Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
#Jag fick modet att visa mitt sanna jag #Att övervinna brist på kärlek och uppleva hur det känns att ge och ta emot kärlek #Tröst och glädje från lyckliga minnen
När jag volontärarbetade i Thailand lärde jag mig att bli mer avslappnad och utveckla en mer positiv inställning. Det största jag lade märke till med tiden var det här! Var jag än befinner mig behöver jag visa mig som jag är om jag vill känna mig lycklig där ... det var det viktigaste. Dessutom fick jag mod att utmana mig själv i framtiden!
Den ultimata upplevelsen av en kostnadsfri resa: volontärarbete med barnomsorg i Chiang Rai i Thailand tillsammans med vänner från andra länder Eunju Yoo, gap-year-deltagare (27)
|
# Hej! Jag heter Eunju och är beroende av sabbatsår – det här är redan mitt tredje!
Hej! Jag heter Eunju och är beroende av sabbatsår – det här är redan mitt tredje.
Förra året läste jag språk i Filippinerna och volontärarbetade i Vietnam under mitt sabbatsår. Den här gången deltog jag i ett volontärprojekt inom barnomsorg i Chiang Rai i Thailand.
Först ska jag berätta varför jag har tagit sabbatsår tre gånger.
Till att börja med började jag ta sabbatsår efter att ha fått vägledning. Då ville jag arbeta med psykologisk rådgivning, något som inte hade med min utbildning eller tidigare arbetserfarenhet att göra. Eftersom jag skulle behöva börja studera igen under en ganska lång period ville jag få mod och stärka mitt självförtroende.
*För Eunju, som ville få tid att prova nya utmaningar och skaffa erfarenheter inför sin framtida karriär,fick hon dagliga, individuellt anpassade uppdrag för unika utmaningar, karriärerfarenhet och avkopplande stunder. Hon fick också en sabbatsårsbok för självreflektion och planering.
# Jag åkte utan att tveka, eftersom jag kände att jag bara måste åka.
Jag hade ungefär en månad på mig innan jag skulle börja studera ett nytt ämne. Jag tänkte att om jag åkte utomlands ensam under den tiden, fick se nya saker och klarade mig på egen hand, skulle jag få mod att börja på ett nytt jobb.
Och när jag ändå skulle åka ville jag att resan skulle kännas mer meningsfull. Då kom jag att tänka på Gap Year, som erbjuder olika program som volontärarbete och praktik, så jag valde det.Jag trodde att rådgivningen bara skulle hjälpa mig att hitta ett program som passade det jag ville få ut av resan, men de pekade mycket noggrant ut mina problem och brister. De föreslog en lång period på sex månader, betydligt längre än den månad jag hade tänkt mig för resan,Jag åkte utan att tveka, eftersom jag kände att jag bara måste åka!
# Jag kom hem efter sju månader utomlands, men ville lära mig mer. Eftersom jag själv saknade kärlek ville jag få en tydligare upplevelse av att ge och ta emot kärlek!
Efter ungefär sju och en halv månad utomlands med språkstudier, volontärarbete och resor i Sydostasien och Asien kom jag hem till Korea. Till en början kände jag mig mer lockad av att åka på ett arbetsvisum. Den tanken dök faktiskt upp redan i Vietnam.Anledningen var att jag under volontärarbetet i Vietnam träffade många västerländska vänner, främst från USA, Storbritannien och Australien, och insåg att deras perspektiv verkligen skiljer sig åt.Jag tänkte att jag kanske också skulle kunna se och lära mig ett mer avslappnat och positivt förhållningssätt i Thailand.
När jag hade avslutat tiden utomlands och kommit hem insåg jag efter hand att ett arbetsvisum inte var det jag behövde just då. I Vietnam hade jag till viss del lärt mig att ge och ta emot kärlek, något som rådgivaren hade pekat ut som en utmaning för mig eftersom jag saknade kärlek. När jag sedan levde i Korea kände jag mig annorlunda. Jag kände hur mitt hjärta fylldes när jag tog emot andras känslor, men ändå saknades något.Jag ville lära mig lite till – jag ville verkligen känna kärlek.
Så jag berättade för vd:n för Korean Gap Year, som hade gett mig rådgivning, att jag ville volontärarbeta mer. Då erbjöds jag det här volontärprojektet inom barnomsorg i Chiang Rai i Thailand.De sa att volontärarbete i Thailand skulle ge mer meningsfulla erfarenheter och att jag skulle lära mig mer genom att leva nära andra människor.
