Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Jag utvecklade en stark beslutsamhet att aldrig ge upp #Den spännande känslan av att ha övervunnit motgångar #Jag upplevde den sanna glädjen i att resa
©Korea gapyear
När man är på gott humör verkar allt se bra ut. Till slut ville jag åka till Seopjikoji All-in House och sedan direkt vidare till Seogwipo för att åka ubåt, men på grund av tidsplanen avstod jag från Seopjikoji och åkte till Seogwipo. Tyvärr tog bussen så lång tid att jag inte heller hann med ubåten. Men om jag får en ny chans att besöka Jeju ska jag bestämma i förväg vart jag ska åka och ta allt med en positiv inställning. Ingenting kan vara perfekt hela tiden.
– Jeju Blue Bike-tur med vinden och drömmarna / Jin Jun-gyu, gap year-deltagare med familj |
Innan jag ansökte om gap year hade jag redan bokat ett flyg den 1 september klockan 8.30, så jag oroade mig för vad jag skulle göra om jag fick besked vid ankomsten om att jag inte kunde delta i programmet. Som tur var fick jag ett bekräftelsesamtal den 2 september och kunde börja klockan 16, så full av förväntan startade jag min cykeltur på Jeju nära bussterminalen, omväxlande längs riksväg 1132 och kustvägen.
Den första delen av Jejus kust som jag fick se var obeskrivligt vacker, och kustlandskapet i skymningen under den nedgående solen kändes som det vackraste jag någonsin sett. Cykling tar förstås lång tid och man måste fortsätta trampa, så det kändes som om låren skulle spricka och rumpan sved som om den stacks av nålar, menIngen smärta kunde stoppa min beslutsamhet att cykla hela Jeju runt. Dessutom väntade nya, fantastiska vyer över Jeju ju längre jag kom, så förväntan fick mig att fortsätta.
Eftersom jag inte hade gjort någon detaljerad plan utan bara tänkt cykla runt Jeju hade jag inte bokat boende för den första natten. Tyvärr fanns det inga rum på några pensionat nära Gwakji Gwamul-stranden, där jag hade tänkt övernatta, och jag höll precis på att bestämma mig för att sova på stranden när ägaren till närbutiken där jag köpte snabbnudlar råkade berätta att pensionatet inte hade några gäster. Jag skyndade mig dit och blev förvånad: trots att det inte fanns några lediga rum lät den äldre ägarinnan mig bo ensam i ett stort rum för 20 000 won, så att jag kunde vila ordentligt. Det var en så lycklig och tursam dag.Jag tyckte att det här var en av resandets hemliga tjusningar.
Därför såg jag fram emot resten av resan, övertygad om att det säkert skulle följa fler tacksamma och glädjefyllda stunder. Den andra natten råkade jag bo på Joyful Guesthouse vid Hwasun-stranden, därjag träffade en annan äldre cyklist i 50-årsåldern som hade gått i pension från ett företag. Framför stranden fick jag flera goda råd om livet. Han sa att jag verkade leva ett riktigt härligt liv, vilket kändes fint,och jag fick också den extra välsignelsen att höra att allt säkert skulle ordna sig, så jag kunde avsluta dagen väldigt, väldigt lycklig. Ägaren till pensionatet var förstås mycket vänlig, och jag gav mig ut på cykelturen igen, fylld av fina minnen och ny energi.
Under den här cykelturenvar den tuffaste sträckan vägen från Hwasun-stranden till Seogwipo World Cup Stadium,med så många uppförsbackar och motvind att även nedförsbackarna kändes som uppförsbackar. Det var då jag helst ville ge upp. Men varje gång tänkte jag på alla utmaningar som väntade mig i tjugoårsåldern och bet ihop, fast besluten att inte ge upp en enda gång. Jag kämpade vidare och till slut kom jag till en nedförsbacke, där den friska vinden blev belöningen för min ansträngning. I det ögonblicket kunde jag inte låta bli att utropa: ”Titta på det där – jag kan också vara tuff!”
