Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Jag fann en känsla av mening #Tilltron till att jag kan klara det #Allt handlar om inställningen
|
Jag fann en känsla av mening mitt i livets frontlinje. Jag fick mycket bättre självförtroende. Allt handlar om din inställning!Hur mycket du utvecklas är ett val. Jag njöt av varje ögonblick.
<Att skapa mirakel: medicinskt volontärprogram i Phnom Penh i Kambodja, där man hjälper barn – något alla kan göra> En recension av volontären Oh Joo-hee.
|
# Varför jag ville ta ett sabbatsår
Hej,Jag heter Oh Joo-hee och läser till sjuksköterska vid Chungnam National University. Just nu har jag studieuppehåll.Jag deltog i det medicinska volontärprogrammet i Phnom Penh som alla kan delta i.Efter att ha avslutat mitt tredje studieår, innan jag började arbeta,ville jag samla tankarna och ta lite tid för mig själv,så jag bestämde mig för att ta studieuppehållochunder studieuppehålletmeningsfulla möten och upplevelserville jag skapamedan jag letade efter volontärprogram utomlandshittade jag det här medicinska volontärprogrammet som hade koppling till min utbildning.Det handlade inte om en kort period – utan en hel månad.Jag tänkte att det skulle betyda mycket för mig, såjag ansökte till programmet.
# Jag läste många deltagares recensioner.
Som sjuksköterskestudent var jag orolig för att vara oerfaren som volontär på ett sjukhus. Jag var rädd för att åka ensam till ett främmande land där jag inte kände någon, men före avresan …Jag läste många recensioner från personer som hade deltagit tidigare och pluggade medicinska kunskaper, så att jag skulle vara förberedd om någon bad mig om hjälp på sjukhuset.
# Vad kännetecknar en bra sjuksköterska?
Jag trodde från början att många söker till sjuksköterskeutbildningen för att snabbt få jobb och för att yrket är professionellt, och att det egentligen inte går att hitta någon känsla av mening i det. Jag …ville hitta en känsla av mening.Som sjuksköterskestudent hade jag bara följt strömmen under mina tre år på utbildningen.Jag undrade om jag verkligen kunde bli en bra sjuksköterska om jag bara lät tiden gå och sedan skaffade ett jobb.Sådana tankar började dyka upp. Därför tog jag studieuppehåll från sjuksköterskeutbildningen. Jag …hade lovat mig själv att hitta en meningoch genom det här programmet …ville jag lära mig vad en känsla av mening är och vad det innebär att vara en bra sjuksköterska.Dessutom brukade människor omkring mig alltid säga att jag skulle klara mig bra var jag än hamnade. Jag hade själv trott på det, men när jag kom till Kambodja insåg jag direkt att jag inte var så självsäker och anpassningsbar som jag hade trott. Till en början var jag svagare än väntat, och det var verkligen svårt att ensam vänja mig vid ett främmande land. Så direkt efter ankomsten till Kambodja satte jag upp ett andra mål för mig själv. Jag ville bli en person som klarar sig bra var hon än hamnar, precis som andra hade sagt om mig. Till en början kanske jag skulle vara rädd, ensam och ha det kämpigt, men genom den här erfarenheten skulle jag definitivt …bli en person som inte tappar självförtroendet.Det lovade jag mig själv.
Jobb på förmiddagarna, ledig tid på eftermiddagarna och resor på helgerna.
Först gick jag upp på morgonen och såg till att vara på sjukhuset senast klockan åtta. Arbetstiderna kunde variera mellan avdelningarna …Vanligtvis började vi klockan åtta och arbetade till tolv.ochOm du vill arbeta längre kan du själv välja att ta extra pass.När vi kom till jobbet började vi vanligtvis med att ta blodprov på patienterna på morgonen och gav sedan läkemedel enligt läkarnas ordinationer. När vi slutade klockan tolv åt vi lunch och hade sedan ledig tid.På min lediga tid pluggade jag ofta sådant jag hade sett på sjukhuset eller gick med mina rumskamrater till den närliggande marknaden. På helgerna, när vi inte arbetade på sjukhuset, tog jag en långfärdsbuss och reste till avlägsna historiska platser i Kambodja.