# Jag tror att det viktigaste för att känna sig lycklig var man än befinner sig är att visa sig som man är.!
När jag kom dit första gången gjorde den främmande miljön mig blyg, utan att jag ens märkte det.Det som hjälpte mig att komma över det var just detta: bland dem jag volontärarbetade med fanns det personer som tyckte om mig trots att jag var så blyg och knappt pratade.De tog själva kontakt, pratade mer med mig och blev glada för minsta lilla. De tyckte faktiskt om mig även när jag inte hade gjort någonting. När andra tog kontakt och visade mig omtanke först öppnade jag mig så småningom.
Det gjorde att jag kunde vara mig själv och börja prata med de andra. Som följd fick jag fler vänner, kände mig mer avslappnad och hade roligare – det blev en god cirkel.
Var man än befinner sig tror jag att det viktigaste för att smälta in och känna sig lycklig är om man vågar visa sig som man är.Man behöver inte bara visa sin bästa sida eller göra sig till. Jag tycker alltid att det är allra roligast att skratta och leka som ett barn.
# Volontärarbetet jag utförde!
När det gäller det lokala volontärarbetet utomlands hade skolan lov när jag kom dit första gången. Därför fick jag i stället för att ta hand om små barn hjälpa till med engelskundervisning för äldre barn, alltså grundskoleelever.
Som jag nämnde tidigare blev jag först väldigt tillbakadragen, så det var svårt både att få vänner och att undervisa i engelska som volontär. Det var förstås första gången jag gjorde något sådant, och det kändes också jobbigt att undervisa grundskoleelever när jag inte själv har engelska som modersmål.
När jag väl hade kommit över svårigheterna i relationerna till andra blev arbetet naturligt roligt, och jag började tycka väldigt mycket om barnen.Efter en månad var det tråkigt att återvända till det ursprungliga barnomsorgsprojektet. Samtidigt var jag glad över att jag fortfarande kunde träffa barnen regelbundet, eftersom jag hjälpte till med undervisningen i grundskolan på helgerna.
Volontärarbetet inom barnomsorg som jag utförde innebar att lära förskolebarn några grundläggande engelska ord och introducera engelska genom lekar och pyssel. På eftermiddagarna hjälpte jag till med sådant som förskolan behövde, till exempel att måla och sätta upp ordkort på golvet. Barnen var verkligen så söta, och ibland ville jag ge dem en ordentlig utskällning när de inte lyssnade, haha.
# Genom att själv erkänna och acceptera mina känslor kunde jag ge kärlek på ett mer avslappnat sätt!
En dag insåg jag plötsligt en sak: när jag tidigare hade utfört samma volontärarbete i Vietnam sa några av de andra volontärerna saker som: ”Det här är mitt favoritbarn. Är hen inte så söt?” Jag hade sett dem hålla just det barnet flera gånger. Då tänkte jag: ”Är det okej att favorisera på det sättet? De andra barnen blir ledsna. Det kanske är dåligt för barnens uppfostran.”
Och faktiskt hade sabbatsårssamordnaren, som lärde oss hur man ger kärlek, föreslagit samma sak: försök inte ge kärlek till många barn, utan ge den till bara ett. Men jag tror inte att jag kunde göra det då. Kanske kunde jag inte förstå det rent intellektuellt.
Sedan, när jag volontärarbetade i Thailand, fick jag den tanken.”Det är naturligt att vi tycker mer om vissa människor och mindre om andra.Och vi kommer närmare dem vi tycker mer om och blir vänner med dem. Det är inte annorlunda i barnens värld, men jag hade trott att det var det mogna, vuxna sättet att bete sig att behandla alla lika kärleksfullt.
Att det är naturligt att jag tycker mer om vissa barn.” Att visa överdriven favorisering skulle förstås vara dåligt för barnen.Jag insåg rent intellektuellt att tanken ”man ska inte tycka mer om någon än om någon annan, utan måste älska alla lika mycket” är onaturlig. När jag väl hade erkänt det kunde jag visa kärlek mer obehindrat.Och eftersom jag kunde acceptera det började jag förstå att alla kan tänka olika. När jag insåg att det är naturligt kände jag mig mer tillfreds.