Efter mer än nio timmars cykling kom jag fram tilltrakten kring Seongsan Ilchulbong (Soluppgångstoppen)Under cykelturen på Jeju hade jag ett tydligt mål: att bestiga Seongsan Ilchulbong och se soluppgången. Därför bestämde jag mig för att stanna i närheten, oavsett hur lång tid det skulle ta. Till slut kom jag fram och tillbringade cykelturens tredje natt på Seongsan Guesthouse. Det blev verkligen resans största tur och glädje att bo där. På kvällens fest med kyckling och öl delade jag reseberättelser med fantastiska människor, och vi tog bilder för att minnas våra nya vänskaper. Nästa morgon steg vi upp och tog ytterligare ett foto tillsammans vid Seongsan Ilchulbong klockan 5.30 för att bevara minnet. Det var en otroligt lycklig stund.
©Korea gapyear
Med sorgen över att ta farväl av trevliga bekantskaper bakom mig trampade jag vidare och kom fram till färjeterminalen till Udo på tio minuter. För andra gången i mitt liv gick jag ombord på en båt och satte min fot på den underbara ön Udo. Jag cyklade runt öns kustväg på ungefär två timmar och åt lunch på den berömda restaurangen ”Kidari Ajusshi”, där jag åt en fläskkotlett av Jejus inhemska svartgris med abalone. Som bonus unnade jag mig en fatöl efter allt slit. Mat smakar som honung efter hårt arbete.
Dessutom kunde det inte bli bättre med den svala havsbrisen. Jag ville stanna en dag på Udo och se ön i solnedgången, men eftersom jag hade annat inplanerat lämnade jag motvilligt ön vid halv ett och trampade hårt längs kustvägenGimnyeong-stranden, Hamdeok Seoudong-stranden och Samyangs svart sandstrandoch kom fram till Jejus bussterminal efter åtta timmar. På vägen tog jag dock av misstag fel väg vid Hamdeok Seoubong-stranden och hamnade på väg 1132 i stället för kustvägen. Där pågick vägarbeten och det var mycket farligt. Vägen användes som byggarbetsplats och saknade cykelbana, så jag var tvungen att smyga mig igenom och blev alldeles kallsvettig. Man måste verkligen vara försiktig på den här sträckan.
Vid sjutiden på kvällen kom jag äntligen fram till området nära Jejus bussterminal och började leta efter boende. Den fjärde dagen bodde jag på Yeha Guesthouse, fem minuters promenad från terminalen. Därfanns personal som talade både kinesiska och engelska, kanske eftersom det ligger nära Jeju stad och flygplatsen,och det var många utlänningar där. Jag ville gärna prata med dem, men efter en så krävande resplan var jag helt utmattad. Efter att ha duschat och lagt in en tvätt i den kostnadsfria tvättmaskinen somnade jag genast.
Nästa morgon när jag slog upp ögonen duggregnade det. När jag frågade personalen sa de att det skulle regna kraftigt under dagen. Puh – som tur var hade jag avslutat cykelturen dagen innan och behövde bara lämna tillbaka cykeln, så det var en stor lättnad. Annars kunde det ha varit farligt att vara ute och resa. Eftersom mitt flyg gick på morgonen den 7:e hade jag en extra dag, så jag bestämde mig för att besöka platser som gick att nå med buss och åkte till Gimnyeong Maze Park och Manjanggul-grottan. Det var ett beslut jag inte ångrade. Även om det duggregnade ibland tyckte jag att det skapade en avslappnad stämning och fick mig att må ännu bättre.