Jag fann en känsla av mening mitt i livets frontlinje.
Som jag hade bestämt mig för fick jag verkligen tid att arbeta mot mitt första mål: att hitta en känsla av mening och betydelse. När vårdnadshavare och patienter på sjukhuset, som inte kunde prata engelska, bad mig – eftersom jag såg ut som sjukvårdspersonal – om något på khmer och jag inte förstod eller kunde hjälpa till, kändes det som om hjärtat brast. Det här …Under de svåra förhållandena blev jag mycket inspirerad av att se patienter kämpa för att överleva och sjuksköterskor, läkare och annan sjukhuspersonal som omsorgsfullt gav dem lämplig vård. Mitt i livets frontlinje kände jag en stark vilja att hjälpa till, och jag blev övertygad om att detta skulle bli grunden för att jag en dag skulle bli en bra sjuksköterska.Efter att ha tagit mig igenom den första veckans rädsla och brist på självförtroende gick jag ensam till en festival vid floden i närheten under helgen. Den första veckan hade jag inte kunnat anpassa mig till mina engelsktalande rumskamrater och gick ensam omkring för att undvika dem, men sedan såg jag dem på festivalen. Jag blev så arg på mig själv för att jag hade flytt undan bara för att jag var rädd för att prata engelska med dem. Jag skämdes och undrade om jag hade glömt att jag hade rest hela vägen till det här främmande landet inte bara för sjukhuserfarenheten, utan också för att stärka mitt självförtroende. Efter det tog jag mig an saker med större beslutsamhet och …Jag började med att prata engelska med mina rumskamrater och slängde ur mig grammatiskt ofullkomlig engelska, till exempel genom att föreslå att vi skulle resa tillsammans. Sedan blev min engelska gradvis bättre, och så fortsatte det ända till programmets slut. Det var inte längre läskigt att anpassa sig till livet på orten, eftersom jag gjorde det tillsammans med mina rumskamrater, och jag fick större självförtroende i engelska.
Läkarna, sjuksköterskorna och till och med rumskamraterna var alla väldigt trevliga.
Bland rumskamraterna fanns en dansk manlig sjuksköterskestudent som kom en vecka efter mig. Han var väldigt glad och pratsam, och även om jag var mycket rädd för att prata engelska i början uppskattade han att jag talade engelska, eftersom han inte kunde koreanska. Han sa att han skulle förstå även den slumpmässiga engelska jag slängde ur mig. Det...Jag tror att jag fick mycket större självförtroende tack vare det.Dessutom, på sjukhuset...De kambodjanska läkarna och sjuksköterskorna var väldigt trevliga, och varje stund jag arbetade med dem var både rolig och aldrig långtråkig.
Du måste helt enkelt bestämma dig. Utveckling är ett val.
Det handlar verkligen om att själv bestämma sig.De koreanska studenterna som kom en vecka innan jag återvände till Korea kände samma rädsla som jag hade i början, och vi pratade mycket. Med tanke på att jag hade kommit så här långt, hur orättvist vore det inte om jag inte fick ut någonting av det? Jag förstår rädslan, men man kan inte hålla fast vid den för länge!Tro på dig själv. I stället för att bara titta på med inställningen ”vem kan stoppa mig?”, utmana dig själv att prova allt på egen hand och att ta till orda. En månad är inte kort tid. Om du utvecklas lite eller mycket är ditt eget val!
# Livet förändras – full pott. Full av självförtroende
Som jag sa Mitt självförtroende har blivit mycket starkare.. Nu kan jag hålla med bekanta när de säger att jag kommer att klara mig bra var jag än hamnar.
# Tacksamhet
Tack till all sjukhuspersonal.
#Mitt sabbatsår är!
Erfarenhet ★★★★★
: Full pott för erfarenhet
Lärande ★★★★★
: Även full pott för lärande
Säkerhet ★★★
: Det kan vara farligt på natten, så gå tillsammans med en vän eller gå på dagen
Fritid ★★★
: Det finns inte mycket att göra på vardagarna; res ofta på helgerna.
En ny utmaning – början på utvecklingen!