# Vilket var det mest minnesvärda ögonblicket under volontärarbetet i Thailand?
Jag har så många fina minnen från volontärarbetet i Thailand. Några scener som dyker upp i minnet: att ligga på vägen med vänner och titta på stjärnorna för att uppfylla en plötsligt uppdykande punkt på min önskelista; en tant i en stillsam by som bjöd på vatten av ren vänlighet; en mormor som trots sitt vanligen uttryckslösa ansikte hälsade på mig och log blygt, klarare än någon annan; att komma nära mina thailändska praktikantvänner och prata länge varje kväll – en gång såg vi så många stjärnor att Vintergatan syntes; att naturligt dela djupa tankar och gamla minnen med en koreansk vän varje kväll; lekfulla stunder då jag drack öl med samordnaren och vänner; att flyta omkring utan mål i en utomhuspool i Pai; att gå upp på scenen framför en bar och sjunga koreanska sånger; barn som flockades runt mig för att kramas; och ett barn som koncentrerat färglade med utsträckt underläpp.
När jag minns det som gjorde mig så lycklig och lever efter det tror jag att jag kan fortsätta leva lyckligt i framtiden.
# Till sist, till dig som just nu tvekar inför ett sabbatsår!
Jag tror att många ger sig ut på ett sabbatsår för att de inte vet vad de vill göra och försöker hitta det.Men Enligt migär det inte så att en ny önskan att göra något dyker upp när man provar nya saker och ser nya miljöer på en obekant plats. Snarare verkar det hjälpa en att naturligt plocka fram sådant man velat göra men gömt undan djupt inom sig.
Sådant som redan fanns i mitt hjärta, men som jag tänkte ”det där kan jag inte” eller ”det är inte min väg”, kändes plötsligt möjligt att göra. Naturligtvis kunde jag också upptäcka sådant jag inte sett förut när det kom inom synhåll, efter att ha begränsats av andras normer och mitt snäva perspektiv.
När jag skriver det här deltar jag faktiskt i mitt fjärde sabbatsår, den här gången genom ett arbetsreseprojekt i Australien. Det är verkligen beroendeframkallande, haha. Jag avslutar mina sabbatsår med arbetsresan i Australien. Jag hoppas att jag kan fortsätta leva genom att uppfylla önskan jag uttalade vid ett tempel i Thailand :)
”Låt mig fortsätta hitta min väg och min plats, och kunna ta till mig och älska människorna omkring mig som en anständig människa.”
Besökt av Yoo Eun-juVolontärprojekt som barnomsorgspedagog i Chiang Rai, ThailandVill du veta mer?!
Klicka på bannern nedan!
▼ ▼ ▼ ▼ ▼ ▼ ▼ ▼ ▼
Kolla in fler bilder som Yoo Eun-ju skickade från Chiang Rai~
Tack~!
När jag volontärarbetade i Thailand lärde jag mig att bli mer avslappnad och utveckla en mer positiv inställning. Det största jag lade märke till med tiden var det här! Var jag än befinner mig behöver jag visa mig som jag är om jag vill känna mig lycklig där ... det var det viktigaste. Dessutom fick jag mod att utmana mig själv i framtiden!
Den ultimata upplevelsen av en kostnadsfri resa: volontärarbete med barnomsorg i Chiang Rai i Thailand tillsammans med vänner från andra länder Eunju Yoo, gap-year-deltagare (27)
|
# Hej! Jag heter Eunju och är beroende av sabbatsår – det här är redan mitt tredje!
Hej! Jag heter Eunju och är beroende av sabbatsår – det här är redan mitt tredje.
Förra året läste jag språk i Filippinerna och volontärarbetade i Vietnam under mitt sabbatsår. Den här gången deltog jag i ett volontärprojekt inom barnomsorg i Chiang Rai i Thailand.
Först ska jag berätta varför jag har tagit sabbatsår tre gånger.
Till att börja med började jag ta sabbatsår efter att ha fått vägledning. Då ville jag arbeta med psykologisk rådgivning, något som inte hade med min utbildning eller tidigare arbetserfarenhet att göra. Eftersom jag skulle behöva börja studera igen under en ganska lång period ville jag få mod och stärka mitt självförtroende.
*För Eunju, som ville få tid att prova nya utmaningar och skaffa erfarenheter inför sin framtida karriär,fick hon dagliga, individuellt anpassade uppdrag för unika utmaningar, karriärerfarenhet och avkopplande stunder. Hon fick också en sabbatsårsbok för självreflektion och planering.
# Jag åkte utan att tveka, eftersom jag kände att jag bara måste åka.
Jag hade ungefär en månad på mig innan jag skulle börja studera ett nytt ämne. Jag tänkte att om jag åkte utomlands ensam under den tiden, fick se nya saker och klarade mig på egen hand, skulle jag få mod att börja på ett nytt jobb.