©Korea gapyear
När man är på gott humör verkar allt se bra ut. Till sistSeopjikoji All-in HouseJag ville besöka Seopjikoji och sedan åka direkt till Seogwipo för att ta ubåten, men på grund av tidsplanen avstod jag från Seopjikoji och begav mig till Seogwipo. Tyvärr tog bussen dit också för lång tid, så jag kunde inte åka ubåt. Men om jag får en ny chans att resa till Jeju ska jag i förväg bestämma vart jag ska åka, så att jag kan få ut så mycket som möjligt av resan och ta allt med en positiv inställning. Ingenting kan vara perfekt hela tiden.
Tyvärr kom jag tillbaka sent till Jeju stad inför mitt tidiga flyg nästa dag och bodde den här gången på Jeju Sum Guesthouse. Jag kom fram så sent att dörren var ordentligt låst, trots att jag hade bokat i förväg. Jag ringde därför personalen och även om det var lite besvärligt för dem fick jag lyckligtvis tillbringa ännu en natt där i lugn och ro. Även om allt inte gick helt smidigt ordnade sig saker utan problem, och nästa dag kunde jag lämna Jeju för Busan fylld av glädje.
Jag tror att en lycklig resa alltid bör lämna spår, så att man kan minnas den länge och plocka fram minnena om och om igen. Därför vill jag nu skriva ner känslan levande på en sida i min blogg, så att fler kan få ännu lyckligare resor. Jag vill tacka Korea Gapyear och alla jag träffade på Jeju för att ni gav mig återhämtning, glädje och tid att ladda batterierna. Jag hoppas att goda ting alltid följer er. Tack. ^^
Var det problem att hitta mötesplatsen? Så här hittar du dit:
Jag planerade att börja den 1 september, men eftersom jag ansökte i sista minuten och det var helg hade jag inget annat val än att börja den 2 september. Cykeluthyrningen hade nyligen flyttat från sin ursprungliga plats till centrala Jeju, så adressen på Naver stämde inte och jag var tvungen att leta efter den igen. Personalen på uthyrningen gav mig dock vänligt den rätta adressen och förklarade vägen, så jag kunde komma igång utan några större problem.
Efter att ha läst informationen om Gapyear-programmet var det här sådant jag behövde veta mer om före deltagandet eller sådant som skilde sig från verkligheten:
När man cyklar är det inte lätt att besöka alla destinationer som finns med på Korea Gapyears rutt, med tanke på tidsplanen, transporterna och den egna fysiska orken. Därför siktade jag på att cykla hela Jejus kustväg och fokuserade på platser och minnen som är unika för cykling – sådant man inte skulle uppleva på samma sätt om man reste med bil.
Minnesvärda och trevliga upplevelser (eller obehagliga upplevelser och lösningar) under Gapyear-programmet
26 år, sistaårselev på universitetet och tjänstledig … Det som upptog mina tankar varoro, ångest och frustration över att hitta ett jobbJag visste inte hur jag skulle lösa det och var bara jäktad. Men efter att ha anmält mig till Gapyears cykelprogram på Jeju och rest ensam gav jag inte upp trots de olidligt branta backarna, utan fortsatte framåt. Sedan kom jag till nedförsbackarna med deras uppfriskande vindar. Det fick mig att tänka att platsen jag befinner mig på kanske inte är toppen av kullen, och att det kanske var därför allt kändes så mycket svårare och mer smärtsamt. Jag kände att livet skulle kännas meningsfullt och lyckligt om jag kunde övervinna och uthärda allt på samma sätt som under den här cykelturen.
När det gäller boendetbodde jag främst på pensionat, och samtalen med människorna jag träffade där gav mig verklig återhämtningJag kände att jag äntligen kunde återhämta mig ordentligt. Den första dagen hade jag inte planerat något boende och när kvällen föll hamnade jag i en frustrerande situation. Men av en slump fick jag höra av en anställd i en närbutik att det fanns många lediga rum på ett närliggande minbak (privatboende), till skillnad från på pensionaten. Till ett överkomligt pris kunde jag vila ensam i ett rymligt boende – ännu en fin upplevelse och ett gott minne.
