Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listanBo i den vackra naturen, lär dig spanska i Peru innan du ger dig ut på äventyr i Chile
Är du intresserad av att lära dig spanska i Sydamerika men vet inte var? Är du osäker på vilken väg du vill ta och om den är rätt för dig? Med en personlig konsultation med vår specialist kan vi ta reda på vilken destination som passar dig bäst, så att du får ditt livs bästa upplevelse! Oroa dig inte för förberedelserna eller det du känner dig osäker på, vi finns här för att hjälpa dig! Ansök nu!
En deltagare tillbringade 12 veckor i Peru och Chile för att fokusera på sina kunskaper i spanska, och hon sa ”Resan hjälpte mig mycket. Ärligt talat visste jag inte vad jag skulle göra innan jag kom fram, men när jag väl var där började jag tänka: ’Jag borde välja en viss riktning och fokusera på min karriär.’”
Vi intervjuade henne för att höra om hennes upplevelser utomlands.
Hur tog du dig an utmaningen? Hade du rest utomlands tidigare? Har du alltid tyckt om att resa?
Jag hade aldrig rest till Sydamerika, men jag hade varit utomlands tidigare. Jag har spanska som huvudämne, så jag sökte för att lära mig mer och samtidigt delta i olika aktiviteter. Jag tyckte verkligen om det, eftersom jag tycker att mina språkkunskaper har förbättrats mycket. Till en början kände jag mig avvaktande när jag såg utlänningar, men nu kan jag ta kontakt med dem utan att tveka eller vara rädd för språkbarriären. Jag tyckte om att resa, men det här var första gången jag varit så långt hemifrån. Jag hade inte rest så mycket, men jag reste runt en hel del i Peru. Deltagaren berättade också att det var första gången hon reste ensam till Sydamerika, men att hennes föräldrar inte var särskilt oroliga eftersom stämningen var fri och avslappnad. Hennes morföräldrar var däremot oroliga.
Resan med flyg var ganska lång för deltagaren, och hon berättade också om hur hon reste.
Det tog 20 timmar eftersom jag mellanlandade i USA. Det tog 12 timmar att komma till USA och sedan 6 timmar till Sydamerika. Eftersom kollektivtrafiken inte är så väl utbyggd i Sydamerika tog det 21 timmar att åka buss till Cusco, med en bussresa på 4–5 timmar. Bussarna var välutrustade, så jag åkte ofta buss trots att det bara skulle ha tagit en timme med flyg. Jag trodde att det skulle kännas långt eftersom det tar 4–5 timmar att ta sig från Korea till Busan, men det var ingenting jämfört med resan till Cusco.
Hur var det att lära sig spanska i skolan och sedan faktiskt använda språket i en lokal miljö?
Spanskan som talas i Spanien skiljer sig från spanskan i Sydamerika. Uttalet och taltempot är annorlunda. Peruaner talar långsamt, medan chilenare talar mycket snabbt och ofta förkortar orden när de uttalar dem. Jag märkte att det finns skillnader mellan länderna. Jag tycker att mina kunskaper i spanska har förbättrats, eftersom jag fick tolka åt koreaner när jag bodde på ett koreanskt pensionat i Peru. När jag gick på restaurang med koreaner beställde jag till och med maten på spanska.
Varför sökte du till ett språkprogram när du lika gärna hade kunnat resa på egen hand?
Jag letade efter språkkurser i Sydamerika eller Spanien. Då fick jag höra talas om Korea Gap Year. Först rekommenderade de Miami, eftersom man talar spanska där i USA, men det var dyrt. Sedan fanns det Cusco och Chile, så jag bestämde mig för att prova det direkt. Jag kontaktade först Korea Gap Year och köpte sedan min flygbiljett.
Jag studerade spanska och undrade därför om programmet skulle passa mig. Ärligt talat visste jag inte vad jag skulle göra när jag gick första och andra året på universitetet, så jag funderade på att byta huvudämne. Efter en paus under andra året började jag läsa en spanskakurs på en språkskola i Gangnam. Mina kunskaper i spanska förbättrades inte där. Mina vänner sa också att det hade hjälpt dem mycket att åka till Peru eller Mexiko i ett år.
Hur var spanskundervisningen upplagd?
Undervisningen var inriktad på samtal, och jag lärde mig sådant som grundläggande verbböjning och tempusväxlingar. De andra eleverna var från andra länder och pratade spanska hela tiden. Om de inte talade spanska förklarade de på engelska, och jag kunde verkligen märka skillnaden. Det märktes särskilt under rasterna. Jag pratade engelska eller spanska, till skillnad från i Korea där jag pratade koreanska på rasterna. Jag blev nära vän med dem jag bodde hos. När jag hade en vecka kvar byttes familjen jag bodde hos ut, men jag umgicks ändå mycket med mina tidigare vänner.