Och när jag ändå skulle åka ville jag att resan skulle kännas mer meningsfull. Då kom jag att tänka på Gap Year, som erbjuder olika program som volontärarbete och praktik, så jag valde det.Jag trodde att rådgivningen bara skulle hjälpa mig att hitta ett program som passade det jag ville få ut av resan, men de pekade mycket noggrant ut mina problem och brister. De föreslog en lång period på sex månader, betydligt längre än den månad jag hade tänkt mig för resan,Jag åkte utan att tveka, eftersom jag kände att jag bara måste åka!
# Jag kom hem efter sju månader utomlands, men ville lära mig mer. Eftersom jag själv saknade kärlek ville jag få en tydligare upplevelse av att ge och ta emot kärlek!
Efter ungefär sju och en halv månad utomlands med språkstudier, volontärarbete och resor i Sydostasien och Asien kom jag hem till Korea. Till en början kände jag mig mer lockad av att åka på ett arbetsvisum. Den tanken dök faktiskt upp redan i Vietnam.Anledningen var att jag under volontärarbetet i Vietnam träffade många västerländska vänner, främst från USA, Storbritannien och Australien, och insåg att deras perspektiv verkligen skiljer sig åt.Jag tänkte att jag kanske också skulle kunna se och lära mig ett mer avslappnat och positivt förhållningssätt i Thailand.
När jag hade avslutat tiden utomlands och kommit hem insåg jag efter hand att ett arbetsvisum inte var det jag behövde just då. I Vietnam hade jag till viss del lärt mig att ge och ta emot kärlek, något som rådgivaren hade pekat ut som en utmaning för mig eftersom jag saknade kärlek. När jag sedan levde i Korea kände jag mig annorlunda. Jag kände hur mitt hjärta fylldes när jag tog emot andras känslor, men ändå saknades något.Jag ville lära mig lite till – jag ville verkligen känna kärlek.
Så jag berättade för vd:n för Korean Gap Year, som hade gett mig rådgivning, att jag ville volontärarbeta mer. Då erbjöds jag det här volontärprojektet inom barnomsorg i Chiang Rai i Thailand.De sa att volontärarbete i Thailand skulle ge mer meningsfulla erfarenheter och att jag skulle lära mig mer genom att leva nära andra människor.
# Jag tror att det viktigaste för att känna sig lycklig var man än befinner sig är att visa sig som man är.!
När jag kom dit första gången gjorde den främmande miljön mig blyg, utan att jag ens märkte det.Det som hjälpte mig att komma över det var just detta: bland dem jag volontärarbetade med fanns det personer som tyckte om mig trots att jag var så blyg och knappt pratade.De tog själva kontakt, pratade mer med mig och blev glada för minsta lilla. De tyckte faktiskt om mig även när jag inte hade gjort någonting. När andra tog kontakt och visade mig omtanke först öppnade jag mig så småningom.
Det gjorde att jag kunde vara mig själv och börja prata med de andra. Som följd fick jag fler vänner, kände mig mer avslappnad och hade roligare – det blev en god cirkel.
Var man än befinner sig tror jag att det viktigaste för att smälta in och känna sig lycklig är om man vågar visa sig som man är.Man behöver inte bara visa sin bästa sida eller göra sig till. Jag tycker alltid att det är allra roligast att skratta och leka som ett barn.
# Volontärarbetet jag utförde!
När det gäller det lokala volontärarbetet utomlands hade skolan lov när jag kom dit första gången. Därför fick jag i stället för att ta hand om små barn hjälpa till med engelskundervisning för äldre barn, alltså grundskoleelever.
Som jag nämnde tidigare blev jag först väldigt tillbakadragen, så det var svårt både att få vänner och att undervisa i engelska som volontär. Det var förstås första gången jag gjorde något sådant, och det kändes också jobbigt att undervisa grundskoleelever när jag inte själv har engelska som modersmål.
När jag väl hade kommit över svårigheterna i relationerna till andra blev arbetet naturligt roligt, och jag började tycka väldigt mycket om barnen.Efter en månad var det tråkigt att återvända till det ursprungliga barnomsorgsprojektet. Samtidigt var jag glad över att jag fortfarande kunde träffa barnen regelbundet, eftersom jag hjälpte till med undervisningen i grundskolan på helgerna.
Volontärarbetet inom barnomsorg som jag utförde innebar att lära förskolebarn några grundläggande engelska ord och introducera engelska genom lekar och pyssel. På eftermiddagarna hjälpte jag till med sådant som förskolan behövde, till exempel att måla och sätta upp ordkort på golvet. Barnen var verkligen så söta, och ibland ville jag ge dem en ordentlig utskällning när de inte lyssnade, haha.
