Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
Den 51:a gap year-deltagarenJi Dae-young
Gap year-period: 2013–2015 (20 månader)
Australien (Gap year i Sydney, Melbourne, Gold Coast, Wagga Wagga, Adelaide och Brisbane)
I dagens Sydkorea,
varje år hoppar 60 000 elever i högstadiet och gymnasiet av skolan, 346 000 personer i 20-årsåldern går sysslolösa utan några drömmar, och andelen som slutar inom ett år efter att ha börjat ett jobb har nått 40 procent,75 procent av universitetsstudenterna är missnöjda med studentlivet, och över 80 procent av de yrkesverksamma känner sig inte lyckliga.Många uppmanar andra att drömma, men för att lösa det här problemet, där praktiska metoder och stöd saknas,siktar vi på att introducera ”gap year” i Sydkorea.
”Gap year” (sabbatsår)är en period då man kombinerar eller tillfälligt pausar studier och arbete för att ägna sig åt olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning och företagande,Det är en period då man stakar ut riktningen framåt, något som uppmuntras i USA, Europa, Japan och andra länder.
*Ta del av olika erfarenheter på webbplatsen Gap Year! (Klicka)
# Extrajobbet jag började med som 20-åring och karriären som följde
När jag började på universitetet hade min familj det ekonomiskt svårt. För att täcka de höga kostnaderna för terminsavgifter, material och boende började jag vid 20 års ålder arbeta som lärare på en konstskola. Jag fortsatte också att arbeta med skulpturrelaterade jobb utan uppehåll, även under studietiden.Jag utförde många uppdrag med att skapa skulpturer till museer och nöjesparker, men till skillnad från det synliga, estetiska resultatet liknade själva arbetet ofta mer kroppsarbete.
Dessutom värdesatte de som arbetade där en militärliknande hierarki, och de yngsta fick oftast utföra enklare sysslor. Som frilansare råkade jag ut för företag som inte betalade, och vissa äldre kollegor utnyttjade mig för att jag var junior.Efter att ha fått se konstens glamorösa sida under universitetsstudierna möttes jag av en hård verklighet när jag tog examen. De absurda sidorna och ett liv långt från verkligheten fick mig att ångra mitt yrkesval.
# Alla var emot det, men jag sa upp mig och åkte till Australien på ett working holiday-visum
▲ Australiensiska sandskulpturfestivalen
Innan jag fyllde trettio funderade jag på att åka till Australien med ett working holiday-visum för att arbeta med skulptur. När jag berättade det för äldre kollegor och bekanta avrådde de mig allihop och sa: ”Hur ska du kunna arbeta med skulptur utomlands?”Jag trodde inte att det fanns någon regel som förbjöd det, sa upp mig, bokade en flygbiljett till Australien och reste till Sydney.
Innan jag åkte letade jag efter information om vilka skulpturrelaterade jobb som fanns i Australien, men det fanns nästan ingenting.Jag var dock övertygad om att Melbourne, som var den mest livliga platsen kulturellt och konstnärligt, skulle ha svaren.Efter att ha haft olika konstrelaterade jobb litade jag på mig själv. Med inställningen ”jag får försöka hålla ut” växlade jag en miljon won (utöver resekostnaderna) till pengar att leva på och satte min fot i Australien.
# Jag åkte dit för att arbeta med skulptur, men vardagsslitet fortsatte i Australien
Jag kom till Australien med nästan inga kunskaper i engelska, så språkbarriären var stor, och jag visste inte heller särskilt mycket om landet.Först var försörjningen ett problem. Utan inkomst kunde jag inte ens klara mig, så jag arbetade på en koreansk restaurang och städade pubar tidigt på morgonen. I sex månader sparade jag flitigt.Jag började känna mig desillusionerad av att alltid arbeta inom samma område. Jag hade sparat ihop lite pengar och eftersom jag redan hade lämnat Korea ville jag prova på olika saker. Jag bestämde mig för att ta reda på vad jag verkligen ville göra.
Jag köpte en bil och gav mig av österut. Att ordna körkort, köpa en begagnad bil och vänja sig vid en trafikkultur som skilde sig från den koreanska – allt var nytt och bestod av en rad små utmaningar. När jag löste dem en efter en tänkte jag: ”Det här stället är som alla andra platser där människor lever. Jag klarar det.”
Den storslagna naturen och de vackra vyerna jag mötte under resan var något jag aldrig hade upplevt förut.Fram till dess hade jag levt inom ett begränsat område och känt en diffus rädsla. Men resandet gav mig ett bredare perspektiv, tilltro till min egen förmåga och många insikter om människans värdighet.