Hur var det att bo hos en värdfamilj?
Det var inget som kändes obekvämt i Cusco. Om jag hade täckning på mobilen kunde jag ringa, men det var inte särskilt jobbigt. Det fanns inget wifi där jag bodde, men det fanns wifi på språkskolan. De bjöd på måltider, förutom söndagsluncherna eftersom det var en katolsk tillställning. Det tog 20 minuter att gå till språkskolan. Cusco är en liten stad, och de historiska platserna och torgen i området är också små.
Efter att ha avslutat mina språkstudier i Peru tog jag ett sabbatsår och bodde på en gård i Chile.
Varför valde du just ett program där man bor på en gård?
Jag hade bara tänkt stanna i Cusco, men konsulten föreslog att jag skulle åka till Chile eller någon annanstans. Det är inte så lätt att ta sig till Sydamerika, så först tänkte jag bara stanna i Cusco, men sedan sa jag att jag skulle åka till Chile. JagNär det gäller Chile sägs det att det tar fyra timmar att ta sig till Santiago. Chile har ett välutvecklat nätverk av expressbussar, så jag använde dem för kortare resor. Jag fick ett samtal dagen innan jag skulle åka buss från Cusco. När jag skulle kliva på bussen fick jag veta vilken tid jag skulle träffa dem, så jag åkte bara till bussterminalen.
Första dagen kom jag fram sent och lagade bara mat. Jag började arbeta dagen därpå. Först fick jag enkla uppgifter, men senare städade jag bort djurspillning och sådant. Där fanns hästar, alpackor, hundar och katter. Hästarna gick ute på markerna hela dagen och kom tillbaka på kvällen. Jag ropade på dem, och då kom de tillbaka. Det tog tid att få in dem i stallet, mata dem och rengöra boxarna. Jag tittade alltid på dem men red aldrig.
Jag har hört att du bodde på en gård tillsammans med ett par?
Förutom paret som ägde gården bodde där ytterligare en man. Han var chilenare och arbetade inte så mycket på gården, men han lagade mat åt mig och bodde där. Han reste fram och tillbaka från Santiago de Compostela. Det bodde inga andra studenter där. När han inte kunde något på spanska frågade och svarade han på engelska. Jag hade svårt att vänja mig och det kändes stelt, men med tiden tog han väl hand om mig. Han försäkrade mig hela tiden om att han gärna hjälpte till om jag behövde något. ”Behöver du något? Är allt bra?” och så vidare. Mannen i paret var där, men jag träffade honom bara en eller två gånger eftersom han var professor i Chile.
Var det något som skilde sig från vad du hade föreställt dig innan du deltog i programmet?
Det var väldigt annorlunda än jag hade föreställt mig. Jag tänkte att volontärarbete innebar att man hjälpte till, men jag visste att jag skulle få göra mycket arbete. Gårdens ägare hade bestämt mina arbetstider. Hon sa att om det inte blev som jag hade tänkt mig behövde jag inte fortsätta, utan kunde åka någon annanstans. Hon sa att jag skulle bestämma mig, men ärligt talat kändes det lite stelt eftersom jag inte hade någon annanstans att ta vägen. Jag sa att jag skulle fortsätta, men till en början hade jag svårt att vänja mig. Tidigare hade jag berättat att jag var frustrerad över att jag inte kunde kontakta min familj eftersom varken mobilen eller internet fungerade. Jag tror att min mamma blev väldigt orolig, så det var svårt att anpassa sig, men efter en eller två veckor vande jag mig.
Det måste ha varit frustrerande att inte kunna använda mobilen eller internet, eller hur?
Jag gillar baseboll och var väldigt nyfiken på nyheterna om sporten. Jag ville veta vad som hände i Korea och hålla kontakten med familj och vänner, men det var svårt eftersom jag inte kunde det. I början tittade jag bara på Infinite Challenge på min bärbara dator. Det tog en eller två veckor att vänja mig vid allt. Jag gick på vandringar bakom huset. Internetuppkopplingen var lite svag där uppe på berget och ibland fungerade den dåligt. Jag bad mannen som var med mig att låta mig använda hans surfdelning, och efter en vecka kontaktade jag mina föräldrar. Klockan var fem på morgonen i Korea, men eftersom jag behövde kontakta dem använde jag en app för videosamtal. Det var väldigt frustrerande, men det gick bra.
Jag antar att du hade gott om tid att tänka på dig själv.
