret var mulet och inte särskilt fint, men jag var väldigt upprymd och fascinerad av de exotiska gatorna och atmosfären. Första dagen lämnade vi väskorna på hotellet och gick ut för att äta middag. Vi hamnade på en restaurang med Pyongyang-naengmyeon, som sades vara den mest särpräglade och dyraste i Phnom Penh. Det var fascinerande att få träffa och prata ansikte mot ansikte med de nordkoreanska systrar som jag trodde att jag aldrig skulle få se, och jag kunde inte låta bli att beundra deras fantastiska framträdanden. Så slutade den första dagen i förundran.
Från och med den andra dagen följde vi schemat: vi besökte Kambodjas kungliga konsthögskola för att presentera oss, och uppträdandeteamet och volontärteamet fortsatte sedan var för sig med sina planer och repetitioner.Som medlem i volontärteamet diskuterade jag och arbetade med att konkretisera programmen vi hade planerat vid förmötet. Det som var svårare än väntat var att avgöra hur detaljerade vi behövde vara för att uppnå goda resultat när programmet väl genomfördes.
Vi hade det kämpigt eftersom vi inte riktigt fick grepp om det, men med hjälp av teammedlemmarna kunde vi ta fram en grundstruktur. Under en kort paus köpte en kambodjansk mamma lite lokal frukt åt oss att smaka på. Det ovanliga var att hon doppade frukten i kryddpulver från snabbnudlar! Först blev jag förvånad över den märkliga kombinationen, men när jag väl smakade tyckte jag oväntat nog om smaken.
När vi hade gjort upp planen besökte vi Soban Koma och fick tid att hälsa på barnen och prata med dem. Till en början var jag lite orolig för om kommunikationen med barnen skulle fungera och om vi skulle kunna genomföra programmet som planerat utan problem. Men oron visade sig vara obefogad. Barnen var blyga i början, men när vi hälsade på varandra och lekte blev vi naturligt nära, vilket förvånade mig. Det enda jag ångrade var att jag inte kunde prata mer med barnen eftersom jag hade planeringsmöten med Nimol, som ansvarade för barnhemmet. Mötena gav mig dock möjlighet att ta mer ansvar och lära mig mer, så tiden var verkligen inte bortkastad.
©Korea gapyear
När vi lämnade Soban Koma och lovade att komma tillbaka nästa dag fortsatte barnen att vinka och se efter oss tills bussen försvann ur sikte, vilket rörde mig. Jag tyckte att deras ljusa, oskuldsfulla leenden var vackra och var mycket tacksam mot barnen som välkomnade oss så varmt.
På kvällen samlades alla i volontärteamet för att förbereda huvudprogrammet till nästa dag. Då kom en riktigt bra idé: vi kunde ge barnen namnskyltar. Därför bestämde vi oss för att göra det nästa dag. Under dagens lära-känna-varandra-stund var barnen intresserade av våra namn och försökte lära sig dem utantill. Det var så gulligt, och vi var alla överens om att det vore fint om vi tilltalade barnen med namn och kom ihåg dem.
På den tredje dagen gick vi tidigt på morgonen för att träffa barnen, och de välkomnade oss så varmt. Som vi hade planerat dagen innan frågade vi varje barn vad de hette och tilltalade dem på koreanska, något de tyckte mycket om.Att tilltala dem med namn kändes mycket mer kärleksfullt och gjorde det lättare att komma nära dem än att bara säga ”du”.
Vi växlade mellan lekar som är populära i Kambodja och lekar från Korea, sjöng barnvisorna vi hade förberett och sjöng även med i sångerna som barnen hade lärt sig i skolan. På så sätt fick vi utbyta våra kulturer.
Alla barnen var underbara, men den jag minns bäst var ett barn som hette Tear. Barnet överraskade mig ofta med sin allvarliga uppsyn och sina skarpa frågor, som inte var typiska för ett barn. Jag tycker att jag förbättrade min engelska under volontärarbetet tack vare det här barnet. Barnet frågade till och med om schemat för nästa dag och vilket program vi skulle framföra. Det var lite kusligt, men barnets oskuldsfulla sida och sättet hen allvarligt bad om ursäkt för sina bus var också väldigt charmigt.
På den fjärde dagen fanns det inte mycket tid att tillbringa med barnen på grund av förberedelserna inför uppträdandena. Jag var mycket besviken över att jag inte kunde vara med på uppträdandet på Soban Koma, som måste ha varit väldigt spännande, eftersom jag behövde hjälpa till med andra uppgifter.
©Korea gapyear
Det kändes väldigt sorgligt att åka därifrån utan att säga hej då till barnen. Jag undrade en kort stund om barnen skulle komma ihåg mig, och mitt hjärta brast när teammedlemmarna berättade att de hade letat mycket efter mig medan jag var borta. Om jag får chansen igen vill jag definitivt besöka Soban Koma på nytt.
Efter att framgångsrikt ha genomfört uppträdandena i CKCC Hall och på Soban Koma ordnade vi en fest för att fira. Den dagen släppte alla på spänningarna och oron och roade sig till fullo. Allt eftersom dagarna gick försvann den första stelheten, och jag kände allt mer att alla var fantastiska människor.
De flesta var äldre än jag och mycket talangfulla, men deras ödmjukhet och glada sätt gjorde dem lätta att närma sig. Eftersom vi hade mycket gemensamt var det inte svårt att känna sig bekväm.Genom volontärarbetet kände jag att jag knöt många fina kontakter, och jag var verkligen tacksam.Nästa dag reste vi från Phnom Penh till Siem Reap. Efter att ha slumrat oroligt på bussen i åtta timmar besökte vi Kambodjas främsta sevärdhet, Angkor Wat, och nattmarknaden. Medan jag njöt av de exotiska och nya intrycken kände jag mig verkligen som en turist i Kambodja den dagen.
©Korea gapyear
Efter många aktiviteter gick tiden på ett ögonblick, och plötsligt var den sista dagen här.Den här dagen var särskilt hektisk eftersom vi hade tre uppträdanden. Schemat var lite pressat, men uppträdandeteamet genomförde alla tre utan problem. När det sista framträdandet var över kändes det lite tomt att veta att det inte skulle bli fler aktiviteter.
När alla volontäraktiviteter var avslutade slog det mig plötsligt att även om vi hade börjat med uppdraget att ge något till Kambodja genom musiken, tror jag att jag fick mer från dem än vad jag själv gav.
Jag var mycket tacksam över att kunna ta med mig dyrbara minnen i både ögon och hjärta och återvända mycket starkare än före avresan. Jag bestämde mig också för att göra ännu bättre ifrån mig om jag får en liknande möjlighet igen, och fick en gnutta självförtroende.
När jag sprang, lekte och skrattade tillsammans med barnen fick jag återigen känna den där pirrande känslan inför det jag gör.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
