Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#En vag dröm blev till en konkret riktning. #Självförtroende och en väg in i volontärarbete inom kultur och konst #Det blev en viktig vändpunkt i mitt liv.
©Korea gapyear
|
Jag blev plötsligt rädd av insikten att det, förutom de så kallade ”spåren” för universitetsstudenter – forskarutbildning, offentliga tjänsteprov eller jobbsökande – inte fanns någon omkring mig som drömde andra drömmar. Jag kände att jag, efter att ha levt så uppslukad av den miljön, begränsade min egen potential. Därför bestämde jag mig för att för första gången på länge bromsa in i vardagen och ta mig tid att fundera över vad jag vill och i vilken riktning jag vill styra mitt liv.
– 2013 års volontärarbete med musik genom Gift of Music under ett sabbatsår |
När man lever uppslukad av rutiner glömmer man hur viktigt det är att se helheten. Den genomarbetade livsplan jag gjorde under de få månaderna mellan gymnasiet och universitetet bleknade gradvis medan jag fortsatte pendla och drunknade i uppgifter. Mitt tjugoåriga jag hade lovat att hitta sätt att förbättra människors livskvalitet genom kultur och konst, men det löftet glömdes bort och blev bara en tillfällig passion som lades åt sidan. Jag följde bara mina jämnåriga och deltog ibland i tävlingar eller fritidsaktiviteter utan något tydligt syfte. Jag tillbringade också timmar på webbplatser för arbetssökande och letade efter aktiviteter som kunde fylla mina volontärtimmar.
Innan jag visste ordet av hade tiden gått och jag gick tredje året – examen var inte längre någon annans angelägenhet. Jag blev plötsligt rädd av insikten att det, förutom de så kallade ”spåren” för universitetsstudenter – forskarutbildning, offentliga tjänsteprov eller jobbsökande – inte fanns någon omkring mig som drömde andra drömmar. Efter att ha levt så uppslukad av den miljön kände jag att jag begränsade mina egna möjligheter. Därför bestämde jag mig för att för första gången på länge bromsa in i vardagen och ta mig tid att fundera över vad jag vill och i vilken riktning jag vill att mitt liv ska gå. Det var då jag började undersöka verksamheter inom kultur och konst, övertygad om att man inte kan bedöma något utan att själv prova.
©Korea gapyear
Det största hindret bland dessa verksamheter var att det fanns få alternativ för personer utan relevant huvudämne, som jag. Men jag gav inte upp utan sökte outtröttligt i informationshavet. Då råkade jag hitta en organisation som heter ”Gap Year”, som erbjuder program för personer som jag och som vill ta en paus från vardagen och fundera över en ny riktning i livet. Där fick jag veta om volontärarbete med musik där även amatörer kunde delta. Bara att se ordet ”musik” gjorde mig så glad. Jag ansökte utan att tveka och väntade på beskedet. Kanske tack vare min entusiasm blev jag antagen och kunde delta.
Jag trodde att bara möjligheten att volontärarbeta genom musik skulle ge tillräcklig erfarenhet, så jag väntade mig inte att detta volontärarbete skulle bli en så viktig vändpunkt i mitt liv. Som deltagare med bakgrund i en pungmul-ensemble lärde jag vänner från pianoklubben samulnori (traditionell slagverksmusik) för att vi skulle kunna framföra traditionell musik från vårt land. Jag utsågs till ledare för konsertplaneringsgruppen och arbetade med innehållet till konserten som skulle hållas på plats. Jag fick till och med uppleva glädjen i att genomföra en föreställning inför hundratals människor och ta emot dånande applåder. Framför allt gav volontärarbetet mig en ny riktning, eftersom jag konkret fick se att det kultur- och konstinriktade volontärarbete jag bara hade föreställt mig faktiskt var möjligt och kunde utvecklas från en engångsupplevelse till en karriär.
För första gången fick jag veta att det finns organisationer som grundats utifrån visioner liknande mina, och jag fick träffa människor som delar samma syfte och arbetar för förändring. När jag besökte utbildningsinstitutioner och barnhem fick jag på nära håll uppleva den smärtsamma verkligheten i utvecklingsländer. Jag såg också att det finns rörelser som genom kultur och konst vill inge hopp hos människor som lever under sådana förhållanden. Det jag hade uppfattat som en ensam dröm visade sig vara ett fullt möjligt sätt att leva.
Därförkan jag utan tvekan säga att volontärarbetet under mitt Gap Yearblev en vändpunkt i mitt liv. Jag var uppslukad av vardagens bekymmer och oroade mig ständigt för försörjningen, men den veckolånga upplevelsen påminde mig åter om det arbete som får mitt hjärta att slå snabbare. Volontärarbetet tog slut, men jag fick med mig kontakter och information som fortfarande kan visa mig vägen framåt. Med deras hjälp kunde jag konkretisera en dröm som tidigare verkat vag, och jag fann passionen att förverkliga den. Snart börjar terminen och jag återvänder till kretsen av unga människor som oroar sig för jobb, men jag vet att min dröm inte kommer att glömmas bort som förut. Varje gång jag minns den fantastiska veckan kommer mitt hjärtas passionerade slag att påminna mig om vad jag verkligen vill.