Om man räknar bort tre timmar på morgonen och tre timmar på kvällen, och tiden man lade på att äta, hade man mycket tid över. Jag hade mycket att fundera på och eftersom jag inte hade så mycket att göra skrev jag så mycket jag kunde i dagboken. Jag kunde summera dagen och fundera över det jag hade skrivit.
Hur mycket arbetade du på gården?
Arbetet började klockan halv tio på morgonen och pågick till halv två. Efter klockan fem arbetade jag ytterligare två eller tre timmar. Jag brukade hjälpa min morfar när han hade en liten köksträdgård, men på den här gården fanns det många djur. Jag städade runtomkring, anlade vandringsleder och arbetade med dräneringsdiket. Jag arbetade även på helgerna, men då var det mycket enklare än på vardagarna. Jag plockade frukt och gav den till alpackorna, eftersom det föll ner många äpplen. Det var synd att frukten inte var mogen. Det hade varit mycket roligare att plocka de mogna.
Hur mycket hann du resa under resten av perioden?
Jag var där i tre veckor, så jag tittade runt i Lima och besökte olika turistmål med folk där. Jag åkte också till öknen. Sanden var fin, så jag skadade mig inte. Jag åkte även på en biltur. När jag först kom till Cusco åkte jag inte direkt till värdfamiljen, utan bodde på ett vandrarhem i ungefär tre dagar. De flesta där var européer.
När du tänker tillbaka, hur var Sydamerika när du väl var där? Kändes det farligt?
Om man är försiktig känns det inte farligt, såvida man inte är ute och går sent på kvällen. Cusco är en liten stad och det finns många poliser på gatorna, så där kändes det inte farligt. Ingen sa heller att Chile skulle vara farligt. Värdfamiljen i Cusco sa åt mig att vara försiktig i Lima, vilket gjorde mig orolig.
Området där jag bodde hade många utlänningar och rika människor, så det fanns poliser på gatorna som noggrant kontrollerade folks tillhörigheter. När jag gick till Starbucks bad de mig att fästa väskan vid stolen så att ingen skulle kunna ta den. Det fanns alltid många poliser ute på gatan, och det brukade finnas väktare i butikskedjornas butiker. Så länge man inte går ut sent på kvällen är det lugnt.
Var du nöjd med programmet?
Ja, det var bra, men till en början var jag inte särskilt nöjd med Chile. Efter en månad insåg jag dock att det inte är lätt att få uppleva något sådant här i Korea. Det var jobbigt i början och jag saknade min mamma, men med tiden vande jag mig och då gick det bra. Jag är nöjd.
Folk säger att man får vidgade vyer, men jag förstod inte riktigt vad det betydde eftersom mina resor tidigare bara varade högst en vecka. Efter att ha deltagit i programmet lärde jag mig mycket om att träffa nya människor och om hur de tar kontakt med mig utan att tveka. När jag träffade koreaner kom de alla från olika arbetsplatser. Många var i tjugoårsåldern och reste, och ett par hade arbetat i tio år innan de sa upp sig för att resa jorden runt. Det var fler som reste runt i världen än jag hade trott, så mina vyer vidgades verkligen. Mitt synfält vidgades bokstavligen.
Vad betyder ett sabbatsår för dig?
Det är en tid då jag kan reflektera över mig själv. Här hade jag bara ett deltidsjobb och gick i skolan under ett år, vilket blev lite av en rutin. Jag kände mig ofta stressad, men när jag åkte till Sydamerika på sabbatsår kunde jag bara vara där utan att tänka på något särskilt, och då kunde jag fokusera mer på mig själv. Språkprogrammet i Cusco var väldigt bra, eftersom jag var den enda koreanen där och alla européer höll ihop. Det var svårt. Jag tror att man själv måste ta initiativet och gå fram till dem först. När det gäller saker som vistelser på bondgårdar ska du inte föreställa dig alltför mycket, utan bara tänka på det som landsbygden. Det är svårt eftersom det skiljer sig från vad man först tror. När man väl vänjer sig vid det är det inget särskilt. Det är landsbygd där det inte fanns någon telefon- eller internetuppkoppling. Jag ville vila och arbeta, men det berodde på vilket arbete jag behövde göra.
Vilka planer har du framöver?
Först och främst vill jag återvända till skolan och resa igen. Sydamerika ligger ganska långt bort och det är dyrt att flyga dit, så nu vill jag resa runt i Asien. Jag vill resa mer. De flesta där har rest till USA eller andra regioner. De sa att när man väl har rest dit vill man resa överallt. Jag vill arbeta inom utbildning och undervisa utlänningar i koreanska eller koreansk kultur. Jag vill också läsa engelska som biämne och vidareutbilda mig inom pedagogik.
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