# Jag gav mig av igen för att satsa på skulptur och avstod från en trygg inkomst
▲ Sandskulptur i Melbourne, Australien
När det inte var mycket tid kvar på mitt första visum tog jag bilen jag hade köpt och reste från Brisbane till inlandstaden Wagga Wagga för att förlänga visumet. Där fick jag jobb på en köttfabrik. Min engelska blev bättre och jag fick en stabil inkomst.Efter att ha fått mitt andra visum stod jag vid ett vägskäl. Om jag förlängde visumet kunde jag arbeta ytterligare sex månader på köttfabriken och få en trygg inkomst.Men jag bestämde mig för att ge mig av och satsa på målet jag alltid hade burit inom mig. Alla omkring mig avrådde mig förstås och sa att det skulle bli svårt att hitta ett så specialiserat jobb.
Jag flyttade till Melbourne, fast besluten att lyckas. Jag mejlade företag mitt cv och bilder på tidigare arbeten – skulpturer, sandskulpturer och isskulpturer. Eftersom jag hade bil åkte jag också personligen dit och lämnade in cv:n, men fick inga svar. Hyran och levnadskostnaderna fortsatte att ticka på utan att jag hade någon inkomst, och en månad kändes som ett år. Jag blev lite skakad när jag fick möjlighet till ett någorlunda välbetalt städjobb, men samlade mig genom att minnas varför jag hade kommit hit.
Jag undrade varför jag blev nobbad eller inte fick några svar och tänkte att jag kunde prova att skicka ett meddelande till företagets Facebook-sida. Jag skickade mitt cv och bilder på mina arbeten och fick svar direkt.Det ledde till en intervju.Vi bestämde ett datum då de skulle testa mina färdigheter som skulptör. Eftersom jag aldrig hade provat på att skulptera i sand sökte jag efter material om sandskulptering på YouTube och Google för att ta reda på vilka verktyg som används. Sedan köpte jag verktygen och gjorde skisser medan jag väntade på intervjudagen.
# Intervju för sandskulptör – första gången jag skulpterade i sand, och min första arbetsdag
▲ Sandskulptering i Melbourne, Australien
Den dag jag kom till sandskulpturföretaget för en intervju höll flera skulptörer redan på att skapa sandskulpturer.Även för mig, som hade arbetat med skulpturrelaterade jobb, var sandskulptering verkligen fascinerande. När jag gick in på området och förundrades över sandskulpturerna sa en äldreskulptör med en lätt rynka mellan ögonbrynen: ”Du kan inte bara gå in här, var snäll och gå.” När jag svarade att jag hade kommit för en intervju som skulptör kallade han på den ansvariga.
Utan någon information tog jag fram teckningen jag hade gjort för att försöka skapa skulpturen, menden ansvariga gav mig flera foton och sa att jag kunde välja vilken som helst och göra den i sand. Det var olika bifigurer från Disney. Grodan såg rolig ut, så jag började tålmodigt skulptera den. Den ansvariga kom då och då för att titta till mig, men sedan började grodans bas rasa samman.
▲ Sandskulptur i Melbourne, Australien
Sandskulpturer måste skapas med tyngdkraften i åtanke, så det finns begränsningar för vad man kan uttrycka. Jag högg ut basen för aggressivt, så sanden kunde inte bära vikten och rasade samman. Jag höll fast vid grodan och kämpade för att laga den, och efter mycket hårt arbete lyckades jag nätt och jämnt rädda den och färdigställa den. Den ansvariga personen och femton skulptörer som hade samlats från hela världen kom för att se den första sandskulptur jag hade gjort.
Och den ansvariga personen sa: ”Vi skulle gärna vilja arbeta med dig. Kan du börja jobba redan i morgon?”
Det var ett ögonblick då allt det konstrelaterade arbete jag hade gjort tidigare verkligen bar frukt.Det var då jag tog mitt första steg som sandskulptör.
Mästerskap med australiska veteraner inom sandskulptur: jag kom på andra plats!
Tre månader efter att jag började med sandskulptur bestämde jag mig för att delta i australiska mästerskapen i sandskulptur.Eftersom temat var Disneyfigurer bestämde jag mig för att skapa Timon och Pumbaa från Lejonkungen.Tävlingen hölls på Gold Coast och tio skulptörer deltog. Alla var veteraner med allt från några till flera decenniers erfarenhet.
Mängden sand på min tilldelade plats var mycket mindre än de andra skulptörernas. Den mindre storleken begränsade vad jag kunde uttrycka, vilket fick mig att sucka.Dessutom drabbades jag kanske på grund av nervositet av mag-tarminflammation och kunde inte äta ordentligt under tävlingen. Men fast besluten att inte ge upp kämpade jag mig igenom sjukdomen och gjorde mitt bästa.
Tävlingen var över och jag gick till prisutdelningen utan större förväntningar. Till min förvåning ropades mitt namn upp för andraplatsen – publiken och domarna hade tydligen gett mig höga poäng.Jag kunde inte tro mina öron. Det var ett ofattbart ögonblick.