Mina personliga råd om språkanvändning under Gapyear-programmet (förberedelser och liknande)
De flesta utlänningar jag träffade på Jeju var kineser, följt av engelsktalande personer. Själv kan jag tala kinesiska, men kände mig osäker på min engelska och oroade mig för att någon skulle fråga efter vägen. När jag väl fick frågor svarade jag så gott jag kunde, enkelt och efter bästa förmåga. De uppskattade min vänlighet, och vi kunde till och med byta namn, vilket gjorde mig glad.
Så härär självförtroende och en avslappnad inställning det viktigaste när det gäller språk.tycker jag. Eftersom vi inte har engelska som modersmål ska vi inte förvänta oss att tala som en infödd. Om vi svarar vänligt efter bästa förmåga och tar kontakt med andra kan vi lätt få en utländsk vän.
©Korea gapyear
Mina råd till framtida volontärer om boende
Jag skulle definitivtrekommendera att bo på vandrarhem.
Skälen är följandeFör det första,är de billiga, och på vissa ställen ingår till och med frukost.
För det andra,bor det också många utlänningar på vandrarhem, så du kan visa upp dina språkkunskaper som du har övat på. Som en bonus kanske ni till och med blir vänner på Facebook.
För det tredje,Eftersom de flesta som bor på vandrarhem är resenärer är de i allmänhet livliga, och när du delar resmål med andra får du möjlighet att göra resan ännu bättre.
För det fjärde,Varje vandrarhem har sin egen karaktär, så du kan njuta av de unika inslagen och skapa ett av dina resminnen. (Grillfester, fester med kyckling och öl, tebjudningar med mera.)
Mina personliga råd till framtida volontärer om måltider
För cykelresenärer är energiförbrukningen betydande, såät också något litet mellan måltiderna ibland.Det rekommenderar jag. När det gäller måltider planerade jag att prova Jejus lokala rätter en eller två gånger om dagen, även om de kostade lite mer, och det gjorde jag också. Utöver måltiderna finns det många närbutiker, så under cykelturen fyllde jag på med energi genom att köpa vatten, drycker, snabbnudlar och annat där. Personligen tycker jag att det är bättre att på en cykelresa njuta av utsikten, ta foton, hålla ett avslappnat schema och lägga merparten av pengarna på mat än att köpa souvenirer eller tvinga sig själv att besöka alla populära sevärdheter.
Packlista·Försäkring med mera
Saker jag saknade / Saker som var användbara
: Cykellampa (för att förebygga trafikolyckor om du oväntat måste cykla på natten), personlig lykta, armvärmare (jag cyklade så mycket att huden började klia), blöja eller cykelbyxa med vaddering (om du cyklar länge gör det väldigt ont i rumpan), handskar (du kan få blåsor på händerna), smärtlindrande plåster och spray (om du inte tränar regelbundet kan du plötsligt få muskelvärk).
Saker som var praktiska att ha / Saker som ställde till problem
: För mycket kläder blir bara en börda. Om du tvättar dem när du duschar på boendet varje dag och hänger upp dem, torkar de till morgonen och du kan använda dem igen. (Välj i stället kläder som torkar snabbt och andas bra.)
©Korea gapyear
Mina personliga råd till framtida volontärer om vad de bör ta med sig
Det behövs inte många saker på en cykelresa.Det rekommenderas verkligen inte att ta med sig mat.Det är mycket bättre för att hålla energin uppe att köpa saker i närbutiker längs vägen, även om det kostar lite mer.
DessutomKläderna bör torka snabbt och andas bra, och skorna bör vara bekväma och snabbtorkande. Det är smidigare att skaffa detaljerade kartor på boenden för resenärer, som vandrarhem, eller på turistinformation än på flygplatsen.Om du dessutom reser på sommaren är hatt, solglasögon och solkräm helt nödvändiga; armvärmare är också bra att ha. Jag hade inga, så huden kliade mycket, jag kliade mig, huden fjällade och jag blev till och med solbränd.