©Korea gapyear
©Korea gapyear
|
Jag blev plötsligt rädd av insikten att det, förutom de så kallade ”spåren” för universitetsstudenter – forskarutbildning, offentliga tjänsteprov eller jobbsökande – inte fanns någon omkring mig som drömde andra drömmar. Jag kände att jag, efter att ha levt så uppslukad av den miljön, begränsade min egen potential. Därför bestämde jag mig för att för första gången på länge bromsa in i vardagen och ta mig tid att fundera över vad jag vill och i vilken riktning jag vill styra mitt liv.
– 2013 års volontärarbete med musik genom Gift of Music under ett sabbatsår |
När man lever uppslukad av rutiner glömmer man hur viktigt det är att se helheten. Den genomarbetade livsplan jag gjorde under de få månaderna mellan gymnasiet och universitetet bleknade gradvis medan jag fortsatte pendla och drunknade i uppgifter. Mitt tjugoåriga jag hade lovat att hitta sätt att förbättra människors livskvalitet genom kultur och konst, men det löftet glömdes bort och blev bara en tillfällig passion som lades åt sidan. Jag följde bara mina jämnåriga och deltog ibland i tävlingar eller fritidsaktiviteter utan något tydligt syfte. Jag tillbringade också timmar på webbplatser för arbetssökande och letade efter aktiviteter som kunde fylla mina volontärtimmar.
Innan jag visste ordet av hade tiden gått och jag gick tredje året – examen var inte längre någon annans angelägenhet. Jag blev plötsligt rädd av insikten att det, förutom de så kallade ”spåren” för universitetsstudenter – forskarutbildning, offentliga tjänsteprov eller jobbsökande – inte fanns någon omkring mig som drömde andra drömmar. Efter att ha levt så uppslukad av den miljön kände jag att jag begränsade mina egna möjligheter. Därför bestämde jag mig för att för första gången på länge bromsa in i vardagen och ta mig tid att fundera över vad jag vill och i vilken riktning jag vill att mitt liv ska gå. Det var då jag började undersöka verksamheter inom kultur och konst, övertygad om att man inte kan bedöma något utan att själv prova.
©Korea gapyear
Det största hindret bland dessa verksamheter var att det fanns få alternativ för personer utan relevant huvudämne, som jag. Men jag gav inte upp utan sökte outtröttligt i informationshavet. Då råkade jag hitta en organisation som heter ”Gap Year”, som erbjuder program för personer som jag och som vill ta en paus från vardagen och fundera över en ny riktning i livet. Där fick jag veta om volontärarbete med musik där även amatörer kunde delta. Bara att se ordet ”musik” gjorde mig så glad. Jag ansökte utan att tveka och väntade på beskedet. Kanske tack vare min entusiasm blev jag antagen och kunde delta.
Jag trodde att bara möjligheten att volontärarbeta genom musik skulle ge tillräcklig erfarenhet, så jag väntade mig inte att detta volontärarbete skulle bli en så viktig vändpunkt i mitt liv. Som deltagare med bakgrund i en pungmul-ensemble lärde jag vänner från pianoklubben samulnori (traditionell slagverksmusik) för att vi skulle kunna framföra traditionell musik från vårt land. Jag utsågs till ledare för konsertplaneringsgruppen och arbetade med innehållet till konserten som skulle hållas på plats. Jag fick till och med uppleva glädjen i att genomföra en föreställning inför hundratals människor och ta emot dånande applåder. Framför allt gav volontärarbetet mig en ny riktning, eftersom jag konkret fick se att det kultur- och konstinriktade volontärarbete jag bara hade föreställt mig faktiskt var möjligt och kunde utvecklas från en engångsupplevelse till en karriär.
För första gången fick jag veta att det finns organisationer som grundats utifrån visioner liknande mina, och jag fick träffa människor som delar samma syfte och arbetar för förändring. När jag besökte utbildningsinstitutioner och barnhem fick jag på nära håll uppleva den smärtsamma verkligheten i utvecklingsländer. Jag såg också att det finns rörelser som genom kultur och konst vill inge hopp hos människor som lever under sådana förhållanden. Det jag hade uppfattat som en ensam dröm visade sig vara ett fullt möjligt sätt att leva.
Därförkan jag utan tvekan säga att volontärarbetet under mitt Gap Yearblev en vändpunkt i mitt liv. Jag var uppslukad av vardagens bekymmer och oroade mig ständigt för försörjningen, men den veckolånga upplevelsen påminde mig åter om det arbete som får mitt hjärta att slå snabbare. Volontärarbetet tog slut, men jag fick med mig kontakter och information som fortfarande kan visa mig vägen framåt. Med deras hjälp kunde jag konkretisera en dröm som tidigare verkat vag, och jag fann passionen att förverkliga den. Snart börjar terminen och jag återvänder till kretsen av unga människor som oroar sig för jobb, men jag vet att min dröm inte kommer att glömmas bort som förut. Varje gång jag minns den fantastiska veckan kommer mitt hjärtas passionerade slag att påminna mig om vad jag verkligen vill.
©Korea gapyear
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