Koreanska Gap Year följer med fröken Oh Ju-hee på hennes resa.
|
Jag fann en känsla av mening mitt i livets frontlinje. Jag fick mycket bättre självförtroende. Allt handlar om din inställning!Hur mycket du utvecklas är ett val. Jag njöt av varje ögonblick.
<Att skapa mirakel: medicinskt volontärprogram i Phnom Penh i Kambodja, där man hjälper barn – något alla kan göra> En recension av volontären Oh Joo-hee.
|
# Varför jag ville ta ett sabbatsår
Hej,Jag heter Oh Joo-hee och läser till sjuksköterska vid Chungnam National University. Just nu har jag studieuppehåll.Jag deltog i det medicinska volontärprogrammet i Phnom Penh som alla kan delta i.Efter att ha avslutat mitt tredje studieår, innan jag började arbeta,ville jag samla tankarna och ta lite tid för mig själv,så jag bestämde mig för att ta studieuppehållochunder studieuppehålletmeningsfulla möten och upplevelserville jag skapamedan jag letade efter volontärprogram utomlandshittade jag det här medicinska volontärprogrammet som hade koppling till min utbildning.Det handlade inte om en kort period – utan en hel månad.Jag tänkte att det skulle betyda mycket för mig, såjag ansökte till programmet.
# Jag läste många deltagares recensioner.
Som sjuksköterskestudent var jag orolig för att vara oerfaren som volontär på ett sjukhus. Jag var rädd för att åka ensam till ett främmande land där jag inte kände någon, men före avresan …Jag läste många recensioner från personer som hade deltagit tidigare och pluggade medicinska kunskaper, så att jag skulle vara förberedd om någon bad mig om hjälp på sjukhuset.
# Vad kännetecknar en bra sjuksköterska?
Jag trodde från början att många söker till sjuksköterskeutbildningen för att snabbt få jobb och för att yrket är professionellt, och att det egentligen inte går att hitta någon känsla av mening i det. Jag …ville hitta en känsla av mening.Som sjuksköterskestudent hade jag bara följt strömmen under mina tre år på utbildningen.Jag undrade om jag verkligen kunde bli en bra sjuksköterska om jag bara lät tiden gå och sedan skaffade ett jobb.Sådana tankar började dyka upp. Därför tog jag studieuppehåll från sjuksköterskeutbildningen. Jag …hade lovat mig själv att hitta en meningoch genom det här programmet …ville jag lära mig vad en känsla av mening är och vad det innebär att vara en bra sjuksköterska.Dessutom brukade människor omkring mig alltid säga att jag skulle klara mig bra var jag än hamnade. Jag hade själv trott på det, men när jag kom till Kambodja insåg jag direkt att jag inte var så självsäker och anpassningsbar som jag hade trott. Till en början var jag svagare än väntat, och det var verkligen svårt att ensam vänja mig vid ett främmande land. Så direkt efter ankomsten till Kambodja satte jag upp ett andra mål för mig själv. Jag ville bli en person som klarar sig bra var hon än hamnar, precis som andra hade sagt om mig. Till en början kanske jag skulle vara rädd, ensam och ha det kämpigt, men genom den här erfarenheten skulle jag definitivt …bli en person som inte tappar självförtroendet.Det lovade jag mig själv.
Jobb på förmiddagarna, ledig tid på eftermiddagarna och resor på helgerna.
Först gick jag upp på morgonen och såg till att vara på sjukhuset senast klockan åtta. Arbetstiderna kunde variera mellan avdelningarna …Vanligtvis började vi klockan åtta och arbetade till tolv.ochOm du vill arbeta längre kan du själv välja att ta extra pass.När vi kom till jobbet började vi vanligtvis med att ta blodprov på patienterna på morgonen och gav sedan läkemedel enligt läkarnas ordinationer. När vi slutade klockan tolv åt vi lunch och hade sedan ledig tid.På min lediga tid pluggade jag ofta sådant jag hade sett på sjukhuset eller gick med mina rumskamrater till den närliggande marknaden. På helgerna, när vi inte arbetade på sjukhuset, tog jag en långfärdsbuss och reste till avlägsna historiska platser i Kambodja.