©Korea gapyear
När man är på gott humör verkar allt se bra ut. Till slut ville jag åka till Seopjikoji All-in House och sedan direkt vidare till Seogwipo för att åka ubåt, men på grund av tidsplanen avstod jag från Seopjikoji och åkte till Seogwipo. Tyvärr tog bussen så lång tid att jag inte heller hann med ubåten. Men om jag får en ny chans att besöka Jeju ska jag bestämma i förväg vart jag ska åka och ta allt med en positiv inställning. Ingenting kan vara perfekt hela tiden.
– Jeju Blue Bike-tur med vinden och drömmarna / Jin Jun-gyu, gap year-deltagare med familj |
Innan jag ansökte om gap year hade jag redan bokat ett flyg den 1 september klockan 8.30, så jag oroade mig för vad jag skulle göra om jag fick besked vid ankomsten om att jag inte kunde delta i programmet. Som tur var fick jag ett bekräftelsesamtal den 2 september och kunde börja klockan 16, så full av förväntan startade jag min cykeltur på Jeju nära bussterminalen, omväxlande längs riksväg 1132 och kustvägen.
Den första delen av Jejus kust som jag fick se var obeskrivligt vacker, och kustlandskapet i skymningen under den nedgående solen kändes som det vackraste jag någonsin sett. Cykling tar förstås lång tid och man måste fortsätta trampa, så det kändes som om låren skulle spricka och rumpan sved som om den stacks av nålar, menIngen smärta kunde stoppa min beslutsamhet att cykla hela Jeju runt. Dessutom väntade nya, fantastiska vyer över Jeju ju längre jag kom, så förväntan fick mig att fortsätta.
Eftersom jag inte hade gjort någon detaljerad plan utan bara tänkt cykla runt Jeju hade jag inte bokat boende för den första natten. Tyvärr fanns det inga rum på några pensionat nära Gwakji Gwamul-stranden, där jag hade tänkt övernatta, och jag höll precis på att bestämma mig för att sova på stranden när ägaren till närbutiken där jag köpte snabbnudlar råkade berätta att pensionatet inte hade några gäster. Jag skyndade mig dit och blev förvånad: trots att det inte fanns några lediga rum lät den äldre ägarinnan mig bo ensam i ett stort rum för 20 000 won, så att jag kunde vila ordentligt. Det var en så lycklig och tursam dag.Jag tyckte att det här var en av resandets hemliga tjusningar.
Därför såg jag fram emot resten av resan, övertygad om att det säkert skulle följa fler tacksamma och glädjefyllda stunder. Den andra natten råkade jag bo på Joyful Guesthouse vid Hwasun-stranden, därjag träffade en annan äldre cyklist i 50-årsåldern som hade gått i pension från ett företag. Framför stranden fick jag flera goda råd om livet. Han sa att jag verkade leva ett riktigt härligt liv, vilket kändes fint,och jag fick också den extra välsignelsen att höra att allt säkert skulle ordna sig, så jag kunde avsluta dagen väldigt, väldigt lycklig. Ägaren till pensionatet var förstås mycket vänlig, och jag gav mig ut på cykelturen igen, fylld av fina minnen och ny energi.
Under den här cykelturenvar den tuffaste sträckan vägen från Hwasun-stranden till Seogwipo World Cup Stadium,med så många uppförsbackar och motvind att även nedförsbackarna kändes som uppförsbackar. Det var då jag helst ville ge upp. Men varje gång tänkte jag på alla utmaningar som väntade mig i tjugoårsåldern och bet ihop, fast besluten att inte ge upp en enda gång. Jag kämpade vidare och till slut kom jag till en nedförsbacke, där den friska vinden blev belöningen för min ansträngning. I det ögonblicket kunde jag inte låta bli att utropa: ”Titta på det där – jag kan också vara tuff!”