# Genom att själv erkänna och acceptera mina känslor kunde jag ge kärlek på ett mer avslappnat sätt!
En dag insåg jag plötsligt en sak: när jag tidigare hade utfört samma volontärarbete i Vietnam sa några av de andra volontärerna saker som: ”Det här är mitt favoritbarn. Är hen inte så söt?” Jag hade sett dem hålla just det barnet flera gånger. Då tänkte jag: ”Är det okej att favorisera på det sättet? De andra barnen blir ledsna. Det kanske är dåligt för barnens uppfostran.”
Och faktiskt hade sabbatsårssamordnaren, som lärde oss hur man ger kärlek, föreslagit samma sak: försök inte ge kärlek till många barn, utan ge den till bara ett. Men jag tror inte att jag kunde göra det då. Kanske kunde jag inte förstå det rent intellektuellt.
Sedan, när jag volontärarbetade i Thailand, fick jag den tanken.”Det är naturligt att vi tycker mer om vissa människor och mindre om andra.Och vi kommer närmare dem vi tycker mer om och blir vänner med dem. Det är inte annorlunda i barnens värld, men jag hade trott att det var det mogna, vuxna sättet att bete sig att behandla alla lika kärleksfullt.
Att det är naturligt att jag tycker mer om vissa barn.” Att visa överdriven favorisering skulle förstås vara dåligt för barnen.Jag insåg rent intellektuellt att tanken ”man ska inte tycka mer om någon än om någon annan, utan måste älska alla lika mycket” är onaturlig. När jag väl hade erkänt det kunde jag visa kärlek mer obehindrat.Och eftersom jag kunde acceptera det började jag förstå att alla kan tänka olika. När jag insåg att det är naturligt kände jag mig mer tillfreds.
# Vilket var det mest minnesvärda ögonblicket under volontärarbetet i Thailand?
Jag har så många fina minnen från volontärarbetet i Thailand. Några scener som dyker upp i minnet: att ligga på vägen med vänner och titta på stjärnorna för att uppfylla en plötsligt uppdykande punkt på min önskelista; en tant i en stillsam by som bjöd på vatten av ren vänlighet; en mormor som trots sitt vanligen uttryckslösa ansikte hälsade på mig och log blygt, klarare än någon annan; att komma nära mina thailändska praktikantvänner och prata länge varje kväll – en gång såg vi så många stjärnor att Vintergatan syntes; att naturligt dela djupa tankar och gamla minnen med en koreansk vän varje kväll; lekfulla stunder då jag drack öl med samordnaren och vänner; att flyta omkring utan mål i en utomhuspool i Pai; att gå upp på scenen framför en bar och sjunga koreanska sånger; barn som flockades runt mig för att kramas; och ett barn som koncentrerat färglade med utsträckt underläpp.
När jag minns det som gjorde mig så lycklig och lever efter det tror jag att jag kan fortsätta leva lyckligt i framtiden.
# Till sist, till dig som just nu tvekar inför ett sabbatsår!
Jag tror att många ger sig ut på ett sabbatsår för att de inte vet vad de vill göra och försöker hitta det.Men Enligt migär det inte så att en ny önskan att göra något dyker upp när man provar nya saker och ser nya miljöer på en obekant plats. Snarare verkar det hjälpa en att naturligt plocka fram sådant man velat göra men gömt undan djupt inom sig.
Sådant som redan fanns i mitt hjärta, men som jag tänkte ”det där kan jag inte” eller ”det är inte min väg”, kändes plötsligt möjligt att göra. Naturligtvis kunde jag också upptäcka sådant jag inte sett förut när det kom inom synhåll, efter att ha begränsats av andras normer och mitt snäva perspektiv.
När jag skriver det här deltar jag faktiskt i mitt fjärde sabbatsår, den här gången genom ett arbetsreseprojekt i Australien. Det är verkligen beroendeframkallande, haha. Jag avslutar mina sabbatsår med arbetsresan i Australien. Jag hoppas att jag kan fortsätta leva genom att uppfylla önskan jag uttalade vid ett tempel i Thailand :)
”Låt mig fortsätta hitta min väg och min plats, och kunna ta till mig och älska människorna omkring mig som en anständig människa.”
Besökt av Yoo Eun-juVolontärprojekt som barnomsorgspedagog i Chiang Rai, ThailandVill du veta mer?!
Klicka på bannern nedan!
▼ ▼ ▼ ▼ ▼ ▼ ▼ ▼ ▼
Kolla in fler bilder som Yoo Eun-ju skickade från Chiang Rai~
Tack~!
Vi dokumenterar våra deltagares
utvecklingsresor.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