Jag fann en känsla av mening mitt i livets frontlinje.
Som jag hade bestämt mig för fick jag verkligen tid att arbeta mot mitt första mål: att hitta en känsla av mening och betydelse. När vårdnadshavare och patienter på sjukhuset, som inte kunde prata engelska, bad mig – eftersom jag såg ut som sjukvårdspersonal – om något på khmer och jag inte förstod eller kunde hjälpa till, kändes det som om hjärtat brast. Det här …Under de svåra förhållandena blev jag mycket inspirerad av att se patienter kämpa för att överleva och sjuksköterskor, läkare och annan sjukhuspersonal som omsorgsfullt gav dem lämplig vård. Mitt i livets frontlinje kände jag en stark vilja att hjälpa till, och jag blev övertygad om att detta skulle bli grunden för att jag en dag skulle bli en bra sjuksköterska.Efter att ha tagit mig igenom den första veckans rädsla och brist på självförtroende gick jag ensam till en festival vid floden i närheten under helgen. Den första veckan hade jag inte kunnat anpassa mig till mina engelsktalande rumskamrater och gick ensam omkring för att undvika dem, men sedan såg jag dem på festivalen. Jag blev så arg på mig själv för att jag hade flytt undan bara för att jag var rädd för att prata engelska med dem. Jag skämdes och undrade om jag hade glömt att jag hade rest hela vägen till det här främmande landet inte bara för sjukhuserfarenheten, utan också för att stärka mitt självförtroende. Efter det tog jag mig an saker med större beslutsamhet och …Jag började med att prata engelska med mina rumskamrater och slängde ur mig grammatiskt ofullkomlig engelska, till exempel genom att föreslå att vi skulle resa tillsammans. Sedan blev min engelska gradvis bättre, och så fortsatte det ända till programmets slut. Det var inte längre läskigt att anpassa sig till livet på orten, eftersom jag gjorde det tillsammans med mina rumskamrater, och jag fick större självförtroende i engelska.
Läkarna, sjuksköterskorna och till och med rumskamraterna var alla väldigt trevliga.
Bland rumskamraterna fanns en dansk manlig sjuksköterskestudent som kom en vecka efter mig. Han var väldigt glad och pratsam, och även om jag var mycket rädd för att prata engelska i början uppskattade han att jag talade engelska, eftersom han inte kunde koreanska. Han sa att han skulle förstå även den slumpmässiga engelska jag slängde ur mig. Det...Jag tror att jag fick mycket större självförtroende tack vare det.Dessutom, på sjukhuset...De kambodjanska läkarna och sjuksköterskorna var väldigt trevliga, och varje stund jag arbetade med dem var både rolig och aldrig långtråkig.
Du måste helt enkelt bestämma dig. Utveckling är ett val.
Det handlar verkligen om att själv bestämma sig.De koreanska studenterna som kom en vecka innan jag återvände till Korea kände samma rädsla som jag hade i början, och vi pratade mycket. Med tanke på att jag hade kommit så här långt, hur orättvist vore det inte om jag inte fick ut någonting av det? Jag förstår rädslan, men man kan inte hålla fast vid den för länge!Tro på dig själv. I stället för att bara titta på med inställningen ”vem kan stoppa mig?”, utmana dig själv att prova allt på egen hand och att ta till orda. En månad är inte kort tid. Om du utvecklas lite eller mycket är ditt eget val!
# Livet förändras – full pott. Full av självförtroende
Som jag sa Mitt självförtroende har blivit mycket starkare.. Nu kan jag hålla med bekanta när de säger att jag kommer att klara mig bra var jag än hamnar.
# Tacksamhet
Tack till all sjukhuspersonal.
#Mitt sabbatsår är!
Erfarenhet ★★★★★
: Full pott för erfarenhet
Lärande ★★★★★
: Även full pott för lärande
Säkerhet ★★★
: Det kan vara farligt på natten, så gå tillsammans med en vän eller gå på dagen
Fritid ★★★
: Det finns inte mycket att göra på vardagarna; res ofta på helgerna.
En ny utmaning – början på utvecklingen!
Koreanska Gap Year följer med fröken Oh Ju-hee på hennes resa.
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