Efter mer än nio timmars cykling kom jag fram tilltrakten kring Seongsan Ilchulbong (Soluppgångstoppen)Under cykelturen på Jeju hade jag ett tydligt mål: att bestiga Seongsan Ilchulbong och se soluppgången. Därför bestämde jag mig för att stanna i närheten, oavsett hur lång tid det skulle ta. Till slut kom jag fram och tillbringade cykelturens tredje natt på Seongsan Guesthouse. Det blev verkligen resans största tur och glädje att bo där. På kvällens fest med kyckling och öl delade jag reseberättelser med fantastiska människor, och vi tog bilder för att minnas våra nya vänskaper. Nästa morgon steg vi upp och tog ytterligare ett foto tillsammans vid Seongsan Ilchulbong klockan 5.30 för att bevara minnet. Det var en otroligt lycklig stund.
©Korea gapyear
Med sorgen över att ta farväl av trevliga bekantskaper bakom mig trampade jag vidare och kom fram till färjeterminalen till Udo på tio minuter. För andra gången i mitt liv gick jag ombord på en båt och satte min fot på den underbara ön Udo. Jag cyklade runt öns kustväg på ungefär två timmar och åt lunch på den berömda restaurangen ”Kidari Ajusshi”, där jag åt en fläskkotlett av Jejus inhemska svartgris med abalone. Som bonus unnade jag mig en fatöl efter allt slit. Mat smakar som honung efter hårt arbete.
Dessutom kunde det inte bli bättre med den svala havsbrisen. Jag ville stanna en dag på Udo och se ön i solnedgången, men eftersom jag hade annat inplanerat lämnade jag motvilligt ön vid halv ett och trampade hårt längs kustvägenGimnyeong-stranden, Hamdeok Seoudong-stranden och Samyangs svart sandstrandoch kom fram till Jejus bussterminal efter åtta timmar. På vägen tog jag dock av misstag fel väg vid Hamdeok Seoubong-stranden och hamnade på väg 1132 i stället för kustvägen. Där pågick vägarbeten och det var mycket farligt. Vägen användes som byggarbetsplats och saknade cykelbana, så jag var tvungen att smyga mig igenom och blev alldeles kallsvettig. Man måste verkligen vara försiktig på den här sträckan.
Vid sjutiden på kvällen kom jag äntligen fram till området nära Jejus bussterminal och började leta efter boende. Den fjärde dagen bodde jag på Yeha Guesthouse, fem minuters promenad från terminalen. Därfanns personal som talade både kinesiska och engelska, kanske eftersom det ligger nära Jeju stad och flygplatsen,och det var många utlänningar där. Jag ville gärna prata med dem, men efter en så krävande resplan var jag helt utmattad. Efter att ha duschat och lagt in en tvätt i den kostnadsfria tvättmaskinen somnade jag genast.
Nästa morgon när jag slog upp ögonen duggregnade det. När jag frågade personalen sa de att det skulle regna kraftigt under dagen. Puh – som tur var hade jag avslutat cykelturen dagen innan och behövde bara lämna tillbaka cykeln, så det var en stor lättnad. Annars kunde det ha varit farligt att vara ute och resa. Eftersom mitt flyg gick på morgonen den 7:e hade jag en extra dag, så jag bestämde mig för att besöka platser som gick att nå med buss och åkte till Gimnyeong Maze Park och Manjanggul-grottan. Det var ett beslut jag inte ångrade. Även om det duggregnade ibland tyckte jag att det skapade en avslappnad stämning och fick mig att må ännu bättre.
©Korea gapyear
När man är på gott humör verkar allt se bra ut. Till sistSeopjikoji All-in HouseJag ville besöka Seopjikoji och sedan åka direkt till Seogwipo för att ta ubåten, men på grund av tidsplanen avstod jag från Seopjikoji och begav mig till Seogwipo. Tyvärr tog bussen dit också för lång tid, så jag kunde inte åka ubåt. Men om jag får en ny chans att resa till Jeju ska jag i förväg bestämma vart jag ska åka, så att jag kan få ut så mycket som möjligt av resan och ta allt med en positiv inställning. Ingenting kan vara perfekt hela tiden.