# Ett förändrat liv tack vare ett sabbatsår
När jag ser tillbaka på mitt liv i Korea innan jag tog ett sabbatsår tycker jag att jag levde ett mycket passivt liv.Det var inte lätt att anpassa sig som främling i ett främmande land.Men att behöva lösa allt från början till slut gav mig ett liv där jag tog mig an utmaningar, en vilja att lösa problem och en övertygelse om att jag klarar det – ovärderliga gåvor som inte går att köpa för pengar – och nu ser jag mig själv leva ett aktivt liv.
Framför allt förändrade känslorna jag upplevde när jag skapade sandskulpturer i Australien mig.Jag arbetade tillsammans med en äldre skulptör som hade 30 års erfarenhet av sandskulptur och lärde mig oerhört mycket av honom. När jag såg honom insåg jag att respekt väcks naturligt av personen själv, inte bara av en siffra som anger ålder.Trots sina många erfarenheter och utmärkelser var han ödmjuk och professionell i sitt arbete. Jag kände en obeskrivlig blandning av känslor – glädjen som uppstår i arbetsrelationer, en känsla av kamratskap och ömsesidig respekt, och lycka.
▲ Sandskulptur i Adelaide, Australien
Medan jag skapade sandskulpturer uppskattade många besökare mina verk och gav mig stort stöd. Eftersom australiensare har en stark känsla för konst kändes deras stöd genuint snarare än tillgjort, och det berörde mig.Tidigare kunde jag inte se värdet i det arbete jag utförde och tvivlade på mitt yrkesval. Men nu, när jag tänker tillbaka på mitt liv i Australien, inser jag på nytt att jag gjorde något verkligt värdefullt.
# Efter sabbatsåret – sandskulptör i Korea
▲ Sandskulpturer / sandskulptörer i Melbourne, Australien
Varje år reser jag till Australien på en tjänsteresa för att delta i den australiska sandskulpturfestivalen, där jag skapar olika sandskulpturer tillsammans med några av världens främsta sandskulptörer som samlas i Australien. Jag är den enda asiaten, men mina färdigheter har uppmärksammats så mycket att mitt verk har presenterats i festivalbroschyren och använts som huvudbild på festivalens Facebooksida.
Jag är också verksam i Korea, och förra sommaren arbetade jag med sandskulpturer på Kensington Resort i Sokcho. Det var många utmaningar med att arbeta mitt i sommaren, men när jag såg alla turister uppskatta sandskulpturerna jag hade skapat kunde jag avsluta arbetet på gott humör.
Jag lägger regelbundet upp bilder på mina verk på mitt Instagramkonto SAND_CUBE för att visa upp mina sandskulpturer,I slutändan arbetar jag för att skapa min egen sandskulpturfestival, SAND_CUBE.
Till dig som tvekar inför att ta ett sabbatsår: ”Ångern över att inte välja varar längre än ångern över att ha valt.”
▲ 2016, foto – nu verksam i Korea
Allt känns skrämmande i början.Innan jag tog mitt sabbatsår frågade någon mig
”Herr Daeyoung, råkar du veta hur man gör det här?”
Så jag svarade:
”Ah ... jag har aldrig gjort det förut ... jag vet inte hur man gör.”
Men efter sabbatsåret svarar jag numera så här.
”Jag vet vad det är. Om du kan hjälpa mig lite ska jag försöka.”
Sådant som jag tidigare skulle ha undvikit av brist på självförtroende tar jag mig nu an och lär mig av, även om jag är lite rädd.Det jag lär mig på det sättet blir verkligen mitt eget.Om du tar ett sabbatsår kanske många kommer att vara emot det. Nära vänner och familj kanske uttrycker sin oro för dig, medan vissa till och med kan hoppas att du misslyckas och säga sådana saker.
Ångern över att inte välja varar längre än ångern över att ha valt.Hämta styrka från dem som stöttar dig och låt dig inte påverkas av dem som är emot dig.Det viktigaste är ditt eget omdöme. Jag tycker att du ska gå vidare med övertygelse.Se alltid dig själv som värdefull och tro på dig själv. Då kommer en möjlighet säkert förr eller senare.
Introduktion till ”100 berättelser om sabbatsår”.
”100 berättelser om sabbatsår” handlar inte om mentorer från tv eller böcker.Det handlar om människor som handlade lite tidigare och visade lite mer mod än jag gjorde.Jag hoppas att berättelserna om dessa 100 personer, som befann sig i liknande situationer och hade liknande bekymmer, kan vara till liten hjälp när du står inför viktiga beslut i livet.
Tips och bidrag till ”100 berättelser om sabbatsår” är alltid välkomna.
Lämna en kommentar eller ett meddelande, eller skicka ett mejl till marknadschefen Da-Young Choi (choi@koreagapyear.com)!
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