Tyvärr kom jag tillbaka sent till Jeju stad inför mitt tidiga flyg nästa dag och bodde den här gången på Jeju Sum Guesthouse. Jag kom fram så sent att dörren var ordentligt låst, trots att jag hade bokat i förväg. Jag ringde därför personalen och även om det var lite besvärligt för dem fick jag lyckligtvis tillbringa ännu en natt där i lugn och ro. Även om allt inte gick helt smidigt ordnade sig saker utan problem, och nästa dag kunde jag lämna Jeju för Busan fylld av glädje.
Jag tror att en lycklig resa alltid bör lämna spår, så att man kan minnas den länge och plocka fram minnena om och om igen. Därför vill jag nu skriva ner känslan levande på en sida i min blogg, så att fler kan få ännu lyckligare resor. Jag vill tacka Korea Gapyear och alla jag träffade på Jeju för att ni gav mig återhämtning, glädje och tid att ladda batterierna. Jag hoppas att goda ting alltid följer er. Tack. ^^
Var det problem att hitta mötesplatsen? Så här hittar du dit:
Jag planerade att börja den 1 september, men eftersom jag ansökte i sista minuten och det var helg hade jag inget annat val än att börja den 2 september. Cykeluthyrningen hade nyligen flyttat från sin ursprungliga plats till centrala Jeju, så adressen på Naver stämde inte och jag var tvungen att leta efter den igen. Personalen på uthyrningen gav mig dock vänligt den rätta adressen och förklarade vägen, så jag kunde komma igång utan några större problem.
Efter att ha läst informationen om Gapyear-programmet var det här sådant jag behövde veta mer om före deltagandet eller sådant som skilde sig från verkligheten:
När man cyklar är det inte lätt att besöka alla destinationer som finns med på Korea Gapyears rutt, med tanke på tidsplanen, transporterna och den egna fysiska orken. Därför siktade jag på att cykla hela Jejus kustväg och fokuserade på platser och minnen som är unika för cykling – sådant man inte skulle uppleva på samma sätt om man reste med bil.
Minnesvärda och trevliga upplevelser (eller obehagliga upplevelser och lösningar) under Gapyear-programmet
26 år, sistaårselev på universitetet och tjänstledig … Det som upptog mina tankar varoro, ångest och frustration över att hitta ett jobbJag visste inte hur jag skulle lösa det och var bara jäktad. Men efter att ha anmält mig till Gapyears cykelprogram på Jeju och rest ensam gav jag inte upp trots de olidligt branta backarna, utan fortsatte framåt. Sedan kom jag till nedförsbackarna med deras uppfriskande vindar. Det fick mig att tänka att platsen jag befinner mig på kanske inte är toppen av kullen, och att det kanske var därför allt kändes så mycket svårare och mer smärtsamt. Jag kände att livet skulle kännas meningsfullt och lyckligt om jag kunde övervinna och uthärda allt på samma sätt som under den här cykelturen.
När det gäller boendetbodde jag främst på pensionat, och samtalen med människorna jag träffade där gav mig verklig återhämtningJag kände att jag äntligen kunde återhämta mig ordentligt. Den första dagen hade jag inte planerat något boende och när kvällen föll hamnade jag i en frustrerande situation. Men av en slump fick jag höra av en anställd i en närbutik att det fanns många lediga rum på ett närliggande minbak (privatboende), till skillnad från på pensionaten. Till ett överkomligt pris kunde jag vila ensam i ett rymligt boende – ännu en fin upplevelse och ett gott minne.
Mina personliga råd om språkanvändning under Gapyear-programmet (förberedelser och liknande)
De flesta utlänningar jag träffade på Jeju var kineser, följt av engelsktalande personer. Själv kan jag tala kinesiska, men kände mig osäker på min engelska och oroade mig för att någon skulle fråga efter vägen. När jag väl fick frågor svarade jag så gott jag kunde, enkelt och efter bästa förmåga. De uppskattade min vänlighet, och vi kunde till och med byta namn, vilket gjorde mig glad.
Så härär självförtroende och en avslappnad inställning det viktigaste när det gäller språk.tycker jag. Eftersom vi inte har engelska som modersmål ska vi inte förvänta oss att tala som en infödd. Om vi svarar vänligt efter bästa förmåga och tar kontakt med andra kan vi lätt få en utländsk vän.
©Korea gapyear
Mina råd till framtida volontärer om boende
Jag skulle definitivtrekommendera att bo på vandrarhem.
Skälen är följandeFör det första,är de billiga, och på vissa ställen ingår till och med frukost.
För det andra,bor det också många utlänningar på vandrarhem, så du kan visa upp dina språkkunskaper som du har övat på. Som en bonus kanske ni till och med blir vänner på Facebook.
För det tredje,Eftersom de flesta som bor på vandrarhem är resenärer är de i allmänhet livliga, och när du delar resmål med andra får du möjlighet att göra resan ännu bättre.
För det fjärde,Varje vandrarhem har sin egen karaktär, så du kan njuta av de unika inslagen och skapa ett av dina resminnen. (Grillfester, fester med kyckling och öl, tebjudningar med mera.)
Mina personliga råd till framtida volontärer om måltider
För cykelresenärer är energiförbrukningen betydande, såät också något litet mellan måltiderna ibland.Det rekommenderar jag. När det gäller måltider planerade jag att prova Jejus lokala rätter en eller två gånger om dagen, även om de kostade lite mer, och det gjorde jag också. Utöver måltiderna finns det många närbutiker, så under cykelturen fyllde jag på med energi genom att köpa vatten, drycker, snabbnudlar och annat där. Personligen tycker jag att det är bättre att på en cykelresa njuta av utsikten, ta foton, hålla ett avslappnat schema och lägga merparten av pengarna på mat än att köpa souvenirer eller tvinga sig själv att besöka alla populära sevärdheter.
Packlista·Försäkring med mera
Saker jag saknade / Saker som var användbara
: Cykellampa (för att förebygga trafikolyckor om du oväntat måste cykla på natten), personlig lykta, armvärmare (jag cyklade så mycket att huden började klia), blöja eller cykelbyxa med vaddering (om du cyklar länge gör det väldigt ont i rumpan), handskar (du kan få blåsor på händerna), smärtlindrande plåster och spray (om du inte tränar regelbundet kan du plötsligt få muskelvärk).
Saker som var praktiska att ha / Saker som ställde till problem
: För mycket kläder blir bara en börda. Om du tvättar dem när du duschar på boendet varje dag och hänger upp dem, torkar de till morgonen och du kan använda dem igen. (Välj i stället kläder som torkar snabbt och andas bra.)
©Korea gapyear
Mina personliga råd till framtida volontärer om vad de bör ta med sig
Det behövs inte många saker på en cykelresa.Det rekommenderas verkligen inte att ta med sig mat.Det är mycket bättre för att hålla energin uppe att köpa saker i närbutiker längs vägen, även om det kostar lite mer.
DessutomKläderna bör torka snabbt och andas bra, och skorna bör vara bekväma och snabbtorkande. Det är smidigare att skaffa detaljerade kartor på boenden för resenärer, som vandrarhem, eller på turistinformation än på flygplatsen.Om du dessutom reser på sommaren är hatt, solglasögon och solkräm helt nödvändiga; armvärmare är också bra att ha. Jag hade inga, så huden kliade mycket, jag kliade mig, huden fjällade och jag blev till och med solbränd.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
